musicandlyrix

Vi hade precis kommit till Alice Springs. På flygplatsen hämtade Peter, vår maltesiske couchsurfinghost oss och vi åkte hem till honom i hans lilla men otroligt kreativa bil. Överallt på bilen var det olika bilder, både aboriginalinspirerad konst, en bild på Peter och hans förra partner och mycket mycket mer. 

När vi kom till hans hus bjöd han oss på fantastiskt god middag och vi drack ett glas vin. Det dröjde inte länge innan det var dags för oss att gå till sängs. Vi fick ett eget rum, eller en hel studio för att vara mer korrekt, där vi sover. 

Vi hade packat våra dagsväskor så vi var redo att följande morgon gå upp tidigt för att åka iväg på en tredagars tur ut till Uluru och lite andra ställen. 

Vi var lite väl dåliga på att vakna morgonen därpå, så tillslut vaknade vi till ordentligt när Peter kom ut och bankade på dörren. Sen var det bråttom. Vi åt frukost, borstade tänderna och gav oss iväg. 

Allting var perfekt. Vi skrattade och var förväntansfulla för vad som skulle komma. 

Men plötsligt förändrades allt. 

Vi hade nyss pratat om att det var ovanligt att se folk som var ute och körde så tidigt på morgonen. Klockan var halv sex och det var kolsvart ute. 

Vi möter en bil men vi inser alldeles för sent att den är i vårt körfält. Den är cirka femton meter då jag inser att vi verkligen kommer att kollidera. Frontalkrocka. 

Jag hinner ropa att "It's on the wrong side of the road!" och jag hör hur både jag och Molly skriker de få sekunderna som är kvar innan vi krockar. 

Det var en underlig känsla som for igenom min kropp. Allting blev så tyst. Jag tappade inte medvetandet, men precis när ljudet ifrån smällen har lagt sig så infinner sig en total tystnad. Den är säkert inte längre än en sekund, men man kan verkligen höra den tystnaden. 

Min första tanke efter att vi börjar röra på oss inne i bilen är att jag verkligen inte vågar titta åt höger där Peter sitter. Jag var nästan säker på att han skulle vara död. Krossad. 

Det nästa som flög i mig var att jag måste ut. Det kom rök ur airbagen på Peters sida och jag var livrädd att det skulle vara något som fattat eld. 

Men dörren är tillknycklad. Jag tog min högerfot och sparkade upp dörren och hoppade ut. Adrenalinet rusade ordentligt i min kropp så jag hann inte tänka på om jag hade blivit skadad eller inte. 

Vad jag gjorde efter att jag hoppade ur våran bil har jag bara gymnasiet att skylla på. Jag sprang runt våran bil och fram till den som kört på oss och kontrollerade så att de som var i den bilen var okej. Jag började kolla pulsen på den killen som satt i passagerarsätet och den andra killen som körde hade redan gått ur bilen och såg oskadd ut. Det var då jag kände lukten. Stanken. De var fulla som hus. 

Jag gick tillbaka till våran bil och såg till min lättnad att Peter levde. Jag kollade hans puls också. Det bara flög i mig. 

Till skillnad från mig och Molly så kunde Peter inte ta sig ut. Hans dörr var så förstörd att det var omöjligt att öppna den. 

Jag var så chockad över det som hänt så det kändes för en stund att jag skulle svimma. Jag gick fram och tillbaka och böjde på fingrar och tår för att inte tappa för mycket tryck. 

Bakom oss på vägen hade en annan bil sett hela händelseförloppet. Kvinnorna i den bilen kom fram till oss och såg till att räddningspatrull kom till plats. Inte många minuter senare var flera polisbilar, ambulanser och en brandbil där. Vi pratade med polisen och senare tog ambulanskillarna hand om oss och vi begav oss sedan iväg till sjukhuset. 

När vi pratade med en av alla poliser så kom en av de fulla killarna fram till oss och frågade om vi möjligtvis hade en cigg. Vi fnös honom rätt i ansiktet och polisen puttade iväg honom och sa till honom flera gånger att han skulle lämna oss ifred. Usch, det verkade som han var alldeles för full för att förstå. 

Räddningstjänsten klippte upp taket på Peters bil så de kunde få ut honom. 

De två ukrainska killarna i den andra bilen blev tagna av poliser och de satte handbojor på dem och släppte in dem i en stor bur som de hade bak på polisbilen. 

Det var så otroligt mycket ilska i mig. Det kunde ha varit vår sista dag. Det var så ruskigt nära döden. 

Vi fick spendera halva dagen på akuten då de gjorde flera kontroller och stal lite av vårt blod. Molly blev skickad till röntgen för att kontrollera att hon inte hade inre blödningar där bältet hade suttit. 

Jag hade svårt för att ta djupa andetag och blev ganska svullen där bältet gick över bröstkorgen. Jag fick även ett jack långt ner på smalbenet och två ordentliga bulor på andra benet. 

Molly och jag stod länge och kramades vid olycksplatsen, the "crimescene". Vi går igenom allting tillsammans och vi gör det så himla bra. Hon är fantastisk. Tänk om jag upplevde detta på egen hand? Fruktansvärt. Men nu när vi är två så är det så otroligt mycket lättare och det dröjer inte länge tills vi båda skrattar så vi viker oss. Men det gör ordentligt ont att skratta när man är så öm i kroppen. 

Det blev ingen tur till Uluru den måndagen. Men de var snälla på kontoret och ordnade så vi kunde få åka två dagar senare utan någon extra kostnad.