Jag blev nästan helt överlycklig precis när jag hittade dessa bilder:
Jag glömmer aldrig den känslan som jag fick när jag kom i mål.
Hade ingen som mötte upp mig, och tur var väl det, för det var så nära tårarna kom, men det var lyckotårar! Jag hade bara sprungit hälften av sträckan tidigare, och jag hade inte ens tränat inför loppet.
Jag ska göra det igen alltså! Inte nästa år, men antagligen året därpå.
Nästa år siktar jag in mig på Tjurruset, Tjejmilen och Midnattsloppet tror jag. Det verkar kul! Sen ska jag gå Linnémarschen och Raka Vägen också.
Idag drog jag mig helt allena till Göteborg för att se vad rean hade att erbjuda. (Och för att egentligen byta ut mina skor som jag köpte för en månad sedan.) Första stoppet - Stadium.
All bortblåst träningsmotivation kom tillbaka med en gång när jag kom ur butiken med ett par tights, en sport-bh och ett linne.
Nästa stopp - Carlings.
Utan att prova gick jag därifrån med en mintgrön (!) tröja. Rätt ball faktiskt! Och när jag kom hem såg jag att det fanns en dragkedja längs hela ryggen. Still like it!
Sista stoppet - H&M. Där skaffade jag mig ett par nya svarta jeans då mina gamla expanderat för mycket i midjan.
Här har ni rubbet.
Nu är det bara att ta sig till träningen som gäller.
Imorgon morgon tänker jag sätta klockan på åtta. Är det då minst -1 grader ska jag ut och ta mig en löprunda, alternativt en powerwalk. Det var ett bra tag sedan jag rörde på fläsket nu alltså.
Sedan, efter dusch och frukost, då är det en tripp till Göteborg som gäller, och då ska jag äntligen klättra igen! Denna gången ska även Sara hänga på, och jag tror verkligen detta kan bli något som hon kommer gilla starkt!
Nu ska jag avsluta kvällen med en film eller något. Vi får se.
Ingen kan vara så arg som jag är. Inget kan vara så orättvist som det jag upplever varje år. Den tjugotredje december halv tolv på kvällen. Det är då hela världen är som lyckligast. Alla väntar på friden, väntar på tomten och väntar på en värld som fylls med tusen ton kärlek över bara en natt.
Varför ska denna dagen vara så fruktansvärd. Varför ska man bara gå och vänta på att den värsta sorgen ska dra över en? Jag orkar inte.
Jag vill ha det som alla andra. Jag vill ha dig här.
Åtta år sedan. 2922 dagar. Och mitt liv är fortfarande i spillror.
Nu var det ett tag sedan jag skrev om det jag nästan alltid skrev om tidigare. Träning, framtiden, räddningstjänsten.
Saken är den, att tyvärr är det så jobbigt att ta sig till gymmet som ligger helt åt fel håll. Månadskortet gick ut förra veckan och det var inte mycket jag tränade den månaden kan jag ju säga. Det beror både på att det är så kallt och uselt ute och att jag har haft så mycket i skolan nu det sista.
Nu på jullovet funderar jag på att fråga Molly om inte vi kan dra till Göteborg och klättra. Jag saknar det faktiskt!
Andra tankar som åker runt i skallen på mig är de om vad jag ska göra efter gymnasiet. Jag vill ju såklart plugga til brandman nästan så fort som möjligt, men samtidigt känner jag att jag borde göra något annat innan. Jobba i Norge? Volontärarbeta i Afrika?
Saken är att jag vill ju till Australien, men just nu är det något som tar emot. Känner väl att jag helst vill bli brandman här och nu, och att Australien kräver mer tid än jag egentligen vill lägga just nu. Men vilken tur att det är ett halvår kvar innan jag behöver bestämma mig!
Sen är det ju alltid det där med pengar. Hur mycket ska man tillåta sig slösa? Ska man jobba häcken av sig nu och bara låta cashen trilla in, eller ska man göra det efter gymnasiet och hela den sommaren? Suck. Så svåra beslut!
Det här saknar jag sjukt mycket.
Sommaren 2012. Sommaren då jag verkligen körde igång med nästan galet mycket träning och belönade mig själv med en tripp till Grekland med roligaste Kajsa-Lena. Unforgettable!
Skolarbetena är det kanske inte så mycket med kvar nu, men det är så mycket annat smått (och ibland gott) som ska hinnas med.
Det är flera omgångar med julbak, det är tre födelsedagar på raken med firande, det är julplaner och det är städning, ja allt man kan komma på!
Just nu hinner jag egentligen inte heller skriva. Borde sova för typ en timme sen, men jag kände ändå att det kanske var på tiden att skriva något.
Över till något annat än bara tjöt om tid som inte finns.
Idag så satt jag och funderade lite, lät hjärnan snurra runt.
Tänk vilken tur jag har haft med mitt liv ändå. Efter en extrem turbulens så fanns det liksom människor där för mig hela vägen, hela tiden!
En kompis som är som min syster, och en syster som är som en annan mamma.
Så fina människor. Sådana som man verkligen (!) kan luta sig emot när det har varit tunga tider. Det är så alla borde känna. Att det aldrig finns brist på människor som lyssnar eller bara sitter med en.
Hur gammeldags, klassiskt och kyrkligt det än är, så kan man inte uppleva en riktig advent utan Otto Olssons "Advent".
Kan meddela med en gång att våran kör gjorde den mycket bättre än denna. Sista tonen - smack. Kalas.
Dock tyckte jag inte alls om han som spelade orgel idag. Han kändes väldigt ostabil i sin takt, och jag vet inte hur många gånger han snubblade på tonerna. Menmen, i det stora hela måste jag säga att det gick bra. Och jag var inte nervös! Det om något var konstigt! Jag stog nästan och funderade på när min nervositet skulle komma, men den var väck! Skönt! Hoppas jag kan komma ihåg det tills nästa gång det är något såhär stort!
Jag hoppas kunna ladda upp ett par bilder på hur vi såg ut. Vi var ju faktiskt ett helt luciatåg!
Menmen, vi får se vad jag kan hinna med!
Nu ska jag sova för att imorgon orka upp på någon slags nobelfest..
Jag försöker ibland, helst på egen maskin, att övervinna mina rädslor, men det är minsann inte lätt.
Jag sa ja till det värsta som finns ungefär. Att sjunga solo.
För mängder med folk i bygdegården hjälpte jag först barnen med luciasång och sedan höll jag i dans-runt-granen-sångerna. Jag är nöjd.
Innan jag skulle sjunga för andra gången tog jag denna bilden. Den är väldigt levande kan man ju säga. Barnen var på speed hela tiden. Kan undrans vad tomten hade gett dom...
När jag kom hem efter spektaklet kände jag att jag var sugen på något, men det tog ett tag innan jag kom på det..
Milkshake!
Det var verkligen hundra år sedan! Den satt gött i magen! Hallon, mjölk och gräddglass. Slurp.
Nu ska jag bara sitta här en stund vid min dator innan det är dags att sova.
Detta får bli ett riktigt snabbt inlägg. Min strömkabel till datorn ligger i garaget..
Idag:
Sjunga sjunga och sjunga.
Imorse fick jag gå upp tidigt och ta bilen ner till kyrkan för att öva inför luciagudstjänsten i två timmar.
Nu ska jag ner till Bygdegården och hålla i sången för de som ska dansa runt granen. Jag börjar bli lite smått nervös, men jag hoppas och tror det kommer gå ganska bra. Detta är ju min största rädsla, så det är på tiden att jag kommer över den innan jag ska stå och prata inför klassen.. Tänker främst på projektarbetesredovisningen och nationella i svenska nästa år. Uschanadå.
Jag är så barnsligt förtjust i kalendern i år. Jag fullkomligt älskar Mysterierna på Greveholm!
Första gången, alltså 1996:s års, den är ju helt otroligt bra, och ska jag vara ärlig så var jag nästan nervös inför detta årets. I början verkade skådisarna väldigt stela och nervösa, men nu har de verkligen bättrat på sig, och dagens avsnitt var hysteriskt roligt!
Det kan ha berott på:
1. Att det faktiskt var riktigt kul!
2. Att jag och Coffe ibland beter oss som pappan när han undrar vad han ska göra
3. Att jag druckit alldeles för mycket kaffe idag.
Idag har jag varit på bastu extreme med 11 andra klasskompisar. En riktigt konstig känsla, men ändå väldigt härlig när det var över.
Vi gick till badhuset där vi fick frukt och vatten när vi bytt om, och sedan när vi ätit i några minuter var det dags för bastun. Innan det så rullade en del av oss i snön, jag var absolut en av dom, och det var verkligen härligt! Man blev halvt galen av den kylan! Sen trippade vi snabbt som ögat in i bastukåtan. Där var det en gubbe som fixade aromvatten som han hällde på aggergatet, och käre barn så varmt det blev! Näst intill outhärdligt!
Detta gjorde vi i två omgångar. Efter första omgången gned vi in oss i salt (det var inte så smart att raka benen på morgonen.. Hade ett par småsår som älskade saltet..), och andra gången smetade vi in oss med honung. Det var tydligen bra för håret också, så jag körde all in.
Nu känns huden hur mjuk och gosig som helst! Precis som en babyrumpa!
Här hittade jag en bild på han som var med.
Nu måste jag plugga litegrann innan jag ska gå och sova.
Nu är snön äntligen här! Det är halt på vägarna och man kan slira omkring med bilen hur som helst. Det är kul!
Jag har sån lust att åka skidor (jag SKA lära mig!), åka pulka i farliga backar osv osv osv. Men det går inte, och det gör mig galen.
Vi har så mycket skit i skolan som jag måste göra färdigt, och det tar verkligen knäcken på mig. Imorgon ska jag göra en uppgift inom alternativ medicin, och det är så tråkigt att jag smäller av. Jag har ångest redan nu,
Min ork inom skolarbete har försvunnit far away from sikte.
Kvällen är här igen, och det har inte alls varit en dag utan sysslor, verkligen inte!
Först skulle jag upp tidigt och köra till kyrkan för att äntligen sjunga in advent. Alltid så mysigt! Efter det var det kyrkkaffe och tjötelitjöt med bl.a. Kråk-Fia och Anna-Märta. Alltid en fest när de är närvarande!
Sen har jag jobbat hela dagen. 13-21, tjoho. Men det var faktiskt tjoho idag, för det var det bästa teamet idag. Jag och Barbro. Att slå det är svårt!
Men den lilla räkan sitter och längtar efter sin pension. Det är ju så tragiskt! Jag sa till henne att sluta, för det låter ju som hon är så gammal, och det tycker jag inte att hon är! (Hon är 58 och en ungdom rakt igenom, förutom att hon gillar Mark Levengood och Gordon Ramsey eller vad han heter.)
Nu, efter kärleksprat med syster och tittande på Solsidan och Julkalendern är det dags att sova igen.
Imorgon ska jag upp och skjutsa min syster till tandläkaren, åka till skolan, träna i håltimman, och efter skolan ska jag försöka ta det lugnt, för det är ganska fullt upp denna veckan. Menmen, man ska väl känna att man lever!
Just nu sitter jag med Celine Dion i öronen. Happy X-mas.
And so Merry Christmas, for black and for white
The yellow and red ones, the old and the young
Tyvärr har jag inte kunnat julpynta detta året. Åtminstone inte nu inför advent. Jag har tagit fram en adventsljusstake men eftersom jag bor själv ovanpå ett garage så känns det så konstigt att pynta eftersom det inte glädjer en när man är själv.
Men här uppe i huset hos familjen så är det juligt. Röda gardiner, röda kuddar i soffan, stjärnor i fönstren och även ljusstakar i nästan varje fönster.
Jag älskar julen, även fast det samtidigt är den värsta tiden på året för mig. Varje år ska man återigen påminnas om att något saknas, någon saknas. Pappa har inte varit med oss på 8 jular nu, men det känns som att det var kanske för bara ett år sedan han lämnade oss.
Men som sagt, jag fullkomligt älskar julen. Den gemenskapen med familjen är underbar, stämningen är mysig, och att Jesus föddes är en ren fest. Halleluja!
Jag har väldigt mycket kvar innan jag känner att julen får banka på dörren. Jag är inte klar med julklapparna på långa vägar, har inte bakat något som hör julen till än, och inte riktigt kommit in i julkänslorna än. Men jag hoppas att julen kan bli bra, även fast det krävs så mycket att den ska bli det. Eller så får jag bara försöka tänka framåt och vänta på att nästa år kan börja.
