musicandlyrix

Lördagen den 30 maj klev vi på båten Southern Cross för en två dagars segling runtomkring Whitsunday Islands.

På kvällen körde vi lite drinkspel men ingen (förutom två brittiska tjejer) var sugna på att parta till det ordentligt. 

När vi vaknade nästa morgon vaknade vi till ljudet av havssköldpaddorna som tog deras första andetag för dagen. 

Vi gick upp på däck och det var riktigt många som var runt båten och som titt som tätt kom upp till ytan och tog ett djupt andetag. Det var inga små varelser inte. Riktigt stora! 

Vi seglade sedan bort mot det som är huvudmålet för seglingen runt Whitsunday. Whitehaven Beach. En strand så finkornig att har man med sig något elektroniskt så är det stor risk att det förstörs eftersom det liksom letar sig in i apparaten och förstör den. 

Sanden är så finkornig och porös så den reflekterar så mycket solljus att man verkligen var tvungen att smörja in sig överallt, även under näsan liksom. 

Pandora, tjejen som var crew tog med oss till en lite mer skyddad och mindre strand där vi var ett par timmar innan vi gick till utkiksplatsen och såg den mest magnifika stranden någonsin. Alla turkosa färger var som penslade allteftersom tidvattnet blev lägre. Vi kunde också se större stingrockor simma omkring långt därnere vid havskanten. 

Det ska bli riktigt kul att komma till barriärrevet nu och förhoppningsvis kunna se några hajar också. 

Väl i hamn gick vi till vårt förra hostel där vi hade våra väskor. Men innan vi plockade ut dem så samlades de flesta av oss från båten på en restaurang där vi käkade ihop. Troligtvis den sämsta restaurangupplevelsen någonsin då det tog bedrövligt lång tid innan vi fick vår mat. För Lisa, en tysk tjej som vi blivit vänner med, tog det över en och en halv timma innan hon fick sin mat. Så nä, är ni i Airlie Beach så ät inte på Down Under Bar. 

Nu kom nästa problem. Eller ja, problem var det väl kanske inte, men vi hade inte bokat någonstans att sova. Vi kunde alltid gå en timme ut ur själva huvuddelen av byn men det var riktig varmt och vi var riktigt trötta. Vi hörde sedan att man kunde campa för fem dollar vid ett av hostelena men innan vi hann gå och boka det så kom Pandora fram till oss och sa att vi gärna kunde sova på hennes och hennes killes båt. Skön säng, varm dusch och mängder med mat som blivit över. Det var inget snack om saken. Vi var så tacksamma! 

Pandora och hennes kille har också liftat en hel del så vi hade ett bra och intressant samtalsämne. Riktigt kul att kunna dela historier och kunna peppa varandra för att verkligen försöka fortsätta med detta för att lära känna fler underbara människor och utbyta lärdomar.

Vi hade en kort med fantastisk tid hemma hos Phil. Vi drack kvällste utomhus medan solen gick ner, vi fick vin till maten och kunde sedan sova i över tio timmar. Verkligen välbehövt efter att det inte blivit så mycket sömn det senaste. Tilläggas bör att vi också, för första gången på hela våran sjumånaders (!) långa tripp har blivit krassliga. Båda två. Samtidigt. Men det är egentligen bara bra att vi är det samtidigt. Tidsbesparande liksom. 

Nästa morgon fick vi låna hans tvättmaskin och vi gjorde lite pappersarbete medan han var på gymmet. Med pappersarbete menas att vi skriver ner våra senaste inköp i boken. 

När klockan närmade sig halv tolv åkte vi till 1770. Vi kramade Phil och hunden Kaos hejdå och tog in på en campingplats. 

För oss förkylda själar blev det en perfekt visit i 1770. Vi tog oss sakta med säkert ut på udden där man för 245 år (och en dag) sedan såg Captain Cook segla in med sitt skepp. 

Lifta inte! Aldrig mer! Ta bussen! Helst tåg! 

Idag liftade vi från Noosa och vidare norrut. Efter att en snäll målare skjutsat oss ut till highwayen plockade en stor tatuerad man upp oss. Han var en godhjärtad person men han visste uppenbarligen inte alltid vad han snackade om. Men vi åkte med honom i några timmar innan han släppte av oss i det beryktade samhället Bundaberg. 

Denna killen var väldigt bestämd i sin uppfattning om att vi absolut inte borde lifta. Det var anledningen till varför han skjutsade oss till Bundaberg som egentligen blev en omväg för honom. Eftersom vi inte lyckades förklara oss nog över att vi är nöjda med att lifta så sa vi till slut att vi ska kolla upp greyhoundbussen som tar oss vidare norrut. 

Min uppfattning om att lifta har verkligen förändrats sedan vi kom hit till möjligheternas land. 

Hemma i Sverige verkar det anses som luffarfasoner och fattigmanssnylteri. Men jag (och min följeslagare Molly) ser det inte så. Vi väljer detta resesätt eftersom det gör att vi träffar och upplever så många nya saker som vi aldrig annars skulle gjort. Vissa personer ändrar ens syn på tillvaron och andra tar med oss på äventyr vi sent kommer att glömma. 

Molly och jag tycker det är tråkigt att man inte vågar lita på folk i vår värld. Vi vet att det finns idioter, och vi har tackat nej till folk som vill plocka upp oss, flera gånger. Men även många som är hyggliga tycker att vi borde ta buss istället. Det är en fin omtanke, men vi har valt vårt vis. 

Det finns även de som tycker att vi är modiga med det vi gör och de uppmuntrar oss att fortsätta, men självklart ska vi inte lifta med vem som helst. 

Nu när jag skriver detta har vi gått och lagt oss i en riktigt skön säng. Vi befinner oss strax utanför Bundaberg där vår sista lift för dagen plockade upp oss. Phil, en nyligen pensionerad man bjöd oss in till sitt hem eftersom han ska dit vi ska imorgon. 1770. Ja så heter nästa ställe längs kusten som vi ska till. 

Fraser Island 21-23 Maj. 

Fraser Island är en enorm sandö som ligger några timmar norr om Brisbane. På ön växer bland annat regnskog, den enda som växer på enbart sand. 

Det är ett av Australiens största turistmål tror jag. Åtminstone hos backpackerna. Det man gör på ön är att man kör omkring i 4x4-bilar till olika ställen. 

Vi hade bokat en tag-along tur så vi var tillsammans med en hel del andra människor. 

Första dagen delades vi först upp i bilarna. Alla som är över 21 och vill testa på att köra fyrhjulsdrift fick sitta i de bakre två bilarna och de som inte ville eller fick lov satt i första bilen som våran guide körde. 

Jag måste säga att jag var lite besviken på att jag inte var född tidigare. Dels för att jag hemskt gärna ville köra, och kanske delvis för att gruppen människor i första bilen innehöll sjukt mycket östrogen och det var ett enda kackel för mig. Det var en tjej som pratade konstant, en annan som satt i en hel halvtimma och tog kort på sig själv med sin mobil. Otroligt. 

Här är hon förresten. 

Första dagen åkte vi ett bra tag och vi besökte Lake McKenzie. Det var så otroligt vackert ställe. Vattnet var helt glasklart och botten var alldeles vit. 

Sedan åkte vi ner till ett ställe där man kunde läsa lite om ön, men tyvärr fanns det knappt någon tid för det eftersom guiden sa att vi skulle åka nästan direkt igen. 

Vi kom sedan till stället där vi skulle bo för dessa två nätterna. Vi fick rummen och sedan gjorde några i gruppen tillsammans med guiden, kvällens mat. Rumpstek och potatis. Inte mycket smak men man var så hungrig så man åt det man fick. 

Till maten bjöd baren på en liten drink och sedan kunde en brittisk kille övertala bartendern att ge oss gratis shots, så hela baren raddades upp med shotglas. 

Jag kände att jag hade en huvudvärk som ville bryta loss så jag gick och la mig redan vid halv tio. Molly var däremot ute länge och lyckades tillochmed tjäna pengar eftersom hon och en annan tjej vann en tävling då de kunde plocka upp en kartonbit med munnen från golvet om jag förstod det rätt. 

Nästa dag, den 22 maj, åt vi en av de äckligaste frukostarna någonsin. Chokladflingor, vitt bröd med nutella sylt och jordnötssmör. Så illa. Allt var sprängfyllt med socker och det fanns inget annat alternativ. Uscha. 

Men när frukosten var nere drog vi iväg till det första stoppet. Champagne pools. Hade väl förväntat mig lite mer men det var ändå jättefint!

Vi gick även till en lookout där vi såg hajar! Vi såg också en hel del stingrockor.  

Nästa stopp var vid ett vrak. Maheno wreck tror jag det hette. 

Där tog vi en hel del bilder, gjorde mänskliga pyramider bland annat. 

Efter lunchen så åkte vi till det jag väntat på mest. En creek som man kunde liksom flyta med i hela vägen ner till utloppet. Det var mycket kortare än vad jag trodde det skulle vara men det var riktigt härligt att flyta omkring där. 

Det var det som rymdes på den dagen. På kvällen var folk och festade igen men jag var inte så sugen på det så jag och ett par tyska tjejer och en finsk tjej bestämde oss för att sova istället. 

Den sista dagen åkte vi till Lake Wabby (?). Det var en sjö som låg vid enorma sanddynor så man kunde bara slänga sig och rulla rakt ner i vattnet. 

Tyvärr drabbades jag av förkylning ute på ön (första "sjukdomen" på resan!) så jag skippade att bada sista dagen. Men jag och den finska tjejen Johanna pratade en hel del och planerar nu en hike tillsammans i Lappland. Ser verkligen fram emot det! 

Vad jag inte berättade i tidigare inlägg var det vi hann göra i Byron och Brisbane innan vi for iväg norrut till Noosa. 

Efter surfcampet kom vi med en greyhoundbuss tillbaka till Byron där vi skulle spendera nästa natt och följande förmiddag. Från surfcampet hade vi fått vouchers för att kunna låna varsin surfbräda i två timmar eller så kunde vi låna cyklar. Valet var ganska lätt. Bräda blev det. De brädorna som vi surfat på den föregående veckan var ganska tjocka och bestod delvis av frigolit. De som vi nu fick låna var supertunna, lätta och både smalare och kortare. Vi kunde räkna ut redan innan hur det skulle gå. Balansen var riktigt svårfångad och det var inte många sekunder man kunde stå på brädan innan man nosdök. Jag kunde bara testa några gånger innan min enda fena på brädan gick av. Molly var desto bättre på sin bräda och lyckades surfa ett par gånger innan vi bestämde oss för att få tillbaka och hyra cyklar den sista timman. 

När vi kom tillbaka sa de att vi kinde ha cyklarna hela dagen om vi ville. Självklart tackade vi och tog emot men vi visste ju att vi inte hade mycket tid att röra oss på innan vi behövde dra oss till Brisbane. 

Vi cyklade upp till fyren där vi var för några veckor sedan, låste dem där och gick ner till en udde och åt en mysig lunch. 

På vägen tillbaka blev vi stannade av två män som undrade om vi ville testa hanggliding. Det var till ett riktigt bra pris och vinden var tydligen perfekt. Men vi hade ju egentligen inte tid... Men samtidigt verkade det ju så spännande! 

Efter en kort stunds funderande så bestämde vi oss ändå för att göra det. 

Vi gick upp för en backe till en ramp där vi skrev på papper medan männen vecklade ut glidarna. Sedan var det dags. 

Och vilken känsla! Verkligen surrealistisk! Där gled vi omkring i ca 25 minuter och kände oss som stora fåglar. Molly och Ash gled omkring nära oss också och de var riktigt nära en fågel som Molly lyckades fånga på bild. Hon hade min telefon på sig utan mitt vetande. Rolig överraskning när vi kom ner! 





En drake. 

Krokodilshow.