musicandlyrix

... blev endast fyra, men oj så kul vi har haft! Nu fick vi mer den rätta lägerkänslan och surfa, det har vi gjort i massor! 

Varje dag började med surflektion halv nio (med undantag för sista dagen). Då hade man en liten minilektion i något nytt varje gång innan man tillsammans hade en liten uppvärmning/stretch. Man surfade i ungefär två timmar på morgonen och sedan hade man en så kallad "expression session" klockan ett. Det var också surf men mer "fri surf" där man kunde leka runt lite hur man ville men det var ungefär som en lektion ändå. 

Vid varje surfpass närvarade en kameraman som fångade otroligt många bisarra och en hel del härliga ögonblick. Molly och jag hamnade på ganska många kort då vi spexade runt ordentligt på expression sessionen. 

När vi inte surfade kunde vi göra ungefär vad vi ville. Vi hade köpt ett paket som innebar att vi fick låna surfbrädor när vi ville (det fanns knappt någon tid över för det så tyvärr gjorde vi inte det), vi kunde även göra några olika aktiviteter. Det första vi testade på var oceanrafting. Riktigt kul! De som ville fick ställa sig längst fram på kanten av båten och när en våg kom så gjorde man en bakåtvolt, eller åtminstone ett försök till bakåtvolt. 

Vi testade även på att paddla kajak en eftermiddag, och sista dagen gjorde vi något som jag aldrig gjort och antagligen aldrig någonsin kommer göra någon mer gång. Vi åkte och slog golfbollar vid ett golfställe. Men saken var att det inte var en helt normal golfbana. Överallt på banan fanns det stora kängurur, så vi har alltså spelat kängurugolf. Helt bisarrt egentligen, men kängururna var inte så nära där man slog ifrån och de brydde sig knappt de två gånger som de råkade bli träffade. 

På lördagskvällen var det fest men vi bestämde oss för att ändå gå och lägga oss ganska tidigt eftersom surfen dagen efter var redan klockan sju (!). 

Men det blev inte riktigt som vi tänkte oss. Vi var uppe och dansade dansk diskodans till klockan var halv ett. Vi hade en riktigt kul kväll och när vi väl skulle upp och surfa morgonen efter var det som att kroppen inte ville vakna. Men efter att ha sovit lite extra mellan första och nästa pass så kunde iallafall det sista passet bli hyffsat bra. 

Vi träffade massa nytt och härligt folk på campet. Eftersom vi nu ska "göra östkusten" så kommer vi träffa på några av dem senare igen. Det är lite så det blir när man är här på östkanten. 

Vi har nu bokat in Fraser Island den 21-23 Maj (missar Eurovision tyvärr, jag som för en gångs skull hängt med där), sedan ska vi norrut och segla vid Whitsunday över en natt innan vi ska försöka vara i Cairns den femte Juni. En riktigt spännande grej är inbokad på min födelsedag. Ett par stycken vet om vad det är, men ni andra får vänta och se. 

Kram på er! 

(Bilderna från surfcampet kan jag inte hämta hem innan jag har tillgång till en bra dator.) 

13 Maj 

Sedärja! 

Då var allt med farmjobb och åttioåtta dagar avklarat! Vi har som ni säkert förstått, haft en helt fantastisk tid på farmen där vi bott. Men allt har ett slut, och vi är redo mer än någonsin att resa vidare. 

Vi fick skjuts att Fredrik ut till den större vägen i Stanthorpe och där började vi tumma. Första liften vi fick var av en man som jobbar i The Airforce. Han berättade en del om hur det var att jobba där. Bland annat hade han precis kommit hem från Nepal efter att ha dumpat av lite Aid-paket. 

Nästa lift var svårare. Det tog nästan en och en halv timma att få lift, ville var lite underligt, men tillslut stannade en bil med två personer. En kvinna och hennes son. När hon öppnar bakluckan tar hon ut en stor rocklizard. Den var kanske 30-35cm lång. Den hade de hittat någonstans på vägen och den hade blivit skadad så den blödde från munnen och ena ögat. Förhoppningsvis kan de rädda den. 

Dessa två personer var verkligen märkliga. De levde tydligen ute i skogen i ett kollektiv och var helt utanför The system. Jag vet inte hur det var med hennes son, men hon hade inget jobb eller någonting. De var lite hippieaktiga. 

Vi blev ganska arga på sonen som körde då han verkligen slickade framförvarande bil i ändan och han brydde sig inte alls om bromsvarningarna som den gjorde. Sen kör han om den bilen på en sträcka där det kommer en mötande bil. Sjukt oansvarigt! Usch! 

Vi blev sedan avsläppta i lite av ingenstans, och det är aldrig bra. Men vi fick snabbt lift av en hygglig bonde så det var inga problem. Efter några lifter var vi så småningom i Byron Bay. Här hade vi bokat in något som vi trodde skulle vara ett surfcamp. Vi var otroligt taggade på vad som väntade!  

Första natten i Byron spenderade vi på YHA, ett hostel som var riktigt fräscht. Tidigt morgonen därpå tog vi oss iväg till nästa ställe vi skulle bo på.  Ett hostel som ingick i paketet med surfcampet. 

Det blev riktigt rörigt där ett bra tag innan vi förstod när vi skulle få surfa. Men tillslut blev vi upphämtade av en buss och vi åkte till ett ställe som heter Lennox Head där vi hade vår första surflektion. 

Efter lite genomgång och en mindre uppvärmning så kom vi äntligen i vattnet. Och så kul det var! Både Molly och jag trodde det skulle ta riktigt lång tid innan man kunde stå upp men det gick så sjukt bra! Man stod upp flera gånger och jag lyckades tillochmed ha såpass kontroll på brädan att jag kunde svänga lite. Riktigt kul! 

Nästa morgon surfade vi igen. Då var det riktigt svårt. Det var lågvatten och det var riktigt strömt. För det första var det riktigt svårt att ta sig ut och för det andra gick vågorna åt alla håll. Jag lyckades hamna i en så kallad rip vilket drev mig bara längre och längre ut. Jag fick kämpa ett bra tag för att komma in igen. Det var stora vågor som bröt rakt på mig och man tumlade runt som en liten vante. Men skoj var det! Tålamodet fick jobba lite extra då man bara lyckades stå upp riktigt en gång. Det var annat än första dagen då man tappade räkningen på hur ofta man gled iväg ståendes. 

Trots att det var kul att surfa så var vi väldigt besvikna på det vi hade bokat. Vi trodde det skulle vara mer som ett camp, inte bara att man ska få surfa en gång om dagen i ett par timmar. 

Vi pratade med Mojo surf och har nu bokat in ett camp. Fem dagar fyllda med surf. Nu ska vi lära oss! 

  

Snabba frågor

Lag: The Hawks

Styrka: Svettas mycket

Svaghet: Svårt att sitta still

Motto: Nu ser vi till att vinna det här. Vi ska göra det bästa av situationen och ha kul. 

 Talespråket "det viktigaste är att man har roligt, inte att man vinner" gäller inte det? 

- Viktigast att ha kul men vinna är en bonus. Man har ju som mest kul när man vinner. 

Halvlek, vad är dina tankar so far? Vem har övertaget av matchen?

- Mina tankar är väl att jag inte trodde det kunde va så här bra. Att jag trodde inte man kunde ha det så bra så länge. Att man kunde ha sånt flyt. 

Molly. Nejjhahah. Vi ihop. Du och jag Molly. Du och jag. Min kattfru. 

Vi leder resan! Vi gör resan. Vi är först i ledet. Vi har flaggan. 

Uppladdningen. Förväntningarna, uppfylldes dem?

- Läste bloggar! Jag tittade i resemagasin. Jag skrev mycket till min vän molly. Kanske lite väl mycket. Kanske lite väl taggad. Men jag hade väntat sen 8an. 

Asså. Inte ha för höga förväntningar och inte planera för mycket men nån stans har man ändå bilden av hur det kommer se ut. Åtminstone lite grann. 

 Hur ser förväntningarna ut?

- Om vi tänker så här; den var svartvit nu är den färgglad. Nej den kanske var i sepia för det är ganska fint. Jag borde bli poet. Nej! Det borde jag inte hahaha

Prestationen hittills? Höjdpunkten?

- Vår fantastiska förmåga över att lösa saker och alltid ha kul. Eller alltid hitta ett tillfälle att flabba. Ex. Amen det hamnar ju lite grann när jag bröt nyckelbenet. Det var ju ganska kul. Även om det pajade ganska mycket så var det ganska kul att skratta åt det. 

Vi har gjort sååå mycket. Em, det är fantastiskt kul att träffa många mya människor och se nya platser och lära sig nya saker. Aha-upplevelser. Fascineras. Det var ganska kul att klättra på tasmanien för vi hade så lite mat och vi klättrade i 17 h det var ganska bra av oss. 

Några missar? 

- Det har ju inte varit många sånna. Vi boka en resa åt fel håll en gång(flyg). Men det var inte så krångligt. Vi löste det (det var datorns fel, vi gjorde allt rätt). Molly svor ju en gång men vi kommer inte ihåg när det var. Då ska ni veta att hon svär riktigt sällan. Jag har nog bara hört det en gång. Vad kan det ha varit. Kanske inte så viktigt..? Kan det ha varit när vi glömde lämna tillbaka nyckel till caravanparken. Nej då är hon mesig vi har haft större bekymmer. 

Om ni vill veta vad som hände sen så skickade vi nyckeln med en bil. En okänd man vi inte kände tillbaka till caravanparken. 

Andra halvlek, förväntningar? Farhågor? Tar du hem det? Målet med matchen?

-Vi kan mer. Blir det lika bra som första halvlek så blir det fantastiskt alltihop. Men större skador är tråkigt. Småskador gör inte så mycket. 

Jag vill va med om det mesta som går att vara med om. Se så mycket som möjligt men ändå känna att man kan springa lite saktare ibland. Så man hinner hämta andan. Kunna vinka till domaren och fråga om man får ta en till kaffe. Men det är inte domaren jag vill dricka kaffe med. Det är min lagspelare Molly. Fast hon dricker ju inte kaffe...

 

Vem är domaren?

- Eh, Harald. 

Det som händer efter matchen. När denna matchen är slut och man ska börja på nästa match. Man ska alltid se framåt. Många matcher man ska spela. Det här var en riktigt stor en (rap). 

Sista ord innan du springer ut på planen igen. 

- Nu ser vi till att ha ännu mer kul. Jag vill iaf ha känslan av att vi vinner det här! Jag är riktigt nöjd. 

Då tackar jag för mig och lycka till i matchen. 

Tacktack. Eh vill du följa med?! 

Ja!

Ett halvår har gått. Vad tänker du om det? 

- Vad fort det har gått och vad mycket vi hunnit med! Eller det har gått både fort och långsamt. Det känns som att allt har gått jättefort men ändå att det var riktigt längesedan man var hemma. 

- Saknar du Sverige? 

Hm. Lite saker stundvis. Mest när man ser bilder på facebook när man ser snön. Men nu försvinner ju den. Sen är det klart man saknar kompisar men då är det ju inte riktigt Sverige man saknar då. En sak är väl att det är så mycket lättare att göra sig förstådd hemma på svenska. 

Sen är det väl vädret. Men nu är det ju bra här i Stanthorpe! I Brisbane var det riktigt jobbigt ett tag. 

- Hur har det varit att resa med mig så länge? Nämn gärna för- och nackdelar. 

- Hm. Då måste man hu börja säga helt fantastiskt över förväntan underbart. Det är så enkelt! Det är liksom aldrig några stora bekymmer, och är det några bekymmer så har båda det samtidigt isåfall. Och att det ar gått så himla bra även fast det egenligen inte känns som vi umgåtts så mycket innan. Men nu känner vi varandra bra! Typ, man kan prata om allt utan att det känns dumt att säga det. 

- Men några nackdelar då? 

Den var svår. Näe. Inte nåt jag kan komma på. Och då är jag helt ärlig faktiskt! 

Next question. 

- Vad har varit det jobbigaste hittills?

Jag tror ändå att jag tycker det jobbigaste var när du bröt nyckelbenet och man inte visste vad man skulle göra för man fattade knappt vad som hade hänt. För jag tror at jag tror att jag tog in det, eller jag tog det hårdare än vad du hjorde. Jag såg att alla våra planer försvann, typ bungyjump och grejer, allt som vi hade planerat. Men det löste sig bra! Som alltid. Det könns som vi alltid är så positiva! Och vi hade ju planer A,B,C,D,E,F och G! 

Och sen att det känns som att dey var en sån himlans tur att John och Stefan var med oss, för med risk för att låta självisk, så jag menar, om jag skulle vänta i Christchurch också vad skulle jag göra då? Och att resa själv, det är ju inte kul.. 

Det var nog det jobbigaste. Liksom att det inte blev som våran plan var. 

Sen har ju planen ändrats förra gånger innan men detta var ju något större. 

- Vad har varit det bästa? 

Åh. Ännu en svår fråga. Det finns så mycket som är bra! Får jag rabbla några grejer? 

- Självklart! 

- Aah, okej, nu går jag i kronologisk ordning. De starkaste minnena kanske jag ska säga. Det första är när det kändes som att våran resa började på riktigt. Och det tyckte jag det var när vi tog oss till Hobart och började lifta och couchsurfa. Och så när vi hikeade med Gabriel och sen när vi liftade med Micah och Simon och klättrade med dem. 

Sen musikalen i Brisbane! Den gillade jag! Vår julklapp. 

Sen kommer Nya Zealand som en grej, som en hel klump, men ett av det bästa, eller starkaste där var Ruapehu. Sen måste jag säga Sydney. Både när vi såg operahuset och insåg vart vi var i världen, vart vi befann oss. Och middagen uppe i tornet, Sydney Tower. Men det bästa med hela resan hittills det är nog ändå att vi har sån himlans tur hela tiden! Att vi verkligen träffar eätt människor, typ som nu. Att genom att lifta till affären i Gatton träffar en svensk som vi end up working med två månader senare. Och att vi båda har väldigt enkla sätt att roa oss på. Att vi blir glada för ingenting. Det gör livet enkelt! 

- Men har du haft några sämre dagar och hur har du löst det? 

Dippar är ju bara en tidsfråga innan man får. Det får man alltid. Det kan man inte undvika. Då får man bara försöka lösa det på något sätt. Tillexempel springa, som jag gjorde på jul.

- Vad var det på jul som var jobbigt? 

italienarnas musik!! De spelade samma samma musik i sex timmar! Fruktansvärt! 

Sen har jag haft en dag med riktig hemlängtan. Men då får man bara låta sig själv vara ledsen den dagen. Det behöver nog kroppen tror jag. Sova på saken och nästa dag tänka att, ja vad ska man tänka? Nä men att man kan ju åka hem men då hade man ju missat så himla mycket mer saker som man hade velat göra. 

Och så kan man alltid prata med Salome om det och det brukar hjälpa! 

- Har du något annat speciellt du vill tillägga? Vad som helst? 

- Att nu, efter vi har varit här på Rivertree i snart två månader, då är man riktigt taggad på att resa vidare igen! Även om våra tankar och planer ofta snurrar om det man ska göra när man kommer hem till Sverige så är det ändå nu det händer. Vi försöker planera litegrann men det är skönt att inte ha allt hackat i sten. 

Vi lever livets liv, hihi! Det vill jag säga!