Fantastisk låt om det man aldrig hoppas kommer att hända. Otrohet. Det måste vara det värsta av allt.
En gång träffade jag en kille som verkligen ställde sig in hos mig. Han var jätterolig och jag började lite smått att tycka om honom, men samtidigt så fanns det något hos honom som gjorde att jag fick backa och försöka komma på varför han kändes så lurig på något vis. Mycket riktigt. Han hade flickvän. Hur i hela fridens namn kan man göra något så hemskt? Hade så ont i magen över det. Inte över att jag mådde dåligt utan över att han ens kunde komma på tanken att gå bakom hennes rygg. Finns ingen förståelse för det alls.
Musik, Resor, }
Jag har även varit i sväng i vår Hufvudstad. Det var nog den mest spontana resan jag gjort.
Sofia smsade och frågade om jag ville hänga med på One Directions konsert på friends arena, och mindre än två dygn senare så stod jag där i vimlet.
Vi sov över hos min morbror som bor i Nacka. När vi möttes upp fick vi en guidad tur på Finansdepartementet och var på deras lunchterass och såg ut över halva Stockholm
Tony bjöd oss även på lunch på Slingerbulten i Gamlastan
Innan konserten var vi runt lite grann. Blev bl.a utskällda av en gubbe som mer eller mindre såg död ut, men han kläckte ur sig att man inte får snacka bakom ryggen på folk. Detta för att vi gick en bit bakom honom på stan. Vi fattade ingenting, flabbade åt honom och gick vidare.
Vi köpte även lite jordgubbar och fick ner 40:- lådan till 20:- plus två kramar. Haha.
Sen var det konsert.
Jag har alltså sett ett av de största banden live. Är inget större fan av dessa killarna, medelmåttigt sådär, men det var riktigt kul att se dom ändå!
Konsertens sämsta var alla idiotiska fjortisar som skrek så högt att jag knappt hörde så mycket ändå. Förstår inte grejen. Jag var där för musiken, de andra för att se och skrika på ögongodiset. I tid och otid.
Jag stod bredvid en liten tjej på va 11-12 år som inte såg någonting. Innan jag hade henne på axlarna vill säga. Hade henne där alltsomallt kanske hälften av konserten och det var så underbart kul att göra hennes kväll. Hennes mamma var så glad att hon klappade mig på kinden haha, och tjejen gav mig världens kram efteråt. Kul!
Tackar Sofia för en riktigt kul helg i Stockholm! Kommer inte glömmas!
Musik, }
I förrgår, torsdags, då var det äntligen dags för något som jag verkligen längtat efter! P3-Fest!
Jag följer Christer och Morgans program "Christer och Morgan rapporterar - en timme innan sex" ganska så slaviskt. Jag är en stolt medlem av poddfolket helt enkelt.
I programmen de som gått de senaste veckorna har de då bjudit in oss p3-lyssnare till en fest på Pustervik, och det fick man ju bara inte missa! Så jag och Isabella drog dit, och även Samuel och Alicia hakade, vilket var riktigt kul! Kvällen var den bästa på riktigt riktigt länge.
Vi började med att fixa iordning oss hemma hos mig.
Vi gjorde lite Frozen Margaritas vilket blev en succé!
I bilen in så började vi lyssna på programmet och jag var inte sen med att skicka in en selfie med oss på. Och vet ni? De läste upp den direkt! Redan då visste vi att det skulle bli ett riktigt fett party!
När vi parkerat så bestämde vi oss för en öl på Bishops
Och sen gick vi över vägen till Pustervik där vi möttes av våran underbara "vänner", Christer, Morgan, Hanna och Rasmus som kramade om varenda kotte som skulle in. Alltså vilka Fina människor! Precis som man föreställt sig att de skulle vara!
Kvällen var hur grym som helst! Det var spelningar, galet DJ:ande och bara såå härlig stämning!
Det var gratis godis som P3-folk gick och bjöd på, och även vegankorv senare på natten. Inte varje party man står och käkar korv samtidigt som man fuldansar.
Faråker spelade. Grym kille!
Vi passade även på att ta massa selfies. Här kommer några.
Alltså ni anar inte hur grymt det var!! Om jag är hemma nästa gång det är P3-Fest i stan, då vill jag dit igen!
Jag ska jobba natt imorgon och i övermorgon igen. Två nätter i rad.
Natten igår var ju skitjobbig! Har ingen aning alls om hur jag ska lösa detta.
Imorse sov jag ca 4,5 timmar, och jag har inte tagit någon tupplur nu i eftermiddags för det var så mycket jag skulle göra. Klockan är nu fem i två och jag ska snart göra mig iordning för natten. Hoppas jag kan sova en bra bit in på söndagen så jag vrider dygnet ännumer. Det är inte alls skönt att känna det där konstiga, tunga och varma i bakhuvet när man är såhär trött. Jag skojar inte när jag säger att det åker förbi lite stjärnor i ögonvrån ibland också.
Usch. Jag tror inte jag ska satsa på det här med nattjobb alltså. Då får det vara adrenalinpåslag, full fart i en brandbil och något liv man kan rädda eller någon man kan göra glad.
Tjejerna var här ikväll och vi hade jättetrevligt! Det kommer ett par bilder imorgon eftersom min mobil har gått till sömns för längesen.
Jag är sämst på att skriva snyggt. Kommer fortfarande ihåg att jag sa "Jag vill bli bättre på att skriva". Det sa jag i mini-ettan, altlså förskolan. Än har jag inte lärt mig. Snett, fult, och så vidare.
Jag borde sova, men sitter här, lyssnar på musik, skriver låttexter och bara tråkar.
Det var det första ordet som dök upp i mitt huvud när jag skulle namnge detta inlägget. Ofta kommer man inte på det där lilla fyndiga, eller det småkäcka som många andra gör, men nu känns det helt rätt att döpa inlägget till Self esteem.
Nu ska jag vara ärlig. Jag var inte hundra på att jag visste vad det ordet betydde, så jag fick googla på det. Jag hade rätt. Självkänsla.
Till att börja med, så ska jag varna er läsare för extremt babbel, mycket grötig text, samt kanske inte helt klara meningar. It's all in my head, som man säger i staterna.
Till att börja så kan ni slå på denna låten. Helt klart min favorit just nu. Så sjukt, extremt, underbart, taggande!
Self esteem var det ja.
Jag smsade just med en av mina bästa vänner och hon gav mig ett råd.
"Sätt inte ribban för högt! Ta det lugnt och kämpa så gott du kan, mer kan du inte göra! Ingen som begär att du ska ha toppbetyg i allt! Så ta det lugnt och kämpa som du gör nu så kommer allt att gå jättebra. Sätt hellre ribban lite lägre så blir du Så mycket lyckligare när du inser att du lyckats."
Jag är en extrem tävlingsmänniska. Men har jag ingen att tävla mot, så tävlar jag mot den där inre rösten som säger: Jag aldrig kommer klara det. Du är sämst, och om du inte får högsta poäng eller betyg så ska du allt få bita i det sura äpplet länge, länge.
Detta är något som både är bra och dåligt. När det egentligen inte spelar någon roll för en människa, spelar det hela världens roll för mig, och jag kan vara sur och arg i veckor. En annan vän till mig sa att han också "lidit" av samma problem, men kommit över det. Eftersom han vet hur jag känner när jag förlorar, eller "förlorar", så vet han hur jobbigt det kan vara.
När det är bra, då är det bäst. När jag inser att jag faktiskt lyckas på grund av mitt beteende så vet jag att jag faktiskt också är värd det. Det är dock endast här som jag vet att det är till nytta. Om jag är två poäng ifrån MVG tror och tycker jag att jag är en förlorare, även fast min kanske bästa vän precis klarat G. Det spelar liksom ingen roll. Såklart är jag jättestolt och glad över min bästa vän, men det är detta som är så jobbigt. Jag kan inte riktigt uppskatta mig själv om jag inte lyckas till hundra procent.
Nu låter det som om jag är en riktigt sjuk person, men det är jag inte. Det är bara att när jag verkligen lägger manken till och sedan får ett bakslag, då blir det tungt.
Men hur kommer det sig att jag har blivit sånhär?
Jag tror faktiskt det mesta beror på en brokig uppväxt utan tillräckligt mycket beröm och bekräftelse. Det låter som om jag inte är glad med det jag fått, visst, det är jag, men det är så mycket som jag inte kan beskriva för andra som jag varit med om som ligger så djupt rotat i mig.
Jag åkte på en period med ätstörningar, och en ännu längre period där jag inte visste alls vem jag själv var. Om man kan skylla på min älskade Pappas död, så är det väl det jag får göra.
Han gick bort precis innan jag skulle gå in i en trotsig tonårstid, en tid när man faktiskt skulle inse att livet inte hela tiden skulle vara som en dans på rosor.
Det är många gånger jag har undrat varför de vuxna inte berättat att tonårstiden och uppväxten kan vara så katastrofal. Samtidigt är denna tiden så fantastiskt underbar. Allting händer, man förstår sig på nya saker, och man stadgar sig i sig själv.
Det var när jag tog mig ur det allra jobbigaste som jag hade kraft att slå tillbaka.
Jag började tvinga mig själv att inse att jag också var en helt okej människa. När folk inte trodde på mig, så slog jag tillbaka dubbelt.
Jag var jämt ute och sprang, jag började kämpa med mina armhävningar och jag flyttade iväg, bort från det jag idag kallar skiten. (Går inte in på det nu.)
När jag når mina mål, när jag faktiskt kan uppskatta mig själv för det jag gör, då är också självkänslan på topp.
Det är efter jag började slå tillbaka som jag kunde uppnå mina mål. Ett i taget.
Man kanske kan säga att det är nu jag tävlar för att vinna tillbaka det jag aldrig hade?
Okej, detta kanske har blivit en röra, detta inlägget. Jag vet inte. Men jag har skrivit av mig tillräckligt iallafall.
