musicandlyrix

En snabb uppdatering mitt i kaffepausen. 

 

 

Träningen. Det var ett bra tag sedan jag tränade nu. Motivationen försvann när kylan kom och den försvann väl ännumer när jag inte kom in på brandmansutbildningen utan stannade som andra reserv. Det kändes hela vägen rakt in i magen att jag skulle komma in. När jag fick första beskedet om att jag låg på en tredje reservplats tog jag ut glädjen i förskott och försökte förbereda mig mentalt inför en flytt som innebar 9 timmars bilfärd hemifrån.

 

När andra och sista beskedet kom så hade platsen bara inneburit ett steg närmare utbildningsplats. Jag kom inte in. Hoppet fanns, men förra veckan var sista chansen att de skulle ringa efter reserver men det blev aldrig fallet.

Jag ska bo hemma i min minimala etta i ett halvår till. Skit också.

 

Ja för så känns det.

 

Jag behöver förändring nu. Det gäller ungefär överallt. Det finns så mycket som faktiskt bara tynger mig just nu.

 

Jobbet. Jag balanserar på bristningsgränsen just nu. Det började bli sämre förra veckan då jag har ryckt in mycket på en avdelning där vi för tillfället har väldigt många döende passienter. Det är inte det som är det jobbigaste. Vi har inte tillräckligt med tid för dem. Det gör så ont i en när man bara kan hjälpa dem i två sekunder innan man måste springa till nästa. Jag känner inte att jag lägger mitt hjärta i det jag gör längre.

Eftersom jag är vikarie så arbetar jag inte heller endast på en avdelning kontinuerligt, utan på tre avdelningar plus på nätterna. Till en början gick nattjobbet bra men nu är det nästan en prövning varje gång då jag sover så dåligt mellan passen.

Jag trivs inte heller med alla i personalen. Många trivs jag bra med, men så finns det de som går en på nerverna, kontrollerar en och ger en pikar. Jag är för dålig på att säga ifrån när jag tar illa upp, men jag har liksom ingen ork att bry mig om det längre.

 

Jag har sökt nya jobb. Flera styckna, och jag tänker inte ge upp innan jag fått ett annat jobb. Det jobbet ska innebära allt vad vården inte innebär. Jag har sökt flera budbilsjobb och ska imorgon skicka iväg ytterligare ett mejl till ett företag där jag tror att jag faktiskt kan ha en god chans till jobb. Snälla, håll en tumme för mig!

 

Mina vänner. Ja, vad ska man säga. Det är riktigt tråkigt att så många i min vänskapskrets har flyttat. Självklart är det riktigt roligt för dem men lite tomt för mig. Jag har även vänner där kontakten bara blir sämre och sämre. Jag tycker att jag ger så mycket men får knappt någonting tillbaka. Jag hoppas för allt i världen att detta endast är något tillfälligt för det är minsann inte roligt. Att ha växt upp tillsammans med dem och delat allt, och sedan vips hör vi knappt av varandra, det är värre än många tråkiga saker.

 

Boendet. I mars är det ett år sedan jag flyttade "hemifrån" till min etta. Det är riktigt skönt att kunna styra över sin egen tillvaro men självklart blir det tomt ibland och man saknar den tiden man tillbringade hela dagarna med syskonen. Det jag saknar mest är nog ändå att bo på landet. Att bo i en sånhär stadsliknande miljö trivs jag verkligen inte i. Jag bor i en toklyhörd lägenhet där jag hör grannen planera inför sin 40-årsdag med en polare i telefon samtidigt som hela huset vibrerar av godståget som dundrar förbi utanför fönstret. Jag kan inte gå ut utan att titta efter så jag har anständiga kläder på mig och jag kan inte ens få ha min tvätt ifred utan att grannkärringen ska vara där och pilla på den. Jag kan inte gå barfota ute för det finns inte ens någon skymt av gräsmatta.. Det finns inget jag saknar så mycket som att gå ut barfota på försommaren och känna gräset kittla mellan tårna. När jag kommer ut hamnar jag på ett skrotupplag. Inte det roligaste.

 

 

Som ni märker så behöver jag en drastisk förändring. Jag behöver komma igång med träningen, jag behöver nytt jobb, förbättra kontakten med några av mina bästa vänner, samt flytta tillbaka till landet.

När kollegorna inte uppmuntrar en utan gapar och skriker. Ja, det är kollegor jag pratar om! 

När man inte alls vill bo kvar. Inte vill bo ensam. 

När man vill börja om. Flytta tillbaka. Åka tidsmaskin. Ändra på saker och ting. Starta något helt annat. 

Man är rätt depp och bitter helt enkelt. 

Det är då man vet var man hämtar kraften. Hos Gunilla. Min fantastiska halvsyster och stöttepelare. Kan aldrig tacka nog för att jag får ha henne som min halvsyster!