musicandlyrix

Jag tänkte dela med mig av bilder från både det ena och det andra som vi gör och har gjort här. 

Nu vill jag veta vad som händer hemma i Sverige, eller var ni som följer oss nu befinner er. Hur har ni det? 

Detta var allt för nu. Snart ska vi äta Helenes underbara kikärtsgryta med spenat. Den är såå god! 

Även fast det blir spännande att ha gården för oss själva så kommer vi sakna Helene och Kelly. Underbara människor! 

Kommer jag tillbaka hit till Australien så kommer jag definitivt spendera en del av tiden här igen! 

I min plånbok, i facket med alla smålappar, där låg ett litet papper med ett telefonnummer till någon som heter Fredrik. Just det, det var någon vi liftade med i december, då när vi bodde i Gatton. 

Vi kom ihåg att han pratade om jobb på äppelfarm och att vi kunde ringa honom om vi behövde jobb eller hur det nu var. 

Molly ringde Fredrik medan jag köpte frukost och det verkade som om det skulle finnas jobb i närheten av där han kommer ifrån. 

Vi drog.  

Vi tog oss ut till Stanthorpe vilket tog oss två dagar. Vi slog upp ett tält i Nambucca Heads en natt innan vi på lördagen kom fram till en caravanpark i Stanthorpe. 

Här kändes det otroligt bra. De som ägde caravanparken hade kontakt med bönder och jobbställen runt omkring så jobb, det skulle vi få. Caravanparken var riktigt fin till skillnad från den vi bodde i utanför Gatton. Detta skulle bli bra. Riktigt bra. Tre månader med farmjobb för att äntligen få ihop alla 88 dagar, det skulle gå. Nu var det bara att skriva upp sig på listan och vänta på första jobberbjudande. 

Men historien på Blue Topaz caravanpark blev otroligt mycket kortare än väntat. 

Tidigt på morgonen, söndagen den åttonde mars, packade vi ihop tält och allting så fort vi bara kunde. Fredrik, svensken vi liftade med i december, plockade upp oss och tog med oss till en gård där vi skulle få wwoofa. (Wwoof står för Willing workers on Organic farms. Man arbetar för mat och boende samt får dagarna för andraårs-visumet om man vill ha det i framtiden. )

Här på denna gården har vi stannat i över en veckas tid nu. Det är ett helt fantastiskt ställe. En amerikansk man och hans fru bor här några månader om året då de inte bor i San Fransisco. Marken de äger är riktigt stor och de har som projekt att göra marken bättre för framtiden. Allt är organiskt och man återanvänder allting som blir till kompost. 

Vi har många olika slags sysslor. De huvudsakliga arbetsuppgifterna är att wippersnippra, alltså köra med trimmer/röjsåg, klippa den enorma gräsmattan och vi har även fixat marken runt många av deras fruktträd. 

Men vi har även lärt oss en hel del nya saker. Det bästa och kanske roligaste hittills har varit att köra traktor. Jag har sedan barnsben haft en dröm om att också kunna köra omkring på åkrar och slå gräs, och nu kan jag sträcka på mig och säga att jag faktiskt kan! 

Mannen och hans fru som bor här är fantastiskt snälla mot oss. Kelly, mannen, han är riktigt duktig på att lära ut. Han förväntar sig att vi gör misstag och att vi samtidigt lär oss ännumer därefter. 

Helene, hon är lite som en extramamma. Supergullig och riktigt duktig i köket! Det blir mycket mat med extra chili. 

Fredrik som jag skrev om, han arbetar också här. Han har känt Kelly i över 20 år och de har tidigare bland annat seglat mycket ihop. Han är ursprungligen från Halmstad och det händer ofta att vi pratat om våra hemtrakter. 

Vi har som sagt hunnit lära oss väldigt mycket på dessa dagar. 

De är glada över att ha oss här och hör och häpna, de låter oss, Molly och mig, bo här även från och med nästa söndag då de åker tillbaka till USA. Vi kommer alltså ha EN HEL GÅRD för oss själva! Fredrik jobbar här nästan varje dag också, men han och hans fru bor på andra sidan byn. 

Ni kanske tror att vi lever ett riktigt slappt liv nu, men det stämmer inte riktigt. Vi arbetar från halv nio till ungefär halv fem varje dag. Sedan försöker vi få in en del träning innan middagen på kvällen. 

Vi är ofta uppe redan innan sju också för att gå en kortare promenad eller ta en minivända i gymmet innan frukost. 

Nu i helgen så ska vi ut till kusten. Mooloolaba. Där har Fredrik sin båt som han ska visa oss. Den mesta av helgens tid kommer nog tillbringas i havet och på stranden. 

Sen är det en ny vecka med mer traktorkörning och gräsklippning. 

Vi landade i Sydney tidigt på morgonen den fjärde mars. Eftersom tullen var otroligt långsam att ta sig igenom så kom vi inte ut innan det hade blivit förmiddag. 

Vi tog oss till hostelet vi bokat för två nätter (rena lyxen för oss, speciellt för Molly som sovit o tält sedan 6 februari. ). Vi gjorde oss iordning, klädde upp och sminkade oss. Vart var vi påväg? 

Det första stoppet var vårt absoluta favoritställe i Sydney. The Dough Collective. Ett bageri där de säljer de godast bröd vi någonsin smakat. Och vi har smakat på allt. Alla sorter. 

De har små byttor med smakbitar vid varje bröd och vi har varit flitiga provsmakare. 

Detta var sista gången vi skulle kunna smaka på dessa fantastiska bröd. Vi hade en dag kvar i Sydney efter denna, men vi bestämde oss för att smådieta litegrann efter dessa enorma matintag. Pratar jag om flera? Ja, men den andra vet ni inte om än. Dit var vi påväg nu. 

Sydney Tower Restaurant. 

Lyxigaste lyxen. 

Mollys mamma Lisa hade gett Molly (och mig!) en middag uppe i denna restaurant som snurrar. Så medan vi drack cocktails, vin och åt en helt fantastisk trerätters middag så såg vi ut över hela staden. 

Det var en ganska magisk känsla efter att ha gjort och ätit mat från trangiakök så länge nu. Vi hade en helt fantastisk kväll. Stort tack till Lisa! Det var en upplevelse vi aldrig kommer glömma! 

Följande dag får vi ett meddelande från Stefan. Han var också i Sydney! Vi mötte upp honom och spenderade dagen tillsammans på Bondi Beach. Det var en speciell känsla att komma till stranden man normalt annars bara sett på teve. Men vilken överraskning! 

Det var ett måste att bada. Vågorna va helt fantastiska! Man fick se till att man inte gick för långt ut eftersom vågorna verkligen drog tag i en så man tumlade och voltade omkring inne i dem. Riktigt roligt! Hade inte riktigt på mig rätt bikini för ändamålet. Jag blev lite trött på att ständigt behöva rätta till den så tillslut så gick vi upp och solade och läste. Vi smakade även på en "ny" frukt! Drakfrukt vinnet priset i utseende helt klart. Den smakade inte jättemycket men var ändå svalkande. Påminner lite om en kiwifrukt. 

När vi sedan kom tillbaka till staden så åt vi lite sen lunch och Stefan skulle hämta sin väska. Han hade inte lämnat inte den i något skåp eller lagt den på något hostel. Nej den låg mitt i den stora stadsparken Hyde Park. Men hur gömmer man en väska i en park där det alltid är fullt med folk? Stefan svarade på frågan. Man går dit riktigt tidigt på morgonen, klättrar upp i ett stort träd och binder fast den där. 

Man kunde inte se den om man inte visste om att den fanns där. 

På kvällen åkte Stefan tillbaka till flygplatsen igen. Han skulle hem. Hem till Bollebygd. 

Men för mig och Molly fortsätter äventyret. Vi hade en natt kvar på hostelet. Vi skulle ut ur Sydney följande dag. Vart skulle vi? Vi hade ingen aning. 

De tre sista dagarna på Nya Zeeland var också helt fantastiska. Låt oss börja med Black water rafting in the glow worm caves. 

Vi bokade in oss på en upplevelse som verkligen var utöver det vanliga. Efter att ha fått på sig en riktigt trång våtdräkt så åkte vi med en buss ut mitt i naturen. När vi gick över en äng fick vi förklarat för oss att vi senare skulle befinna oss rakt under där vi gick. 

Under marken där vi var fanns ett grottsystem som var tre kilometer långt. Vi tog oss fram genom att ha tubes, badringar, där det var vatten. Men det var inte bara ett grottsystem. I taket bland alla stalagniter (?) satt det lysmaskar. Det var en riktigt udda händelse ändå. Det var som en enorm stjärnhimmel! 

Vi gled fram i ringarna och tittade uppåt som i enorma valv, fyllda med dessa lysmaskar. 

Kommer jag tillbaka till Nya Zeeland kommer jag säkert besöka det stället igen. 

Natten mellan denna och nästa dag spenderade vi på en gratiscamping som kom att bli min favorit. Anledningen var väl egentligen bara läget. Lugnt och fint, men en å rinnandes längs ena sidan. Måste leta upp vad den hette så jag kommer ihåg den till nästa gång också! 

Den första Mars hade vi bokat in en tur i Hobbiton. Jag är antagligen den enda besökande människan där som varken sett eller läst Sagan om Ringen-trilogin eller sett Hobbit-filmerna, men det blev riktigt bra ändå. Det var faktiskt en upplevelse att få gå omkring där och höra om alla sjuka saker de gjort, bara för de filmerna. Till exempel så står det ett stort träd uppe på ett Hobbithål, det som Frodo och Gandalf är inne i i början av första filmen (hoppas ite jag skjuter mig själv i foten nu), och det trädet är fejk. Det tog över ett år att bygga ihop det och gissa hur mycket det är med i filmen. Sju sekunder. Sju. Lite bisarrt nästan. 

I slutet av de guidade turen så kom vi till det som jag nästan hade på min "att göra-lista" i Hobbiton. Öl i puben. 

I The Green Dragon drack vi varsin öl. Det ingick faktiskt vilket var fint. 

Den sista hela dagen på Nya Zeeland spenderades på en annorlunda strand. Vi parkerade bilen ganska långt upp på en bergskant innan vi gick ner mot strandlinjen. Där gick vi igenom en enorm grottformation innan vi kom till nästa del av stranden. 

Trots extremt nedsjunkna säten där bak så har hon varit en trogen bil genom vår resa. Det enda problemet vi fick var en punktering. Men med en händig Stefan så löste det sig och blev inte dyrare än 28 dollar. 

Torsdag 25 februari. 

Nitton kilometer. Kuperat. Spångar. Vulkaner. Rök. 

Tongariro crossing var fantastiskt. Man trodde inte det var sant när man väl kommit upp och såg lite vy. 

Vi hade hört från flera människor att Tongariro crossing är kanske den bästa vandringen man kan göra på nordön. Det stämmer nog ganska bra. 

Vi hade enorm tur med vädret och kunde se riktigt långt. Det enda vi inte kunde se var Mt Dooms topp, en vulkan som låg intill vandringen. Men vi såg folk som gick uppför kanten på den, rakt in i ett tjockt moln. 

Dagen därpå, fredagen den 26 februari, hade vi planerat något som vi alla längtat efter. Framförallt Stefan. Detta var hans grej. Vi andra älskar det också, men Stefans hjärta bultar eventuellt ett par extra gånger mer för detta. 

Nu skulle vi klättra berg. 

Mt Ruapehu. 2979 meter över havet. 

Vi satte som mål att klättra över Kebnekajses höjd. Det kändes rätt ballt. Eventuellt och förhoppningsvis skulle vi kunna slå Galdöpiggens topp också. Men allt över Kebnekajses höjd skulle bli en bonus. Och självklart ville vi alla till toppen! 

Stackars Stefan slet och kämpade med en ilsken förkylning som bromsade honom både på vandringen dagen innan detta och även denna dagen. Han gjorde så gott han kunde och mer därtill men någonstans måste man stanna upp och lyssna på kroppen. Och den var inte redo för bergsbestigning. Inte denna dagen. Vandringen dagen innan var riktigt tuff med förkylning men det gick. Men det är annat att klättra upp för berg och hela tiden ha  hög puls. Han fick ge sig. Stackarn. 

Men vi andra trampade på. Vi plockade drygt 1170 höjdmeter innan vi tillslut faktiskt nådde toppen. Vi klarade det! Hela vägen upp! 

Det var enorma landskap som sträckte sig ända bort till horisonten över havet. Det är då vi vänder oss om och ser en enorm glaciärsjö i en lika enorm krater. Stenformationerna runt var också helt magiska. 

Vi befann oss där uppe i över en halvtimma. Det togs vanliga kort, Molly och jag gjorde äntligen vårt freedom-kort och vi filmade litegrann med både min och Stefans GoPro. Efter att ha kalasat och firat med en müslibar så gick vi ner alla dessa höjdmeter igen till Eszter och Stefan. 

Stefan var fast besluten om att ta sig upp till snön och det lyckades han med. Och han slog både Kebnekajse och Galdöpiggen han också. 

Efter en sådan här klättring vill man bara ha mer. Och mer. Och ännu mer. Känslan av att bestiga toppar är helt underbar. 

En ganska intressant sak som Stefan berättade för oss när vi kommit ner igen var att detta berg var en aktiv vulkan. Vi visste alltså inte helt säkert att glaciärsjön faktiskt var en krater. Wopsie! 

De första tre dagarna på den Norra ön har spenderats på följande vis. 

 Vi kom över med färjan på söndagen. På färjan åt vi upp en av presenterna som jag ordnat åt Molly. Kanelbullar. 

Till dem så köpte vi kaffedrickare en mugg kaffe. Gott. 

På båten lärde jag även de andra att spela Canasta. Kände att det var på tiden. 

När vi kommit i land så letade vi upp wifi utanför MacDonalds där vi planerade lite hur våra tio dagar här skulle planeras. 

Vi hittade även lite dealer på Groupon som handlade om olika ställen där man kunde äta mat. Vi letade upp ett par av dessa ställena men båda var stängda. Surt. Vi som så gärna ville äta trerätters italienskt eller tacos så vi sprack. 

Det fick vänta. 

Vi campade på ett ställe där vi kunde ordna med lyxgröt till frukost. Det växte mängder med björnbär vid den campingen så till frukost dagen därpå åt vi gröt med dessa björnbären samt grädde som vi hade kvar sen Mollys födelsedag. Det var helt klart den godaste gröten jag ätit. 

Den här dagen ville vi ta oss längre norrut. Men vi var ju fortfarande sugna på tacosen. Så vi åkte dit. 

Och vilket käk! Vi fick först in tre olika wraps var. En vegetarisk, en med pork och en med beef. Efter det kunde vi bara ropa på kyparen och beställa ännumer. Det var dealen. Ät så mycket ni kan i nittio minuter för 36 dollar för fyra personer. 

Tillslut hade vi svalt ner 48 stycken wraps. De var inte stora, men vi var ändå förvånade över att vi kunnat sänka så mycket mat. Ännu en fantastisk matupplevelse.  

När vi med fulla magar och stapplande steg gick ut till Eszter, vår bil, så drog vi norrut. Det var många timmar i bilen innan vi hittade nästa camping. Där stannade vi två nätter. 

Dagen efter första övernattningen besökte vi Redwoods. En nästan magisk skog med enorma träd som ni hör på namnet, var rödfärgade i stammen. Vi tog en promenad där i ca en timme. Vi hade planerat att gå två längre sträckor men det var inte möjligt eftersom de hade spärrat av för skogsröjning. 

Lunchen denna dagen åt vi vid en fin sjö. Runt sjön löpte en stig. Jag blev ordentligt sugen på att springa runt den så jag fick med de andra på samma spår. Tyvärr började Stefan få en rejäl förkylning så han stannade kvar och väntade tills vi kom tillbaka. 

Det var en skön femkilometersrunda. Det som var ännu skönare var doppet vi tog i sjön efteråt. 

Dessa två aktiviteter fick vara bra för den dagen. Det vi gjorde härnäst, dagen efter alltså, var något av det konstigaste vi varit med om. Eszter, vår kärra, hon fick slita riktigt hårt denna dagen. 

Vi skulle åka till en creek, ett mindre vattendrag som hette Keresone creek. Av Natalie, en kollega från mitt jobb, hade jag fått tips om denna. Det skulle vara varmvatten som strömmade där. 

Vi hittade en liten grusväg som mycket riktigt var avfarten dit. Men vilken skitväg. Jag körde slalom mellan enorma hålor som jag nästan trodde vi skulle fastna helt i. Vi trodde att vi var helt fel ute men tillslut kom vi fram till en liten parkering där vi såg ett par stycken som hade handdukar och badkläder i händerna. 

Vi frågade dem om vi faktiskt hamnat rätt och mycket riktigt. Vi hoppade i våra badkläder och satte fart nerför stigen. 

I bäcken som löpte ner i skogen rann vatten som var så varmt att man brände sig! Det var gissningsvis 40 grader! Som ett varmt badkar! Helt otroligt. 

Det luktade lite mysko och det stod på en skylt att man aldrig skulle doppa huvudet så det lät vi bli. 

Vi följde creeken längre ner och på botten hittade jag massa kläder. Det var inte så mysigt. Men själva upplevelsen var surrealistisk. Det var för en gång så varmt att man ville komma upp och svalka sig. Galet. 

Nästa jobbiga resa för Eszter var när vi skulle hitta vår nästa camping. 

Skylten var avbruten så vi hittade knappt avtagsvägen, men när vi väl hittade den så var den nästan precis som den dåliga vägen till Keresone creek förutom att den var många gånger längre. Det var pest att köra där. Hade det varit min bil hade jag inte kört där tror jag inte. När vi äntligen kom fram till en campingplats som faktiskt var jättemysig så tog jag ett varv runt bilen för att kontrollera att det fortfarande var luft kvar i alla däcken. 

Vi hade planerat att stanna på den campingplatsen i två nätter men den planen utbyttes ganska snabbt. Dit kör man bara en gång med en låg ford. 

Nästa kväll skulle vi alltså leta upp en ny plats att stanna på för natten. 

05:00. 

Killarna går upp. 

05:10. 

Jag blir petad i ryggen genom tältet. Det betyder att jag ska smyga mig ur tältet och möta upp killarna utanför. Där har de lagt knappa 40 balloger som...

05:15

... bombas in i tältet där Molly ligger. 

"Ja må hon leva... ... uti hundrade år!" 

Denna lördagen var Mollys dag. 

"Från och med nu tappar du allt vad bestämmande heter. Du har ingenting att säga till om. Vi tar hand om din dag. " 

Så var det. Det fanns en del saker som vi ordnat som skulle hinnas med denna dagen. 

Men det första som stod på agendan visste vi alla om eftersom det var bokat dagen innan. 

Whale watch. Vi skulle ut med båt och titta på valar! 

06:45 var vi på plats och något efter halv åtta var vi ombord på en båt som tog oss ut på havet. Rakt under oss var det ett djup på över 1000 meter. En hel kilometer och mer. Underlig känsla. Vilken tur att man kan flyta på vatten. 

Vi tog oss en bit ut på det stora blå innan vi stannade till och letade efter små moln av vatten som valarna gör när de andas ut. Man var verkligen helt spänd och förväntansfull över att få se dessa enorma varelser. Det vi framförallt skulle förvänta oss att se var The Spermwhale. Kaskeloten. 

Efter att vi fick ändra kurs några gånger säger båtcrewet att de har ett spår. (De använde sig av mätinstrument som de kunde höra klickade ljud ifrån. De ljuden kom från valarna och det kunde de höra från flera kilometers avstånd. )

Jag blev nästan euforisk. Säkerligen de andra också. Skulle vi få se en val nu? En kanske 18 meter lång? 

Och där. Där låg den. Uppe vid ytan låg den och puffade ut flera moln. 

Vilket djur! 

När valen andats färdigt och var redo att hålla andan igen, krökte den ryggen, dök nedåt och visade sin enorma stjärtfena och sjönk nästan ljudlöst ned i djupet. 

Det var ingen dålig start på dagen. 

Nu var det dags för nästa del av Mollys dag. Vi körde en sväng förbi affären där John och jag stack in och köpte glass och grädde till det som egentligen skulle varit vår frukost, men som istället blev en fantastisk brunch. 

Vi körde iväg till ett ställe där sälar brukar hålla till. Där lämnade vi Molly vid en bra klippa medan vi ordnade med allt som skulle fram. 

Nu var det dags för pannkaksfrukost. Men innan det var det dags för presenter, och de skulle inte ges bara sådär. John satt inne med "Ett kilo mjöl"-sketchen så vi gjorde en variant av den då vi bara började slänga presenterna på henne. Och det sista blev ju såklart: ETT KILO MJÖL! 

Och vad kan man göra med mjöl? 

Jo. PANNKAKOR! 

Eftersom jag var i Kaikoura innan de andra kom dit hade jag hunnit ordna med både pannkaksmix (ibland måste man fuska) och sylt. 

Brunchen blev ganska jättebra. Stefan stekte pannkakorna som en kung och vi åt som aldrig förr. 

Det var som sagt glass och grädde till, samt choklad, russin, kanel, banan och sylt. Vi åt så vi höll på att spricka. Ibland får man. Speciellt på speciella dagar. 

Solen visade sin bästa sida denna dag. Dags att kyla av sig. Ett dopp passade fint. 

Men vi var inte så kaxiga när vi väl kom i vattnet. Stefan råkade gå rakt på en stingrocka och vi såg flera stycken. De var större än jag någonsin sett innan! Runt en meter på diagonalen! 

Det som gjorde att vi inte var så kaxiga var att vi inte visste om de var farliga. Är alla stingrockor farliga? Vi ville inte reta upp dem för mycket men vi kunde ändå gå riktiga nära dem. Häftigt alltså. 

När vi svalkat oss nog för stunden var det dags att leta upp bakelsen. Tårtan. Fanns det någon bra födelsedagsfika? 

Helst av allt ville Molly ha en jordgubbstårta. Men tyvärr blev det svårt att ordna. Det fick bli besök i olika caféer och bagerier innan vi bestämde oss för att köpa fyra olika bakelser som vi alla splittade i fyra delar. 

Det är något som är fantastiskt bra när man är många som reser ihop. Man kan dela och smaka på varandras. 

Ännu en gång blev vi otroligt övermätta på socker. Vi lade oss på stranden och varvade bokläsning med att slumra litegrann. Skönt. Speciellt eftersom den svarta grussanden är varm, även fast solen inte steker på så mycket på kvällen. 

När vi degat klart skulle vi ut och äta. Restaurangen för kvällen blev Strawberry Tree. Ett riktigt mysigt ställe. Mörkt med mysbelysning och med rustik stil. Verkligen min typ av restaurang. 

Personalen var riktigt trevlig även fast de inte var hundra på hur man gjorde en kaffe eller blandade drinkarna, men det blev riktigt bra ändå. Vi åt mat som vi alla delade och hade en riktigt bra kväll ihop. Ja hela dagen var riktigt bra. Som tur var tyckte Molly det också. 

Maten hade varit nere i magen ett bra tag innan det var dags för mig att sätta mig vid ratten. Jag tog en kaffe som "fördrink" istället för något med alkohol. Det blev ett dubbelt plus. 

Jag fick smaka på en underbar latte samt att jag fick köra bil igen.  

Axeln har jag inga problem med sålänge jag inte ska använda den till för tunga saker, och bilkörning går helt utan problem. Det känns riktigt bra. Trodde ett tag att det inte skulle bli mer bilkörning för mig mer här på Nya Zeeland.

 Underbart att det går åt rätt håll och att det läker såpass fort! Trodde faktiskt inte att det var möjligt för en fraktur att läka såhär snabbt. 

På torsdagen den 19 februari släppte Kathy av mig vid den stora vägen som leder norrut längs den södra öns västkust här på Nya Zeeland. Detta blev den första gången någonsin som jag liftade helt själv. Egentligen hade vi sagt från början att vi inte skulle lifta på egen hand någon gång, men här på Nya Zeeland så rekommenderar även de vuxna att lifta så det kändes lite säkrare ändå, även fast man aldrig kan vara säker. 

Men det gick jättebra! Efter kanske två minuter satt jag i en bil med en snäll kille och han körde igenom Kaikoura där jag skulle av. När vi kom dit så tänkte han att han skulle äta lunch där och då frågade han mig om jag också ville ha. Det sa jag inte nej till och vi hade jättetrevligt ihop. 

Jag skulle möta upp mina andra travelmates i Kaikoura klockan 18 och vid denna tiden var klockan endast två så då tog jag och Phil (tror han hette så) en tur till ett art gallery också där vi tittade på glassmycken och konstiga tavlor. 

Efter det var det dags för honom att dra vidare och vi sa hejdå och jag var helt på egen hand igen. 

Jag hade några timmar kvar innan de andra kom. På den tiden hann jag fixa lite saker till Mollys stundande födelsedag, samt spana in lite restauranger som kunde vara lämpliga för lördagskvällen. 

Och äntligen. Äntligen kom de! Äntligen var vi återigen samlade! Det var så skönt att se dem igen och känna att jag var tillbaka på rätt spår! 

Efter kramkalas åkte vi mot vår camping och sov där innan vi åkte tillbaka in till Kaikoura och försökte bestämma oss för vad vi skulle hitta på på lördagen. Vad Molly inte visste var att vi hade planerat ett par saker som hon inte hade någon aning om. 

På fredagen bokade vi in vad vi skulle göra på lördagen. Vi slängde även in de andras tvätt i en laundromat och när den var inslängd så kommer en kvinna fram till oss när vi är påväg ut från parkeringen. Hon pekar på vårt ena däck. Skit. Vi har fått punktering. 

Men Stefan, han är en händig karl som vet hur man fixar saker. 

Så medan vi andra var och handlade mat så löste han däckproblematiken och vi kunde lämna det bakom oss. 

Det sista vi gjorde på fredagen var att klättra upp för berget som vi hade alldeles bakom campingplatsen. Vi gick inte hela vägen upp men en bra bit så vi fick en fantastisk vy över havet. Man får aldrig nog av dessa utsikter.