musicandlyrix

Karijini National Park 13-14 September

Resor, }

Karijini National Park 13-14 September 

Vad vi hört om västkusten är att det finns absolut ingenting att se. Ingenting. Andra har sagt att det finns hur mycket som helst och att västkusten var det bästa med hela Australien. Nu skulle vi få se med våra egna ögon. 
Vi körde från Broome och tog oss ner mot Karijini National Park som låg precis utanför Port Hedland kan man säga. Precis utanför = tre timmar utanför. Ni fattar, avstånden i Australien kommer aldrig bli som avstånden hemma. 
Men vad fanns att se på vägen däremellan? Svar: Ingenting. Nä däremellan var det endast raka vägar och inte mycket mer än så.  
Efter sex långa timmar så svängde vi av vägen och satte upp ett litet läger för natten. Någon hade varit där tidigare och gjort en liten brasa så det gjorde vi också. Lätt som en plätt i det torra landskapet. 



Självklart var vi långt från växande gräs så det var under lugna förhållanden. 
På morgonen vaknade vi och blev förvånade. 


Det var en riktigt tjock dimma som hade lagt sig över oss så det blev att köra sakta innan den lättade. Då var vi inte långt ifrån Port Hedland där vi åt lite lunch innan vi åkte in till Karijini National Park. 

Vi spenderade endast två dagar här men hann ändå se det vi ville. 
Den första dagen såg vi Circular Pools där vi tog oss ett dopp. Det var kanske 18 grader i vattnet och det var underbart skönt! Som svenskt vatten ju, så man kände sig hemma! 


När vi badat klart gick vi en liten vandring över stock och sten bort till Fortescue Falls där vi än en gång hoppade i. 


Sedan blev det dags att dra sig mot nattens campingplats. Tyvärr kan man ju inte campa vart man vill i detta land så vi åkte till en utmarkerad campingplats. 

Dag två gick vi upp tidigt för att bege oss 50 kilometer iväg för att klättra upp för ett berg. Detta var Mt Bruce, den andra högsta berget i Western Australia (delstaten). 
Vi startade klockan åtta på morgonen. 


Colton hade inte ätit så mycket frukost då hans försök till scrambled eggs i motorhuven misslyckades, men det gick bra ändå. 


Två timmar senare stod vi på toppen 1235 meter över havet. Vi såg inte havet men under hela vandringen hade vi blickat ut över en enorm gruva där enorma lastbilar körde fram och tillbaka. 
Ännu en gång var vi uppe på en topp. Alltid lika skön känsla. 


Det var ett fint berg att klättra, och ibland var det så mycket blommor att man trodde att man var i ett helt annat land och i ett blomsterfält. 


Svettiga och nöjda kom vi ner för berget. Det var inget snack om saken. Vi ville bada igen. Vi åkte tillbaka till Fortescue Falls där Molly hittade stigen till något som kallades Fern Pool. Magiskt ställe! En enorm pool mitt bland fallen där man även kunde klättra in bakom och under fallen som på en liten avsats. 


Vi var här en stund innan vi begav oss iväg igen. För att spara några dollar åkte vi ut ur nationalparken och tältade återigen bredvid vägen. Vi svängde in på en parkeringsficka när det blivit mörkt och gjorde iordning för natten samt åt middag. 
När vi skulle gå och uträtta vissa behov så kände jag en kraftig lukt av död och det luktade även vid vårt tält varenda gång en lastbil körde förbi. På morgonen efter hittade vi kängurukadavret inte så långt därifrån. Usch. 

Roadtrip Darwin - Broome 8-10 Sep samt Broome 10-12 Sep

Resor, }

Darwin - Broome 8-10 September, samt Broome 10-12 September 

Morgonen den åttonde September började lugnt och sansat. Vi vaknade upp vid fyra på morgonen och dryga halvtimman senare var vi påväg upp till Darwin för att avsluta hela rutten och lämna tillbaka vår lilla bil som så troget skött sig under hela trippen. 
Jag satte mig vid ratten återigen och körde hela vägen upp till Darwin vilket tog fyra timmar. Det var inga problem alls att köra så det var skönt. Vad som däremot var ännu häftigare än innan var när vi körde förbi eldarna i skogen. Det var nästan en magisk känsla att vara ensam ute på en mörk väg och det glödde och brann stora röda lågor bredvid vägen. 
När vi kom fram till biluthyrningsfirman hade vi 40 minuter till godo. När vi började ta ur våra saker kom en av de som jobbade där och sa att vi skulle bli tvungna att betala hundra dollar extra i kostnad eftersom bilen var så smutsig. Vi blev ganska chockade och undrade varför han inte sagt det innan vi hyrde bilen, men sen läste vi kontraktet mer noggrant och såg att det han sa faktiskt stämde. Vi började småsvettas litegrann alla tre och frågade om vi kunde låna en dammsugare, men tydligen hade hans dammsugare gått sönder men det skulle finnas en biltvätt bara en liten bit därifrån. 
Vi hoppade snabbt in i bilen igen och åkte dit. Istället för hundra dollar kostade detta femtio dollar. Det var helt klart värt det och det var riktigt imponerade över hur snabba de var när de tvättade bilen. 

De tog fram lövblåsen och blåste ur hela bilen och sedan tvättade de allt supersnabbt men ändå så noga. Vi stog med hakorna i backen och tackade dem sedan för att de räddade vår dag. 
När vi lämnade tillbaka Berit för andra gången sken hon i en läcker blå nyans och var renare än aldrig förr. De var nöjda på firman och vi kunde lämna stället med gott samvete. 

Nu var det dags för nästa äventyr. Dags att lämna Darwin och dra till Broome. 1800 kilometer. En riktigt lång väg från en stad till en annan. 
Vi hade redan löst klurigheten över hur vi skulle ta oss dit. Precis innan vi åkte ut till Kakadu såg vi en note på en vägg där det stod att en som hette Colton skulle åka dit och han hade lediga säten i sin bil. Snabbt som ögat skickade vi iväg ett sms och hoppades på att han eventuellt hade plats för alla oss tre. Vi hade tur. Han skulle möta upp oss på morgonen när vi lämnade tillbaka vår hyrbil. 
Vi hade träffat honom som hastigast en gång tidigare så vi visste hur han såg ut. Vi bodde på samma hostel så vi såg till att hälsa på varandra och det kändes bra att veta vem han var innan vi bara hoppade in i hans bil och åkte iväg. 
Två sekunder efter att vi lämnade bilen så befann sig Colton alldeles där. Det var ett ordentligt mek att försöka få in all packning i hans Nissan Maxima men när vi väl kom iväg så kändes allt riktigt bra. 
Det som var segast med början av roadtrippen var att hela vägen som vi åkte på morgonen åkte vi återigen men söderut denna gången. Slutligen kom vi till Katherine där vi fyllde på matförrådet i mataffären innan vi äntligen såg nya vägar. Inte för att det var exalterande precis. Samma, samma, samma. Men ändå skönt att ännu än gång vara påväg mot något helt nytt och spännande. 

Det som var mest spännande innan vi kört klart för natten var ett enormt vildsvin som någon kört på. Enormt var ordet! Det var helt stelt och låg med alla ben utsträckta. Stackarn. Precis bredvid låg även en känguru så det kan hända att det var en dubbel smäll. 

På kvällen svängde vi in på ett litet ställe där det var ett tiotal andra fordon parkerade. Mestadels äldre med husvagnar eller husbilar. Men vi med den lilla sedanen ställde oss också där, satte upp vårt tält där jag och Kajsa sov. Molly sov utanför tältet och Colton hade preparerat med ett stort myggnät som han fäste på sitt kamerastativ bredvid bilen. 

Jag sov inte mycket i den värmen men fick vara glad för det lilla. Man kan ju alltid sova i bilen. 

9 September
Vi plockade ihop våra saker hyfsat snabbt och påbörjade den andra dagens etapp. Efter inte alls lång tid kom vi fram till något vi inte riktigt hade tänkt oss och som fick oss att sucka. En gränskontroll. Mitt i absolut ingenstans bestämmer de sig för att slå upp ett karantänställe där man måste slänga olika sorters mat man har med sig. Molly och jag har nästan rutin på detta nu. Det blev matdags. Trycka i oss de flesta av äpplena vi hade med oss och droppa resten av äpplena samt alla morötter i en stor binge. När vi fortsatte köra kom vi på att vi faktiskt hade honung, nötter och annat smått och gott som inte var tillåtet men det är ändå exakt samma som de fraktar över till affärerna i Western Australia så det kändes inte alltför illa att ha det kvar. 
Jag kan förstå att man inte ska ha med sig vadsomhelst till Tasmanien, men att sätta en tull mitt i landet vid en gräns som är så extremt lång är bara onödigt. Enligt mig. Det är ju så många 4WD-tracks som går över gränsen på andra ställen och där finns det inga tullar. 

Kort efter karantäntullen kom vi fram till Kunanurra. Där såg vi denhär skylten. 

En av de finare jag sett. 
Vi åkte dit och jag köpte en pappmugg för 80 cents och fyllde den med kaffe. 
Colton dricker också kaffe men han hade ordnat sitt under motorhuven i en burk som han hade fäst där under. 


Tydligen har han och hans bror som var här innan, lagat kängurukött under huven tidigare. Köpt köttet, lindat det i aluminiumfolie och öagt den där under medan de körde ett par timmar. Jag måste medge att det var ganska smart. 

När vi bodde på hostelet i Darwin så såg vi först en annan note om en som skulle till Broome. Vi chansade och skickade ett sms till henne också men hon hade redan åkt. Nadine, som hon heter, skickade sms tillbaka med tips som vi kunde se på vägen. Bland annat tipsade hon oss om ett ställe som hetter The Grotto. Vi kom dit och vi såg att man kunde gå ner för den stupa bergskanten och tydligen kunde man bada där. På en skylt stog det att vattnet var 300 fot djupt. Det stog också att det var förbjudet att dyka eller hoppa i. Pfft. 
Det var ett otroligt ställe. 



Som ni ser hänger det rep över vattnet. Det tjocka som var närmast såg vi till att få tag i och vi lekte runt en hel del där. Så kul! Det blev volter och dyk av alla olika slag. Det blev även några synkroniserade älgar. 

Nästa stopp som Nadine hade  rekommenderat var Wolfe Creek. Där skulle det finnas en enorm krater. Från asfaltsvägen och in till kratern var det 130 kilometer grusväg. Vi körde kanske 30 kilometer innan vi tog beslutet att vända om. Bilen vi åker i är inte riktigt lämpad för den sortens väg plus att det skulle hinna bli mörkt när vi kom fram. Vi vände om igen och det kändes som ett bra beslut. Colton var kanske lite besviken men vi andra tre var hundra procent nöjda. Han körde alldeles för snabbt över vissa gupp så underredet av bilen skrapade i ibland. Och tydligen skulle de sista 23 kilometrarna vara ännu värre och hur skulle då det gå? 


Nä, vi vände om och tog oss tillbaka till asfaltsvägen. 
När vi bestämde oss för att sluta åka för dagen var klockan fem och det började bli mörkt. När vi körde över gränsen till Western Australia så drog vi fram klockan 1,5 timma så allt är lite skevt just nu. 
Vi ville gå och lägga oss när det blev mörkt men att lägga sig klockan sex kändes lite väl tidigt så vi satte oss på vägen och spelade kort ett tag innan vi drog oss till tält och bil. 

10 September 
Denna dagen kom vi hela vägen fram. Vi rullade in i en riktig beachtown med många läckra hus. Det allra första vi ville göra var att se havet och hoppa i. Vi körde ner till en strand kallad Cable Beach och vilket ställe. 


Himmelsk blå färg som för mig och Molly drog tankarna tillbaka till Whitsundays. 

Konstigt nog så var det nästan helt tomt på stranden. Vi såg även en skylt där det stod att stranden var stängd. Vi gick fram till livvakterna och frågade varför. Tydligen hade de hittat en så kallad stinger, en manet, som är riktigt farlig. Det var den första de hittat där sedan 2012 och de kollar deras nät två gånger varje dag. Vilket anti-klimax. Vi som åkt bil så länge och drömt om att hoppa i det svalkande vattnet. Men nepp, så blev det inte. 
Vi flyttade istället in på en camping där vi tjejer bodde. Colton valde mer lyx och tog in på hostel. 
Vi drog oss till stranden där och gick ut i leran som blev när tidvattnet gick ut, men det kändes ganska osäkert och vi såg ett par större maneter där. Vi har ingen aning om vilka som är farliga och inte men det var lika bra att ta det säkra före det osäkra. Vi gick tillbaka igen. 

På kvällen mötte vi upp Colton igen och vi åt fish and chips på ett ställe innan vi tog en öl på en pub och efter det drog vi till ett mer partyställe. Ölen vi drack på puben Roeys, var nog den godaste jag någonsin druckit. Mangoöl! Smakar som mangojuice innan det vips går över i ölsmak. Fruktansvärt gott! 
På det andra partystället var det bara konstigt och vi gick därifrån efter inte så lång tid där. Kändes ännu en gång inte som någonting för oss. 

Dag två i Broome, den 11 September, vaknade vi upp alla tre efter en natt i ett och samma tvåmannatält. Överraskande nog kunde alla sova riktigt gott där, även Molly som sov i mitten och åkte ner mellan madrasserna. 

Det blev en lugn dag. Vi mötte upp Colton återigen och vi åkte ner till stranden igen för att se om den var öppen. Vi hade tur. Den var öppen! Äntligen kunde vi bada! 
Vi gick från vattnet till stranden om och om igen. Vi såg sedan livvakterna komma med en slags nättratt där de fångat dagens manetfångst. Vi stod som en liten skolklass runtomkring och tittade intressant på när de tog upp maneter, en efter en. 
Dessa små slemklumpar var inte lika farliga som den de hittade dagen innan så det fanns ingen anledning att stänga stranden och vi kunde svalka oss lite till innan vi åkte för att äta lite middag i form av couscous med pesto och jordnötter. 
När vi hade svalt ner det åkte vi ännu en gång ner till stranden, denna gången för att se på solnedgången. Stämningen på stranden tillsammans med solen i bakgrunden var magisk. Det var en hel hop med folk som dansade afrodans och Molly och jag hoppade självklart in och dansade loss lite vi också. 
När vi vandrade längs strandkanten så kom vi bort till där man kan rida kameler. De stod i fina rader och vi kunde knäppa en del fina bilder. 


Efter solnedgången tog vi oss till Roeys igen för ytterligare en mangoöl. Vi skulle träffat Nadine där men hon kunde inte ta sig ut från där hon bodde eftersom de stängt grinden och hon vågade inte gå ut på grund av att det var många onyktra människor runtomkring. 

Vad som blev bestämt dessa dagarna var att vi skulle bege oss vidare söderut. Det var ingen märkvärdig plats detta och de hade ingen surf heller som jag och Molly verkligen längtar efter nu. 
Colton hade tidigare sagt att vi gärna kan åka alla fyra ner till Exmouth om vi ville och det var ju perfekt! Vi tänkte att Nadine kanske ville åka samtidigt och att vi då hade två bilar men hon skulle utforska delen norr om Broome innan så vi kanske kan ses i Exmouth istället. 

12 September 
Dags att dra vidare! Utcheckade och klara drog vi oss iväg men först hade vi några stopp även inne i Broome. Först; påfyllnad av tonfisk. Och även annan mat. Men tonfisk äter vi en hel del nu alltså. Tonfisk i wraps tillexempel. Med lite ost och sallad i.  Gott. 
Efter en runda på Coles åkte vi ut och letade efter dinosauriefotspår. Det finns alltså här i Broome! Tyvärr så måste tidvattnet vara riktigt lågt för att man ska kunna gå ut och se dem men vi åkte dit ändå. Innan vi hittade rätt hittade vi även ett annat ställe där det var riktigt fina klippor som vi klättrade runt bland och tog en del bilder. 





Sedan, sedan var det dags. 

Hejdå Broome. 

Kakadu National Park 4-8 September

Resor, }


4 September

Morgonen den fjärde september checkade vi tre, Molly, Kajsa (Mollys syster) och jag ut från hostelet och begav oss mot grannstället, biluthyrningsfirman. 
Efter att ha fixat med alla papper för bilen så var den "våran". Kusligt nog mest min då jag stog som förare. Vuxenpoäng. 
Efter att ha knölat oss ut på gatan (skymd korsning) så var det inte bara att direkt bege oss ut i nationalparken. Kajsa hade oturligt nog tappat en del av sin tand och det skulle först ordnas hos tandläkaren. Vi ställde oss på Woolworths (matbutikens) parkering, och där fick man stå i max två timmar. För att inte råka i för stora trubbel så gick jag och bytte parkering innan de två timmarna hade gått. Dock såg jag att det stod att det var max två timmar per dag, inte per gång man hade en ruta. Men hur kunde de så noga veta, tänkte jag och hoppades på det bästa. När vi sedan kom tillbaka till bilen så var vi där inte långt efter de två timmarna hade gått. Från håll ser vi en kille som står och grejar framför vår bil. Vi trodde först att han skulle ha en kundvagn eftersom de var precis där, men nej, det var en parkeringsvakt! Jag var påväg att få min absolut första p-bot! 
Paniken växte hos oss alla tre och vi konfronterade killen lugnt och sa att vi var tvungna att åka till tandläkaren akut och att vi faktiskt bytte ruta och han räddade vår dag genom att klicka "delete" på sin apparat och knyckla ihop lappen som satt på rutan. Pjuh!
Nu kunde resan äntligen börja. Mot Kakadu National Park. 

På vår väg mot Kakadu så stannade vi till vid ett informationscenter för att få reda på var vi kunde se krokodiler och eventuellt gå på en croc-cruise. Vi fick info och ringde till ett ställe som var "The original crocodile jumping cruise". Klockan tre skulle det vara dags. Efter lite missförstånd med kartan så kom vi fram. 
I det extrema och svettiga hettan åt vi först lunch och sedan gick vi ombord på båten. Både Molly och jag var lite oroliga över att det skulle vara som när vi skulle se på valar i Kaikoura på Nya Zeeland, att det skulle ta riktigt lång tid innan man fick se dem om ens alls, men innan ens guiden som också var den som körde båten, hade hoppat i båten så simmade det förbi en krokodil i vattnet. De flesta som satt i båten var inte överdrivet överväldigade av den men vi tre tyckte det var riktigt häftigt att faktiskt se den ute i det vilda!



När vi åkte på Adelaide River så såg vi riktigt många och guiden visste namnen på alla och kunde berätta olika saker som att den honan föddes bara med en halv arm, eller han är aggressiv och hoppar helst inte högt utan smyger sig upp mot köttbiten underifrån där man inte kan se honom för vattnet är så grumligt. 


Han berättade en del om varje krokodil vi såg. Vi körde också så vi fick se var de lägger äggen. Honan låg på sandbanken på andra sidan och hade sitt vakande öga över oss. 


Det som förvånade oss mest var kanske båten. Man kunde lätt luta sig över relingen och med tanke på hur lätt och snabbt krokodilerna kan hoppa upp så var båten ganska, om inte väldigt, osäker om man inte satt ner och hade armar och kroppsdelar tillrätta. 


Guiden sa ibland till att man måste ta in armarna om man tillexempel stod och pekade. Han berättade att de en gång hade en man ombord som hade en kamera med ett enorm linshus och krokodilen trodde det var något ätbart så hoppade upp för att ta den. Krokodilen missade med en inch. Mannen tyckte det var riktigt häftigt men guiden sa att han nog inte skulle tycka det var så häftigt eftersom han hade åkt med efter om krokodilen fick tag på kameran eftersom remmen satt runt hans hals. 
Annan fakta om krokodilerna i Adelaide River och på det stället var att det hade aldrig hänt att någon krokodil ätit någon människa. Förrän förra året. Det var en man som stått alldeles för nära vattnet vid någon kant. Guiden hade ropat åt honom men han hade bara gett tummarna upp tillbaka. Sedan kom en krokodil och slukade honom. 

När de hängde ut köttbitar med ben från båten så hörde man hur de hur lätt som helst krossade bytet med de enorma gapen. De kan pressa käkarna upp till tre ton. 



Den sista krokodilen vi såg var den största och den som dominerade i de vattnen runtomkring där. Den var runt sex meter lång. Enorm! Han fick den att komma upp på sandbanken så man såg hans fulla längd. Mäktigt! 

Efter denna turen så åkte vi vidare och körde igenom öppningen till själva parken. Vi körde långt och länge innan vi hittade ett ställe där vi kunde köpa passen. 
När vi åkte längs med de långa vägarna kände vi plötsligt hur det luktade rök. När vi fortsatt en bit så såg vi hur det brann i skogen på båda sidor av vägen och ingen var där. Vi blev lite oroliga men fortsatte köra genom den tunna röken. 

När vi efter bra bit kom fram till campingplatsen så var det redan mörkt. Plötsligt blev det ganska tjockt med rök och det kändes mer osäkert nu än tidigare. Vi gick och frågade några andra som campade där men de sa att är det riktigt illa så kommer det komma parkvakter och säga att vi borde bege oss därifrån. 

Senare på kvällen kom samma människor över till oss och sa att de sett på internet att det var en bushfire i Jabiru vilket låg cirka två mil från oss. Så röken måste ha kommit därifrån. 

Det blev inget allvarligare än tunn rök så vi kunde gå och lägga oss. Det var fruktansvärt varmt och svettigt men vi gjorde allt för att försöka överleva. För att inte skrämma upp Kajsa för mycket så behöll Molly och jag en riktigt positiv och fin ton vilket i slutändan funkade ganska utmärkt. Molly och jag la oss i tältet och Kajsa sov i bilen. 
Detta var den mest extrema natt vi varit med om men på något vänster lyckades vi faktiskt somna. Ingen av oss hade väl den bästa sömnen i våra liv men tillräckligt för att orka med nästa dag. 

5 September 
Andra dagen av detta äventyret, den femte September, packade vi snabbt ihop och åkte till ett informationscenter där vi kunde fylla vattenflaskor, äta lite frukost samt tvätta av oss litegrann.


Efter det åkte vi ut till Ubirr, ett ställe där vår franska vän Gabriel, han vi träffade på Tasmanien och spenderade några dagar med, hade tipsat oss om. Han rekommenderade att vi åkte dit strax innan solnedgången men tidsmässigt var det svårt att planera in det eftersom vi behövde åka så långt på eftermiddagen. 
När vi körde ut till Ubirr såg vi ett par riktigt udda stenar som jag och Molly  kände var kul att stanna och ta kort på. 




Sedan var det inte långt kvar till Ubirr. När vi kom dit lyckades vi diskret följa med en grupp med en guide som berättade en hel del om alla gamla målningar som var på klipporna vi gick förbi. Han berättade även lite om olika växter, men målningarna var mer intressanta om ni frågar mig. 


Från toppen av vandringen där vi gick så såg vi ut över ett område där de spelade in lite av Crocodile Dundee. 

Även denna dagen var extremt svettig men flera timmar senare kunde vi för första gången svalka av oss ordentligt. Vi hade åkt flera timmar för att komma till Gunlom. Vi var osäkra på om vi kunde köra dit med våran lilla pluttebil men vi frågade en annan kille som var vid infocentret som vi åkte till, och han sa att det skulle nog gå. Hans tjej var mindre säker men vi gjorde ett försök och vi kom fram. Det var skumpigt värre vissa bitar men bilen verkade hålla och vi kunde klättra upp vid vattenfallet och bada i en infinity pool som var precis innan det höga fallet ner. 


Riktigt vackert ställe! Och just det! På vägen in dit så såg vi en buffalo! Den första och enda vilda buffalon jag någonsin sett! Eftersom jag var tvungen att ha ögonen uppspärrade och bara se på vägen så såg jag den inte mer än när den sprang över vägen lite längre fram, men den hade horn enligt Molly och Kajsa, men det var inga sånadär enorma horn som man kan se hänga upphängda. 

För att få en billigare natt och för att komma iväg tidigt morgonen efter så körde vi tillbaka en bit på grusvägen och campade på en annan campingplats. Denna natten sov jag i  bilen och det var faktiskt behagligt och tillochmed lite kyligt så jag fick stänga fönstrena som jag öppnat litegrann och sträcka mig efter ett par handdukar och min sarong som jag kunde lägga ovanpå silkeslakanet. 

6 September 

Idag begav vi oss mot Jim Jim Falls. Vi hoppades och höll alla tummar för att vi skulle kunna få lift från den stora vägen och sedan in till fallen. Detta eftersom det var en 4WD väg och vi kunde och fick inte köra där med vårt lilla blåbär. 


Vi hade ingen vidare tur. Efter en timme åkte vi istället till ett ställe som kallades Maguk. Vi hade hört om det dagen innan i poolen i Gunlom där en man sa att det var ännu bättre plus att vägen in dit inte alls var lika dålig som den in till Gunlom. 
Vi tog oss till Maguk utan några svårigheter och när vi väl kom till badstället var det det bästa badstället någonsin. 


Vattnet var superklart och trots att man inte fick hoppa från klipporna så gjorde alla det ändå. Den högsta vi hoppade ifrån var kanske 6-7 meter upp och det kittlades bra i magen. 
Det jobbigaste som hände här var att min GoPro läckte in vatten så den fungerar inte längre. Jag hoppas på all tur i världen att den ska kunna starta igen! Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra... Vill ju inte lägga ut alla de pengarna på en ny. 
Tekiska prylar och jag är ingen bra kombo just nu. Spräckt mobilskärmen för tredje gången nu också. Suck! 

Men upplevelsen vid Maguk var fortfarande helt fantastisk och det blev den enda grejen för dagen. 


När vi åkte vidare så blev jag så förvånad. Jag försöker hela tiden hålla ögonen öppna för nästa buffalo men istället sprang något annat grått och stort över vägen. En åsna! Hur oväntat som helst så vi stannade och tog ett kort på den.



 Vi har ingen aning om de ens ska finnas där eller någonting och tyvärr hade vi noll täckning på telefonen så vi kunde inte ringa någon heller. 
Men den såg frisk och glad ut så det var ju bra iallafall. 

Innan vi kom fram till Edith Falls, det som kom att bli vår campingplats så såg vi en riktigt tjock rök torna upp sig från två olika ställen. 

Vi har ingen aning om vad det kan ha varit men vi måste kolla upp det när vi får tillgång till internet eller om vi kanske träffar någon som vet.  
Vi hann inte se vattnet här vid Edith Falls innan det var dags att äta och lägga sig så vi kommer gå till imorgon på morgonen. Eventuellt stannar vi här två nätter också så då kan vi nog bada när vi kommer tillbaka på kvällen igen sen också. 

7 September 

Den sista dagen av äventyret skulle spenderas i kanoter i Katherine Gorge, om vi hade tur. Eftersom det inte fanns någon tillstymmelse till täckning för mobilen så kunde vi inte förboka men så fort vi kom in till Katherine så gick vi in på informationscentret och bokade kanoter som vi skulle ha från halv ett på dagen. 
Om vi spolar tillbaka till morgonen så kan jag berätta att jag drog den största av lättnaders suckar när jag märkte att GoPron kommit tillbaka till liv igen. Pjuh! Hade nästan befarat det värsta; inga mer bra bilder från en vidvinkelkamera på denna resan. Eller kanske, om jag hade köpt en ny, men det hade jag verkligen inte velat spendera mina pengar på. Men nu behövde jag inte tänka mer på det! 

Vi åkte ut till Katherine Gorge som ligger i Nitmiluk National Park. Jag vet inte hur många gånger det sades: Let me have a look at Nitmiluk. 
Folk hade parkerat så dåligt så den sista parkeringen var för trång för oss att få plats i. Vi löste det på annat sätt och valde att göra en smartcarsparkering mellan några andra bilar.

Vi fick ordnat för oss så vi kunde hyra kanoterna en timme innan, så halv tolv paddlade vi iväg.
 Det var skyltar på flera olika ställen längs sandbankerna där man inte fick gå iland eftersom sötvattenskrokodilerna hade sina nästen där. 

Men vi trodde skyltarna mest var för att de inte skulle kunna bli stämda. Några krokodiler kunde väl inte finnas här? 
Vi paddlade till slutet av den första gorgen och tog med oss våra paddlar och gick över till den andra där vi hoppade i nya kanoter som väntade på oss. Vi paddlade hela den gorgen också och även den tredje. Mellan andra och tredje fick vi kånka över kanoterna över stora stenar. Det var lite bökigt men det gick bra tillslut. 
Vi paddlade alltsomallt nästan 13 kilometer. Det var mellan nästan svindlade höga bergsväggar på båda sidor när det inte var några sandbanker. 




Vi badade på vägen tillbaka och hittade en bra hoppklippa idag igen, dock inte lika hög som gårdagens. 
Vad som däremot var spännande var att det var riktigt halt så man fick passa sig så man inte fick obalans. En annan kille lyckades göra en "älgen". Jag missade det tyvärr men Molly och Kajsa skrattade så de nästan drunknade. 
Med trötta armar tog vi oss tillbaka till starten igen. Killen som jobbade där frågade om vi sett några krokodiler. "Nä, tyvärr" sa jag och frågade även hur ofta de faktiskt ser dem där. Han såg dem tydligen varje dag. Så tydligen paddlade vi i vatten där krokodilerna faktiskt finns! Hade vi vetat om det hade vi nog inte stoppat i händerna och fötterna i vattnet lika ofta som vi gjorde. 
Men det man inte vet tar man ingen skada av, har vi ju hört! 

För att hinna med att se Edith falls där vi bodde körde vi raka vägen dit efter en riktigt snabb och effektiv runda i mataffären. Ikväll var det fest för våra magar. 


Efter att ha sett fallet så gjorde vi något av det bästa som finns. Haloumiburgare. Igen alltså. 

Vi hade det tre gånger i Alice Springs och återigen ville vi ha det här så vi gjorde våra egna. Kanske inte fullt lila superba som på Montes, men ändå helt fantastiska. 
Vi åt två per person innan vi ordnade upp med packningen och gick och la oss. Denna natten sov Molly och jag utanför tältet. Molly gjorde det natten innan också. Bra val märkte jag, då myggorna och hästflugorna som bet en hela tiden verkade försvinna när mörkret la sig. Canetoaden som hoppade omkring på kvällen bestämde sig för att inte störa oss heller. 

Detta var sista dagen på vårt Kakadu -och Katherineäventyr. Ett mycket spännande äventyr som sent kommer att glömmas! 




Strödagar i Darwin

Resor, }

31 Augusti -2 September 

Efter att ha levt i lyx var det äntligen dags att bege sig ut på resande fot igen. Det är en skön känsla att bege sig ut i det främmande okända efter att ha spenderat en längre tid på ett och samma ställe. Ofta funderar vi över hur vi ska kunna komma tillbaka till den verkliga vardagen på hemmaplan. Kommer vi någonsin kunna komma hem och känna att vi kan stanna? Kan resetarmen någonsin bli mättad? 

När vi checkade ut från lyxlägenheten gick vi för att checka in på ett hostel. Det blev slutligen ett YHA-hostel där vi trivs ganska bra trots att rummet är en gnutta för varmt om nätterna. Men det beror mest på att en av tjejerna i rummet tenderar att stänga av fläkten då hon tycker det är för kallt. Jag sover på överslafen och som alla vet så går värmen uppåt. 
Tyvärr måste man ju vara anständig också och sova med pyjamas på så det gör det hela ännu varmare. Men lakanet skippar jag helt. 

Här på hostelet finns en pool som vi spenderat x antal timmar vid och i,

 men vi har även utforskat Darwin en del på egen hand. Till exempel som denna dagen då vi gick en 16 kilometare bort till East Point (och tillbaka) där det fanns mängder med saker om krigstiden samt väldigt fin natur.

 Tack Lisa för tipset! 
Innan vi kom hela vägen bort till East Point så hade vi en härlig picknick vid Lake Alexander där vi också tog oss ett välförtjänt dopp. Förutom oss så fanns det bara en annan som badade. Mycket märkligt tyckte vi, eftersom det var så otroligt varmt! Och nej, denna sjön är en säker badsjö, det finns inga krokodiler där. 

På tal om krokodiler har vi inte sett några än. Vi har ögonen vidöppna men ändå har ingen dykt upp framför oss. 


En dag i Darwin

Resor, }

30 Augusti
Förmiddagen denna söndagen spenderades genom att åka på en liten sightseeing i centrala Darwin innan vi åkte till den norra delen av stan eftersom James fick lust att göra sin årliga shopping. Jag och Molly strosade runt för oss själva och spanande i lite butiker innan vi sedan åkte till och blev avsläppta vid oljetunnlar som vi ville se. 



Vad vi aldrig fick lära oss i skolan var att Australien också var med i världskrigen. Bland annat så bombades Darwin direkt efter Pearl Harbour av samma japanska trupper. Då bombades bland annat oljetunnlar som låg ovan jord så de bestämde att de skulle byggas under jord istället. De byggde fem tunnlar med de användes aldrig för någon olja. De använde en av dem för flygplansbränsle med det läckte ut efter tre år så sedan blev det inget med det. 1992 öppnade de en av tunnlarna för allmänheten så nu kan man gå inne i en som är 172 meter lång och läsa om det mesta som hände under krigstiden i Darwin.





Det var ganska skönt att komma ut igen efter att ha gått i tunneln. Det var riktigt fuktigt därinne men faktiskt nästan lika fuktigt ute. 
I Darwin finns det inga egentliga årstider. Som barn trodde jag att årstider fanns världen över och att det mest var ett uttryck, men tydligen är det inte så. Här i Darwin finns det dry och wet season. Just nu är vi i det som kallas "the build-up". Darwin är snart inne i the wet season. Hundra procents luftfuktighet. Så fuktigt att man måste köra med vindrutetorkare även fast det inte regnar. Det blir ändå blött på rutan. 
Hänger man upp kläder utomhus kan de byta färg under natten eftersom de möglar. 
Det verkar inte vara helt problemfritt att bo här när det är wet season så därför bestämmer vi oss för att åka vidare nästa vecka. Men först ska några spännande dagar upplevas här och Mollys och min tvåsamhet är över! Mollys syster Kajsa kommer ner på torsdag (3 september) och ska resa med oss den sista tiden innan vi måste lämna landet. Och när vi lämnar landet ska hon till Nya Zeeland och åka på en Kiwi Experience! 
Så på torsdag möter vi upp Kajsa. På fredag till tisdag ska vi hyra en bil och åka till Kakadu National Park samt ner till Katherine och paddla kanot eller kajak i gorgen där. Jag vet inte det svenska ordet för gorge men jag tror att det kan vara ravin? Vattenravin? 
Spännande ska det bli iallafall!  

Roadtrip Alice Springs - Darwin 27-29 Augusti

Resor, }

27 Augusti
Oooch vi har lämnat Alice! 

Vi är på väg igen! Skönt! Det är alltid spännande att påbörja nya kapitel samtidigt som det är tråkigt att lämna det förra. Alice Springs var verkligen ett udda ställe, men efter ett tag blev man van vid den lilla lilla staden och vi fick en hel del nya vänner. Vi hade en liten avskedsmiddag igårkväll (26 augusti) med Aron, killen vi har bott hos, samt Peter, på Montes, puben som serverar de godaste haloumiburgarna man kan tänka sig. 


Men nu är vi alltså inte kvar där. Vi har påbörjat trippen upp till Darwin. Vi bilar med Lloyd och James. Lloyd har vi känt sedan starten av vistelsen i Alice Springs och James är hans kompanjon kan man väl nästan säga. Trevligt sällskap iallafall! Lätta människor att ha och göra med. 

Nu ska vi precis sova. Vi har tagit in på ett övernattningsställe så vi bor i en stor cabin. Jag och Molly fick en dubbelsäng och de andra får slåss om fyra bäddar i våningssängar i rummet bredvid. 

Imorgon bär det vidare norrut. 

28 Augusti 

Denna morgonen började vi med en kort biltur innan vi kom fram till ett ställe som kallas Devils Marbels. Det var ett stort område med stora runda stenblock som låg som utkastade huller om buller. Riktigt kul att springa omkring och hitta nya ställen bland blocken som man kunde krypa eller pressa sig emellan.  

Många timmar senare kom vi till nästa plats för dagen. Mataranka Hot Springs. Självklart åkte badkläderna på (alla utom Lloyd hoppade i) och vi åkte med strömmen ner till där man gick upp fast vi simmade motströms upp igen. 



Nästa stopp blev på en restaurang...

där vi åt sallad innan vi åkte till nattens övernattningsställe, en fjärilsfarm. När vi kom dit möttes vi av ägaren som gav mig och Molly varsin blöt kindpuss och välkomnade oss tillbaka. Molly sa: Eh, här har vi inte varit tidigare?
Men han lyssnade inte på det örat och vi bara skrattade åt honom. 
Eftersom det var mörkt när vi kom fram så har vi inte kollat om det faktiskt finns några, men jag tänker ta mig en titt imorgon bitti. 
Nu innan vi gick till sängs så fick vi alla massage och lite massagelektion av Lloyd. Han är en såndär person som bara kan allt möjligt om allting! 

29 Augusti

Vi hittade inte så många fjärilar på fjärilsfarmen. Vi åt frukost och drog vidare. Vi åkte till Litchfield National Park där vi först badade vid ett dubbelt vattenfall, Florence falls, 






och sedan vid några rockpools. 

Riktigt fint ställe! Galna James hade tydligen hoppat från toppen av vattenfallet förra gången de var där och det är kanske tolv meter ner. Lloyd gjorde sitt bästa för att försöka få honom att inte hoppa denna gången och det gjorde han inte heller. Inte däruppifrån iallafall. Alla vi som badade, James, Molly och jag hade sett fram emot att hoppa från klipporna runtom men det var tydligen förbjudet. James hoppade en gång med hörde sedan att det var en parkvakt i närheten som man helst inte ville tabba sig inför. Kändes onödigt med en bot på nästan 300 dollar, eller ännuvärre, 800 dollar från toppen av fallet. 


När vi åkte ifrån Litchfield NP var det inte långt kvar till Darwin. Vi besökte några vänner till Lloyd som bodde i en förort, Palmerston, och sedan åkte vi till vårt boende. 

Under hela resan upp behövde vi inte betala för någonting. Fri skjuts, fri övernattning och tillochmed maten fick vi betald för oss. Helt otroligt generöst. 

Vi checkade in i en lägenhet i centrala Darwin som vi skulle bo i två nätter. Lyx för oss kan man säga! 

Vi gjorde oss iordning för eftermiddagen då James skulle få sin 19-årspresent. Skydive! Vi mötte honom på stranden där han singlade ner med sin fallskärm. Jag längtade verkligen tillbaka till när jag gjorde det på min födelsedag! Såå härlig upplevelse! 


På kvällen gick vi ut på en mexikansk restaurang och åt och drack så vi höll på att spricka. Även detta blev vi bjudna på. Vi hade en riktigt trevlig kväll! 

Larapinta Walking Track 17-20 Augusti

Resor, }


Vi är äntligen klara! Vi har jobbat nu i två månader. Det har varit två tuffa månader med knappt någon ledig alls känns det som. Jobba, äta och sova. 
Det bästa jobbet vi har haft har varit på caféet. Eastside Pilates and Coffee. Och ja det stämmer. De har pilates (och även yoga) som vi har prövat på. 
Det har varit vårt helgsjobb, fredag till söndag. Vi har varit som en liten familj. Det har varit både lugna och hektiska dagar men så fantastiskt kul jobb! 
Men som sagt. Vi är färdiga. 


För att ha ett bra avslut på vår vistelse i mitten av Australien så har vi sedan ett bra tag tillbaka tänkt att vi ville gå några etapper på Larapinta walking track. Hela vandringen är 223 km lång och tyvärr hade vi inte tiden som krävs för att göra hela. 
Vi hade fyra dagar att spendera på vandringen. Fyra, eftersom vi ville ha en sista helg på cafét. Så i måndags, den 17 augusti, började vi. 
Peter, underbara Peter, och vi, åkte ut till ett ställe som heter Ormiston Gorge. Där gjorde vi alla en liten vandring på 2-3 timmar inklusive picknick som vi ordnat. 

När vi tillslut kom tillbaka genom Ormiston Gorge... 

och parkeringsplatsen så sa vi hejdå till Peter och bestämde oss för att faktiskt börja gå en bit på Larapinta redan på eftermiddagen. 
Larapintavandringen är uppdelad i 12 etapper. Vi startade alltså från Ormiston som är mellan etapp nio och tio, och vi gick "baklänges" och gjorde tre hela etapper över fyra dagar. 
Mina ben kändes kan jag säga. Detta eftersom jag sprang halvmaran på Alice Springs Running Festival dagen innan. 
Men efter att ha fått igång benen så blev det bara bättre och bättre. 
Efter fyra timmar med en riktigt brant backe i slutet så bestämde vi oss för att slå läger. 

Det var en fantastisk plats och den bästa på hela vandringen. Kan det ha berott på att det inte var någon egentlig campingplats? Eller att det var helt vindstilla och absolut knäpptyst? Att det var på toppen av ett berg när solen gick ner? Att stjärnorna var extremt tydliga och Vintergatan låg som ett band över himlen? 
Jag skulle säga; allt av ovanstående spelade in. Det fanns inget fel alls med den platsen. 
På tisdag morgon åt vi en klassisk grötfrukost, tog ner våra kläder från vår så kallade julgran, drog på oss dem, packade ner tältet och fortsatte vandringen. 
Den dagen gick vi till Serpentine Chasm. På vägen dit såg vi folk för första gången på vandringen. 
Vi gick nerför berget vi campat på, en bit i ett urtorkat vattendrag och sedan igenom en riktigt lång dag. Fantastiska vyer. 
När vi svängde av från dalen gick vi igenom Inarlanga pass, det var ett gap mellan två bergskedjor kan man säga. Efter att ha klättrat över många stenar, stora som små, så var vi inte långt ifrån det som blev vår andra camping. Och äntligen hade vi säkrat vatten igen. Här fanns två stora behållare med vattenkranar. Vi fyllde på vårt vattenförråd (ca 10 liter) innan vi nästa dag fortsatte den långa vandringen. 
Dag tre var det klättring som gällde. Upp, upp och upp. Ett segt berg att ta sig uppför men har man lunch att se fram emot så går det ganska bra. 
När vi kom upp mötte vi en hel skock med folk som tillsammans med en guide gjorde en sexdagars vandring men de hade sovplatser ordnade och fick skjuts lite hitochdit så det kändes lite halvfusk om ni frågar mig, men ändå utmärkt om man ändå vill utmana sig själv med en vandring som den. 
Även den gruppen med folk åt lunch där. Det bästa av det bästa hände här. Deras guide gick och bjöd gruppen på choklad. Molly och jag sa till varandra (på svenska) att det verkligen hade suttit fint med choklad även för oss och att han bra gärna kunde ge oss litegranna också, och vips kom han över och vi fick choklad vi också! Det var så sjukt gott. 
När de sedan begav sig vidare fick vi resten av deras chokladkaka och vi var nästan barnsligt glada. 

Vi fortsatte att knalla iväg efter lunchen och såg helt fantastiska vyer. 

Har man klättrat upp måste man på något vis ta sig ner, så nerför berget gick vi innan vi kom fram till nattens läger vid Serpentine Gorge där vi tog en titt uppe vid utkiksplatsen innan vi kröp in i våra sovsäckar för natten. 

Magisk gorge. 


Sista dagens etapp var den kortaste. Vi var framme redan vid lunchtid. Dagen innan fick vi reda på att det fanns ett vattenhål vid Ellery creek där man faktiskt kunde bada så efter att vi gått många över många kullar och förbi denna grodan (?) ... 


... så kom vi äntligen fram till där Peter skulle plocka upp oss. Vi hade klarat det! 
Vi gick ner till vattenhålet, drog av väskorna och allt utom trosorna och rusade i det extremt kalla vattnet. Det var snabbt i och upp några gånger innan vi rullade ut våra underlag och tog igen oss innan Peter så snällt kom och hämtade oss. 



Så vi gick från Ormiston Gorge till Ellery Creek. Alltsomallt 65 kilometer. 
Vi var nöjda. 
(I början på veckan därefter klättrade vi Mt Sonder som var sista etappen på vandringen. 
)

Nu väntade sista helgjobbet innan det var dags att ge sig ut på vidare äventyr. Vi skulle lämna Alice Springs för gott. 

15 Juni - Krocken

Resor, }


Vi hade precis kommit till Alice Springs. På flygplatsen hämtade Peter, vår maltesiske couchsurfinghost oss och vi åkte hem till honom i hans lilla men otroligt kreativa bil. Överallt på bilen var det olika bilder, både aboriginalinspirerad konst, en bild på Peter och hans förra partner och mycket mycket mer. 
När vi kom till hans hus bjöd han oss på fantastiskt god middag och vi drack ett glas vin. Det dröjde inte länge innan det var dags för oss att gå till sängs. Vi fick ett eget rum, eller en hel studio för att vara mer korrekt, där vi sover. 
Vi hade packat våra dagsväskor så vi var redo att följande morgon gå upp tidigt för att åka iväg på en tredagars tur ut till Uluru och lite andra ställen. 

Vi var lite väl dåliga på att vakna morgonen därpå, så tillslut vaknade vi till ordentligt när Peter kom ut och bankade på dörren. Sen var det bråttom. Vi åt frukost, borstade tänderna och gav oss iväg. 
Allting var perfekt. Vi skrattade och var förväntansfulla för vad som skulle komma. 

Men plötsligt förändrades allt. 
Vi hade nyss pratat om att det var ovanligt att se folk som var ute och körde så tidigt på morgonen. Klockan var halv sex och det var kolsvart ute. 
Vi möter en bil men vi inser alldeles för sent att den är i vårt körfält. Den är cirka femton meter då jag inser att vi verkligen kommer att kollidera. Frontalkrocka. 
Jag hinner ropa att "It's on the wrong side of the road!" och jag hör hur både jag och Molly skriker de få sekunderna som är kvar innan vi krockar. 

Det var en underlig känsla som for igenom min kropp. Allting blev så tyst. Jag tappade inte medvetandet, men precis när ljudet ifrån smällen har lagt sig så infinner sig en total tystnad. Den är säkert inte längre än en sekund, men man kan verkligen höra den tystnaden. 

Min första tanke efter att vi börjar röra på oss inne i bilen är att jag verkligen inte vågar titta åt höger där Peter sitter. Jag var nästan säker på att han skulle vara död. Krossad. 
Det nästa som flög i mig var att jag måste ut. Det kom rök ur airbagen på Peters sida och jag var livrädd att det skulle vara något som fattat eld. 
Men dörren är tillknycklad. Jag tog min högerfot och sparkade upp dörren och hoppade ut. Adrenalinet rusade ordentligt i min kropp så jag hann inte tänka på om jag hade blivit skadad eller inte. 
Vad jag gjorde efter att jag hoppade ur våran bil har jag bara gymnasiet att skylla på. Jag sprang runt våran bil och fram till den som kört på oss och kontrollerade så att de som var i den bilen var okej. Jag började kolla pulsen på den killen som satt i passagerarsätet och den andra killen som körde hade redan gått ur bilen och såg oskadd ut. Det var då jag kände lukten. Stanken. De var fulla som hus. 
Jag gick tillbaka till våran bil och såg till min lättnad att Peter levde. Jag kollade hans puls också. Det bara flög i mig. 
Till skillnad från mig och Molly så kunde Peter inte ta sig ut. Hans dörr var så förstörd att det var omöjligt att öppna den. 

Jag var så chockad över det som hänt så det kändes för en stund att jag skulle svimma. Jag gick fram och tillbaka och böjde på fingrar och tår för att inte tappa för mycket tryck. 

Bakom oss på vägen hade en annan bil sett hela händelseförloppet. Kvinnorna i den bilen kom fram till oss och såg till att räddningspatrull kom till plats. Inte många minuter senare var flera polisbilar, ambulanser och en brandbil där. Vi pratade med polisen och senare tog ambulanskillarna hand om oss och vi begav oss sedan iväg till sjukhuset. 
När vi pratade med en av alla poliser så kom en av de fulla killarna fram till oss och frågade om vi möjligtvis hade en cigg. Vi fnös honom rätt i ansiktet och polisen puttade iväg honom och sa till honom flera gånger att han skulle lämna oss ifred. Usch, det verkade som han var alldeles för full för att förstå. 

Räddningstjänsten klippte upp taket på Peters bil så de kunde få ut honom. 
De två ukrainska killarna i den andra bilen blev tagna av poliser och de satte handbojor på dem och släppte in dem i en stor bur som de hade bak på polisbilen. 
Det var så otroligt mycket ilska i mig. Det kunde ha varit vår sista dag. Det var så ruskigt nära döden. 


Vi fick spendera halva dagen på akuten då de gjorde flera kontroller och stal lite av vårt blod. Molly blev skickad till röntgen för att kontrollera att hon inte hade inre blödningar där bältet hade suttit. 
Jag hade svårt för att ta djupa andetag och blev ganska svullen där bältet gick över bröstkorgen. Jag fick även ett jack långt ner på smalbenet och två ordentliga bulor på andra benet. 

Molly och jag stod länge och kramades vid olycksplatsen, the "crimescene". Vi går igenom allting tillsammans och vi gör det så himla bra. Hon är fantastisk. Tänk om jag upplevde detta på egen hand? Fruktansvärt. Men nu när vi är två så är det så otroligt mycket lättare och det dröjer inte länge tills vi båda skrattar så vi viker oss. Men det gör ordentligt ont att skratta när man är så öm i kroppen. 

Det blev ingen tur till Uluru den måndagen. Men de var snälla på kontoret och ordnade så vi kunde få åka två dagar senare utan någon extra kostnad. 

Uncle Brian; Regn, skog, fall och mat

Resor, }


Vad är väl en regnskog utan regn. Idag (13 Juni) var den enda dagen vi hade chans att åka till Tablelands och Josephine falls och eftersom det inte verkade funka med relocation cars så bokade vi flyg istället. 
Idag visade vi verkligen alla andra vart det svenska skåpet ska stå. Vi visade till och med de två andra svenska tjejerna hur det Egentligen ska gå till. Vi badade alla fyra gånger, trottsade regn och kyla (det var dock aldrig mindre än 22 grader i vattnet) och hade jättekul! Speciellt Josephine falls. 




Några high lights var den naturliga rutchkanan,




 en aning större än Handölsforsens, trädet man kunde hoppa ifrån i kratersjön som jag inte minns namnet på, 

vattenfallet där vi tog hair flick photos och sedan gick bakom och försökte simma in under - vilka mängder vatten! Sist men inte minst Cousin Lindsay, Gus the Bus och alla spel, kluringar, både sanna och hittepåhistorier, utmaningar så som att föra en godisring mellan alla i bussen genom att använda en tändsticka som man höll i munnen. På vägen hem dansade vi och sjöng i bussen till både gamla och nya låtar. Vi hade armrörelser, gungade bussen vid rödljus och vinkade till förbipasserande. När Gangnamstyle gick igång stod vi upp och dansade i mittgången. Det var hur kul som helst! 😊 
I helhet var det en fantastisk dag tyckte jag och vi fick massa mat! Vi fick även massa info om växter, djungeln, flora&fauna, queensland - ja allt som hör en tour till. Lindsey var 100 gånger bättre än Rob på Fraser. 





Beslutens dag.

Resor, }

10 Juni 
Denna dagen blev beslutens dag. Det var ett tungt beslut som fattades, men samtidigt nödvändigt. Plan A var att på något sätt ta sin in till Alice Springs utan att behöva ta flyget. Samtidigt kändes sträckan lite väl lång och osäker att lifta. En hyrbil eller hitta andra backpackers med bil hade varit kul, men tyvärr hittade vi inget lämpligt och inget som passade vår budget. Vi fick boka flyg. 

Det som ändå blev positivt var att vi nu skulle kunna hinna med att även se The Tablelands, världens äldsta regnskog, innan vi åkte in till öknen. 

I nästa inlägg har Molly sammanfattat lite kort om hur vår upplevelse med Uncle Brian i regnskogen var. 

Port Douglas

Resor, }


Jag mötte Hannah och Lena i Port Douglas och vi spenderade tiden genom att kika runt i några affärer. 
På kvällen skulle vi försöka hitta på något att äta och eftersom de skulle lämna deras bil två dagar senare så skulle vi försöka göra slut på lite mat som de hade, men vi behövde köpa lite extra. Vi stod länge och skrattade i affären och frågade oss själva om man verkligen kunde äta tonfisk blandat med cottage cheese, ris och ketchup i wraps. Men vet ni? Det gick fint! 

Vi hade hittat en parkering på kvällen där flera andra campervans planerade att stå över natten. Vi frågade några om det verkligen var ett säkert ställe och det verkade som det. Vi bestämde oss för att vara kvar där också så vi sov alla tre i bakluckan i deras bil. Trångt, men det gick! 
Nästa dag gick vi och fikade och hade en härlig dag tillsammans innan det var dags att lämna Hannah på en farm där hon skulle ta hand om hästar. Det tog ett tag innan vi kom fram och när vi gjorde det var det ingen där förutom mängder med hundar. Men efter att ha väntat i ungefär en timma så kom ägaren och vi kramades hejdå. Sorgligt, men  vi kommer ses i framtiden! 






Lena och jag åkte ner till Cairns och gick ut och åt en god middag på en restaurang som jag fått kuponger för 7 dollarsmeals plus drink. Faktiskt inte dålig mat för det priset! 

The Great Barrier Reef med Separation

Resor, }

6-7 Juni 

Ja, separation är ett tungt ord. Men det var nästan tvunget. Jag och Molly gick skilda vägar. Eller åkte skilda båtar. Så kan man också se det. 
Den sjätte Juni hade vi båda bokat in det som kanske är något av det man verkligen måste göra här nere. Det man läser om tidigt i skolan och det som man inte kan låta bli att fascineras av. Det stora Barriärrevet. The Great Barrier Reef. 
Molly innehar sedan gymnasiet ett dykcertifikat och det var en självklarhet att hon skulle tillbringa så mycket tid som möjligt ute vid revet. 
Jag som aldrig dykt med tuber tidigare (förutom i rök) var också riktigt taggad på en dykupplevelse så jag bokade en endagstur där jag fick testa på två dyk med tuber. Det var riktigt kul! 


Det var stora dyningar på vägen ut som ledde till att flera blev sjösjuka men jag klarade mig bra utan någon tablett både ut till revet och in till hamnen. 
Båda dyken tog dryga halvtimmen. Alldeles för kort tid för något som var så spännande! Och det var så mycket att titta på! Tyvärr, sorgligt nog så såg jag ingen haj och ingen sköldpadda mer än en som vi såg från båten. Men jag såg många hyfsat stora fiskar ändå. Och mängder med färger på både fiskar och på revet. 

Om jag någonsin lyckas ta dykcertifikat så kommer jag definitivt åka på en sådan tredagars tur som Molly var på. Hon hade en helt fantastisk upplevelse med mängder med hajar, valar, sköldpaddor och allt möjligt man kan tänka sig plus lite till! 

När min dag på revet var slut så gick jag tillbaka till hostelet. Jag funderade på att träna liksom kvällen innan, men det slutade med att jag istället tog med mig mitt skissblock ner till strandpromenaden och skissade lite. 

Molly, världens bästa resesällskap (kan inte sägas för många gånger), var som jag skrev, ute på revet i tre dagar och inte bara en. Det betydde att jag skulle för första gången på riktigt länge leva som ensamstående och försöka vara någorlunda självständig. Åtminstone till eftermiddagen/kvällen nästa dag. 
Vet ni hur tråkigt det är att göra tråkiga beslut på egen hand? Skittråkigt. 

Det var bestämt sedan min födelsedag att jag skulle möta upp Lena och Hannah uppe i Port Douglas som ligger en timme norr om Cairns eftermiddagen den sjunde juni. Planen var att jag skulle försöka lifta dit. Själv. 
Det tog emot redan från början då jag för det första var själv, för det andra hade hört att det är mindre säkert i norra Australien och för det tredje visste att vägen ut till Port Douglas var liten. 

Men jag checkade ut från hostelet och gick till vägen som gick mot PD. Jag stog där duktigt länge med en liten klump i magen och jag hade ingen tur precis. 
Jag såg det som ett tecken. Det kanske fanns en busstation i närheten? 
Jag hittade Cairns Central som var det mest döda central jag någonsin befunnit mig på. Jag var både uttråkad och hungrig så jag satte mig ner med min tunga packning på en bänk i den helt tomma centralen och tuggade på lite godis som jag fick på födelsedagen. Efter en stund kom en man och frågade om jag behövde hjälp med något och jag undrade självklart hur jag skulle ta mig upp till Port Douglas. Det fanns inga tåg som ledde dit och ingen buss från centralen. Men han gav mig en broschyr med ett telefonnummer jag kunde ringa och så kunde jag boka mig på en plats för bussen senare på dagen. 
Det tog en stund innan jag verkligen kunde bestämma mig för att slänga nästan 40 dollar på en bussresa dit men tillslut fick det bli så. 
En av anledningarna till osäkerheten vad gällde liftandet var att jag inte visste hur jag skulle få kontakt med Lena och Hannah. De var ännu längre norrut, i Cape Tribulation, där det finns absolut noll täckning så jag var lite orolig att vi inte kunde få kontakt i PD heller men det löste sig. Lättnaden infann sig när de tillslut kom ut till där det fanns täckning igen och vi möttes upp som planerat i Port Douglas. Ett härligt återseende med två nya vänner som jag garanterat kommer att ha fortsatt kontakt med!  

Min födelsedag

Resor, }


Jag har nog aldrig varit med om så många överraskningar på en dag som på min födelsedag. 
Vi hade checkat in på ett riktigt mysigt hostel i Mission Beach dagen innan. Anledningen till varför vi just åkte till Mission Beach var för att jag hade bokat in mitt Skydive. Jag var verkligen såå taggad för det! 
Vi skulle gå upp tidigt för att komma iväg med bussen som gick vid halv sju. Därför skulle vi vara tvungna att äta frukost innan det. Molly smög sig upp tidigt och gjorde iordning frukost. Ägg, rostemacka m.m. Trodde jag. 
Molly kom tillbaka till vårt rum och jag hörde att hon smög lite mer än vanligt. Hon undrade om jag hade något på mig och slängde till mig en extra tröja som jag drog på mig. Sen satte hon ögonbindel på mig och jag staplade ut ut rummet. Jag tyckte mig höra att hon sa något på engelska och jag ifrågasatte varför. Hon visste inte sa hon, men någonting var lurt för jag tyckte mig ha sett en telefon i hennes hand med något nummer som var uppringt. 
"Nu!" sa Molly och när jag drog av mig ögonbindeln så sjöng både Molly och Micah från Tasmanien den svenska födelsedagssången för mig. Jag var hur överraskad som helst! Inte minst för att båda dom sjöng (på svenska tillochmed!), men på bordet stog även en stor chokladtårta med 21 rosa ljus i. Åh. Såå fint! Det var en fantastisk start på dagen! 


Efter en riktigt god frukost fick vi packa ihop snabbt innan vi hoppade in i bussen. 
När vi var vid själva Skydive-centret fick vi dock vänta i över två timmar innan det var min tur att hoppa. (Molly hoppade inte eftersom hon gjorde det för två år sedan i USA.) 
Jag hade en liten liten stund av nervositet, men den varade bara i någon minut. Resterande tid innan hoppet var jag bara förväntansfull och ordentligt taggad! 

När vi väl var påväg ut till flygfältet så tog det tjugo minuter innan vi var framme. Färden upp i luften tog också ca tjugo minuter. Men jag var som sagt inte alls nervös utan satt mest där och tittade ner på den lilla världen nedanför. Tillslut var vi uppe på rätt höjd, 14,000 feet, (4250 meter) och då öppnade de skjutdörren och folk började slänga sig ut. Sen var det äntligen min tur! Jag och min instruktör åkte på baken fram till dörren där jag satt och dinglade med benen utanför. Där snackar vi adrenalinkick delux! Helt sjuk känsla! Jag han knappt blinka innan vi slängde oss ut i luften och singlade ner. I 60 sekunder föll vi innan fallskärmen vecklades ut. Helt fantastiskt! 
Öronen gjorde ganska ont då de slog lock riktigt hårt, men annars var det bara så så bra! Jag fick styra fallskärmen litegrann innan vi landade på marken igen. 
Det gick så sjukt fort. Men det var fantastiska sekunder! 

När SkyDivet var avklarat var det dags för oss att dra upp till Cairns. 
Vi fick lift av en gammal gubbe som visade oss lite mindre turistiga ställen runtom i Mission Beach. Han visade var hade bott när han var liten och var han brukade plocka mango. Riktig mysgubbe! 

Med nästa lift kom vi ända upp till Cairns. Det var en ung tjej som hade en annorlunda livshistoria. För det första visade det sig att hon bott en del i Sverige och innan det i mellanöstern. Hennes historia var verkligen utöver det vanliga. Kidnappad som barn utan att helt veta om det och sen träffa sin mamma när hon blev äldre. 
Vi stannade till i Innisfail där hon skulle på ett möte innan vi drog vidare upp till sista staden på östkusten. Eftersom det var min födelsedag passade vi på att fika. En riktigt fin flat white kaffe med fikabröd och paj. 

Det var inte så långt kvar till Cairns efter Innisfail. Sophia släppte av oss vid vårt hostel och vi kramades hejdå. 

Nu var det dags att utforska ny stad igen. Vi gick omkring i denna lilla stad, tittade på båtar i marinan och tog en promenad på boardwalken som löpte längs med vattnet. 

På morgonen vid frukost hade jag fått ett födelsedagskort av Molly, innehållande små lappar med bestämda tider då jag fick läsa dem. På ett av dem stod det att jag skulle välja vilken typ av mat vi skulle äta på kvällen. Jag fick tre avternativ. 1. Leta upp någon restaurang/bar. 2. Köpa något gott att grilla och sedan eventuellt gå ut och ta ett par drinkar. 3. Strunta i mat och bara krypa iväg. (Internskämt) 

Jag hade mer eller mindre bestämt mig för vad jag ville. En mysig restaurang med god mat tycker jag passar fint på en födelsedag. Vad jag inte visste helt var att valet tydligen inte helt var mitt? 

Vad som hände på kvällen är fortfarande riktigt svårt för mig att förstå. 
Vi tog en sakta och lugn promenad på boardwalken och jag sa till Molly att en mysig kväll på restaurang var det som verkligen skulle passa mig bäst. Vi gick förbi flera restauranger och tillslut hittade jag en riktigt inbjudande en. Rustik inredning, perfekt belysning och lagom med folk. 
Molly höll med om att det var en bra idé och vi gick in. 
Då frågar Molly om det finns "table for four?" 
Jag, mitt dumma nöt, påpekade det efter de pratat färdigt och det verkade vara som jag misstänkte. Molly sa fel, snubblade på orden, och tänkte inte på vad hon sa. Det händer oss jämt och ständigt så det var ju ingen konstigt i sig. 
Vi gick vidare in till där första servitrisen visat oss var vi skulle beställa. Molly tyckte här att det skulle vara en bättre idé att ta ett bord först och frågade då var jag tyckte vi skulle sitta. Ute? Nä, däruppe vid soffbåsen tyckte jag såg mysigt ut då det var fullt därute. 

Vi gick de två trappstegen upp dit och Molly pekar på bordet jag sett och säger "nämen! Jaja, vi tar väl det här då!". 
På bordet ligger ett reserverat-lapp där det står "Molly". Jag tyckte Molly var lite pinsam som bara satte sig vid en främlings reserverade bord, men sen började en bit falla på plats. Men hur? 
Jag hann inte tänka längre än så innan jag vänder mig om och får se Hannah och Lena, två fantastiska tyska tjejer som jag lärde känna på Fraser Island tidigare på östkustresan. 
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ha kunnat gissa att de skulle komma dit. Jag blev så överraskad så jag kundr inte säga någonting. Mina ögon råkade svämma över och vi bara slängde oss i varandras famnar. 
Men hur?? 
Jag förstod absolut ingenting. Och för Molly verkade det förvånande. 
När jag efter att vi beställt maten, fått pusselbitarna på plats var det fortfarande så svårt att förstå. För det första trodde jag att det var jag som hade valt att ens gå på restaurang, och för det andra jag som valde vilken av alla dessa oändliga restauranger på strandlängan vi skulle äta på. 

Men hur kunde detta då hända? 
Jo, tydligen hade Molly varit i kontakt med Hannah och Lena ända sen Airlie Beach då vi mötte dem snabbt vid poolen. När jag besökte toaletten hade planerna tydligen börjat sättas i verket. 
Sedan dess hade de haft kontakt och restaurangen var bokad sedan innan då de hade sett på internet att den verkade bra. Det var alltså bara en slump att jag valde den som vi faktiskt skulle till. Helt otroligt. 
Nästa sjuka grej var att Hannah och Lena hade smugit efter oss längs restauranggatan och gömt sig bakom menyskyltar då det fanns risk att jag skulle se dem. De hade tillochmed ringt Molly medan vi gick där, men Molly spelade och sa att det var ett 031-nummer och att någon ringde fel. (031-nummer finns här nere också.) 

De hade också smugit in på restaurangen precis efter oss och enligt Hannah hade folk börjat fråga dem vad de höll på med när de gömde sig under bardisken och bakom mindre menyskyltar de höll upp framför ansiktet. 

Historian känns fortfarande helt otrolig. Jag får medge och säga att Molly är lite otrolig. För hon, hon är riktigt kass på att ljuga och jag känner henne vid detta laget. Trodde jag.   

Jag fick helt fantastiska presenter också. Molly hade lagat min fotlänk som gått sönder samt adderat en egengjord länk, Jag fick mängder med choklad från alla tre, ännumer godis, ballerinakakor och falu rågrut! 
Vi hade inte varit där än, men i Cairns finns ett svenskt café, café fika, där man kan köpa sådant. 


Dagen var helt otroligt bra. Efter en fantastisk middag gick vi ut på en klubb där det var ladies night och dansade loss lite innan vi gick tillbaka till hostelet och tyskarna till deras camperbil. 

(Tyvärr har jag inte fler bilder i mobilen. ) 

Magnetic Island

Resor, }

1-3 Juni 

Direkt efter Whitsunday var nästa anhalt bokad. Det är lite så det funkar här på östkusten. Paketresa med sprängt schema. För de flesta. Vi kom överens att också boka en ganska tight östkust eftersom den annars suger ut vartenda öre man har i sin kassa. Bara för det så tänker jag att vi skickar en liten tanke åt de som gör en jättelång östkustresa med alldeles förmycket förfriskande samt färdmedel i form av dyr greyhoundbuss. Och inte minst alla dessa otaliga hostel! 

Nä, tacka vet vi vår egen form av ressätt. Kortare östkust men fylld med höjdpunkterna samt småglimtar av det som inte många andra backpackers ser. 

Magnetic Island är en ö utanför en stad som heter Townsville. Vi fick tipset av AussieDad Rick som verkligen gillar detta stället. 
Vi tog vår förbokade färja över till ön och checkade in på ett hostel med campmöjligheter. Vi tycker ju om detta tält som ni nog förstått. 
Hostelet låg alldeles vid strandkanten, så frukostarna för de två morgnarna såg ut såhär. 


Eftersom vi spenderade två nätter där betyder det att vi hade en full dag att spendera. Time for bushwalk! Vi gick igenom regnskog med en lång pinne i hand för att undvika spindlarna i så stor utsträckning som möjligt. Det gick fint. Det vi däremot inte alls kunde undvika var svetten. Man skulle kunna tro att vi hamnat i en helt annan världsdel. Sydamerika kanske? En mer kvav regnskog kändes svår att hitta! 


Vi var helt genomblöta. Till vår besvikelse var tidvattnet löjligt lågt när vi väl nått andra sidan ön och Horseshoe Bay. Varför gick vi inte längre ut då? 
Nä, vi simmade, förlåt krälade, i ett innätat område eftersom det fortfarande är stingers season. Vi vill helst inte bli stungna av dessa box jellyfishes eller stingrockorna. (Vi vet inte riktigt om "stingers" menas en eller båda.) 
Efter badet unnade vi oss en glass innan vi sakta men säkert på våra trötta ben klättrade upp för alla oräkneliga backar. De var antagligen extra oräkneliga eftersom vi också var i slutet på vår gemensamma förkylning. 
När vi var uppe vid den större vägen lyfte vi tummen och åkte tillbaka den sista milen. 15 kilometer fick räcka. 

Magnetic var en härlig naturupplevelse. Inget utöver det vanliga förutom att det kändes lite lättare att hitta vilda koalor (en) eftersom alla frågade alla om och var de hade sett någon. 


Efter Magnetic var det dags för en riktig höjdpunkt. För det första skulle jag göra något riktigt galet. För det andra - det var min födelsedag. 

1770

Resor, }

Vi hade en kort med fantastisk tid hemma hos Phil. Vi drack kvällste utomhus medan solen gick ner, vi fick vin till maten och kunde sedan sova i över tio timmar. Verkligen välbehövt efter att det inte blivit så mycket sömn det senaste. Tilläggas bör att vi också, för första gången på hela våran sjumånaders (!) långa tripp har blivit krassliga. Båda två. Samtidigt. Men det är egentligen bara bra att vi är det samtidigt. Tidsbesparande liksom. 

Nästa morgon fick vi låna hans tvättmaskin och vi gjorde lite pappersarbete medan han var på gymmet. Med pappersarbete menas att vi skriver ner våra senaste inköp i boken. 
När klockan närmade sig halv tolv åkte vi till 1770. Vi kramade Phil och hunden Kaos hejdå och tog in på en campingplats. 
För oss förkylda själar blev det en perfekt visit i 1770. Vi tog oss sakta med säkert ut på udden där man för 245 år (och en dag) sedan såg Captain Cook segla in med sitt skepp. 


Vi klättrade även på ett monument på vägen dit. 





När solen började gå ner gick vi tillbaka och gjorde mat innan vi sov gott i vårt älskade lilla tält.  

Nästa morgon tog vi det lilla lugna och checkade ut strax innan tio då vi började försöka ta oss norrut. Vi tog oss ganska snabbt sju kilometer, till Agnes Water, men där tog det lite längre tid innan vi fick lift av en lastbil ut till en större och bättre väg. Efter att ha gjort lunch på vårt stormkök fortsatte vi och blev avsläppta på ett lite svårare ställe men som ändå var precis vid motorvägen norrut. 

Vi lyckades inte få någon lift på ett bra tag så vi blev mer eller mindre tvungna att gå ut på motorvägen. Då kom det bästa.  
En långtradare stannade och plockade upp oss och vi fick åka med honom i sju timmar, vilket betydde att vi hoppade av bara tre mil ifrån Airlie Beach, dit vi hade planerat för dagen efter egentligen. Riktigt bra! Dale, chauffören, var hur schysst som helst och han var glad över att vi inte är lika oansvariga som alldeles för många andra backpackande människor här i Australien. De flesta reser ju bara här vid östkusten och super ner sig varenda kväll mer eller mindre. 
Vi har ett annat och roligare, mer äventyrligt sätt att resa på, som vi till skillnad från en del andra, aldrig kommer att glömma.  

När vi hoppat ur lastbilen utanför Airlie Beach var det kolsvart ute. Frågan var var vi kunde spendera natten. Lifta när det är kolsvart ute är ju inget vi vill göra. 
När vi går längs vägen stannar en bil och en glad man sticker ut huvudet ur rutan och undrar om vi vill ha skjuts till Airlie. Fantastiskt. Problemet löst! 
Men var skulle vi sova? Vi hade inget ställe bokat och det var för sent att ordna något såhär sent. 
Killen som vi inte kommer ihåg namnet på, hade en bra idé. Efter att han hört att vi ibland utnyttjar svensk allemansrätt även utanför vårt lands gränser, visade han oss ett helt perfekt ställe alldeles vid stranden men lite undangömt då det låg mer eller mindre i en återvändsgränd. 

Eftersom det stället visade sig vara riktigt bra så har vi fortsatt att tälta där. Men imorgon kväll tar vi in på hostel så vi är i tid till vår segling till Whitehaven Beach som vi ska göra på lördag. (30-31 maj alltså.)

Vidare norrut

Resor, }

Lifta inte! Aldrig mer! Ta bussen! Helst tåg! 

Idag liftade vi från Noosa och vidare norrut. Efter att en snäll målare skjutsat oss ut till highwayen plockade en stor tatuerad man upp oss. Han var en godhjärtad person men han visste uppenbarligen inte alltid vad han snackade om. Men vi åkte med honom i några timmar innan han släppte av oss i det beryktade samhället Bundaberg. 

Denna killen var väldigt bestämd i sin uppfattning om att vi absolut inte borde lifta. Det var anledningen till varför han skjutsade oss till Bundaberg som egentligen blev en omväg för honom. Eftersom vi inte lyckades förklara oss nog över att vi är nöjda med att lifta så sa vi till slut att vi ska kolla upp greyhoundbussen som tar oss vidare norrut. 

Min uppfattning om att lifta har verkligen förändrats sedan vi kom hit till möjligheternas land. 
Hemma i Sverige verkar det anses som luffarfasoner och fattigmanssnylteri. Men jag (och min följeslagare Molly) ser det inte så. Vi väljer detta resesätt eftersom det gör att vi träffar och upplever så många nya saker som vi aldrig annars skulle gjort. Vissa personer ändrar ens syn på tillvaron och andra tar med oss på äventyr vi sent kommer att glömma. 
Molly och jag tycker det är tråkigt att man inte vågar lita på folk i vår värld. Vi vet att det finns idioter, och vi har tackat nej till folk som vill plocka upp oss, flera gånger. Men även många som är hyggliga tycker att vi borde ta buss istället. Det är en fin omtanke, men vi har valt vårt vis. 
Det finns även de som tycker att vi är modiga med det vi gör och de uppmuntrar oss att fortsätta, men självklart ska vi inte lifta med vem som helst. 

Nu när jag skriver detta har vi gått och lagt oss i en riktigt skön säng. Vi befinner oss strax utanför Bundaberg där vår sista lift för dagen plockade upp oss. Phil, en nyligen pensionerad man bjöd oss in till sitt hem eftersom han ska dit vi ska imorgon. 1770. Ja så heter nästa ställe längs kusten som vi ska till. 



Fraser Island

Resor, }

Fraser Island 21-23 Maj. 

Fraser Island är en enorm sandö som ligger några timmar norr om Brisbane. På ön växer bland annat regnskog, den enda som växer på enbart sand. 
Det är ett av Australiens största turistmål tror jag. Åtminstone hos backpackerna. Det man gör på ön är att man kör omkring i 4x4-bilar till olika ställen. 
Vi hade bokat en tag-along tur så vi var tillsammans med en hel del andra människor. 


Första dagen delades vi först upp i bilarna. Alla som är över 21 och vill testa på att köra fyrhjulsdrift fick sitta i de bakre två bilarna och de som inte ville eller fick lov satt i första bilen som våran guide körde. 
Jag måste säga att jag var lite besviken på att jag inte var född tidigare. Dels för att jag hemskt gärna ville köra, och kanske delvis för att gruppen människor i första bilen innehöll sjukt mycket östrogen och det var ett enda kackel för mig. Det var en tjej som pratade konstant, en annan som satt i en hel halvtimma och tog kort på sig själv med sin mobil. Otroligt. 
Här är hon förresten. 


Första dagen åkte vi ett bra tag och vi besökte Lake McKenzie. Det var så otroligt vackert ställe. Vattnet var helt glasklart och botten var alldeles vit. 

Sedan åkte vi ner till ett ställe där man kunde läsa lite om ön, men tyvärr fanns det knappt någon tid för det eftersom guiden sa att vi skulle åka nästan direkt igen. 
Vi kom sedan till stället där vi skulle bo för dessa två nätterna. Vi fick rummen och sedan gjorde några i gruppen tillsammans med guiden, kvällens mat. Rumpstek och potatis. Inte mycket smak men man var så hungrig så man åt det man fick. 

Till maten bjöd baren på en liten drink och sedan kunde en brittisk kille övertala bartendern att ge oss gratis shots, så hela baren raddades upp med shotglas. 
Jag kände att jag hade en huvudvärk som ville bryta loss så jag gick och la mig redan vid halv tio. Molly var däremot ute länge och lyckades tillochmed tjäna pengar eftersom hon och en annan tjej vann en tävling då de kunde plocka upp en kartonbit med munnen från golvet om jag förstod det rätt. 

Nästa dag, den 22 maj, åt vi en av de äckligaste frukostarna någonsin. Chokladflingor, vitt bröd med nutella sylt och jordnötssmör. Så illa. Allt var sprängfyllt med socker och det fanns inget annat alternativ. Uscha. 

Men när frukosten var nere drog vi iväg till det första stoppet. Champagne pools. Hade väl förväntat mig lite mer men det var ändå jättefint!

Vi gick även till en lookout där vi såg hajar! Vi såg också en hel del stingrockor.  


Nästa stopp var vid ett vrak. Maheno wreck tror jag det hette. 


Där tog vi en hel del bilder, gjorde mänskliga pyramider bland annat. 


Efter lunchen så åkte vi till det jag väntat på mest. En creek som man kunde liksom flyta med i hela vägen ner till utloppet. Det var mycket kortare än vad jag trodde det skulle vara men det var riktigt härligt att flyta omkring där. 


Det var det som rymdes på den dagen. På kvällen var folk och festade igen men jag var inte så sugen på det så jag och ett par tyska tjejer och en finsk tjej bestämde oss för att sova istället. 

Den sista dagen åkte vi till Lake Wabby (?). Det var en sjö som låg vid enorma sanddynor så man kunde bara slänga sig och rulla rakt ner i vattnet. 


Tyvärr drabbades jag av förkylning ute på ön (första "sjukdomen" på resan!) så jag skippade att bada sista dagen. Men jag och den finska tjejen Johanna pratade en hel del och planerar nu en hike tillsammans i Lappland. Ser verkligen fram emot det! 



De fem dagarna med surf...

Resor, }


... blev endast fyra, men oj så kul vi har haft! Nu fick vi mer den rätta lägerkänslan och surfa, det har vi gjort i massor! 
Varje dag började med surflektion halv nio (med undantag för sista dagen). Då hade man en liten minilektion i något nytt varje gång innan man tillsammans hade en liten uppvärmning/stretch. Man surfade i ungefär två timmar på morgonen och sedan hade man en så kallad "expression session" klockan ett. Det var också surf men mer "fri surf" där man kunde leka runt lite hur man ville men det var ungefär som en lektion ändå. 
Vid varje surfpass närvarade en kameraman som fångade otroligt många bisarra och en hel del härliga ögonblick. Molly och jag hamnade på ganska många kort då vi spexade runt ordentligt på expression sessionen. 

När vi inte surfade kunde vi göra ungefär vad vi ville. Vi hade köpt ett paket som innebar att vi fick låna surfbrädor när vi ville (det fanns knappt någon tid över för det så tyvärr gjorde vi inte det), vi kunde även göra några olika aktiviteter. Det första vi testade på var oceanrafting. Riktigt kul! De som ville fick ställa sig längst fram på kanten av båten och när en våg kom så gjorde man en bakåtvolt, eller åtminstone ett försök till bakåtvolt. 
Vi testade även på att paddla kajak en eftermiddag, och sista dagen gjorde vi något som jag aldrig gjort och antagligen aldrig någonsin kommer göra någon mer gång. Vi åkte och slog golfbollar vid ett golfställe. Men saken var att det inte var en helt normal golfbana. Överallt på banan fanns det stora kängurur, så vi har alltså spelat kängurugolf. Helt bisarrt egentligen, men kängururna var inte så nära där man slog ifrån och de brydde sig knappt de två gånger som de råkade bli träffade. 

På lördagskvällen var det fest men vi bestämde oss för att ändå gå och lägga oss ganska tidigt eftersom surfen dagen efter var redan klockan sju (!). 



Men det blev inte riktigt som vi tänkte oss. Vi var uppe och dansade dansk diskodans till klockan var halv ett. Vi hade en riktigt kul kväll och när vi väl skulle upp och surfa morgonen efter var det som att kroppen inte ville vakna. Men efter att ha sovit lite extra mellan första och nästa pass så kunde iallafall det sista passet bli hyffsat bra. 

Vi träffade massa nytt och härligt folk på campet. Eftersom vi nu ska "göra östkusten" så kommer vi träffa på några av dem senare igen. Det är lite så det blir när man är här på östkanten. 

Vi har nu bokat in Fraser Island den 21-23 Maj (missar Eurovision tyvärr, jag som för en gångs skull hängt med där), sedan ska vi norrut och segla vid Whitsunday över en natt innan vi ska försöka vara i Cairns den femte Juni. En riktigt spännande grej är inbokad på min födelsedag. Ett par stycken vet om vad det är, men ni andra får vänta och se. 

Kram på er! 

(Bilderna från surfcampet kan jag inte hämta hem innan jag har tillgång till en bra dator.) 

Ut igen på egna ben!

Resor, }

13 Maj 

Sedärja! 
Då var allt med farmjobb och åttioåtta dagar avklarat! Vi har som ni säkert förstått, haft en helt fantastisk tid på farmen där vi bott. Men allt har ett slut, och vi är redo mer än någonsin att resa vidare. 

Vi fick skjuts att Fredrik ut till den större vägen i Stanthorpe och där började vi tumma. Första liften vi fick var av en man som jobbar i The Airforce. Han berättade en del om hur det var att jobba där. Bland annat hade han precis kommit hem från Nepal efter att ha dumpat av lite Aid-paket. 
Nästa lift var svårare. Det tog nästan en och en halv timma att få lift, ville var lite underligt, men tillslut stannade en bil med två personer. En kvinna och hennes son. När hon öppnar bakluckan tar hon ut en stor rocklizard. Den var kanske 30-35cm lång. Den hade de hittat någonstans på vägen och den hade blivit skadad så den blödde från munnen och ena ögat. Förhoppningsvis kan de rädda den. 
Dessa två personer var verkligen märkliga. De levde tydligen ute i skogen i ett kollektiv och var helt utanför The system. Jag vet inte hur det var med hennes son, men hon hade inget jobb eller någonting. De var lite hippieaktiga. 
Vi blev ganska arga på sonen som körde då han verkligen slickade framförvarande bil i ändan och han brydde sig inte alls om bromsvarningarna som den gjorde. Sen kör han om den bilen på en sträcka där det kommer en mötande bil. Sjukt oansvarigt! Usch! 

Vi blev sedan avsläppta i lite av ingenstans, och det är aldrig bra. Men vi fick snabbt lift av en hygglig bonde så det var inga problem. Efter några lifter var vi så småningom i Byron Bay. Här hade vi bokat in något som vi trodde skulle vara ett surfcamp. Vi var otroligt taggade på vad som väntade!  


Första natten i Byron spenderade vi på YHA, ett hostel som var riktigt fräscht. Tidigt morgonen därpå tog vi oss iväg till nästa ställe vi skulle bo på.  Ett hostel som ingick i paketet med surfcampet. 

Det blev riktigt rörigt där ett bra tag innan vi förstod när vi skulle få surfa. Men tillslut blev vi upphämtade av en buss och vi åkte till ett ställe som heter Lennox Head där vi hade vår första surflektion. 
Efter lite genomgång och en mindre uppvärmning så kom vi äntligen i vattnet. Och så kul det var! Både Molly och jag trodde det skulle ta riktigt lång tid innan man kunde stå upp men det gick så sjukt bra! Man stod upp flera gånger och jag lyckades tillochmed ha såpass kontroll på brädan att jag kunde svänga lite. Riktigt kul! 

Nästa morgon surfade vi igen. Då var det riktigt svårt. Det var lågvatten och det var riktigt strömt. För det första var det riktigt svårt att ta sig ut och för det andra gick vågorna åt alla håll. Jag lyckades hamna i en så kallad rip vilket drev mig bara längre och längre ut. Jag fick kämpa ett bra tag för att komma in igen. Det var stora vågor som bröt rakt på mig och man tumlade runt som en liten vante. Men skoj var det! Tålamodet fick jobba lite extra då man bara lyckades stå upp riktigt en gång. Det var annat än första dagen då man tappade räkningen på hur ofta man gled iväg ståendes. 

Trots att det var kul att surfa så var vi väldigt besvikna på det vi hade bokat. Vi trodde det skulle vara mer som ett camp, inte bara att man ska få surfa en gång om dagen i ett par timmar. 
Vi pratade med Mojo surf och har nu bokat in ett camp. Fem dagar fyllda med surf. Nu ska vi lära oss! 

  

Sportreferat med Salome

Resor, }


Snabba frågor

Lag: The Hawks
Styrka: Svettas mycket
Svaghet: Svårt att sitta still
Motto: Nu ser vi till att vinna det här. Vi ska göra det bästa av situationen och ha kul. 

 Talespråket "det viktigaste är att man har roligt, inte att man vinner" gäller inte det? 

- Viktigast att ha kul men vinna är en bonus. Man har ju som mest kul när man vinner. 

Halvlek, vad är dina tankar so far? Vem har övertaget av matchen?

- Mina tankar är väl att jag inte trodde det kunde va så här bra. Att jag trodde inte man kunde ha det så bra så länge. Att man kunde ha sånt flyt. 
Molly. Nejjhahah. Vi ihop. Du och jag Molly. Du och jag. Min kattfru. 
Vi leder resan! Vi gör resan. Vi är först i ledet. Vi har flaggan. 

Uppladdningen. Förväntningarna, uppfylldes dem?

- Läste bloggar! Jag tittade i resemagasin. Jag skrev mycket till min vän molly. Kanske lite väl mycket. Kanske lite väl taggad. Men jag hade väntat sen 8an. 

Asså. Inte ha för höga förväntningar och inte planera för mycket men nån stans har man ändå bilden av hur det kommer se ut. Åtminstone lite grann. 

 Hur ser förväntningarna ut?

- Om vi tänker så här; den var svartvit nu är den färgglad. Nej den kanske var i sepia för det är ganska fint. Jag borde bli poet. Nej! Det borde jag inte hahaha

Prestationen hittills? Höjdpunkten?

- Vår fantastiska förmåga över att lösa saker och alltid ha kul. Eller alltid hitta ett tillfälle att flabba. Ex. Amen det hamnar ju lite grann när jag bröt nyckelbenet. Det var ju ganska kul. Även om det pajade ganska mycket så var det ganska kul att skratta åt det. 
Vi har gjort sååå mycket. Em, det är fantastiskt kul att träffa många mya människor och se nya platser och lära sig nya saker. Aha-upplevelser. Fascineras. Det var ganska kul att klättra på tasmanien för vi hade så lite mat och vi klättrade i 17 h det var ganska bra av oss. 

Några missar? 

- Det har ju inte varit många sånna. Vi boka en resa åt fel håll en gång(flyg). Men det var inte så krångligt. Vi löste det (det var datorns fel, vi gjorde allt rätt). Molly svor ju en gång men vi kommer inte ihåg när det var. Då ska ni veta att hon svär riktigt sällan. Jag har nog bara hört det en gång. Vad kan det ha varit. Kanske inte så viktigt..? Kan det ha varit när vi glömde lämna tillbaka nyckel till caravanparken. Nej då är hon mesig vi har haft större bekymmer. 

Om ni vill veta vad som hände sen så skickade vi nyckeln med en bil. En okänd man vi inte kände tillbaka till caravanparken. 

Andra halvlek, förväntningar? Farhågor? Tar du hem det? Målet med matchen?

-Vi kan mer. Blir det lika bra som första halvlek så blir det fantastiskt alltihop. Men större skador är tråkigt. Småskador gör inte så mycket. 
Jag vill va med om det mesta som går att vara med om. Se så mycket som möjligt men ändå känna att man kan springa lite saktare ibland. Så man hinner hämta andan. Kunna vinka till domaren och fråga om man får ta en till kaffe. Men det är inte domaren jag vill dricka kaffe med. Det är min lagspelare Molly. Fast hon dricker ju inte kaffe...
 
Vem är domaren?
- Eh, Harald. 

Det som händer efter matchen. När denna matchen är slut och man ska börja på nästa match. Man ska alltid se framåt. Många matcher man ska spela. Det här var en riktigt stor en (rap). 

Sista ord innan du springer ut på planen igen. 

- Nu ser vi till att ha ännu mer kul. Jag vill iaf ha känslan av att vi vinner det här! Jag är riktigt nöjd. 

Då tackar jag för mig och lycka till i matchen. 
Tacktack. Eh vill du följa med?! 
Ja!