musicandlyrix

Träningen - Usch, vill egentligen inte ens skriva om den. Har inte någon vidare kondition just nu, och musklerna har inte fått kämpa på ett bra tag nu. Varför? Jo, för jag har jobbat så mycket, gått över från dag- och kvällsjobb till att jobba natt hela sommaren. Jag har även dragit på mig en inflammation vilket gör att jag äter penicillin för tillfället, och då känns det dumt att träna. Man ska inte träna då.

Jag var faktiskt ute förra veckan på en riktigt bra löprunda. Det var stenhårda intervaller blandat med olika övningar vid olika stopp. Oj vad jag hade saknat det!

En annan sak som är lite tråkigt, det är att jag har så få träningskompisar. Ingen är så motiverad till mina löppass eller så är det aldrig någon som riktigt har tid. Jag tycker ju om att både träna ihop med någon också!

 

 

Jobbet - Ja jobbet ja. Har alltså bytt ifrån att jobba dagtid till att under hela sommaren endast jobba natt. Jag har inte ångrat det en enda sekund. Förra sommaren var det jobb varenda dag. Jag kände aldrig att jag var ledig på riktigt. Fem dagars ledighet i Juli och ändå få ut så lite i lön som jag fick - never again.

Nu jobbar jag oftast tre nätter i rad och är ledig fyra dagar. Så mycket bättre. Men självklart blir man väldigt slö då man ska vaka av, men jag är nöjd ändå. Har jag nu plötsligt börjat gilla mitt jobb mer än tidigare? Kanske något. Jag fick ett vikariat på en annan avdelning än den jag jobbat mest på, och vilken skillnad! Det var verkligen skillnad som var till något bättre! Men självklart är jag sugen på annat jobb men jag kan inte byta nu eftersom jag flyr landet i oktober.

 

Boendet - Just nu bor jag kvar i min etta. Min trånga, pyttelilla etta. Förstår inte att jag bott där i ett och ett halvt år. Hade jag bott kvar i Sverige hade jag definitivt flyttat till något annat ställe. Jag blir så instängd. Jag har ingen balkong eller uteplats över huvud taget, och ska jag ut så är det för att handla ungefär. Och det kan jag ju inte hålla på att göra hela tiden. Så när jag kommer hem från Min Resa så hoppas jag på att jag kan bo på landet. Förhoppningsvis hyra något litet hus där jag kan ha en katt och ett par getter. Om jag inte ska vidare förståss. Jag kanske får mersmak på att resa? Vilket jag kanske ska skriva mer om i nästa punkt, som kort och gott blir:

 

Resplaner - Ja nu händer det ju äntligen lite saker i mitt liv. Som ni kanske läst tidigare så väntar mitt livs största resa i oktober. Australien. Obestämd tid. Så fantastiskt, nervkittlande och kusligt roligt det kommer bli! Ibland vågar jag inte ens tänka på vad jag och Molly egentligen gett oss in på. Men det jag vet är att detta är så himla bra. Och jag är så stolt över att jag faktiskt klickade på "Köp biljett". Allt är klart, det är bara att åka. Okej, nästan. Lite försäkringar ska ordnas och packningen ska gås igenom en hel del gånger innan vi sitter på flyget. I skrivandets stund är det 93 dagar och drygt 15 timmar kvar innan vi lyfter från Landvetter.

En annan sak, på tal om att resa, det är att innan denna resan blir av så ska jag besöka fyra andra nya länder. Och det sker redan nästa vecka. På onsdag ska jag för första gången i mitt liv få uppleva en husvagnssemester. Jag ska få följa med Isabella och hennes föräldrar ner till Kroatien. Vilken grej, va?! Ska bli riktigt spännande och jag ser verkligen fram emot att ligga i plurret hela dagarna samt äta massor med mat och dricka en och annan flarra öl. Mumma.

 

Detta är alltså i stort sett mitt liv just nu. Är riktigt glad över att något så stort som en resa till andra sidan jordklotet ligger och väntar. Det kan inte bli större.

Tittar på klockan och inser att jag suttit alldeles för länge vid datorn.

 

Jag såg på en fruktansvärd film.

 

Sen började jag återigen fundera.

 

 

Det finns så mycket som jag egentligen skulle vilja göra. Egentligen.

 

Egentligen vill jag också ut och resa. Egentligen vill jag också gå vilse på ett ställe där jag aldrig varit. Egentligen vill jag också bara lämna Sverige för en lite längre tid. Egentligen.

 

Men problemet är att jag inte vill göra det ensam.

 

Jag kan inte uppleva något på egen fot. Jag behöver någon att skratta med. 

 

 

Saken är att jag egentligen kan, men jag vågar inte, och jag vet inte riktigt vart jag ska. Jag har alltid velat åka till Australien, men det får nog bli senare. Skit också.

 

 

Jag älskar att uppleva. Och ibland känner jag mig ensam om att tycka om det. I mina vänkretsar alltså. Men samtidigt är jag nog minst lika feg som exakt alla andra. Men vips så kommer någon och hinner våga innan jag gör det.
Jag ska också våga.

 

 

 

Detta blev världens sämsta inlägg. Jag måste rycka upp mig. Dags för promenad!

 

 

 

 

 

Träningen. Det var ett bra tag sedan jag tränade nu. Motivationen försvann när kylan kom och den försvann väl ännumer när jag inte kom in på brandmansutbildningen utan stannade som andra reserv. Det kändes hela vägen rakt in i magen att jag skulle komma in. När jag fick första beskedet om att jag låg på en tredje reservplats tog jag ut glädjen i förskott och försökte förbereda mig mentalt inför en flytt som innebar 9 timmars bilfärd hemifrån.

 

När andra och sista beskedet kom så hade platsen bara inneburit ett steg närmare utbildningsplats. Jag kom inte in. Hoppet fanns, men förra veckan var sista chansen att de skulle ringa efter reserver men det blev aldrig fallet.

Jag ska bo hemma i min minimala etta i ett halvår till. Skit också.

 

Ja för så känns det.

 

Jag behöver förändring nu. Det gäller ungefär överallt. Det finns så mycket som faktiskt bara tynger mig just nu.

 

Jobbet. Jag balanserar på bristningsgränsen just nu. Det började bli sämre förra veckan då jag har ryckt in mycket på en avdelning där vi för tillfället har väldigt många döende passienter. Det är inte det som är det jobbigaste. Vi har inte tillräckligt med tid för dem. Det gör så ont i en när man bara kan hjälpa dem i två sekunder innan man måste springa till nästa. Jag känner inte att jag lägger mitt hjärta i det jag gör längre.

Eftersom jag är vikarie så arbetar jag inte heller endast på en avdelning kontinuerligt, utan på tre avdelningar plus på nätterna. Till en början gick nattjobbet bra men nu är det nästan en prövning varje gång då jag sover så dåligt mellan passen.

Jag trivs inte heller med alla i personalen. Många trivs jag bra med, men så finns det de som går en på nerverna, kontrollerar en och ger en pikar. Jag är för dålig på att säga ifrån när jag tar illa upp, men jag har liksom ingen ork att bry mig om det längre.

 

Jag har sökt nya jobb. Flera styckna, och jag tänker inte ge upp innan jag fått ett annat jobb. Det jobbet ska innebära allt vad vården inte innebär. Jag har sökt flera budbilsjobb och ska imorgon skicka iväg ytterligare ett mejl till ett företag där jag tror att jag faktiskt kan ha en god chans till jobb. Snälla, håll en tumme för mig!

 

Mina vänner. Ja, vad ska man säga. Det är riktigt tråkigt att så många i min vänskapskrets har flyttat. Självklart är det riktigt roligt för dem men lite tomt för mig. Jag har även vänner där kontakten bara blir sämre och sämre. Jag tycker att jag ger så mycket men får knappt någonting tillbaka. Jag hoppas för allt i världen att detta endast är något tillfälligt för det är minsann inte roligt. Att ha växt upp tillsammans med dem och delat allt, och sedan vips hör vi knappt av varandra, det är värre än många tråkiga saker.

 

Boendet. I mars är det ett år sedan jag flyttade "hemifrån" till min etta. Det är riktigt skönt att kunna styra över sin egen tillvaro men självklart blir det tomt ibland och man saknar den tiden man tillbringade hela dagarna med syskonen. Det jag saknar mest är nog ändå att bo på landet. Att bo i en sånhär stadsliknande miljö trivs jag verkligen inte i. Jag bor i en toklyhörd lägenhet där jag hör grannen planera inför sin 40-årsdag med en polare i telefon samtidigt som hela huset vibrerar av godståget som dundrar förbi utanför fönstret. Jag kan inte gå ut utan att titta efter så jag har anständiga kläder på mig och jag kan inte ens få ha min tvätt ifred utan att grannkärringen ska vara där och pilla på den. Jag kan inte gå barfota ute för det finns inte ens någon skymt av gräsmatta.. Det finns inget jag saknar så mycket som att gå ut barfota på försommaren och känna gräset kittla mellan tårna. När jag kommer ut hamnar jag på ett skrotupplag. Inte det roligaste.

 

 

Som ni märker så behöver jag en drastisk förändring. Jag behöver komma igång med träningen, jag behöver nytt jobb, förbättra kontakten med några av mina bästa vänner, samt flytta tillbaka till landet.

När kollegorna inte uppmuntrar en utan gapar och skriker. Ja, det är kollegor jag pratar om! 

När man inte alls vill bo kvar. Inte vill bo ensam. 

När man vill börja om. Flytta tillbaka. Åka tidsmaskin. Ändra på saker och ting. Starta något helt annat. 

Man är rätt depp och bitter helt enkelt. 

Det är då man vet var man hämtar kraften. Hos Gunilla. Min fantastiska halvsyster och stöttepelare. Kan aldrig tacka nog för att jag får ha henne som min halvsyster! 

 

 

 

Jag:

 

 

vill ha en get

vill bo ute i ett hus på landet och absolut inte i någon stadsliknande miljö

har bestämda uppfattningar om totalt orelevanta saker

har alltid rätt

är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna

vill faktiskt bli brandman

sa när jag var liten att jag ville arbeta med äldrevård. Det vill jag inte, men jag råkade hamna där ändå. Ej för alltid

har faktiskt tänkt tanken att köra slambil eller sopbil

tycker att varje årstid är speciell och att man inte kan säga att någon av dem är bäst

önskar att jag inte var så feg

vill ångra så lite som möjligt, helst inget alls

tycker samtidigt att jag är ganska klok

kommer att bli en riktig tant när jag blir gammal

gillar korsord, kaffe och På Spåret

vill bo på en mindre gård

funderar ofta på hur min uppväxt skulle sett ut om min pappa var yngre

är barnsligt förtjust i intrigskapande underhållningsprogram, ex Robinson och Farmen

tycker att jag själv är ganska tjatig och kan bli trött på mig själv ibland

älskar sällskapsspel

är mer en hemmamysare än en galen partypingla

har en förkärlek till allt som rör hus, hem, inredning m.m

hoppas på ett perfekt liv

har en jobbarkompis som är hur underbar som helst

tror på Gud

är stolt över hur jag har hanterat min uppväxt

ska sjunga i Göteborgs konserthus på stora scen i höst

jag älskar min lillebror

tänker oftast på tok för mycket, men det är underhållande i längden

älskar julen men tycker samtidigt den är fruktansvärd

tycker om att sjunga

skulle vilja hoppa bungyjump och testa på skydiving

vill åka en rundresa i Australien

undrar ibland om jag tror för hårt på mig själv

har nog inte saknat skolan en enda gång sen jag slutade

får inte nog av musik

är inte feminist

kan ibland ha svårt att förstå hur andra människor tänker

gillar jordnötssmör

 

Hej!

 

Dagarna går, och de går fort! Imorgon har jag jobbat åtta dagar i rad med nio pass. Det känns kan jag meddela. Ska bli riktigt fint när julilönen kommer i slutet av augusti!

 

Egentligen borde jag blogga lite oftare, jag har så mycket att skriva om!

 

Jag kan skriva lite smått om varje grej jag kommer på nu..

 

Norge.

Det blir nog Norge i höst. På riktigt. Träffade en frilansande sköterska på jobbet och hon sa: GÖR DET! Det är det allra bästa du kan göra i ditt liv nästan! I Norge är det så mycket bättre villkor och allting är verkligen jättebra där!

Så ja, det blir nog Norge!

 

Brandmansutbildningen.

Snart ska det sökas in. Eller ja, snart och snart, innan den femtonde oktober. Men innan det ska det göras två tester. Simprov och rullbandstest. Imorgon ska jag nog slå en signal ner till station för att höra om jag kan få en tid då jag kan göra testet. Sen ska jag även dra mig bort till simhallen för att göra det provet. Kommer bli så skönt när jag kan säga: Check, check!

 

Träningen.

Träningen rullar på helt okej. Två gånger har jag varit på mördande BodyPump och nej, jag tycker inte det är roligt. Inte än i alla fall. Blev riktigt förvånad över mängder med beröm från instruktören efteråt. Riktigt peppande, så jag måste ju komma tillbaka då! Det är riktigt bra träning, men när fötterna krampar och mina löparknän inte riktigt vill köra så tungt som låren vill så blir jag lite otålig. Men jag ska skärpa mig. Jag märker att jag börjar bli större nu och det är riktigt kul! 

 

 

I dagarna som kommer så väntar det roliga saker!

Eller nej, vi börjar med idag! Jag hade en riktigt trevlig lunch med Cassandra som jag inte träffat sen några dagar efter vi tog studenten, så det var minst sagt på tiden att vi sågs igen.

På tisdag så är jag äntligen ledig och då ska i alla fall kvällen spenderas inne i Borås där jag ska gå på bio med Isabella. Hon mer eller mindre tvingar mig att gå på Håkan-filmen (kan ungefär ingenting om Håkan) men det kan bli kul. Jag tvingar henne på fika efteråt. A win-win situation.

(Är det förresten någon som vill spendera dagen med mig på Styrsö?)

I helgen ska jag åka ner till Småland för att äntligen hälsa på min lilla Pärla Emelie! Dock ska jag hämta upp hennes storasyster (fem år) från en ort lite längre bort. Då ska hon och jag alltså åka tåg i över tre timmar. Hur mysigt är inte det? Jag ska ladda upp med roliga barnböcker, godis och annat som kan behövas för en lång tågresa!

 

 

Nu är det dags för mig att dra mig till sängs. Idag har jag jobbat delad tur så det kan vara bra för mig att få sova. Imorn går jag en kortare tur, halv åtta till halv två. Skönt ibland med såna dagar!

 

Hoppas ni har det bra!

Kram!

 

 

Hej!
Söndag eftermiddag och jag är som en klump deg. Men det tycker jag om. Skulle egentligen spelat match med fotbollen idag men eftersom snön kom så fick den ställas in tyvärr. Funderar dock på att ta en löprunda senare.

 

Idag sitter jag hemma hos min halvsyster. Tittar lite på skicross och annat, plus att jag har datorn i knät.Sitter och funderar på mitt framtida boende och är väl ganska så hundra säker att jag vill bo på landet. Något annat skulle nog inte falla mig i smaken riktigt. Vill inte på ute i periferin, men ändå så att det är en stor gräsmatta på tomten, liten ladugård och eventuellt ett gästhus.

 

I ladugården vill jag ha plats med lite djur. Ett par arbetshästar, kanske lite grisar och varför inte några får? Hade ju varit jättemysigt med lite djur som man kan pyssla om. Såklart vill jag ha några katter också, och jag har även en liten dröm om att ha en get på gården. Lustigt jag vet, men jag tycker om det!

 

Här är lite bilder på fin inredning och lite annat smått och gott lantigt.

 

Ett fantastiskt mysigt kök. Älskar tegel som en liten detalj.

 

Detta kanske inte var det finaste i denna färgen, men tänk typ svarta väggar? Lär kanske bli dövarmt på sommaren, men det hade varit snyggt!

Perfekt "gårdsupplägg" men det enda som verkligen var fint var uthusen, se nästa bild.

 

Titta bara! Perfekt för mina djur!



Underbar veranda



Nu kurrar magen alldeles strax så jag måste sticka och göra mat.

 

Ha det fint!

 

 

Om jag säger högstadie-bitter så tror jag att ni förstår vad jag menar.

 

 

- När man blir sådär sur på folk som:

 

Alltid presterar bättre

 

Är snygga, hur de än bär sig åt

 

Alltid mår sådär superbra

 

Har den perfekta familjen

 

Äger den perfekta kroppen och har det vackraste håret

 

Tar livet som en klackspark

 

 

 

Berätta för mig hur ni gör, snälla.

 

Jag kan vara öppen nu och berätta för er en smula ur mitt brokiga liv.

Jag brukar oftast sova som en stock på nätterna, men oftare och oftare vaknar jag och nästan får hjärtklappning över saker som lägger sig som svarta moln över mig. Såklart har allting med prestation att göra. "Shit, hur i hela fridens namn ska vi få klart projektarbetet, vi har ju inte ens börjat?", "Hur ska jag klara av den muntliga redovisningen på svenska nationella?", "Hur ska jag orka med praktiken, skolan och jobbet samtidigt?", "När ska jag hinna träna?" "Kommer jag verkligen lyckas med mitt yrkesliv?" "Hur ska jag kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar så jag slipper studielån?"

 

Detta är bara en bråkdel över alla tankar som flänger runt.

 

Life is a bitch.

 

 

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev om det jag nästan alltid skrev om tidigare. Träning, framtiden, räddningstjänsten.

 

 

Saken är den, att tyvärr är det så jobbigt att ta sig till gymmet som ligger helt åt fel håll. Månadskortet gick ut förra veckan och det var inte mycket jag tränade den månaden kan jag ju säga. Det beror både på att det är så kallt och uselt ute och att jag har haft så mycket i skolan nu det sista.

Nu på jullovet funderar jag på att fråga Molly om inte vi kan dra till Göteborg och klättra. Jag saknar det faktiskt!

 

Andra tankar som åker runt i skallen på mig är de om vad jag ska göra efter gymnasiet. Jag vill ju såklart plugga til brandman nästan så fort som möjligt, men samtidigt känner jag att jag borde göra något annat innan. Jobba i Norge? Volontärarbeta i Afrika?

 

Saken är att jag vill ju till Australien, men just nu är det något som tar emot. Känner väl att jag helst vill bli brandman här och nu, och att Australien kräver mer tid än jag egentligen vill lägga just nu. Men vilken tur att det är ett halvår kvar innan jag behöver bestämma mig!

 

 

Sen är det ju alltid det där med pengar. Hur mycket ska man tillåta sig slösa? Ska man jobba häcken av sig nu och bara låta cashen trilla in, eller ska man göra det efter gymnasiet och hela den sommaren? Suck. Så svåra beslut!

 

Okej, det är lite stressigt.

 

Skolarbetena är det kanske inte så mycket med kvar nu, men det är så mycket annat smått (och ibland gott) som ska hinnas med.

Det är flera omgångar med julbak, det är tre födelsedagar på raken med firande, det är julplaner och det är städning, ja allt man kan komma på!

 

 

Just nu hinner jag egentligen inte heller skriva. Borde sova för typ en timme sen, men jag kände ändå att det kanske var på tiden att skriva något.

 

Över till något annat än bara tjöt om tid som inte finns.

 

 

 

 Idag så satt jag och funderade lite, lät hjärnan snurra runt.

Tänk vilken tur jag har haft med mitt liv ändå. Efter en extrem turbulens så fanns det liksom människor där för mig hela vägen, hela tiden!

En kompis som är som min syster, och en syster som är som en annan mamma.

 

Så fina människor. Sådana som man verkligen (!) kan luta sig emot när det har varit tunga tider. Det är så alla borde känna. Att det aldrig finns brist på människor som lyssnar eller bara sitter med en.

 

 

 

Tänk att något som blev så bra kan vända helt och bli så fel.

 

Hoppas verkligen att saker och ting här i livet ska upprepas, utan att vi alla går vidare och ser nya möjligheter i det som kommer härnäst.

Det är svårt att ändra på människor, och det är inte min uppgift heller.

 

Jag har en bra magkänsla som berättar för mig vad som är rätt och vad som är fel. Jag hoppas verkligen att saker och ting rättar till sig nu.

God kväll.

 

Här kommer lite av några bekännelser vad gäller alkohol, festande och vilt partyliv.

 

Jag kan tycka att det är roligt att vara ute och festa. Det är kul att dansa och det är trevligt att träffa nytt folk. Dock är jag lite lack på detta att själva målet för många är att man ska supa sig så fulla att man helst står på öronen, men innan dess göra mängder med saker man senare kommer att ångra.

Jag tycker att alkohol är gott, men det innebär inte att jag vill ha så mycket att jag inte kan ha kontroll på mig själv. Och vips så blev jag en väldigt tråkig människa som bara sitter hemma och stickar och löser korsord. Det är den åldersgruppen jag hör hemma i. Eller?

 

Jag tycker det är så tragiskt att man ska se alkoholen på detta viset. Alkohol är en social dryck, javisst, men det är kaffe också. Alkohol kan göra dig glad, men den kan också göra dig så förtvivlat ledsen.

 

Jag har aldrig druckit mig full eller tappat kontrollen över mig själv. Varför? Är jag feg eller? Nej, jag skulle säga att jag faktiskt ( i detta fallet, inte för att skryta alls) är starkare än många andra som bara tar ena drickan efter andra bara för att "ha lite roligt". Seriöst, jag tycker man kan ha hamnat lite på bakfoten där. Även fast man har kontroll över sig själv så är det sjukt roligt att dansa ändå. Hur trevligt är det att bli nerspydd? Nej, inte så trevligt. Att bli nerspydd är bara en liten sak du kan göra för att förstöra för andra. Det räcker bara att man fantiserar lite för att komma på mycket mer som kan förstöra en annans kanske hela liv. Jag vet vad som kan hända. Jag är inte stolt över att säga att jag har alkisar i släkten. 

 

 

Jag har pratat länge och väl med många av mina vänner om detta. Jag uppskattar verkligen att de frågar om jag vill hänga med ut, absolut, men jag kanske inte hänger med varje gång eftersom jag tycker det räcker mer sällan än ofta att gå ut.

 

Igår var jag dock på fest. Maskeradfest skulle det vara, och visst, alla var utklädda. Målet för denna festen var att först att man skulle supa sig under bordet och sedan kanske våga ställa sig och dansa. Så kändes det iallafall.

 

Det kom fram en tjej till mig och två andra (som inte heller var så jättetända på att dricka) och frågade:

 

-Hej tjejer, kom igen, dansa lite!

 

Problemet var att det var ingen som dansade utan vi stog bara där som några flummisar.

 

-Nehepp, vill ni göra något annat då? Vi kan dricka? Röka? Eller jag vet, vi kör en öllek!

 

Vi:

- Alltså.. Njae..

- Oj, alltså ni var svåra alltså. Riktigt svåra.

 

 

Men alltså, vad är grejen? Det känns så oerhört tillgjort att först dricka alkohol för att släppa spänningen och sedan göra bort sig lite. Eller väldigt mycket.

Jag tycker det är roligt att gå ut. Men där det är mer folk. där är det roligare, för det finns nästan fler som är normala där och där tycker inte alla att man är knäpp för att man inte dricker.

 

Igår avslutade vi (fyra tjejer,) kvällen på festen väldigt tidigt och åkte hem till Matilda och såg på film istället. DET gillar jag. Men jag gillar även att vara ute. Jag gillar båda, men ibland det ena bättre än det andra. Ibland är man partysugen, ibland myskvällssugen. Så är det med mig.

 

Hoppas verkligen inte att folk ser mig som världens torraste person, men det var skönt igår iallafall att jag inte var den enda som nästan ville gå under gjord för att det var så tråkigt.

 

 

Godnatt kära vänner.

Ni som står mig närmast och som inte delar min mening, Jag gillar er ändå. Ni är fantastiska!

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni kan kalla mig vad ni vill och försöka få er uppfattningar om hur jag är, men jag kommer inte ändra mig. Jag vill inte slösa bort något vackert, vill inte göra saker jag kommer ångra och inte förstöra för andra. Det finns inget värre än att se någon ledsen.

Jag är mestadels nöjd med den jag är, men såklart har vi alla något att jobba på, och jag ska ta tag i det som jag är missnöjd med nu.

 

Framtiden kommer snart, imorgon är en ny dag, och tar man inte vara på den på bästa sätt kommer man kanske att ångra sig.

 

 

 

 

Torsdag. En helt vanlig dag, men lite annat på schemat.

 

Imorse gick jag upp tidigare än vanligt för jag skulle till tandläkaren och spänna ihop tandställningen (aj nu!). På väg dit inträffade en liten sak, en liten smålustig en kan man säga.

 

Jag gick på tåget, och som vanligt är det överfullt på morgonen. En kille som sitter alldeles nära där jag står, reser sig upp och gestikulerar att jag kan ta hans plats. Jag säger: Nejnej, sitt du kvar. Och han sätter sig. En dam tyckte tydligen detta var riktigt rart och satt och smålog en bra stund. Själv tänkte jag mer att det var lite överdrivet, men tja, lite gulligt kanske.

Sedan när vi ska gå av så gör han samma igen, visar med händerna att jag ska gå före och så. Gulligt tycker de flesta, men jag tyckte det mest var jobbigt. Är antagligen bra svårflörtad och allmänt kall, haha. Men nej, jag gillar inte detta överdrivna artiga liksom. Fast samtidigt vet jag inte heller vad jag hade gjort om personen i fråga var dösnygger.

 

 

Kan undrans om han tänkte såhär... Haha, skoja! Isåfall hade jag skrattat ihjäl mig!!

 

Nog om det!

 

 

 

 

Ikväll var jag i Borås igen, och denna gången för en informationskväll för kontaktpersoner, gode man, och dylikt. Jag har funderat på att istället för att jobba mycket med äldrevård, gå över och jobba mer med ungdomar, och gärna med ungdomar som har en funktionsnedsättning.

När jag såg inforutan om detta i våran tidning för bygden så var jag intresserad, och jag var även tipsad av en lärare som arbetar på särskolan som tyckte att jag skulle söka.

När jag ringde sa jag precis som det var, och vad jag var intresserad av att jobba med. Men vad händer när jag kommer dit? Jo, allting handlar om kontaktpersoner för asylsökande. Precis det jag inte ville, ungefär. Jag kan liksom inte arbeta med utländska killar mellan 15 och 17 år, som inte pratar varken svenska eller engelska, och som antagligen har en helt annan syn på kvinnor. Nej, precis, det går ju inte.

 

Jag blev ganska sur, eftersom hon jag talade med i telefon sa att "Ja, men vi pratar om allt som rör kontaktpersoner på informationskvällen". Mm, eller hur. Flera timmar helt i onödan till detta ju.

Suck.

 

Men det är bara till att bita ihop och ringa kommunen nästa vecka istället, och sen leta mig vidare därifrån.

 

 

 

Nu ska jag sova. Jobbet väntar imorgon. Längtar inte ihjäl mig, men det är jag och Barbro imorgon, och vi ska rocka placet, så då blir det alltid roligt!

 

 

Godnatten!

 

Men vad är det för fel?

Jag blir så arg, så ledsen, så besviken. Men jag har ingen aning om varför.

Egentligen skulle jag vilja åka hem, lägga mig i sängen och sova i hundra år. Eller åtminstone tills jag slipper leka glad hela tiden.

Seriöst, jag trivs inte nu. Jag vill ut, bort och iväg.

Jag vill bort från skolan, iväg från Sverige, men jag har ingen aning om vart jag vill ta vägen ändå.

 

Jag har ingen aning om varför jag är nere, det finns liksom inte ens någon tänkbar anledning till varför.

 

Jag sitter just nu i skolan. Mitt i klassrummet. Jag "pluggar". Jag skulle vilja åka hem, dra på löparskorna och springa. Springa iväg bara. Långt.
Men vad händer? Jo, jag har filmkunskap klockan tre. Det känns som en bra och lugn låt, men sen kopplar någon ur högtalarna. Den känslan. Inte go.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag: Gunilla? Varför känner man sig ibland ledsen utan någon som helst anledning?

Gunilla: Haha, gumman, det är hormonerna...

Jag: Men åh, de suger!

Gunilla: Hormonerna? Men gör som så då att du tar vara på de melankoliska stunderna också. Mys ner dig under täcket, lyssna på musik och bara ha det skönt.

Jag: Ja! Åh, det är ju underbart!

 

 

Nu har jag kommit så långt att jag återigen, eller iallafall snart, är i normal fas igen. Jag lyssnar på goa lovsånger och myser ner mig i soffan och bara funderar. Låter tankarna åka hit och dit. Reflekterar och analyserar. Över ingenting och allt.

 

Jag: Gunilla, nu har jag kommit på en sak.

Gunilla: Jasså? Vadå?

Jag: Jag har analyserat fram att jag analyserar för mycket.

 

 

Men just nu ikväll får det lov att vara okej. Det är höst, det är varma drycker, det är filtar och det är tankerace. Det är mysigt. Önskar dock att jag kunde dela allt och ingenting med just någon. Någon mer speciell. Men det får tydligen vänta. Och väntar man på något gott så ska det väl komma tillslut.