musicandlyrix

Vi hade precis kommit till Alice Springs. På flygplatsen hämtade Peter, vår maltesiske couchsurfinghost oss och vi åkte hem till honom i hans lilla men otroligt kreativa bil. Överallt på bilen var det olika bilder, både aboriginalinspirerad konst, en bild på Peter och hans förra partner och mycket mycket mer. 

När vi kom till hans hus bjöd han oss på fantastiskt god middag och vi drack ett glas vin. Det dröjde inte länge innan det var dags för oss att gå till sängs. Vi fick ett eget rum, eller en hel studio för att vara mer korrekt, där vi sover. 

Vi hade packat våra dagsväskor så vi var redo att följande morgon gå upp tidigt för att åka iväg på en tredagars tur ut till Uluru och lite andra ställen. 

Vi var lite väl dåliga på att vakna morgonen därpå, så tillslut vaknade vi till ordentligt när Peter kom ut och bankade på dörren. Sen var det bråttom. Vi åt frukost, borstade tänderna och gav oss iväg. 

Allting var perfekt. Vi skrattade och var förväntansfulla för vad som skulle komma. 

Men plötsligt förändrades allt. 

Vi hade nyss pratat om att det var ovanligt att se folk som var ute och körde så tidigt på morgonen. Klockan var halv sex och det var kolsvart ute. 

Vi möter en bil men vi inser alldeles för sent att den är i vårt körfält. Den är cirka femton meter då jag inser att vi verkligen kommer att kollidera. Frontalkrocka. 

Jag hinner ropa att "It's on the wrong side of the road!" och jag hör hur både jag och Molly skriker de få sekunderna som är kvar innan vi krockar. 

Det var en underlig känsla som for igenom min kropp. Allting blev så tyst. Jag tappade inte medvetandet, men precis när ljudet ifrån smällen har lagt sig så infinner sig en total tystnad. Den är säkert inte längre än en sekund, men man kan verkligen höra den tystnaden. 

Min första tanke efter att vi börjar röra på oss inne i bilen är att jag verkligen inte vågar titta åt höger där Peter sitter. Jag var nästan säker på att han skulle vara död. Krossad. 

Det nästa som flög i mig var att jag måste ut. Det kom rök ur airbagen på Peters sida och jag var livrädd att det skulle vara något som fattat eld. 

Men dörren är tillknycklad. Jag tog min högerfot och sparkade upp dörren och hoppade ut. Adrenalinet rusade ordentligt i min kropp så jag hann inte tänka på om jag hade blivit skadad eller inte. 

Vad jag gjorde efter att jag hoppade ur våran bil har jag bara gymnasiet att skylla på. Jag sprang runt våran bil och fram till den som kört på oss och kontrollerade så att de som var i den bilen var okej. Jag började kolla pulsen på den killen som satt i passagerarsätet och den andra killen som körde hade redan gått ur bilen och såg oskadd ut. Det var då jag kände lukten. Stanken. De var fulla som hus. 

Jag gick tillbaka till våran bil och såg till min lättnad att Peter levde. Jag kollade hans puls också. Det bara flög i mig. 

Till skillnad från mig och Molly så kunde Peter inte ta sig ut. Hans dörr var så förstörd att det var omöjligt att öppna den. 

Jag var så chockad över det som hänt så det kändes för en stund att jag skulle svimma. Jag gick fram och tillbaka och böjde på fingrar och tår för att inte tappa för mycket tryck. 

Bakom oss på vägen hade en annan bil sett hela händelseförloppet. Kvinnorna i den bilen kom fram till oss och såg till att räddningspatrull kom till plats. Inte många minuter senare var flera polisbilar, ambulanser och en brandbil där. Vi pratade med polisen och senare tog ambulanskillarna hand om oss och vi begav oss sedan iväg till sjukhuset. 

När vi pratade med en av alla poliser så kom en av de fulla killarna fram till oss och frågade om vi möjligtvis hade en cigg. Vi fnös honom rätt i ansiktet och polisen puttade iväg honom och sa till honom flera gånger att han skulle lämna oss ifred. Usch, det verkade som han var alldeles för full för att förstå. 

Räddningstjänsten klippte upp taket på Peters bil så de kunde få ut honom. 

De två ukrainska killarna i den andra bilen blev tagna av poliser och de satte handbojor på dem och släppte in dem i en stor bur som de hade bak på polisbilen. 

Det var så otroligt mycket ilska i mig. Det kunde ha varit vår sista dag. Det var så ruskigt nära döden. 

Vi fick spendera halva dagen på akuten då de gjorde flera kontroller och stal lite av vårt blod. Molly blev skickad till röntgen för att kontrollera att hon inte hade inre blödningar där bältet hade suttit. 

Jag hade svårt för att ta djupa andetag och blev ganska svullen där bältet gick över bröstkorgen. Jag fick även ett jack långt ner på smalbenet och två ordentliga bulor på andra benet. 

Molly och jag stod länge och kramades vid olycksplatsen, the "crimescene". Vi går igenom allting tillsammans och vi gör det så himla bra. Hon är fantastisk. Tänk om jag upplevde detta på egen hand? Fruktansvärt. Men nu när vi är två så är det så otroligt mycket lättare och det dröjer inte länge tills vi båda skrattar så vi viker oss. Men det gör ordentligt ont att skratta när man är så öm i kroppen. 

Det blev ingen tur till Uluru den måndagen. Men de var snälla på kontoret och ordnade så vi kunde få åka två dagar senare utan någon extra kostnad. 

Vad är väl en regnskog utan regn. Idag (13 Juni) var den enda dagen vi hade chans att åka till Tablelands och Josephine falls och eftersom det inte verkade funka med relocation cars så bokade vi flyg istället. 

Idag visade vi verkligen alla andra vart det svenska skåpet ska stå. Vi visade till och med de två andra svenska tjejerna hur det Egentligen ska gå till. Vi badade alla fyra gånger, trottsade regn och kyla (det var dock aldrig mindre än 22 grader i vattnet) och hade jättekul! Speciellt Josephine falls. 

Några high lights var den naturliga rutchkanan,

 en aning större än Handölsforsens, trädet man kunde hoppa ifrån i kratersjön som jag inte minns namnet på, 

Denna dagen blev beslutens dag. Det var ett tungt beslut som fattades, men samtidigt nödvändigt. Plan A var att på något sätt ta sin in till Alice Springs utan att behöva ta flyget. Samtidigt kändes sträckan lite väl lång och osäker att lifta. En hyrbil eller hitta andra backpackers med bil hade varit kul, men tyvärr hittade vi inget lämpligt och inget som passade vår budget. Vi fick boka flyg. 

Det som ändå blev positivt var att vi nu skulle kunna hinna med att även se The Tablelands, världens äldsta regnskog, innan vi åkte in till öknen. 

I nästa inlägg har Molly sammanfattat lite kort om hur vår upplevelse med Uncle Brian i regnskogen var. 

Jag mötte Hannah och Lena i Port Douglas och vi spenderade tiden genom att kika runt i några affärer. 

På kvällen skulle vi försöka hitta på något att äta och eftersom de skulle lämna deras bil två dagar senare så skulle vi försöka göra slut på lite mat som de hade, men vi behövde köpa lite extra. Vi stod länge och skrattade i affären och frågade oss själva om man verkligen kunde äta tonfisk blandat med cottage cheese, ris och ketchup i wraps. Men vet ni? Det gick fint! 

Vi hade hittat en parkering på kvällen där flera andra campervans planerade att stå över natten. Vi frågade några om det verkligen var ett säkert ställe och det verkade som det. Vi bestämde oss för att vara kvar där också så vi sov alla tre i bakluckan i deras bil. Trångt, men det gick! 

Nästa dag gick vi och fikade och hade en härlig dag tillsammans innan det var dags att lämna Hannah på en farm där hon skulle ta hand om hästar. Det tog ett tag innan vi kom fram och när vi gjorde det var det ingen där förutom mängder med hundar. Men efter att ha väntat i ungefär en timma så kom ägaren och vi kramades hejdå. Sorgligt, men  vi kommer ses i framtiden! 

Lena och jag åkte ner till Cairns och gick ut och åt en god middag på en restaurang som jag fått kuponger för 7 dollarsmeals plus drink. Faktiskt inte dålig mat för det priset! 

6-7 Juni 

Ja, separation är ett tungt ord. Men det var nästan tvunget. Jag och Molly gick skilda vägar. Eller åkte skilda båtar. Så kan man också se det. 

Den sjätte Juni hade vi båda bokat in det som kanske är något av det man verkligen måste göra här nere. Det man läser om tidigt i skolan och det som man inte kan låta bli att fascineras av. Det stora Barriärrevet. The Great Barrier Reef. 

Molly innehar sedan gymnasiet ett dykcertifikat och det var en självklarhet att hon skulle tillbringa så mycket tid som möjligt ute vid revet. 

Jag som aldrig dykt med tuber tidigare (förutom i rök) var också riktigt taggad på en dykupplevelse så jag bokade en endagstur där jag fick testa på två dyk med tuber. Det var riktigt kul! 

Det var stora dyningar på vägen ut som ledde till att flera blev sjösjuka men jag klarade mig bra utan någon tablett både ut till revet och in till hamnen. 

Båda dyken tog dryga halvtimmen. Alldeles för kort tid för något som var så spännande! Och det var så mycket att titta på! Tyvärr, sorgligt nog så såg jag ingen haj och ingen sköldpadda mer än en som vi såg från båten. Men jag såg många hyfsat stora fiskar ändå. Och mängder med färger på både fiskar och på revet. 

Om jag någonsin lyckas ta dykcertifikat så kommer jag definitivt åka på en sådan tredagars tur som Molly var på. Hon hade en helt fantastisk upplevelse med mängder med hajar, valar, sköldpaddor och allt möjligt man kan tänka sig plus lite till! 

När min dag på revet var slut så gick jag tillbaka till hostelet. Jag funderade på att träna liksom kvällen innan, men det slutade med att jag istället tog med mig mitt skissblock ner till strandpromenaden och skissade lite. 

Molly, världens bästa resesällskap (kan inte sägas för många gånger), var som jag skrev, ute på revet i tre dagar och inte bara en. Det betydde att jag skulle för första gången på riktigt länge leva som ensamstående och försöka vara någorlunda självständig. Åtminstone till eftermiddagen/kvällen nästa dag. 

Vet ni hur tråkigt det är att göra tråkiga beslut på egen hand? Skittråkigt. 

Det var bestämt sedan min födelsedag att jag skulle möta upp Lena och Hannah uppe i Port Douglas som ligger en timme norr om Cairns eftermiddagen den sjunde juni. Planen var att jag skulle försöka lifta dit. Själv. 

Det tog emot redan från början då jag för det första var själv, för det andra hade hört att det är mindre säkert i norra Australien och för det tredje visste att vägen ut till Port Douglas var liten. 

Men jag checkade ut från hostelet och gick till vägen som gick mot PD. Jag stog där duktigt länge med en liten klump i magen och jag hade ingen tur precis. 

Jag såg det som ett tecken. Det kanske fanns en busstation i närheten? 

Jag hittade Cairns Central som var det mest döda central jag någonsin befunnit mig på. Jag var både uttråkad och hungrig så jag satte mig ner med min tunga packning på en bänk i den helt tomma centralen och tuggade på lite godis som jag fick på födelsedagen. Efter en stund kom en man och frågade om jag behövde hjälp med något och jag undrade självklart hur jag skulle ta mig upp till Port Douglas. Det fanns inga tåg som ledde dit och ingen buss från centralen. Men han gav mig en broschyr med ett telefonnummer jag kunde ringa och så kunde jag boka mig på en plats för bussen senare på dagen. 

Det tog en stund innan jag verkligen kunde bestämma mig för att slänga nästan 40 dollar på en bussresa dit men tillslut fick det bli så. 

En av anledningarna till osäkerheten vad gällde liftandet var att jag inte visste hur jag skulle få kontakt med Lena och Hannah. De var ännu längre norrut, i Cape Tribulation, där det finns absolut noll täckning så jag var lite orolig att vi inte kunde få kontakt i PD heller men det löste sig. Lättnaden infann sig när de tillslut kom ut till där det fanns täckning igen och vi möttes upp som planerat i Port Douglas. Ett härligt återseende med två nya vänner som jag garanterat kommer att ha fortsatt kontakt med!  

Jag har nog aldrig varit med om så många överraskningar på en dag som på min födelsedag. 

Vi hade checkat in på ett riktigt mysigt hostel i Mission Beach dagen innan. Anledningen till varför vi just åkte till Mission Beach var för att jag hade bokat in mitt Skydive. Jag var verkligen såå taggad för det! 

Vi skulle gå upp tidigt för att komma iväg med bussen som gick vid halv sju. Därför skulle vi vara tvungna att äta frukost innan det. Molly smög sig upp tidigt och gjorde iordning frukost. Ägg, rostemacka m.m. Trodde jag. 

Molly kom tillbaka till vårt rum och jag hörde att hon smög lite mer än vanligt. Hon undrade om jag hade något på mig och slängde till mig en extra tröja som jag drog på mig. Sen satte hon ögonbindel på mig och jag staplade ut ut rummet. Jag tyckte mig höra att hon sa något på engelska och jag ifrågasatte varför. Hon visste inte sa hon, men någonting var lurt för jag tyckte mig ha sett en telefon i hennes hand med något nummer som var uppringt. 

"Nu!" sa Molly och när jag drog av mig ögonbindeln så sjöng både Molly och Micah från Tasmanien den svenska födelsedagssången för mig. Jag var hur överraskad som helst! Inte minst för att båda dom sjöng (på svenska tillochmed!), men på bordet stog även en stor chokladtårta med 21 rosa ljus i. Åh. Såå fint! Det var en fantastisk start på dagen! 

Efter en riktigt god frukost fick vi packa ihop snabbt innan vi hoppade in i bussen. 

När vi var vid själva Skydive-centret fick vi dock vänta i över två timmar innan det var min tur att hoppa. (Molly hoppade inte eftersom hon gjorde det för två år sedan i USA.) 

Jag hade en liten liten stund av nervositet, men den varade bara i någon minut. Resterande tid innan hoppet var jag bara förväntansfull och ordentligt taggad! 

När vi väl var påväg ut till flygfältet så tog det tjugo minuter innan vi var framme. Färden upp i luften tog också ca tjugo minuter. Men jag var som sagt inte alls nervös utan satt mest där och tittade ner på den lilla världen nedanför. Tillslut var vi uppe på rätt höjd, 14,000 feet, (4250 meter) och då öppnade de skjutdörren och folk började slänga sig ut. Sen var det äntligen min tur! Jag och min instruktör åkte på baken fram till dörren där jag satt och dinglade med benen utanför. Där snackar vi adrenalinkick delux! Helt sjuk känsla! Jag han knappt blinka innan vi slängde oss ut i luften och singlade ner. I 60 sekunder föll vi innan fallskärmen vecklades ut. Helt fantastiskt! 

Öronen gjorde ganska ont då de slog lock riktigt hårt, men annars var det bara så så bra! Jag fick styra fallskärmen litegrann innan vi landade på marken igen. 

Det gick så sjukt fort. Men det var fantastiska sekunder! 

När SkyDivet var avklarat var det dags för oss att dra upp till Cairns. 

Vi fick lift av en gammal gubbe som visade oss lite mindre turistiga ställen runtom i Mission Beach. Han visade var hade bott när han var liten och var han brukade plocka mango. Riktig mysgubbe! 

Med nästa lift kom vi ända upp till Cairns. Det var en ung tjej som hade en annorlunda livshistoria. För det första visade det sig att hon bott en del i Sverige och innan det i mellanöstern. Hennes historia var verkligen utöver det vanliga. Kidnappad som barn utan att helt veta om det och sen träffa sin mamma när hon blev äldre. 

Vi stannade till i Innisfail där hon skulle på ett möte innan vi drog vidare upp till sista staden på östkusten. Eftersom det var min födelsedag passade vi på att fika. En riktigt fin flat white kaffe med fikabröd och paj. 

Det var inte så långt kvar till Cairns efter Innisfail. Sophia släppte av oss vid vårt hostel och vi kramades hejdå. 

Nu var det dags att utforska ny stad igen. Vi gick omkring i denna lilla stad, tittade på båtar i marinan och tog en promenad på boardwalken som löpte längs med vattnet. 

På morgonen vid frukost hade jag fått ett födelsedagskort av Molly, innehållande små lappar med bestämda tider då jag fick läsa dem. På ett av dem stod det att jag skulle välja vilken typ av mat vi skulle äta på kvällen. Jag fick tre avternativ. 1. Leta upp någon restaurang/bar. 2. Köpa något gott att grilla och sedan eventuellt gå ut och ta ett par drinkar. 3. Strunta i mat och bara krypa iväg. (Internskämt) 

Jag hade mer eller mindre bestämt mig för vad jag ville. En mysig restaurang med god mat tycker jag passar fint på en födelsedag. Vad jag inte visste helt var att valet tydligen inte helt var mitt? 

Vad som hände på kvällen är fortfarande riktigt svårt för mig att förstå. 

Vi tog en sakta och lugn promenad på boardwalken och jag sa till Molly att en mysig kväll på restaurang var det som verkligen skulle passa mig bäst. Vi gick förbi flera restauranger och tillslut hittade jag en riktigt inbjudande en. Rustik inredning, perfekt belysning och lagom med folk. 

Molly höll med om att det var en bra idé och vi gick in. 

Då frågar Molly om det finns "table for four?" 

Jag, mitt dumma nöt, påpekade det efter de pratat färdigt och det verkade vara som jag misstänkte. Molly sa fel, snubblade på orden, och tänkte inte på vad hon sa. Det händer oss jämt och ständigt så det var ju ingen konstigt i sig. 

Vi gick vidare in till där första servitrisen visat oss var vi skulle beställa. Molly tyckte här att det skulle vara en bättre idé att ta ett bord först och frågade då var jag tyckte vi skulle sitta. Ute? Nä, däruppe vid soffbåsen tyckte jag såg mysigt ut då det var fullt därute. 

Vi gick de två trappstegen upp dit och Molly pekar på bordet jag sett och säger "nämen! Jaja, vi tar väl det här då!". 

På bordet ligger ett reserverat-lapp där det står "Molly". Jag tyckte Molly var lite pinsam som bara satte sig vid en främlings reserverade bord, men sen började en bit falla på plats. Men hur? 

Jag hann inte tänka längre än så innan jag vänder mig om och får se Hannah och Lena, två fantastiska tyska tjejer som jag lärde känna på Fraser Island tidigare på östkustresan. 

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ha kunnat gissa att de skulle komma dit. Jag blev så överraskad så jag kundr inte säga någonting. Mina ögon råkade svämma över och vi bara slängde oss i varandras famnar. 

Men hur?? 

Jag förstod absolut ingenting. Och för Molly verkade det förvånande. 

När jag efter att vi beställt maten, fått pusselbitarna på plats var det fortfarande så svårt att förstå. För det första trodde jag att det var jag som hade valt att ens gå på restaurang, och för det andra jag som valde vilken av alla dessa oändliga restauranger på strandlängan vi skulle äta på. 

Men hur kunde detta då hända? 

Jo, tydligen hade Molly varit i kontakt med Hannah och Lena ända sen Airlie Beach då vi mötte dem snabbt vid poolen. När jag besökte toaletten hade planerna tydligen börjat sättas i verket. 

Sedan dess hade de haft kontakt och restaurangen var bokad sedan innan då de hade sett på internet att den verkade bra. Det var alltså bara en slump att jag valde den som vi faktiskt skulle till. Helt otroligt. 

Nästa sjuka grej var att Hannah och Lena hade smugit efter oss längs restauranggatan och gömt sig bakom menyskyltar då det fanns risk att jag skulle se dem. De hade tillochmed ringt Molly medan vi gick där, men Molly spelade och sa att det var ett 031-nummer och att någon ringde fel. (031-nummer finns här nere också.) 

De hade också smugit in på restaurangen precis efter oss och enligt Hannah hade folk börjat fråga dem vad de höll på med när de gömde sig under bardisken och bakom mindre menyskyltar de höll upp framför ansiktet. 

Historian känns fortfarande helt otrolig. Jag får medge och säga att Molly är lite otrolig. För hon, hon är riktigt kass på att ljuga och jag känner henne vid detta laget. Trodde jag.   

Jag fick helt fantastiska presenter också. Molly hade lagat min fotlänk som gått sönder samt adderat en egengjord länk, Jag fick mängder med choklad från alla tre, ännumer godis, ballerinakakor och falu rågrut! 

Vi hade inte varit där än, men i Cairns finns ett svenskt café, café fika, där man kan köpa sådant.