musicandlyrix

Karijini National Park 13-14 September

Resor, }

Karijini National Park 13-14 September 

Vad vi hört om västkusten är att det finns absolut ingenting att se. Ingenting. Andra har sagt att det finns hur mycket som helst och att västkusten var det bästa med hela Australien. Nu skulle vi få se med våra egna ögon. 
Vi körde från Broome och tog oss ner mot Karijini National Park som låg precis utanför Port Hedland kan man säga. Precis utanför = tre timmar utanför. Ni fattar, avstånden i Australien kommer aldrig bli som avstånden hemma. 
Men vad fanns att se på vägen däremellan? Svar: Ingenting. Nä däremellan var det endast raka vägar och inte mycket mer än så.  
Efter sex långa timmar så svängde vi av vägen och satte upp ett litet läger för natten. Någon hade varit där tidigare och gjort en liten brasa så det gjorde vi också. Lätt som en plätt i det torra landskapet. 



Självklart var vi långt från växande gräs så det var under lugna förhållanden. 
På morgonen vaknade vi och blev förvånade. 


Det var en riktigt tjock dimma som hade lagt sig över oss så det blev att köra sakta innan den lättade. Då var vi inte långt ifrån Port Hedland där vi åt lite lunch innan vi åkte in till Karijini National Park. 

Vi spenderade endast två dagar här men hann ändå se det vi ville. 
Den första dagen såg vi Circular Pools där vi tog oss ett dopp. Det var kanske 18 grader i vattnet och det var underbart skönt! Som svenskt vatten ju, så man kände sig hemma! 


När vi badat klart gick vi en liten vandring över stock och sten bort till Fortescue Falls där vi än en gång hoppade i. 


Sedan blev det dags att dra sig mot nattens campingplats. Tyvärr kan man ju inte campa vart man vill i detta land så vi åkte till en utmarkerad campingplats. 

Dag två gick vi upp tidigt för att bege oss 50 kilometer iväg för att klättra upp för ett berg. Detta var Mt Bruce, den andra högsta berget i Western Australia (delstaten). 
Vi startade klockan åtta på morgonen. 


Colton hade inte ätit så mycket frukost då hans försök till scrambled eggs i motorhuven misslyckades, men det gick bra ändå. 


Två timmar senare stod vi på toppen 1235 meter över havet. Vi såg inte havet men under hela vandringen hade vi blickat ut över en enorm gruva där enorma lastbilar körde fram och tillbaka. 
Ännu en gång var vi uppe på en topp. Alltid lika skön känsla. 


Det var ett fint berg att klättra, och ibland var det så mycket blommor att man trodde att man var i ett helt annat land och i ett blomsterfält. 


Svettiga och nöjda kom vi ner för berget. Det var inget snack om saken. Vi ville bada igen. Vi åkte tillbaka till Fortescue Falls där Molly hittade stigen till något som kallades Fern Pool. Magiskt ställe! En enorm pool mitt bland fallen där man även kunde klättra in bakom och under fallen som på en liten avsats. 


Vi var här en stund innan vi begav oss iväg igen. För att spara några dollar åkte vi ut ur nationalparken och tältade återigen bredvid vägen. Vi svängde in på en parkeringsficka när det blivit mörkt och gjorde iordning för natten samt åt middag. 
När vi skulle gå och uträtta vissa behov så kände jag en kraftig lukt av död och det luktade även vid vårt tält varenda gång en lastbil körde förbi. På morgonen efter hittade vi kängurukadavret inte så långt därifrån. Usch. 

Roadtrip Darwin - Broome 8-10 Sep samt Broome 10-12 Sep

Resor, }

Darwin - Broome 8-10 September, samt Broome 10-12 September 

Morgonen den åttonde September började lugnt och sansat. Vi vaknade upp vid fyra på morgonen och dryga halvtimman senare var vi påväg upp till Darwin för att avsluta hela rutten och lämna tillbaka vår lilla bil som så troget skött sig under hela trippen. 
Jag satte mig vid ratten återigen och körde hela vägen upp till Darwin vilket tog fyra timmar. Det var inga problem alls att köra så det var skönt. Vad som däremot var ännu häftigare än innan var när vi körde förbi eldarna i skogen. Det var nästan en magisk känsla att vara ensam ute på en mörk väg och det glödde och brann stora röda lågor bredvid vägen. 
När vi kom fram till biluthyrningsfirman hade vi 40 minuter till godo. När vi började ta ur våra saker kom en av de som jobbade där och sa att vi skulle bli tvungna att betala hundra dollar extra i kostnad eftersom bilen var så smutsig. Vi blev ganska chockade och undrade varför han inte sagt det innan vi hyrde bilen, men sen läste vi kontraktet mer noggrant och såg att det han sa faktiskt stämde. Vi började småsvettas litegrann alla tre och frågade om vi kunde låna en dammsugare, men tydligen hade hans dammsugare gått sönder men det skulle finnas en biltvätt bara en liten bit därifrån. 
Vi hoppade snabbt in i bilen igen och åkte dit. Istället för hundra dollar kostade detta femtio dollar. Det var helt klart värt det och det var riktigt imponerade över hur snabba de var när de tvättade bilen. 

De tog fram lövblåsen och blåste ur hela bilen och sedan tvättade de allt supersnabbt men ändå så noga. Vi stog med hakorna i backen och tackade dem sedan för att de räddade vår dag. 
När vi lämnade tillbaka Berit för andra gången sken hon i en läcker blå nyans och var renare än aldrig förr. De var nöjda på firman och vi kunde lämna stället med gott samvete. 

Nu var det dags för nästa äventyr. Dags att lämna Darwin och dra till Broome. 1800 kilometer. En riktigt lång väg från en stad till en annan. 
Vi hade redan löst klurigheten över hur vi skulle ta oss dit. Precis innan vi åkte ut till Kakadu såg vi en note på en vägg där det stod att en som hette Colton skulle åka dit och han hade lediga säten i sin bil. Snabbt som ögat skickade vi iväg ett sms och hoppades på att han eventuellt hade plats för alla oss tre. Vi hade tur. Han skulle möta upp oss på morgonen när vi lämnade tillbaka vår hyrbil. 
Vi hade träffat honom som hastigast en gång tidigare så vi visste hur han såg ut. Vi bodde på samma hostel så vi såg till att hälsa på varandra och det kändes bra att veta vem han var innan vi bara hoppade in i hans bil och åkte iväg. 
Två sekunder efter att vi lämnade bilen så befann sig Colton alldeles där. Det var ett ordentligt mek att försöka få in all packning i hans Nissan Maxima men när vi väl kom iväg så kändes allt riktigt bra. 
Det som var segast med början av roadtrippen var att hela vägen som vi åkte på morgonen åkte vi återigen men söderut denna gången. Slutligen kom vi till Katherine där vi fyllde på matförrådet i mataffären innan vi äntligen såg nya vägar. Inte för att det var exalterande precis. Samma, samma, samma. Men ändå skönt att ännu än gång vara påväg mot något helt nytt och spännande. 

Det som var mest spännande innan vi kört klart för natten var ett enormt vildsvin som någon kört på. Enormt var ordet! Det var helt stelt och låg med alla ben utsträckta. Stackarn. Precis bredvid låg även en känguru så det kan hända att det var en dubbel smäll. 

På kvällen svängde vi in på ett litet ställe där det var ett tiotal andra fordon parkerade. Mestadels äldre med husvagnar eller husbilar. Men vi med den lilla sedanen ställde oss också där, satte upp vårt tält där jag och Kajsa sov. Molly sov utanför tältet och Colton hade preparerat med ett stort myggnät som han fäste på sitt kamerastativ bredvid bilen. 

Jag sov inte mycket i den värmen men fick vara glad för det lilla. Man kan ju alltid sova i bilen. 

9 September
Vi plockade ihop våra saker hyfsat snabbt och påbörjade den andra dagens etapp. Efter inte alls lång tid kom vi fram till något vi inte riktigt hade tänkt oss och som fick oss att sucka. En gränskontroll. Mitt i absolut ingenstans bestämmer de sig för att slå upp ett karantänställe där man måste slänga olika sorters mat man har med sig. Molly och jag har nästan rutin på detta nu. Det blev matdags. Trycka i oss de flesta av äpplena vi hade med oss och droppa resten av äpplena samt alla morötter i en stor binge. När vi fortsatte köra kom vi på att vi faktiskt hade honung, nötter och annat smått och gott som inte var tillåtet men det är ändå exakt samma som de fraktar över till affärerna i Western Australia så det kändes inte alltför illa att ha det kvar. 
Jag kan förstå att man inte ska ha med sig vadsomhelst till Tasmanien, men att sätta en tull mitt i landet vid en gräns som är så extremt lång är bara onödigt. Enligt mig. Det är ju så många 4WD-tracks som går över gränsen på andra ställen och där finns det inga tullar. 

Kort efter karantäntullen kom vi fram till Kunanurra. Där såg vi denhär skylten. 

En av de finare jag sett. 
Vi åkte dit och jag köpte en pappmugg för 80 cents och fyllde den med kaffe. 
Colton dricker också kaffe men han hade ordnat sitt under motorhuven i en burk som han hade fäst där under. 


Tydligen har han och hans bror som var här innan, lagat kängurukött under huven tidigare. Köpt köttet, lindat det i aluminiumfolie och öagt den där under medan de körde ett par timmar. Jag måste medge att det var ganska smart. 

När vi bodde på hostelet i Darwin så såg vi först en annan note om en som skulle till Broome. Vi chansade och skickade ett sms till henne också men hon hade redan åkt. Nadine, som hon heter, skickade sms tillbaka med tips som vi kunde se på vägen. Bland annat tipsade hon oss om ett ställe som hetter The Grotto. Vi kom dit och vi såg att man kunde gå ner för den stupa bergskanten och tydligen kunde man bada där. På en skylt stog det att vattnet var 300 fot djupt. Det stog också att det var förbjudet att dyka eller hoppa i. Pfft. 
Det var ett otroligt ställe. 



Som ni ser hänger det rep över vattnet. Det tjocka som var närmast såg vi till att få tag i och vi lekte runt en hel del där. Så kul! Det blev volter och dyk av alla olika slag. Det blev även några synkroniserade älgar. 

Nästa stopp som Nadine hade  rekommenderat var Wolfe Creek. Där skulle det finnas en enorm krater. Från asfaltsvägen och in till kratern var det 130 kilometer grusväg. Vi körde kanske 30 kilometer innan vi tog beslutet att vända om. Bilen vi åker i är inte riktigt lämpad för den sortens väg plus att det skulle hinna bli mörkt när vi kom fram. Vi vände om igen och det kändes som ett bra beslut. Colton var kanske lite besviken men vi andra tre var hundra procent nöjda. Han körde alldeles för snabbt över vissa gupp så underredet av bilen skrapade i ibland. Och tydligen skulle de sista 23 kilometrarna vara ännu värre och hur skulle då det gå? 


Nä, vi vände om och tog oss tillbaka till asfaltsvägen. 
När vi bestämde oss för att sluta åka för dagen var klockan fem och det började bli mörkt. När vi körde över gränsen till Western Australia så drog vi fram klockan 1,5 timma så allt är lite skevt just nu. 
Vi ville gå och lägga oss när det blev mörkt men att lägga sig klockan sex kändes lite väl tidigt så vi satte oss på vägen och spelade kort ett tag innan vi drog oss till tält och bil. 

10 September 
Denna dagen kom vi hela vägen fram. Vi rullade in i en riktig beachtown med många läckra hus. Det allra första vi ville göra var att se havet och hoppa i. Vi körde ner till en strand kallad Cable Beach och vilket ställe. 


Himmelsk blå färg som för mig och Molly drog tankarna tillbaka till Whitsundays. 

Konstigt nog så var det nästan helt tomt på stranden. Vi såg även en skylt där det stod att stranden var stängd. Vi gick fram till livvakterna och frågade varför. Tydligen hade de hittat en så kallad stinger, en manet, som är riktigt farlig. Det var den första de hittat där sedan 2012 och de kollar deras nät två gånger varje dag. Vilket anti-klimax. Vi som åkt bil så länge och drömt om att hoppa i det svalkande vattnet. Men nepp, så blev det inte. 
Vi flyttade istället in på en camping där vi tjejer bodde. Colton valde mer lyx och tog in på hostel. 
Vi drog oss till stranden där och gick ut i leran som blev när tidvattnet gick ut, men det kändes ganska osäkert och vi såg ett par större maneter där. Vi har ingen aning om vilka som är farliga och inte men det var lika bra att ta det säkra före det osäkra. Vi gick tillbaka igen. 

På kvällen mötte vi upp Colton igen och vi åt fish and chips på ett ställe innan vi tog en öl på en pub och efter det drog vi till ett mer partyställe. Ölen vi drack på puben Roeys, var nog den godaste jag någonsin druckit. Mangoöl! Smakar som mangojuice innan det vips går över i ölsmak. Fruktansvärt gott! 
På det andra partystället var det bara konstigt och vi gick därifrån efter inte så lång tid där. Kändes ännu en gång inte som någonting för oss. 

Dag två i Broome, den 11 September, vaknade vi upp alla tre efter en natt i ett och samma tvåmannatält. Överraskande nog kunde alla sova riktigt gott där, även Molly som sov i mitten och åkte ner mellan madrasserna. 

Det blev en lugn dag. Vi mötte upp Colton återigen och vi åkte ner till stranden igen för att se om den var öppen. Vi hade tur. Den var öppen! Äntligen kunde vi bada! 
Vi gick från vattnet till stranden om och om igen. Vi såg sedan livvakterna komma med en slags nättratt där de fångat dagens manetfångst. Vi stod som en liten skolklass runtomkring och tittade intressant på när de tog upp maneter, en efter en. 
Dessa små slemklumpar var inte lika farliga som den de hittade dagen innan så det fanns ingen anledning att stänga stranden och vi kunde svalka oss lite till innan vi åkte för att äta lite middag i form av couscous med pesto och jordnötter. 
När vi hade svalt ner det åkte vi ännu en gång ner till stranden, denna gången för att se på solnedgången. Stämningen på stranden tillsammans med solen i bakgrunden var magisk. Det var en hel hop med folk som dansade afrodans och Molly och jag hoppade självklart in och dansade loss lite vi också. 
När vi vandrade längs strandkanten så kom vi bort till där man kan rida kameler. De stod i fina rader och vi kunde knäppa en del fina bilder. 


Efter solnedgången tog vi oss till Roeys igen för ytterligare en mangoöl. Vi skulle träffat Nadine där men hon kunde inte ta sig ut från där hon bodde eftersom de stängt grinden och hon vågade inte gå ut på grund av att det var många onyktra människor runtomkring. 

Vad som blev bestämt dessa dagarna var att vi skulle bege oss vidare söderut. Det var ingen märkvärdig plats detta och de hade ingen surf heller som jag och Molly verkligen längtar efter nu. 
Colton hade tidigare sagt att vi gärna kan åka alla fyra ner till Exmouth om vi ville och det var ju perfekt! Vi tänkte att Nadine kanske ville åka samtidigt och att vi då hade två bilar men hon skulle utforska delen norr om Broome innan så vi kanske kan ses i Exmouth istället. 

12 September 
Dags att dra vidare! Utcheckade och klara drog vi oss iväg men först hade vi några stopp även inne i Broome. Först; påfyllnad av tonfisk. Och även annan mat. Men tonfisk äter vi en hel del nu alltså. Tonfisk i wraps tillexempel. Med lite ost och sallad i.  Gott. 
Efter en runda på Coles åkte vi ut och letade efter dinosauriefotspår. Det finns alltså här i Broome! Tyvärr så måste tidvattnet vara riktigt lågt för att man ska kunna gå ut och se dem men vi åkte dit ändå. Innan vi hittade rätt hittade vi även ett annat ställe där det var riktigt fina klippor som vi klättrade runt bland och tog en del bilder. 





Sedan, sedan var det dags. 

Hejdå Broome. 

Kakadu National Park 4-8 September

Resor, }


4 September

Morgonen den fjärde september checkade vi tre, Molly, Kajsa (Mollys syster) och jag ut från hostelet och begav oss mot grannstället, biluthyrningsfirman. 
Efter att ha fixat med alla papper för bilen så var den "våran". Kusligt nog mest min då jag stog som förare. Vuxenpoäng. 
Efter att ha knölat oss ut på gatan (skymd korsning) så var det inte bara att direkt bege oss ut i nationalparken. Kajsa hade oturligt nog tappat en del av sin tand och det skulle först ordnas hos tandläkaren. Vi ställde oss på Woolworths (matbutikens) parkering, och där fick man stå i max två timmar. För att inte råka i för stora trubbel så gick jag och bytte parkering innan de två timmarna hade gått. Dock såg jag att det stod att det var max två timmar per dag, inte per gång man hade en ruta. Men hur kunde de så noga veta, tänkte jag och hoppades på det bästa. När vi sedan kom tillbaka till bilen så var vi där inte långt efter de två timmarna hade gått. Från håll ser vi en kille som står och grejar framför vår bil. Vi trodde först att han skulle ha en kundvagn eftersom de var precis där, men nej, det var en parkeringsvakt! Jag var påväg att få min absolut första p-bot! 
Paniken växte hos oss alla tre och vi konfronterade killen lugnt och sa att vi var tvungna att åka till tandläkaren akut och att vi faktiskt bytte ruta och han räddade vår dag genom att klicka "delete" på sin apparat och knyckla ihop lappen som satt på rutan. Pjuh!
Nu kunde resan äntligen börja. Mot Kakadu National Park. 

På vår väg mot Kakadu så stannade vi till vid ett informationscenter för att få reda på var vi kunde se krokodiler och eventuellt gå på en croc-cruise. Vi fick info och ringde till ett ställe som var "The original crocodile jumping cruise". Klockan tre skulle det vara dags. Efter lite missförstånd med kartan så kom vi fram. 
I det extrema och svettiga hettan åt vi först lunch och sedan gick vi ombord på båten. Både Molly och jag var lite oroliga över att det skulle vara som när vi skulle se på valar i Kaikoura på Nya Zeeland, att det skulle ta riktigt lång tid innan man fick se dem om ens alls, men innan ens guiden som också var den som körde båten, hade hoppat i båten så simmade det förbi en krokodil i vattnet. De flesta som satt i båten var inte överdrivet överväldigade av den men vi tre tyckte det var riktigt häftigt att faktiskt se den ute i det vilda!



När vi åkte på Adelaide River så såg vi riktigt många och guiden visste namnen på alla och kunde berätta olika saker som att den honan föddes bara med en halv arm, eller han är aggressiv och hoppar helst inte högt utan smyger sig upp mot köttbiten underifrån där man inte kan se honom för vattnet är så grumligt. 


Han berättade en del om varje krokodil vi såg. Vi körde också så vi fick se var de lägger äggen. Honan låg på sandbanken på andra sidan och hade sitt vakande öga över oss. 


Det som förvånade oss mest var kanske båten. Man kunde lätt luta sig över relingen och med tanke på hur lätt och snabbt krokodilerna kan hoppa upp så var båten ganska, om inte väldigt, osäker om man inte satt ner och hade armar och kroppsdelar tillrätta. 


Guiden sa ibland till att man måste ta in armarna om man tillexempel stod och pekade. Han berättade att de en gång hade en man ombord som hade en kamera med ett enorm linshus och krokodilen trodde det var något ätbart så hoppade upp för att ta den. Krokodilen missade med en inch. Mannen tyckte det var riktigt häftigt men guiden sa att han nog inte skulle tycka det var så häftigt eftersom han hade åkt med efter om krokodilen fick tag på kameran eftersom remmen satt runt hans hals. 
Annan fakta om krokodilerna i Adelaide River och på det stället var att det hade aldrig hänt att någon krokodil ätit någon människa. Förrän förra året. Det var en man som stått alldeles för nära vattnet vid någon kant. Guiden hade ropat åt honom men han hade bara gett tummarna upp tillbaka. Sedan kom en krokodil och slukade honom. 

När de hängde ut köttbitar med ben från båten så hörde man hur de hur lätt som helst krossade bytet med de enorma gapen. De kan pressa käkarna upp till tre ton. 



Den sista krokodilen vi såg var den största och den som dominerade i de vattnen runtomkring där. Den var runt sex meter lång. Enorm! Han fick den att komma upp på sandbanken så man såg hans fulla längd. Mäktigt! 

Efter denna turen så åkte vi vidare och körde igenom öppningen till själva parken. Vi körde långt och länge innan vi hittade ett ställe där vi kunde köpa passen. 
När vi åkte längs med de långa vägarna kände vi plötsligt hur det luktade rök. När vi fortsatt en bit så såg vi hur det brann i skogen på båda sidor av vägen och ingen var där. Vi blev lite oroliga men fortsatte köra genom den tunna röken. 

När vi efter bra bit kom fram till campingplatsen så var det redan mörkt. Plötsligt blev det ganska tjockt med rök och det kändes mer osäkert nu än tidigare. Vi gick och frågade några andra som campade där men de sa att är det riktigt illa så kommer det komma parkvakter och säga att vi borde bege oss därifrån. 

Senare på kvällen kom samma människor över till oss och sa att de sett på internet att det var en bushfire i Jabiru vilket låg cirka två mil från oss. Så röken måste ha kommit därifrån. 

Det blev inget allvarligare än tunn rök så vi kunde gå och lägga oss. Det var fruktansvärt varmt och svettigt men vi gjorde allt för att försöka överleva. För att inte skrämma upp Kajsa för mycket så behöll Molly och jag en riktigt positiv och fin ton vilket i slutändan funkade ganska utmärkt. Molly och jag la oss i tältet och Kajsa sov i bilen. 
Detta var den mest extrema natt vi varit med om men på något vänster lyckades vi faktiskt somna. Ingen av oss hade väl den bästa sömnen i våra liv men tillräckligt för att orka med nästa dag. 

5 September 
Andra dagen av detta äventyret, den femte September, packade vi snabbt ihop och åkte till ett informationscenter där vi kunde fylla vattenflaskor, äta lite frukost samt tvätta av oss litegrann.


Efter det åkte vi ut till Ubirr, ett ställe där vår franska vän Gabriel, han vi träffade på Tasmanien och spenderade några dagar med, hade tipsat oss om. Han rekommenderade att vi åkte dit strax innan solnedgången men tidsmässigt var det svårt att planera in det eftersom vi behövde åka så långt på eftermiddagen. 
När vi körde ut till Ubirr såg vi ett par riktigt udda stenar som jag och Molly  kände var kul att stanna och ta kort på. 




Sedan var det inte långt kvar till Ubirr. När vi kom dit lyckades vi diskret följa med en grupp med en guide som berättade en hel del om alla gamla målningar som var på klipporna vi gick förbi. Han berättade även lite om olika växter, men målningarna var mer intressanta om ni frågar mig. 


Från toppen av vandringen där vi gick så såg vi ut över ett område där de spelade in lite av Crocodile Dundee. 

Även denna dagen var extremt svettig men flera timmar senare kunde vi för första gången svalka av oss ordentligt. Vi hade åkt flera timmar för att komma till Gunlom. Vi var osäkra på om vi kunde köra dit med våran lilla pluttebil men vi frågade en annan kille som var vid infocentret som vi åkte till, och han sa att det skulle nog gå. Hans tjej var mindre säker men vi gjorde ett försök och vi kom fram. Det var skumpigt värre vissa bitar men bilen verkade hålla och vi kunde klättra upp vid vattenfallet och bada i en infinity pool som var precis innan det höga fallet ner. 


Riktigt vackert ställe! Och just det! På vägen in dit så såg vi en buffalo! Den första och enda vilda buffalon jag någonsin sett! Eftersom jag var tvungen att ha ögonen uppspärrade och bara se på vägen så såg jag den inte mer än när den sprang över vägen lite längre fram, men den hade horn enligt Molly och Kajsa, men det var inga sånadär enorma horn som man kan se hänga upphängda. 

För att få en billigare natt och för att komma iväg tidigt morgonen efter så körde vi tillbaka en bit på grusvägen och campade på en annan campingplats. Denna natten sov jag i  bilen och det var faktiskt behagligt och tillochmed lite kyligt så jag fick stänga fönstrena som jag öppnat litegrann och sträcka mig efter ett par handdukar och min sarong som jag kunde lägga ovanpå silkeslakanet. 

6 September 

Idag begav vi oss mot Jim Jim Falls. Vi hoppades och höll alla tummar för att vi skulle kunna få lift från den stora vägen och sedan in till fallen. Detta eftersom det var en 4WD väg och vi kunde och fick inte köra där med vårt lilla blåbär. 


Vi hade ingen vidare tur. Efter en timme åkte vi istället till ett ställe som kallades Maguk. Vi hade hört om det dagen innan i poolen i Gunlom där en man sa att det var ännu bättre plus att vägen in dit inte alls var lika dålig som den in till Gunlom. 
Vi tog oss till Maguk utan några svårigheter och när vi väl kom till badstället var det det bästa badstället någonsin. 


Vattnet var superklart och trots att man inte fick hoppa från klipporna så gjorde alla det ändå. Den högsta vi hoppade ifrån var kanske 6-7 meter upp och det kittlades bra i magen. 
Det jobbigaste som hände här var att min GoPro läckte in vatten så den fungerar inte längre. Jag hoppas på all tur i världen att den ska kunna starta igen! Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra... Vill ju inte lägga ut alla de pengarna på en ny. 
Tekiska prylar och jag är ingen bra kombo just nu. Spräckt mobilskärmen för tredje gången nu också. Suck! 

Men upplevelsen vid Maguk var fortfarande helt fantastisk och det blev den enda grejen för dagen. 


När vi åkte vidare så blev jag så förvånad. Jag försöker hela tiden hålla ögonen öppna för nästa buffalo men istället sprang något annat grått och stort över vägen. En åsna! Hur oväntat som helst så vi stannade och tog ett kort på den.



 Vi har ingen aning om de ens ska finnas där eller någonting och tyvärr hade vi noll täckning på telefonen så vi kunde inte ringa någon heller. 
Men den såg frisk och glad ut så det var ju bra iallafall. 

Innan vi kom fram till Edith Falls, det som kom att bli vår campingplats så såg vi en riktigt tjock rök torna upp sig från två olika ställen. 

Vi har ingen aning om vad det kan ha varit men vi måste kolla upp det när vi får tillgång till internet eller om vi kanske träffar någon som vet.  
Vi hann inte se vattnet här vid Edith Falls innan det var dags att äta och lägga sig så vi kommer gå till imorgon på morgonen. Eventuellt stannar vi här två nätter också så då kan vi nog bada när vi kommer tillbaka på kvällen igen sen också. 

7 September 

Den sista dagen av äventyret skulle spenderas i kanoter i Katherine Gorge, om vi hade tur. Eftersom det inte fanns någon tillstymmelse till täckning för mobilen så kunde vi inte förboka men så fort vi kom in till Katherine så gick vi in på informationscentret och bokade kanoter som vi skulle ha från halv ett på dagen. 
Om vi spolar tillbaka till morgonen så kan jag berätta att jag drog den största av lättnaders suckar när jag märkte att GoPron kommit tillbaka till liv igen. Pjuh! Hade nästan befarat det värsta; inga mer bra bilder från en vidvinkelkamera på denna resan. Eller kanske, om jag hade köpt en ny, men det hade jag verkligen inte velat spendera mina pengar på. Men nu behövde jag inte tänka mer på det! 

Vi åkte ut till Katherine Gorge som ligger i Nitmiluk National Park. Jag vet inte hur många gånger det sades: Let me have a look at Nitmiluk. 
Folk hade parkerat så dåligt så den sista parkeringen var för trång för oss att få plats i. Vi löste det på annat sätt och valde att göra en smartcarsparkering mellan några andra bilar.

Vi fick ordnat för oss så vi kunde hyra kanoterna en timme innan, så halv tolv paddlade vi iväg.
 Det var skyltar på flera olika ställen längs sandbankerna där man inte fick gå iland eftersom sötvattenskrokodilerna hade sina nästen där. 

Men vi trodde skyltarna mest var för att de inte skulle kunna bli stämda. Några krokodiler kunde väl inte finnas här? 
Vi paddlade till slutet av den första gorgen och tog med oss våra paddlar och gick över till den andra där vi hoppade i nya kanoter som väntade på oss. Vi paddlade hela den gorgen också och även den tredje. Mellan andra och tredje fick vi kånka över kanoterna över stora stenar. Det var lite bökigt men det gick bra tillslut. 
Vi paddlade alltsomallt nästan 13 kilometer. Det var mellan nästan svindlade höga bergsväggar på båda sidor när det inte var några sandbanker. 




Vi badade på vägen tillbaka och hittade en bra hoppklippa idag igen, dock inte lika hög som gårdagens. 
Vad som däremot var spännande var att det var riktigt halt så man fick passa sig så man inte fick obalans. En annan kille lyckades göra en "älgen". Jag missade det tyvärr men Molly och Kajsa skrattade så de nästan drunknade. 
Med trötta armar tog vi oss tillbaka till starten igen. Killen som jobbade där frågade om vi sett några krokodiler. "Nä, tyvärr" sa jag och frågade även hur ofta de faktiskt ser dem där. Han såg dem tydligen varje dag. Så tydligen paddlade vi i vatten där krokodilerna faktiskt finns! Hade vi vetat om det hade vi nog inte stoppat i händerna och fötterna i vattnet lika ofta som vi gjorde. 
Men det man inte vet tar man ingen skada av, har vi ju hört! 

För att hinna med att se Edith falls där vi bodde körde vi raka vägen dit efter en riktigt snabb och effektiv runda i mataffären. Ikväll var det fest för våra magar. 


Efter att ha sett fallet så gjorde vi något av det bästa som finns. Haloumiburgare. Igen alltså. 

Vi hade det tre gånger i Alice Springs och återigen ville vi ha det här så vi gjorde våra egna. Kanske inte fullt lila superba som på Montes, men ändå helt fantastiska. 
Vi åt två per person innan vi ordnade upp med packningen och gick och la oss. Denna natten sov Molly och jag utanför tältet. Molly gjorde det natten innan också. Bra val märkte jag, då myggorna och hästflugorna som bet en hela tiden verkade försvinna när mörkret la sig. Canetoaden som hoppade omkring på kvällen bestämde sig för att inte störa oss heller. 

Detta var sista dagen på vårt Kakadu -och Katherineäventyr. Ett mycket spännande äventyr som sent kommer att glömmas! 




Strödagar i Darwin

Resor, }

31 Augusti -2 September 

Efter att ha levt i lyx var det äntligen dags att bege sig ut på resande fot igen. Det är en skön känsla att bege sig ut i det främmande okända efter att ha spenderat en längre tid på ett och samma ställe. Ofta funderar vi över hur vi ska kunna komma tillbaka till den verkliga vardagen på hemmaplan. Kommer vi någonsin kunna komma hem och känna att vi kan stanna? Kan resetarmen någonsin bli mättad? 

När vi checkade ut från lyxlägenheten gick vi för att checka in på ett hostel. Det blev slutligen ett YHA-hostel där vi trivs ganska bra trots att rummet är en gnutta för varmt om nätterna. Men det beror mest på att en av tjejerna i rummet tenderar att stänga av fläkten då hon tycker det är för kallt. Jag sover på överslafen och som alla vet så går värmen uppåt. 
Tyvärr måste man ju vara anständig också och sova med pyjamas på så det gör det hela ännu varmare. Men lakanet skippar jag helt. 

Här på hostelet finns en pool som vi spenderat x antal timmar vid och i,

 men vi har även utforskat Darwin en del på egen hand. Till exempel som denna dagen då vi gick en 16 kilometare bort till East Point (och tillbaka) där det fanns mängder med saker om krigstiden samt väldigt fin natur.

 Tack Lisa för tipset! 
Innan vi kom hela vägen bort till East Point så hade vi en härlig picknick vid Lake Alexander där vi också tog oss ett välförtjänt dopp. Förutom oss så fanns det bara en annan som badade. Mycket märkligt tyckte vi, eftersom det var så otroligt varmt! Och nej, denna sjön är en säker badsjö, det finns inga krokodiler där. 

På tal om krokodiler har vi inte sett några än. Vi har ögonen vidöppna men ändå har ingen dykt upp framför oss. 


En dag i Darwin

Resor, }

30 Augusti
Förmiddagen denna söndagen spenderades genom att åka på en liten sightseeing i centrala Darwin innan vi åkte till den norra delen av stan eftersom James fick lust att göra sin årliga shopping. Jag och Molly strosade runt för oss själva och spanande i lite butiker innan vi sedan åkte till och blev avsläppta vid oljetunnlar som vi ville se. 



Vad vi aldrig fick lära oss i skolan var att Australien också var med i världskrigen. Bland annat så bombades Darwin direkt efter Pearl Harbour av samma japanska trupper. Då bombades bland annat oljetunnlar som låg ovan jord så de bestämde att de skulle byggas under jord istället. De byggde fem tunnlar med de användes aldrig för någon olja. De använde en av dem för flygplansbränsle med det läckte ut efter tre år så sedan blev det inget med det. 1992 öppnade de en av tunnlarna för allmänheten så nu kan man gå inne i en som är 172 meter lång och läsa om det mesta som hände under krigstiden i Darwin.





Det var ganska skönt att komma ut igen efter att ha gått i tunneln. Det var riktigt fuktigt därinne men faktiskt nästan lika fuktigt ute. 
I Darwin finns det inga egentliga årstider. Som barn trodde jag att årstider fanns världen över och att det mest var ett uttryck, men tydligen är det inte så. Här i Darwin finns det dry och wet season. Just nu är vi i det som kallas "the build-up". Darwin är snart inne i the wet season. Hundra procents luftfuktighet. Så fuktigt att man måste köra med vindrutetorkare även fast det inte regnar. Det blir ändå blött på rutan. 
Hänger man upp kläder utomhus kan de byta färg under natten eftersom de möglar. 
Det verkar inte vara helt problemfritt att bo här när det är wet season så därför bestämmer vi oss för att åka vidare nästa vecka. Men först ska några spännande dagar upplevas här och Mollys och min tvåsamhet är över! Mollys syster Kajsa kommer ner på torsdag (3 september) och ska resa med oss den sista tiden innan vi måste lämna landet. Och när vi lämnar landet ska hon till Nya Zeeland och åka på en Kiwi Experience! 
Så på torsdag möter vi upp Kajsa. På fredag till tisdag ska vi hyra en bil och åka till Kakadu National Park samt ner till Katherine och paddla kanot eller kajak i gorgen där. Jag vet inte det svenska ordet för gorge men jag tror att det kan vara ravin? Vattenravin? 
Spännande ska det bli iallafall!  

Roadtrip Alice Springs - Darwin 27-29 Augusti

Resor, }

27 Augusti
Oooch vi har lämnat Alice! 

Vi är på väg igen! Skönt! Det är alltid spännande att påbörja nya kapitel samtidigt som det är tråkigt att lämna det förra. Alice Springs var verkligen ett udda ställe, men efter ett tag blev man van vid den lilla lilla staden och vi fick en hel del nya vänner. Vi hade en liten avskedsmiddag igårkväll (26 augusti) med Aron, killen vi har bott hos, samt Peter, på Montes, puben som serverar de godaste haloumiburgarna man kan tänka sig. 


Men nu är vi alltså inte kvar där. Vi har påbörjat trippen upp till Darwin. Vi bilar med Lloyd och James. Lloyd har vi känt sedan starten av vistelsen i Alice Springs och James är hans kompanjon kan man väl nästan säga. Trevligt sällskap iallafall! Lätta människor att ha och göra med. 

Nu ska vi precis sova. Vi har tagit in på ett övernattningsställe så vi bor i en stor cabin. Jag och Molly fick en dubbelsäng och de andra får slåss om fyra bäddar i våningssängar i rummet bredvid. 

Imorgon bär det vidare norrut. 

28 Augusti 

Denna morgonen började vi med en kort biltur innan vi kom fram till ett ställe som kallas Devils Marbels. Det var ett stort område med stora runda stenblock som låg som utkastade huller om buller. Riktigt kul att springa omkring och hitta nya ställen bland blocken som man kunde krypa eller pressa sig emellan.  

Många timmar senare kom vi till nästa plats för dagen. Mataranka Hot Springs. Självklart åkte badkläderna på (alla utom Lloyd hoppade i) och vi åkte med strömmen ner till där man gick upp fast vi simmade motströms upp igen. 



Nästa stopp blev på en restaurang...

där vi åt sallad innan vi åkte till nattens övernattningsställe, en fjärilsfarm. När vi kom dit möttes vi av ägaren som gav mig och Molly varsin blöt kindpuss och välkomnade oss tillbaka. Molly sa: Eh, här har vi inte varit tidigare?
Men han lyssnade inte på det örat och vi bara skrattade åt honom. 
Eftersom det var mörkt när vi kom fram så har vi inte kollat om det faktiskt finns några, men jag tänker ta mig en titt imorgon bitti. 
Nu innan vi gick till sängs så fick vi alla massage och lite massagelektion av Lloyd. Han är en såndär person som bara kan allt möjligt om allting! 

29 Augusti

Vi hittade inte så många fjärilar på fjärilsfarmen. Vi åt frukost och drog vidare. Vi åkte till Litchfield National Park där vi först badade vid ett dubbelt vattenfall, Florence falls, 






och sedan vid några rockpools. 

Riktigt fint ställe! Galna James hade tydligen hoppat från toppen av vattenfallet förra gången de var där och det är kanske tolv meter ner. Lloyd gjorde sitt bästa för att försöka få honom att inte hoppa denna gången och det gjorde han inte heller. Inte däruppifrån iallafall. Alla vi som badade, James, Molly och jag hade sett fram emot att hoppa från klipporna runtom men det var tydligen förbjudet. James hoppade en gång med hörde sedan att det var en parkvakt i närheten som man helst inte ville tabba sig inför. Kändes onödigt med en bot på nästan 300 dollar, eller ännuvärre, 800 dollar från toppen av fallet. 


När vi åkte ifrån Litchfield NP var det inte långt kvar till Darwin. Vi besökte några vänner till Lloyd som bodde i en förort, Palmerston, och sedan åkte vi till vårt boende. 

Under hela resan upp behövde vi inte betala för någonting. Fri skjuts, fri övernattning och tillochmed maten fick vi betald för oss. Helt otroligt generöst. 

Vi checkade in i en lägenhet i centrala Darwin som vi skulle bo i två nätter. Lyx för oss kan man säga! 

Vi gjorde oss iordning för eftermiddagen då James skulle få sin 19-årspresent. Skydive! Vi mötte honom på stranden där han singlade ner med sin fallskärm. Jag längtade verkligen tillbaka till när jag gjorde det på min födelsedag! Såå härlig upplevelse! 


På kvällen gick vi ut på en mexikansk restaurang och åt och drack så vi höll på att spricka. Även detta blev vi bjudna på. Vi hade en riktigt trevlig kväll! 

Larapinta Walking Track 17-20 Augusti

Resor, }


Vi är äntligen klara! Vi har jobbat nu i två månader. Det har varit två tuffa månader med knappt någon ledig alls känns det som. Jobba, äta och sova. 
Det bästa jobbet vi har haft har varit på caféet. Eastside Pilates and Coffee. Och ja det stämmer. De har pilates (och även yoga) som vi har prövat på. 
Det har varit vårt helgsjobb, fredag till söndag. Vi har varit som en liten familj. Det har varit både lugna och hektiska dagar men så fantastiskt kul jobb! 
Men som sagt. Vi är färdiga. 


För att ha ett bra avslut på vår vistelse i mitten av Australien så har vi sedan ett bra tag tillbaka tänkt att vi ville gå några etapper på Larapinta walking track. Hela vandringen är 223 km lång och tyvärr hade vi inte tiden som krävs för att göra hela. 
Vi hade fyra dagar att spendera på vandringen. Fyra, eftersom vi ville ha en sista helg på cafét. Så i måndags, den 17 augusti, började vi. 
Peter, underbara Peter, och vi, åkte ut till ett ställe som heter Ormiston Gorge. Där gjorde vi alla en liten vandring på 2-3 timmar inklusive picknick som vi ordnat. 

När vi tillslut kom tillbaka genom Ormiston Gorge... 

och parkeringsplatsen så sa vi hejdå till Peter och bestämde oss för att faktiskt börja gå en bit på Larapinta redan på eftermiddagen. 
Larapintavandringen är uppdelad i 12 etapper. Vi startade alltså från Ormiston som är mellan etapp nio och tio, och vi gick "baklänges" och gjorde tre hela etapper över fyra dagar. 
Mina ben kändes kan jag säga. Detta eftersom jag sprang halvmaran på Alice Springs Running Festival dagen innan. 
Men efter att ha fått igång benen så blev det bara bättre och bättre. 
Efter fyra timmar med en riktigt brant backe i slutet så bestämde vi oss för att slå läger. 

Det var en fantastisk plats och den bästa på hela vandringen. Kan det ha berott på att det inte var någon egentlig campingplats? Eller att det var helt vindstilla och absolut knäpptyst? Att det var på toppen av ett berg när solen gick ner? Att stjärnorna var extremt tydliga och Vintergatan låg som ett band över himlen? 
Jag skulle säga; allt av ovanstående spelade in. Det fanns inget fel alls med den platsen. 
På tisdag morgon åt vi en klassisk grötfrukost, tog ner våra kläder från vår så kallade julgran, drog på oss dem, packade ner tältet och fortsatte vandringen. 
Den dagen gick vi till Serpentine Chasm. På vägen dit såg vi folk för första gången på vandringen. 
Vi gick nerför berget vi campat på, en bit i ett urtorkat vattendrag och sedan igenom en riktigt lång dag. Fantastiska vyer. 
När vi svängde av från dalen gick vi igenom Inarlanga pass, det var ett gap mellan två bergskedjor kan man säga. Efter att ha klättrat över många stenar, stora som små, så var vi inte långt ifrån det som blev vår andra camping. Och äntligen hade vi säkrat vatten igen. Här fanns två stora behållare med vattenkranar. Vi fyllde på vårt vattenförråd (ca 10 liter) innan vi nästa dag fortsatte den långa vandringen. 
Dag tre var det klättring som gällde. Upp, upp och upp. Ett segt berg att ta sig uppför men har man lunch att se fram emot så går det ganska bra. 
När vi kom upp mötte vi en hel skock med folk som tillsammans med en guide gjorde en sexdagars vandring men de hade sovplatser ordnade och fick skjuts lite hitochdit så det kändes lite halvfusk om ni frågar mig, men ändå utmärkt om man ändå vill utmana sig själv med en vandring som den. 
Även den gruppen med folk åt lunch där. Det bästa av det bästa hände här. Deras guide gick och bjöd gruppen på choklad. Molly och jag sa till varandra (på svenska) att det verkligen hade suttit fint med choklad även för oss och att han bra gärna kunde ge oss litegranna också, och vips kom han över och vi fick choklad vi också! Det var så sjukt gott. 
När de sedan begav sig vidare fick vi resten av deras chokladkaka och vi var nästan barnsligt glada. 

Vi fortsatte att knalla iväg efter lunchen och såg helt fantastiska vyer. 

Har man klättrat upp måste man på något vis ta sig ner, så nerför berget gick vi innan vi kom fram till nattens läger vid Serpentine Gorge där vi tog en titt uppe vid utkiksplatsen innan vi kröp in i våra sovsäckar för natten. 

Magisk gorge. 


Sista dagens etapp var den kortaste. Vi var framme redan vid lunchtid. Dagen innan fick vi reda på att det fanns ett vattenhål vid Ellery creek där man faktiskt kunde bada så efter att vi gått många över många kullar och förbi denna grodan (?) ... 


... så kom vi äntligen fram till där Peter skulle plocka upp oss. Vi hade klarat det! 
Vi gick ner till vattenhålet, drog av väskorna och allt utom trosorna och rusade i det extremt kalla vattnet. Det var snabbt i och upp några gånger innan vi rullade ut våra underlag och tog igen oss innan Peter så snällt kom och hämtade oss. 



Så vi gick från Ormiston Gorge till Ellery Creek. Alltsomallt 65 kilometer. 
Vi var nöjda. 
(I början på veckan därefter klättrade vi Mt Sonder som var sista etappen på vandringen. 
)

Nu väntade sista helgjobbet innan det var dags att ge sig ut på vidare äventyr. Vi skulle lämna Alice Springs för gott. 

Hej!

Alltiallo, }

Jag har haft lite problem med min telefon från och till. Därför har det inte blivit något bra med bloggandet. Det har också varit klurigt med tanke på att internetet inte är något vi kan snåla med. 
Jag har skrivit det mesta och har det inklistrat i mina anteckningar på mobilen. Dock har jag lite dåligt med bilder och inlägg från Alice Springs. 

För att göra en två och en halv månads historia riktigt kort kan jag berätta att vi arbetade, flitiga som små myror, under denna tid. Alice Springs var en väldigt annorlunda stad som gett oss många minnen som vi mycket väl kommer att komma ihåg. 

Jag kommer att lägga till hela Alice-historien senare men väljer att hoppa över den nu eftersom tiden här börjar att rinna ut. 

Jag kommer dock att ge er den sista, och helt klart en av de bästa händelserna från Alice Springs. 

Larapinta.