musicandlyrix

Intervju med Molly

Resor, }

Ett halvår har gått. Vad tänker du om det? 

- Vad fort det har gått och vad mycket vi hunnit med! Eller det har gått både fort och långsamt. Det känns som att allt har gått jättefort men ändå att det var riktigt längesedan man var hemma. 

- Saknar du Sverige? 

Hm. Lite saker stundvis. Mest när man ser bilder på facebook när man ser snön. Men nu försvinner ju den. Sen är det klart man saknar kompisar men då är det ju inte riktigt Sverige man saknar då. En sak är väl att det är så mycket lättare att göra sig förstådd hemma på svenska. 
Sen är det väl vädret. Men nu är det ju bra här i Stanthorpe! I Brisbane var det riktigt jobbigt ett tag. 

- Hur har det varit att resa med mig så länge? Nämn gärna för- och nackdelar. 

- Hm. Då måste man hu börja säga helt fantastiskt över förväntan underbart. Det är så enkelt! Det är liksom aldrig några stora bekymmer, och är det några bekymmer så har båda det samtidigt isåfall. Och att det ar gått så himla bra även fast det egenligen inte känns som vi umgåtts så mycket innan. Men nu känner vi varandra bra! Typ, man kan prata om allt utan att det känns dumt att säga det. 

- Men några nackdelar då? 

Den var svår. Näe. Inte nåt jag kan komma på. Och då är jag helt ärlig faktiskt! 
Next question. 

- Vad har varit det jobbigaste hittills?

Jag tror ändå att jag tycker det jobbigaste var när du bröt nyckelbenet och man inte visste vad man skulle göra för man fattade knappt vad som hade hänt. För jag tror at jag tror att jag tog in det, eller jag tog det hårdare än vad du hjorde. Jag såg att alla våra planer försvann, typ bungyjump och grejer, allt som vi hade planerat. Men det löste sig bra! Som alltid. Det könns som vi alltid är så positiva! Och vi hade ju planer A,B,C,D,E,F och G! 
Och sen att det känns som att dey var en sån himlans tur att John och Stefan var med oss, för med risk för att låta självisk, så jag menar, om jag skulle vänta i Christchurch också vad skulle jag göra då? Och att resa själv, det är ju inte kul.. 
Det var nog det jobbigaste. Liksom att det inte blev som våran plan var. 
Sen har ju planen ändrats förra gånger innan men detta var ju något större. 

- Vad har varit det bästa? 

Åh. Ännu en svår fråga. Det finns så mycket som är bra! Får jag rabbla några grejer? 

- Självklart! 

- Aah, okej, nu går jag i kronologisk ordning. De starkaste minnena kanske jag ska säga. Det första är när det kändes som att våran resa började på riktigt. Och det tyckte jag det var när vi tog oss till Hobart och började lifta och couchsurfa. Och så när vi hikeade med Gabriel och sen när vi liftade med Micah och Simon och klättrade med dem. 
Sen musikalen i Brisbane! Den gillade jag! Vår julklapp. 
Sen kommer Nya Zealand som en grej, som en hel klump, men ett av det bästa, eller starkaste där var Ruapehu. Sen måste jag säga Sydney. Både när vi såg operahuset och insåg vart vi var i världen, vart vi befann oss. Och middagen uppe i tornet, Sydney Tower. Men det bästa med hela resan hittills det är nog ändå att vi har sån himlans tur hela tiden! Att vi verkligen träffar eätt människor, typ som nu. Att genom att lifta till affären i Gatton träffar en svensk som vi end up working med två månader senare. Och att vi båda har väldigt enkla sätt att roa oss på. Att vi blir glada för ingenting. Det gör livet enkelt! 

- Men har du haft några sämre dagar och hur har du löst det? 

Dippar är ju bara en tidsfråga innan man får. Det får man alltid. Det kan man inte undvika. Då får man bara försöka lösa det på något sätt. Tillexempel springa, som jag gjorde på jul.

- Vad var det på jul som var jobbigt? 

italienarnas musik!! De spelade samma samma musik i sex timmar! Fruktansvärt! 
Sen har jag haft en dag med riktig hemlängtan. Men då får man bara låta sig själv vara ledsen den dagen. Det behöver nog kroppen tror jag. Sova på saken och nästa dag tänka att, ja vad ska man tänka? Nä men att man kan ju åka hem men då hade man ju missat så himla mycket mer saker som man hade velat göra. 
Och så kan man alltid prata med Salome om det och det brukar hjälpa! 

- Har du något annat speciellt du vill tillägga? Vad som helst? 

- Att nu, efter vi har varit här på Rivertree i snart två månader, då är man riktigt taggad på att resa vidare igen! Även om våra tankar och planer ofta snurrar om det man ska göra när man kommer hem till Sverige så är det ändå nu det händer. Vi försöker planera litegrann men det är skönt att inte ha allt hackat i sten. 
Vi lever livets liv, hihi! Det vill jag säga!  




Vi har flyttat

Resor, }

Tiden går. Den kan omöjligt stå still. Även fast det ibland känns så så stämmer det ju inte. Alla vet att den går. 

Tiden gick och vi har nu flyttat. Vi har packat ihop och dragit. 



Men vart har vi flyttat? Har vi liftat vidare? 

Nej, så långt behövde vi inte ta oss. 

Vi gick ungefär 20 meter, sen var vi framme! 




Vi har flyttat in i stora huset! Från att tidigare bott i en slags lägenhet i ena sheddet så har vi nu uppgraderats och flyttat in hit. 

Tyvärr så har Kelly och Helene åkt till USA (och kommer inte tillbaka förrän nästa december) så det är riktigt tomt utan dem. Men samtidigt förstår ni att det är en spännande och intressant upplevelse som vi har nu. En hel gård för oss själva! 
Vi har lärt oss hur solenergin samt många andra tekniska saker fungerar så det går riktigt bra detta. Än så länge. 

Innan Kelly och Helene åkte till USA så tog vi ett foto på oss ihop. 


Vad de inte visste om är att vi skickade detta som ett vykort över till dem så de fick det när de kom fram. 

Vi fick en underbar bild, en så kallad selfie, från Kelly som uttryckte sin glädje. 


Haha, han är så rolig! 


Men här på gården fungerar det mesta som vanligt. Vi jobbar mer eller mindre varje dag. 


Det senaste har vi spridit ut en del gödsel. Eftersom det dammar rätt mycket så spelar vi säkra kort och har på oss masker. 
Inom parentes så är det fladdermössbajs vi sprider ut. Och även hönsbajs. 


Vi har det riktigt bra. Det är inget snack om saken. 

Som jag skrivit tidigare så tränar vi nästan varje dag efter jobbet. Efter riktigt varma dagar eller extra svettiga pass så tar vi oss ner till dammen och näckar. Häromdagen fuskade vi och tog fyrhjulingen ner. Bara för att vi kan.




Vad har vi mer gjort?

Jo, mat! Mat i mängder. 

Bland annat så fick jag ett litet ryck och gjorde mammas purjolökssoppa. Ett kärt återätande! 


Och idag har vi haft pizzakväll. Men ingen vanlig en. Det var inbakat som gällde! 


Kanske inte den tjusigaste men det var riktigt god!  


Jag kan förresten passa på att berätta vad vi gjorde i påsk! 
Vi har ju lite kontakt med vår Aussiedaddy Rick, och han hade frågat om vi inte ville campa med honom under påsken, och eftersom det lät kul och vi ville ha lite lugnt och ledigt så hakade vi på.


Nuförtiden har vi tillgång till "egen" bil så vi åkte iväg på en liten roadtrip till detta campingställe där vi bodde i två nätter. 
Vädret visade nästan sin sämsta sida vilket innebar hemskt mycket gegga. 


För att bilarna inte skulle glida i sidled så fick de putta på den. 



Och för att ta sig ut till vägen så fick man köra igenom ett vattendrag som stigit rejält. 

Men vi hade en lugn och bra påsk. Det var kul att hänga med Rick igen och prata igenom lite om vad som hänt sedan sist. 


Vid detta campingställe fanns även en liten vandring man kunde göra. Till The Gnomes cave. 
De hade stoppat in massa trädgårdstomtar i en grotta mitt ute i skogen. Oväntat och lite smålustigt. 


Efter denna påsken så var det dags att dra tillbaka till gården igen. 

Mitt ibland alla sysslor så tog vi en avstickare från jobbet och åkte och tittade på en kossauktion! En årlig stor auktion som äger rum här i Stanthorpe varje år. 



Folk klär upp sig med de största hattarna de kan hitta. Men vi gick runt som vanligt i våra gamla trasor. 


Minicowboy. 



Nu är det dags för mig att runda av. Imorgon och på söndag tänker vi att vi tar ledigt. Vi ska iväg. Ut på lite tur. Tälta. 
Vi ska gå en längre vandring för att sedan komma tillbaka någon gång på söndag. Vi saknar faktiskt tältandet. Inte när det är så varmt så man inte ens kan ha på sig sitt silkeslakan, men när man har sovsäck och känner att det är riktigt svalt i luften. Det är kvalitét för oss. 

Ha det fint sålänge! 



En bildström från vår tillvaro

Resor, }

Livet på farmen är riktigt härligt. Vi lär oss nya saker nästan varje dag och uppskattar varje minut här ute på Rivertree Farm. 

Jag tänkte dela med mig av bilder från både det ena och det andra som vi gör och har gjort här. 


Vi är masters of ogräsplockning. Tveksamt om vi gör det frivilligt när vi kommer hem. 


Vi kan även klippa gräs i mängder. Både med ride-on, walk-behinds och whippersnippers. 


Vi har förberett för förstorning av damm.  


Vi kör fyrhjuling dagligen för att ta oss ut och igenom paddockarna. 


Molly uttrycker sin stolthet över att vi gjort ett bra jobb! 


Vi har kört grävmaskin för skojs skull.  


Vi har gjort mat vissa kvällar. Annars är Helene och Kelly riktigt bra kockar! Spicy! 


Vi håller ibland på med ett evighetsarbete. Fixar jorden runt träden. Det är inte så få träd heller.. Men vi lyssnar på podd samtidigt så då blir det kul! 


Vi har explorat! 


Vi har klättrat upp för Bald Rock. 


Vi har fått brödmixer till äkta svenskt bröd. Vi ville visa hela världen. (Här visar Molly sin mamma Lisa. ) 


Vi har lärt oss att köra Kubotan med både slasher och seeder, så nu kan ni oss köra denna pärlan ute på fälten helt själva! 


Kelly briljerar med sina kinesiska matkunskaper. 


Fredrik bär tyngsta lasset när delen till Laundinin ska tillbaka på plats. 


En normal syn på farmen. Kettle och Molly på quadbiken. 


Underbara morgonpromenader. 


Är det för varmt så får man göra undantag mitt i jobbet ibland (eller precis innan lunch.) Snabbt av med kläderna, hopp i dammen, sen upp snabbt igen. 


Karlakarl-Molly fyller på diesel på ute:n. 


Vi var i Mooloolaba över en helg. Det var tråkigt väder så vi tog en caférunda. 


Vi har ätit levande larver som vi hittade i marken. Det filmades och jag vet inte hur många gånger Kelly tittade på det. 


Vi har plockat sten, grenar och kvistar från där vi gör ett nytt fält. 



Det kan bli ganska smutsigt. Men vi har hört att ju smutsigare vi är, desto sötare är vi. 



Mysamys. 


Vadå skillnad? 


Vi har fixat ett bevattningssystem till... 


... ett nytt "minifält" i trädgården där vi...


... även lagt weedgunnel (?) för att...


... plantera mängder med vitlök! 


Resultatet blev så bra så det var dags för en expression-bild! 


Efter all delning och sortering av vitlöken så var det skönt att ha det jobbet gjort. Nu väntar vi spänt på att plantorna ska poppa upp! 


Avslutningsvis har jag en bild från imorse. Jag blev vän med en vild kungspapegoja som inte alls var skygg! Jag hoppas han kommer tillbaka så vi kan jobba mer på vår vänskap! 


Nu vill jag veta vad som händer hemma i Sverige, eller var ni som följer oss nu befinner er. Hur har ni det? 

Detta var allt för nu. Snart ska vi äta Helenes underbara kikärtsgryta med spenat. Den är såå god! 
Även fast det blir spännande att ha gården för oss själva så kommer vi sakna Helene och Kelly. Underbara människor! 
Kommer jag tillbaka hit till Australien så kommer jag definitivt spendera en del av tiden här igen! 

Vi har flyttat in!

Resor, }

I min plånbok, i facket med alla smålappar, där låg ett litet papper med ett telefonnummer till någon som heter Fredrik. Just det, det var någon vi liftade med i december, då när vi bodde i Gatton. 
Vi kom ihåg att han pratade om jobb på äppelfarm och att vi kunde ringa honom om vi behövde jobb eller hur det nu var. 
Molly ringde Fredrik medan jag köpte frukost och det verkade som om det skulle finnas jobb i närheten av där han kommer ifrån. 
Vi drog.  
Vi tog oss ut till Stanthorpe vilket tog oss två dagar. Vi slog upp ett tält i Nambucca Heads en natt innan vi på lördagen kom fram till en caravanpark i Stanthorpe. 
Här kändes det otroligt bra. De som ägde caravanparken hade kontakt med bönder och jobbställen runt omkring så jobb, det skulle vi få. Caravanparken var riktigt fin till skillnad från den vi bodde i utanför Gatton. Detta skulle bli bra. Riktigt bra. Tre månader med farmjobb för att äntligen få ihop alla 88 dagar, det skulle gå. Nu var det bara att skriva upp sig på listan och vänta på första jobberbjudande. 

Men historien på Blue Topaz caravanpark blev otroligt mycket kortare än väntat. 
Tidigt på morgonen, söndagen den åttonde mars, packade vi ihop tält och allting så fort vi bara kunde. Fredrik, svensken vi liftade med i december, plockade upp oss och tog med oss till en gård där vi skulle få wwoofa. (Wwoof står för Willing workers on Organic farms. Man arbetar för mat och boende samt får dagarna för andraårs-visumet om man vill ha det i framtiden. )

Här på denna gården har vi stannat i över en veckas tid nu. Det är ett helt fantastiskt ställe. En amerikansk man och hans fru bor här några månader om året då de inte bor i San Fransisco. Marken de äger är riktigt stor och de har som projekt att göra marken bättre för framtiden. Allt är organiskt och man återanvänder allting som blir till kompost. 

Vi har många olika slags sysslor. De huvudsakliga arbetsuppgifterna är att wippersnippra, alltså köra med trimmer/röjsåg, klippa den enorma gräsmattan och vi har även fixat marken runt många av deras fruktträd. 
Men vi har även lärt oss en hel del nya saker. Det bästa och kanske roligaste hittills har varit att köra traktor. Jag har sedan barnsben haft en dröm om att också kunna köra omkring på åkrar och slå gräs, och nu kan jag sträcka på mig och säga att jag faktiskt kan! 


Mannen och hans fru som bor här är fantastiskt snälla mot oss. Kelly, mannen, han är riktigt duktig på att lära ut. Han förväntar sig att vi gör misstag och att vi samtidigt lär oss ännumer därefter. 


Helene, hon är lite som en extramamma. Supergullig och riktigt duktig i köket! Det blir mycket mat med extra chili. 


Fredrik som jag skrev om, han arbetar också här. Han har känt Kelly i över 20 år och de har tidigare bland annat seglat mycket ihop. Han är ursprungligen från Halmstad och det händer ofta att vi pratat om våra hemtrakter. 


Vi har som sagt hunnit lära oss väldigt mycket på dessa dagar. 
De är glada över att ha oss här och hör och häpna, de låter oss, Molly och mig, bo här även från och med nästa söndag då de åker tillbaka till USA. Vi kommer alltså ha EN HEL GÅRD för oss själva! Fredrik jobbar här nästan varje dag också, men han och hans fru bor på andra sidan byn. 

Ni kanske tror att vi lever ett riktigt slappt liv nu, men det stämmer inte riktigt. Vi arbetar från halv nio till ungefär halv fem varje dag. Sedan försöker vi få in en del träning innan middagen på kvällen. 
Vi är ofta uppe redan innan sju också för att gå en kortare promenad eller ta en minivända i gymmet innan frukost. 


När paret åker till USA kommer vi jobba varje dag som vanligt. Vi kommer att skriva till dem och säga vad vi jobbat med och så vidare. 


Nu i helgen så ska vi ut till kusten. Mooloolaba. Där har Fredrik sin båt som han ska visa oss. Den mesta av helgens tid kommer nog tillbringas i havet och på stranden. 
Sen är det en ny vecka med mer traktorkörning och gräsklippning. 

Sydney återigen.

Resor, }

Vi landade i Sydney tidigt på morgonen den fjärde mars. Eftersom tullen var otroligt långsam att ta sig igenom så kom vi inte ut innan det hade blivit förmiddag. 

Vi tog oss till hostelet vi bokat för två nätter (rena lyxen för oss, speciellt för Molly som sovit o tält sedan 6 februari. ). Vi gjorde oss iordning, klädde upp och sminkade oss. Vart var vi påväg? 
Det första stoppet var vårt absoluta favoritställe i Sydney. The Dough Collective. Ett bageri där de säljer de godast bröd vi någonsin smakat. Och vi har smakat på allt. Alla sorter. 
De har små byttor med smakbitar vid varje bröd och vi har varit flitiga provsmakare. 


Detta var sista gången vi skulle kunna smaka på dessa fantastiska bröd. Vi hade en dag kvar i Sydney efter denna, men vi bestämde oss för att smådieta litegrann efter dessa enorma matintag. Pratar jag om flera? Ja, men den andra vet ni inte om än. Dit var vi påväg nu. 

Sydney Tower Restaurant. 
Lyxigaste lyxen. 
Mollys mamma Lisa hade gett Molly (och mig!) en middag uppe i denna restaurant som snurrar. Så medan vi drack cocktails, vin och åt en helt fantastisk trerätters middag så såg vi ut över hela staden. 





Det var en ganska magisk känsla efter att ha gjort och ätit mat från trangiakök så länge nu. Vi hade en helt fantastisk kväll. Stort tack till Lisa! Det var en upplevelse vi aldrig kommer glömma! 


Följande dag får vi ett meddelande från Stefan. Han var också i Sydney! Vi mötte upp honom och spenderade dagen tillsammans på Bondi Beach. Det var en speciell känsla att komma till stranden man normalt annars bara sett på teve. Men vilken överraskning! 


Stranden var jätteliten! Jag trodde den skulle vara riktigt stor men i själva verket så kändes det som något krympt ner den. 
Det var ett måste att bada. Vågorna va helt fantastiska! Man fick se till att man inte gick för långt ut eftersom vågorna verkligen drog tag i en så man tumlade och voltade omkring inne i dem. Riktigt roligt! Hade inte riktigt på mig rätt bikini för ändamålet. Jag blev lite trött på att ständigt behöva rätta till den så tillslut så gick vi upp och solade och läste. Vi smakade även på en "ny" frukt! Drakfrukt vinnet priset i utseende helt klart. Den smakade inte jättemycket men var ändå svalkande. Påminner lite om en kiwifrukt. 




När vi sedan kom tillbaka till staden så åt vi lite sen lunch och Stefan skulle hämta sin väska. Han hade inte lämnat inte den i något skåp eller lagt den på något hostel. Nej den låg mitt i den stora stadsparken Hyde Park. Men hur gömmer man en väska i en park där det alltid är fullt med folk? Stefan svarade på frågan. Man går dit riktigt tidigt på morgonen, klättrar upp i ett stort träd och binder fast den där. 


Man kunde inte se den om man inte visste om att den fanns där. 

På kvällen åkte Stefan tillbaka till flygplatsen igen. Han skulle hem. Hem till Bollebygd. 
Men för mig och Molly fortsätter äventyret. Vi hade en natt kvar på hostelet. Vi skulle ut ur Sydney följande dag. Vart skulle vi? Vi hade ingen aning. 

28 Februari - 3 Mars

Resor, }

De tre sista dagarna på Nya Zeeland var också helt fantastiska. Låt oss börja med Black water rafting in the glow worm caves. 
Vi bokade in oss på en upplevelse som verkligen var utöver det vanliga. Efter att ha fått på sig en riktigt trång våtdräkt så åkte vi med en buss ut mitt i naturen. När vi gick över en äng fick vi förklarat för oss att vi senare skulle befinna oss rakt under där vi gick. 
Under marken där vi var fanns ett grottsystem som var tre kilometer långt. Vi tog oss fram genom att ha tubes, badringar, där det var vatten. Men det var inte bara ett grottsystem. I taket bland alla stalagniter (?) satt det lysmaskar. Det var en riktigt udda händelse ändå. Det var som en enorm stjärnhimmel! 
Vi gled fram i ringarna och tittade uppåt som i enorma valv, fyllda med dessa lysmaskar. 
Kommer jag tillbaka till Nya Zeeland kommer jag säkert besöka det stället igen. 

Natten mellan denna och nästa dag spenderade vi på en gratiscamping som kom att bli min favorit. Anledningen var väl egentligen bara läget. Lugnt och fint, men en å rinnandes längs ena sidan. Måste leta upp vad den hette så jag kommer ihåg den till nästa gång också! 

Den första Mars hade vi bokat in en tur i Hobbiton. Jag är antagligen den enda besökande människan där som varken sett eller läst Sagan om Ringen-trilogin eller sett Hobbit-filmerna, men det blev riktigt bra ändå. Det var faktiskt en upplevelse att få gå omkring där och höra om alla sjuka saker de gjort, bara för de filmerna. Till exempel så står det ett stort träd uppe på ett Hobbithål, det som Frodo och Gandalf är inne i i början av första filmen (hoppas ite jag skjuter mig själv i foten nu), och det trädet är fejk. Det tog över ett år att bygga ihop det och gissa hur mycket det är med i filmen. Sju sekunder. Sju. Lite bisarrt nästan. 






I slutet av de guidade turen så kom vi till det som jag nästan hade på min "att göra-lista" i Hobbiton. Öl i puben. 
I The Green Dragon drack vi varsin öl. Det ingick faktiskt vilket var fint. 





Den sista hela dagen på Nya Zeeland spenderades på en annorlunda strand. Vi parkerade bilen ganska långt upp på en bergskant innan vi gick ner mot strandlinjen. Där gick vi igenom en enorm grottformation innan vi kom till nästa del av stranden. 

Cathedral Caves. 

Det var en skön dag. På kvällen var det dags för den sista måltiden. 

Vi åkte in till Auckland där vi tog ett snabbt farväl av Eszter. Nu var hon inte längre vår. 


Trots extremt nedsjunkna säten där bak så har hon varit en trogen bil genom vår resa. Det enda problemet vi fick var en punktering. Men med en händig Stefan så löste det sig och blev inte dyrare än 28 dollar. 


Stefan och John hade bokat in en natt på hostel eftersom deras flyg gick senare på eftermiddagen nästa dag. Mollys och mitt gick klockan sex på morgonen. Alltså skulle vi behöva vara där vid fyra. 

Groupon hade fått bestämma vad vi skulle äta denna kväll. Den sista kvällen vi hade gemensamt. Pizza. Trerätters. 
Trots att pizzerian låg 5,7 kilometer ifrån hostelet så kändes det som ett bra beslut. Det tog ett bra tag innan vi hittade och kom fram, men maten var väl värd att ha väntat på. 
Som förrätt åt vi lite olika smårätter, bland annat Kumarachips, friterad bläckfisk och en förpizza. Till huvudrätt delade vi på två stora pizzor, fantastiskt goda, och till efterrätt, kan ni ens gissa vad vi åt? 
Pizza. 




Dessa pizzorna var sjukt farligt och fantastiskt goda. På min hade jag krossade oreokakor och m&m's. En svårslagen efterättspizza. 



Och vi blev alldeles för mätta. Kändes som vi skulle spricka. 

Vi gick hela vägen tillbaka till hostelet igen och hämtade ut våra väskor som vi lagt på Stefan och Johns sängar. Det var dags för mig och Molly att bege oss till flygplatsen. Även fast flyget inte skulle gå förrän klockan sex så åkte vi dit i förhoppning om att kunna sova några timmar om vi hittade någon plats. 
Vi stog vid kuren och vips kom bussen. Busschauffören var riktigt grinig och försökte stänga dörren rakt på oss när vi kramades hejdå med killarna. 
Det blev ett riktigt dåligt hejdå och Molly var så besviken och arg på chauffören att hon lät honom veta det också. Det var inte mer än rätt. 

Väl på flygplatsen så gick vi runt och letade efter ett lämpligt ställe att sova på. Vi hittade ett riktigt bra krypin där vi lyckades sova fyra timmar i sträck. 



Det kändes riktigt bra med tanke på vad som skulle hända nästa kväll, kvällen som skulle spenderas i Sydney. 

Mer om den i nästa inlägg. 

Över till Norra ön

Resor, }


De första tre dagarna på den Norra ön har spenderats på följande vis. 
 Vi kom över med färjan på söndagen. På färjan åt vi upp en av presenterna som jag ordnat åt Molly. Kanelbullar. 
Till dem så köpte vi kaffedrickare en mugg kaffe. Gott. 
På båten lärde jag även de andra att spela Canasta. Kände att det var på tiden. 

När vi kommit i land så letade vi upp wifi utanför MacDonalds där vi planerade lite hur våra tio dagar här skulle planeras. 
Vi hittade även lite dealer på Groupon som handlade om olika ställen där man kunde äta mat. Vi letade upp ett par av dessa ställena men båda var stängda. Surt. Vi som så gärna ville äta trerätters italienskt eller tacos så vi sprack. 
Det fick vänta. 

Vi campade på ett ställe där vi kunde ordna med lyxgröt till frukost. Det växte mängder med björnbär vid den campingen så till frukost dagen därpå åt vi gröt med dessa björnbären samt grädde som vi hade kvar sen Mollys födelsedag. Det var helt klart den godaste gröten jag ätit. 

Den här dagen ville vi ta oss längre norrut. Men vi var ju fortfarande sugna på tacosen. Så vi åkte dit. 
Och vilket käk! Vi fick först in tre olika wraps var. En vegetarisk, en med pork och en med beef. Efter det kunde vi bara ropa på kyparen och beställa ännumer. Det var dealen. Ät så mycket ni kan i nittio minuter för 36 dollar för fyra personer. 


Tillslut hade vi svalt ner 48 stycken wraps. De var inte stora, men vi var ändå förvånade över att vi kunnat sänka så mycket mat. Ännu en fantastisk matupplevelse.  

När vi med fulla magar och stapplande steg gick ut till Eszter, vår bil, så drog vi norrut. Det var många timmar i bilen innan vi hittade nästa camping. Där stannade vi två nätter. 
Dagen efter första övernattningen besökte vi Redwoods. En nästan magisk skog med enorma träd som ni hör på namnet, var rödfärgade i stammen. Vi tog en promenad där i ca en timme. Vi hade planerat att gå två längre sträckor men det var inte möjligt eftersom de hade spärrat av för skogsröjning. 




Lunchen denna dagen åt vi vid en fin sjö. Runt sjön löpte en stig. Jag blev ordentligt sugen på att springa runt den så jag fick med de andra på samma spår. Tyvärr började Stefan få en rejäl förkylning så han stannade kvar och väntade tills vi kom tillbaka. 
Det var en skön femkilometersrunda. Det som var ännu skönare var doppet vi tog i sjön efteråt. 

Dessa två aktiviteter fick vara bra för den dagen. Det vi gjorde härnäst, dagen efter alltså, var något av det konstigaste vi varit med om. Eszter, vår kärra, hon fick slita riktigt hårt denna dagen. 
Vi skulle åka till en creek, ett mindre vattendrag som hette Keresone creek. Av Natalie, en kollega från mitt jobb, hade jag fått tips om denna. Det skulle vara varmvatten som strömmade där. 
Vi hittade en liten grusväg som mycket riktigt var avfarten dit. Men vilken skitväg. Jag körde slalom mellan enorma hålor som jag nästan trodde vi skulle fastna helt i. Vi trodde att vi var helt fel ute men tillslut kom vi fram till en liten parkering där vi såg ett par stycken som hade handdukar och badkläder i händerna. 

Vi frågade dem om vi faktiskt hamnat rätt och mycket riktigt. Vi hoppade i våra badkläder och satte fart nerför stigen. 
I bäcken som löpte ner i skogen rann vatten som var så varmt att man brände sig! Det var gissningsvis 40 grader! Som ett varmt badkar! Helt otroligt. 



Det luktade lite mysko och det stod på en skylt att man aldrig skulle doppa huvudet så det lät vi bli. 
Vi följde creeken längre ner och på botten hittade jag massa kläder. Det var inte så mysigt. Men själva upplevelsen var surrealistisk. Det var för en gång så varmt att man ville komma upp och svalka sig. Galet. 

Nästa jobbiga resa för Eszter var när vi skulle hitta vår nästa camping. 
Skylten var avbruten så vi hittade knappt avtagsvägen, men när vi väl hittade den så var den nästan precis som den dåliga vägen till Keresone creek förutom att den var många gånger längre. Det var pest att köra där. Hade det varit min bil hade jag inte kört där tror jag inte. När vi äntligen kom fram till en campingplats som faktiskt var jättemysig så tog jag ett varv runt bilen för att kontrollera att det fortfarande var luft kvar i alla däcken. 

Vi hade planerat att stanna på den campingplatsen i två nätter men den planen utbyttes ganska snabbt. Dit kör man bara en gång med en låg ford. 
Nästa kväll skulle vi alltså leta upp en ny plats att stanna på för natten. 




Grattis på födelsedagen!

Resor, }


05:00. 
Killarna går upp. 
05:10. 
Jag blir petad i ryggen genom tältet. Det betyder att jag ska smyga mig ur tältet och möta upp killarna utanför. Där har de lagt knappa 40 balloger som...
05:15
... bombas in i tältet där Molly ligger. 
"Ja må hon leva... ... uti hundrade år!" 
Denna lördagen var Mollys dag. 



"Från och med nu tappar du allt vad bestämmande heter. Du har ingenting att säga till om. Vi tar hand om din dag. " 
Så var det. Det fanns en del saker som vi ordnat som skulle hinnas med denna dagen. 
Men det första som stod på agendan visste vi alla om eftersom det var bokat dagen innan. 
Whale watch. Vi skulle ut med båt och titta på valar! 
06:45 var vi på plats och något efter halv åtta var vi ombord på en båt som tog oss ut på havet. Rakt under oss var det ett djup på över 1000 meter. En hel kilometer och mer. Underlig känsla. Vilken tur att man kan flyta på vatten. 
Vi tog oss en bit ut på det stora blå innan vi stannade till och letade efter små moln av vatten som valarna gör när de andas ut. Man var verkligen helt spänd och förväntansfull över att få se dessa enorma varelser. Det vi framförallt skulle förvänta oss att se var The Spermwhale. Kaskeloten. 
Efter att vi fick ändra kurs några gånger säger båtcrewet att de har ett spår. (De använde sig av mätinstrument som de kunde höra klickade ljud ifrån. De ljuden kom från valarna och det kunde de höra från flera kilometers avstånd. )
Jag blev nästan euforisk. Säkerligen de andra också. Skulle vi få se en val nu? En kanske 18 meter lång? 

Och där. Där låg den. Uppe vid ytan låg den och puffade ut flera moln. 


Alla ombord på båten blev helt tysta och det enda man hörde var valens pustande följt av kamerors slutare. 
Vilket djur! 
När valen andats färdigt och var redo att hålla andan igen, krökte den ryggen, dök nedåt och visade sin enorma stjärtfena och sjönk nästan ljudlöst ned i djupet. 

Jag har sett en val. En livs levande kaskelot. På nära håll. 

Det var ingen dålig start på dagen. 

Nu var det dags för nästa del av Mollys dag. Vi körde en sväng förbi affären där John och jag stack in och köpte glass och grädde till det som egentligen skulle varit vår frukost, men som istället blev en fantastisk brunch. 

Vi körde iväg till ett ställe där sälar brukar hålla till. Där lämnade vi Molly vid en bra klippa medan vi ordnade med allt som skulle fram. 
Nu var det dags för pannkaksfrukost. Men innan det var det dags för presenter, och de skulle inte ges bara sådär. John satt inne med "Ett kilo mjöl"-sketchen så vi gjorde en variant av den då vi bara började slänga presenterna på henne. Och det sista blev ju såklart: ETT KILO MJÖL! 
Och vad kan man göra med mjöl? 
Jo. PANNKAKOR! 

Eftersom jag var i Kaikoura innan de andra kom dit hade jag hunnit ordna med både pannkaksmix (ibland måste man fuska) och sylt. 

Brunchen blev ganska jättebra. Stefan stekte pannkakorna som en kung och vi åt som aldrig förr. 
Det var som sagt glass och grädde till, samt choklad, russin, kanel, banan och sylt. Vi åt så vi höll på att spricka. Ibland får man. Speciellt på speciella dagar. 

Solen visade sin bästa sida denna dag. Dags att kyla av sig. Ett dopp passade fint. 
Men vi var inte så kaxiga när vi väl kom i vattnet. Stefan råkade gå rakt på en stingrocka och vi såg flera stycken. De var större än jag någonsin sett innan! Runt en meter på diagonalen! 
Det som gjorde att vi inte var så kaxiga var att vi inte visste om de var farliga. Är alla stingrockor farliga? Vi ville inte reta upp dem för mycket men vi kunde ändå gå riktiga nära dem. Häftigt alltså. 

När vi svalkat oss nog för stunden var det dags att leta upp bakelsen. Tårtan. Fanns det någon bra födelsedagsfika? 
Helst av allt ville Molly ha en jordgubbstårta. Men tyvärr blev det svårt att ordna. Det fick bli besök i olika caféer och bagerier innan vi bestämde oss för att köpa fyra olika bakelser som vi alla splittade i fyra delar. 
Det är något som är fantastiskt bra när man är många som reser ihop. Man kan dela och smaka på varandras. 


Ännu en gång blev vi otroligt övermätta på socker. Vi lade oss på stranden och varvade bokläsning med att slumra litegrann. Skönt. Speciellt eftersom den svarta grussanden är varm, även fast solen inte steker på så mycket på kvällen. 

När vi degat klart skulle vi ut och äta. Restaurangen för kvällen blev Strawberry Tree. Ett riktigt mysigt ställe. Mörkt med mysbelysning och med rustik stil. Verkligen min typ av restaurang. 
Personalen var riktigt trevlig även fast de inte var hundra på hur man gjorde en kaffe eller blandade drinkarna, men det blev riktigt bra ändå. Vi åt mat som vi alla delade och hade en riktigt bra kväll ihop. Ja hela dagen var riktigt bra. Som tur var tyckte Molly det också. 



Maten hade varit nere i magen ett bra tag innan det var dags för mig att sätta mig vid ratten. Jag tog en kaffe som "fördrink" istället för något med alkohol. Det blev ett dubbelt plus. 
Jag fick smaka på en underbar latte samt att jag fick köra bil igen.  
Axeln har jag inga problem med sålänge jag inte ska använda den till för tunga saker, och bilkörning går helt utan problem. Det känns riktigt bra. Trodde ett tag att det inte skulle bli mer bilkörning för mig mer här på Nya Zeeland.
 Underbart att det går åt rätt håll och att det läker såpass fort! Trodde faktiskt inte att det var möjligt för en fraktur att läka såhär snabbt. 


Återförenade!

Resor, }


På torsdagen den 19 februari släppte Kathy av mig vid den stora vägen som leder norrut längs den södra öns västkust här på Nya Zeeland. Detta blev den första gången någonsin som jag liftade helt själv. Egentligen hade vi sagt från början att vi inte skulle lifta på egen hand någon gång, men här på Nya Zeeland så rekommenderar även de vuxna att lifta så det kändes lite säkrare ändå, även fast man aldrig kan vara säker. 
Men det gick jättebra! Efter kanske två minuter satt jag i en bil med en snäll kille och han körde igenom Kaikoura där jag skulle av. När vi kom dit så tänkte han att han skulle äta lunch där och då frågade han mig om jag också ville ha. Det sa jag inte nej till och vi hade jättetrevligt ihop. 


Jag skulle möta upp mina andra travelmates i Kaikoura klockan 18 och vid denna tiden var klockan endast två så då tog jag och Phil (tror han hette så) en tur till ett art gallery också där vi tittade på glassmycken och konstiga tavlor. 
Efter det var det dags för honom att dra vidare och vi sa hejdå och jag var helt på egen hand igen. 

Jag hade några timmar kvar innan de andra kom. På den tiden hann jag fixa lite saker till Mollys stundande födelsedag, samt spana in lite restauranger som kunde vara lämpliga för lördagskvällen. 

Och äntligen. Äntligen kom de! Äntligen var vi återigen samlade! Det var så skönt att se dem igen och känna att jag var tillbaka på rätt spår! 
Efter kramkalas åkte vi mot vår camping och sov där innan vi åkte tillbaka in till Kaikoura och försökte bestämma oss för vad vi skulle hitta på på lördagen. Vad Molly inte visste var att vi hade planerat ett par saker som hon inte hade någon aning om. 

På fredagen bokade vi in vad vi skulle göra på lördagen. Vi slängde även in de andras tvätt i en laundromat och när den var inslängd så kommer en kvinna fram till oss när vi är påväg ut från parkeringen. Hon pekar på vårt ena däck. Skit. Vi har fått punktering. 
Men Stefan, han är en händig karl som vet hur man fixar saker. 
Så medan vi andra var och handlade mat så löste han däckproblematiken och vi kunde lämna det bakom oss. 

Det sista vi gjorde på fredagen var att klättra upp för berget som vi hade alldeles bakom campingplatsen. Vi gick inte hela vägen upp men en bra bit så vi fick en fantastisk vy över havet. Man får aldrig nog av dessa utsikter. 






En oplanerad historia.

Resor, }

Ibland blir faktiskt inte livet riktigt som man tänkt sig. 

Efter vandringen på Mt Somers Track så åkte vi ner längs kusten och stannade till i en stad som heter Omaru. Omaru är en riktigt mysig stad där de bevarat de riktigt gamla byggnaderna så att hela det kvarteret är precis samma som för kanske hundra år sedan. 




Vi strövade omkring i denna stad en stund och tittade in i lite olika butiker. 
Vi kom allt närmare vattnet och såg där en pir som vi tänkte gå ut på. Men innan dess så fastnade allas blickar på något annat. En lekpark! 
Vi bestämde oss självklart för att gå dit. Det som såg mest intressant ut var ett stort hamsterhjul som man kunde springa i. Det var riktigt kul! 

Efter att ha vimsat runt i den, i rutschkanan och linbanan så sa jag: En sista gång i hamsterhjulet! 

De andra var på och Molly bestämde sig för att filma detta roliga spektakel. 
Jag vet inte om John sprang den sista gången, men jag och Stefan sprang som aldrig förr. Benen bara fortsatte och allt gick bara fortare och fortare. Så fort att man inte ens kunde ta sig ur. Jag skrek: Stefan det går för foooort!!! 
Men det går liksom inte att bromsa en sån grej. 
Någonstans i allt detta springande så känner jag att jag ändå måste sakta ner det hela på något vis. Jag tänker att jag sänker tyngdpunkten och... Nej. Aj. Ojsan. Aj. 
Det som skulle gå "lite smidigt" blev mer att man kastades runt som en liten vante inne i hjulet och jag föll två gånger rakt på axeln. 
Det gjorde lite ont. 

Sen gjorde det lite mer ont. 

Men jag tänkte att det går nog över. Men nej. Aj. Det gjorde bara mer och mer ont. 

Sen känner jag hur någonting krasar inne i axeln och alla tankar börjar komma. 
Har jag brutit något? Hur gör jag nu med försäkringar och grejer? När blir detta bra igen? Kan jag inte resa mer?

Smärtan blev bara värre och värre. Snälla Stefan gick och hämtade bilen och vi letade upp akuten. 
Där inne möttes vi av en sköterska som undrade vad som hänt. Hon log och sa att jag absolut inte var den första som lyckats med vad jag gjort. 
Efter att Molly hjälpt mig med att fylla i en drös papper så fick jag träffa en annan sköterska som genast skickade mig till röntgen. 

Mannen som arbetade därinne undrade om jag vill stå eller om jag kunde lägga mig ner. 
"Vad är bäst?" undrade jag och han svarade att det är bra om jag kan ligga ner. 
När jag la mig ner rann tårarna ner längs ansiktet och smärtan var helt enorm. Men värre blev det. 
När jag skulle sätta mig upp igen så rörde sig nyckelbenet och det gjorde så fruktansvärt ont att hela kroppen låste sig och jag kunde inte annat än bara skrika rakt ut. Det var en väldigt konstig upplevelse. Normalt brukar jag inte göra ljud ifrån mig om saker gör ont, men detta var ganska extremt. Det var första gången som jag någonsin brutit något. 

Den stackarns mannen inne i röntgen visste inte riktigt vad han skulle göra. Han bara stod där och blev kanske lite smått nervös när han såg hur ont jag hade. 
Tillslut sa han att han skulle gå och ringa en sköterska som kunde hämta mig med rullstol, men när hon kom hade jag lyckats ställa mig upp och kunde gå tillbaka till akutrummet och där fick jag fyra (!) tabletter. Två paracetamol och två Ibuprofen. 

I akutrummet träffade jag en läkare som konstaterade att nyckelbenet var helt av. 

Här gråter jag och skrattar på samma gång. 

Läkaren undrade lite om vart jag skulle sova natten efter och jag svarade som det var. Vi är fyra vänner som tältar. Det skulle inte gå. 
Smärtan i min axel skulle vara riktigt jobbig i två veckor och jag skulle behöva sitta upp och sova. 

Men det var hemskt mycket information på en gång. Och jag skrattade nog minst lika mycket som jag grät eftersom hela historien bara var så bisarr. 

Men vad skulle hända nu? Åh NEJ! Jag kommer inte kunna hoppa bungyjump! Jag kommer inte ens kunna vara med och gå vandringar eller någonting! Hur ska jag bära min stora väska? 

Det blev något av ett kaos för mig. Även för de andra. 

Vi bestämde oss ändå för att dra vidare neråt kusten för att hitta ett hostel eller något som kunde funka för min axel. 
Men jag mådde så dåligt. Dåligt eftersom de andra skulle få lida för min skull. 

Efter att ha letat och kikat på ett par hostel och motell så gjorde jag ett nytt försök till att protestera. Lämna mig i bilen, jag kan ju sova här eftersom jag ändå måste sitta upp! 
De var envisa som åsnor. Och jag fick ont i magen eftersom de var alldeles för snälla mot mig. 

Men första natten hittade vi inget ställe att checka in på så jag sov i bilen. Underbara Molly sov i bilen också. 
De två följande nätterna checkade vi in på hostel i Invercargill. Det gick alltså mer eller mindre utmärkt att ligga ner och sova. Med lite lärdomar från jobbet så kunde jag bunkra upp med kuddar så inte axeln tog skada. Och tabletter, jag tog en tramadol samma kväll som brottet, sen ett par paracetamol morgonen efter. Därefter har jag inte tagit någonting. 

Det var emot min vilja att bo på hostel men de var påstridiga som aldrig förr. 
Jag hade ingen talan. Men tillslut kom jag på något annat. Någonting för att tacka dessa fantastiska vänner. 
En fika. Så på väg ner mot Invercargill så stannade vi till i Dunedin och hade en riktigt mysig fika ihop. Även fast jag på något sätt kände att jag gav tillbaka litegrann så är det absolut ingenting jämfört med hur snälla de är mot mig. 


Ja, allting blev lite av en röra. Tankarna flög runt, men tillslut kom vi på en plan. 

Det var ganska självklart att jag inte kunde hänga med de andra här på den resan som vi alla planerat. Men vart skulle jag ta vägen? Att åka hem till Sverige fanns inte ens med på listan med tänkbarheter. 
Men ganska högt upp på listan av möjligheter fanns att jag kunde åka till Pappa Rick i Brisbane. Boka flyg från Invercargill och bara flyga dit. Men nej, det tog också emot. 

Tillslut kom vi på en idé som vi verkligen höll tummarna för. 

Jag skrev tillbaka till Kathy, hon som vi bodde hos den första natten i Christchurch. Jag förklarade allting över telefon när hon ringde och de tog emot mig med öppna armar. Helt fantastiskt. 

Idag är det onsdag den 18 februari och jag har bott här i Rangiora utanför Christchurch i snart två veckor. 
Imorgon ska jag möta upp mina kära och saknade vänner i Kaikoura, en stad längre upp på kusten. 

Dessa två veckor har varit väldigt givande. Jag har fått nya vänner som jag säkert kommer att ha fortsatt kontakt med. De har hjälpt mig med det jag har behövt samt underlättat livet för mig då det stundtals varit lite tungt. Men mestadels har det bara varit riktigt bra. 
De har sett mig som en i familjen, lärt mig göra nya maträtter samt tagit mig ut på flera utflykter. 
Här har ni lite bilder från olika utflykter. 





Sandslottstävling 



Utsikt över Christchurch. 


Stolar som minne för de som dog i jordbävningarna. Otroligt fint. 




En kyrka byggd av nästan endast pappkartong. Den tidigare föll samman i jordbävningarna. 
Här ser ni rester från den. 




En av maskinerna de använde på Antarktis på den första upptäcktsfärden där. 



Vi besökte en vingård! En av de sakerna som jag ville ha gjort här nere. 




Fina Kathy! 


Avslutar med en bild på svenska kanelbullar. 


Jag tackar denna underbara familj för dessa två veckor och drar nu vidare. Min axel är enormt mycket bättre än väntat och jag känner mig riktigt redo att bege mig ut på resande fot igen. 

Mt Somers Track

Resor, }


För andra gången på över tre månader körde jag bil igen. Och jag kan alltså bocka av att jag både kört bil på "fel" sida vägen och med ratten på höger sida. Detta var också tredje gången i mitt liv som jag körde automatväxlat. 
Det krångligaste med en bil som har allting tvärtemot emot är nog vindrutetorkaren och blinkersen. Men jag klarade det problemfritt denna gången. 

Sent på kvällen lördagen den första februari rullade in på en lång grusväg som tog slut vid foten av några berg. Där satte vi upp tälten och laddade upp för vår första efterlängtade hike. 
Jag har aldrig varit så intresserad av att hikea i Sverige och så innan, men jag har verkligen fått upp ögonen för det här nere. 



Det är så härligt att vara ett gäng som går en lång sträcka i fin natur och man kan, även fast det bitvis är tungt, slappna av och bara lunka på. Njuta. Som krydda på det hela så ser man fantastiska vyer samtidigt som man går och pratar med varandra längs vägen. 
När man kommit fram till målet för dagen så gör man dagens middag på stormkök och kanske spelar lite kort innan man går och lägger sig och laddar inför kommande dag. 

Det var alltså detta vi gjorde på vår hike på Mt Somers. Sträckan vi gick var dryga milen och vi gjorde den något längre då vi även besteg berget. Från att det varit så varmt att vi gick i endast shorts och sportbh så blev det iskallt uppe på toppen och vi fick några snöflingor på oss. Det blev ett par snabba bilder uppifrån toppen innan vi gick/sprang/gled/hasade ner igen till platsen där vi dumpade våra stora väskor. 



Efter en tung bit med endast brant nedförsbacke i ca en timme var vi äntligen framme vid vårt mål för dagen. 
Alldeles bredvid där vi tänkte sätta tälten fanns ett vattendrag. Vi alla hoppade i och trots att det var totalt iskallt så var det kanske dagens höjdpunkt. Fantastiskt härlig känsla! 
Efter en hel dags vandrande var vi trötta i framförallt benen och det var skönt att skölja av sig så man åtminstone kunde känna sig något fräschare innan det var dags att hoppa i ett varmt underställ och ännu senare en sovsäck. 



Vi var allesammans riktigt sega i kroppen så det blev inte mycket mer än lite mat och massage innan vi gick och la oss. 

Nästa dag gick vi den andra hälften av vandringen. Vi började med en liten avstickare för att se på Sharplin Falls innan vi gick vidare på den långa stigen tillbaka. 

Andra bilder från vandringen: 




Lunch innan bergsbestigning. 



En hungrig Stefan. 


En hängbro för en person i taget. 


Det var något underligt som hände med allas våra kroppar senare efter lunch. Vi hade kommit fram till Pinnacles Hut där vi åt, och när vi skulle bege oss iväg efter maten så var det som om man vägde bly. Vi hade lite konstig otur efter varje gång vi stannat för matpaus för exakt varje gång så startade vi i uppförsbacke. Uppförsbacken efter lunchen i hutten var helt extrem. Egentligen var det inget konstigare än vanligt men vi alla fick kämpa järnet för att komma upp för backen. Svårt att beskriva. Vi alla bara skrattade oss upp innan det äntligen planade ut efter ca 45 minuter. 
Efter det var det mest nedförsbackar så det var skönt. Tyvärr var det ganska molnigt så jag har inga bilder från vägen ner. Min telefon var död då med så kunde inte fixa några bilder hit till bloggen. 

När vi var tillbaka vid bilen så var det ganska sent. Vi slog upp tältet och åt lite mat innan vi gick och la oss. 
Men en lugn natt hade vi absolut inte. Det var så blåsigt att man ibland vaknade upp eftersom tältpinnen från sidan slog i huvudet. 
Tilläggas bör att killarnas tält inte är något supertält. Kmart skulle jag tro. Men det höll! 

För att sammanfatta Mt Somers så kan jag säga att det var en fantastiskt skön vandring! Det sköna var inte alltid att gå den, men att känna att man nästan kämpat sig fram med tanke på att det var så kuperat och att terrängen var så ojämn. 
Det bästa är vårt gäng. Vi har så fantastiskt kul ihop! 




Nya Zeeland

Resor, }

31 Januari - 2 Februari

Vi har alltså landat i landet som är ungefär så långt bort man kan komma. Spännande! 
När vi landade såg vi ett landskap som såg ut att vara ordnat av perfektionister, så raka är alla hagar, ängar och åkrar. 

Vi skulle bli mötta av vår nya couchsurfinghost, Kathy, som skulle stå med en skylt med namn på, precis som i film. 
Men det skulle ta ett tag innan vi kunde komma igenom alla tullar. 
Det är riktigt strikta regler som gäller för att ta sig in här. Mest handlar det om vad man har med sig i väskan. 
Det första vi fick göra oss av med var vår frukt som vi hade o handbagaget. Precis som för några månader sedan i Devonport på Tasmanien, så fick vi snabbt som ögat trycka i oss allt ätbart vi kunde innan vi kunde gå till nästa kontroll. 

I nästa kontroll kontrollerades pass och ett formulär som man fyllt i på flyget. Även det handlade bland annat om vad man hade med sig. 
Samtidigt som vi lämnade in de så frågade polisen ut oss vad vi skulle göra. Hon ville ha reda på detaljer och bland annat namn på biluthyrningen m.m. Eftersom vi inte planerat mer än att vi skulle "köra runt" överallt så var det lite svårt att säga vad vi skulle göra mer än så, men tillslut var polisen nöjd och vi kunde fortsätta till nästa kontroll. 

Där ville veta mer exakt vad våra väskor innehöll. De klottrade ner "honung, morötter, tält" på pappret och vi förstod inte riktigt vad tältet hade med allt att göra, men vi gick vidare till nästa konstapel. 
Hon bad oss ta fram det som var nedklottrat på pappret och honungen och morötterna fick vi inte ha kvar. De kunde ha bakterier som de inte ville ha in i Nya Zeeland. 

Tältet fick åka i en separat röntgenmaskin och de drog ut hela det och knycklade ihop det riktigt fult och la i det i påsen igen. 
Anledningen är att man inte får ha med sig någon smuts eller jord in. 

Efter alla dessa kontroller var vi äntligen färdiga och som vi kommit överens om så stod Kathy med skylten och väntade på oss. 


Vi hamnade i en riktigt trevlig och öppenhjärtig familj som verkligen tog hand om oss väl. 
Vi fick fantastiskt god mat när vi kom dit, och de visade oss riktigt bra områden att vandra i och andra saker som kan vara bra att veta på vägen. 
Senare på kvällen gjorde vi något som verkligen gjorde så jag kände mig som hemma. 
Vi spelade Settlers of Catan. Riktigt roligt! 

Nästa morgon fick vi nybakta scones som vi åt med grädde och hallonsylt. Underbart gott! 

När frukosten var svald och allt ihoppackat så fick vi skjuts tillbaka in till stan där vi mötte upp Stefan och John igen, Mollys gamla klasskompisar som vi ska resa med här i en månad. 
De hade kommit fram till Kiwi mitt i natten och de hade liksom vi, varit sist i tullen ut. John skickade meddelanden till Molly samtidigt som de stod i tullen och de hade varit ganska skeptiska mot bland annat Stefans knivar. Men som tur var fick han behålla dem. 

Nu kunde äntligen äventyret börja! 
Men något fattades. Vi skulle ju ha en bil. Den var redan bokad och klar (efter lagom mycket strul) så Stefan gick och ordnade ut den och sedan plockade han upp oss utanför. 
Bilen är endast skriven på honom på grund av en uppsjö anledningar så därför ville vi inte hamna i klistret med uthyrningen ifall det skulle bli några frågor där. 

Efter att vi först åkt åt fel håll på en enkelriktad gata så började saker och ting ordna upp sig. Mat inhandlades och vi åkte ut till Banks of Peninsula, ett fantastiskt vackert ställe där vi började med att slå läger för natten på en gratiscamping. En gräsplätt bredvid vägen. 
Men det är inte så tråkigt som det låter. Gräsplätten låg alldeles intill vattnet vilket gjorde att vi hade en fantastisk vy att se på. 


Vi hade en trevlig kväll där vi åt fylld pasta (hittar inte namnet) och spelade Kanadensisk skitgubbe. 

Vi sov riktigt gott och nästa morgon åkte vi lite längre ut på halvön för att leta efter ett fint vandringsstråk. 
Vi hittade ett ställe där vi gick uppe bland bergen och såg ner på fjorden som gick in bland bergen. Utsikten var otrolig. Och jag såg bättre än någonsin tidigare. 
Molly blev nämligen min personliga optiker i Sydney och vi köpte ut linser till båda oss. Jag har absolut inte fått in någon teknik att få in dem så det blir mer att Molly halvt får trycka in dem i ögonen på mig. Men det är helt fantastiskt. Jag ser en helt ny värld! 




Det absolut bästa med vandringen som vi gjorde var att vi såg delfiner. Vi såg delfiner! Långt därnere i fjorden hoppade fem delfiner upp ur vattnet. Kändes riktigt overkligt! 

Eftersom jag skrev att det var det bästa med vandringen så känner jag att jag även kan skriva ner det allra värsta med dagsturen. 
Efter att ha gått en lång väg ner till vattnet där John och Molly badade, så klättrade vi upp för grässlänten/väggen. Strax innan vi kom till stigen så hittade Molly ett stort ägg. Hon slogs av en tvångstanke och fick för sig att kläcka det solvarma ägget. 
Det var den VÄRSTA stank vi någonsin känt. Hade vi inte sprungit upp till stigen allihopa så hade vi kräkts kaskader. Så fruktansvärt illa luktade det. 



Efter lunch och ett dopp i det blå så åkte vi iväg till det som skulle bli vår första längre hike med övernattning i tält. 

Sydney

Resor, }


Det känns riktigt overkligt att vara här. Först kändes det som London när vi rullade in med tåget. Det var ganska skruttigt, tegelbyggnader, samt att det var regnigt. Och det var inte lite regn. Det var spöregn som mer eller mindre höll i sig i tre hela dagar. 

Men själva staden var fin! Vi hade hört att Sydney är en superstressig stad med gator som är allt annat än i ett rutmönster, men vi fick inte riktigt den uppfattningen. Det vi hann se var helt okej stressigt, det är ju en storstad, och vi var inte alltför vilse. 

För att underlätta bloggandet som jag aldrig tycks komma ikapp med, så följer här bilder på vad som hände i Sydney. 


Vi såg solen gå ner i Central coast där vi couchsurfade i ett lyxområde. Personerna vi bodde hos var mindre gästfria så vi var ganska glada när vi lämnade dem följande morgon. 


Vi explorade staden och var inne i Queen Victoria Building, världens vackraste köpcenter. 
Här åt vi spännande och fantastiska luncher. Vi tittade även på när folk gjorde godis och jag lagade min trasiga skärm på mobilen. (Lyckades spräcka mer eller mindre hela skärmen på den på farmen då jag tappade den på en potatis.) 


Vi hängde och bodde hos BillyDylan, vår vän som vi träffade när vi seglade i Hobart. Han jobbar nu på ett skepp i Sydney. 


Vi firade Australia Day med Mollys vänner som vi ska vara med på Nya Zeeland. Riktigt goa människor! 
Har tyvärr ingen bild på dem här än, men ni som känner mig och följer min Instagram (salometobin) har sett dem där. 


Vi såg det mest spektakulära fyrverkerna någonsin. Troligen de mäktigaste vi någonsin upplevt och kommer att uppleva. 


Jag var för första gången på hela denna resan, på egen hand i en främmande stad. Detta eftersom Molly råkade glömma sin telefon på båten där vi bodde, så då gick jag runt på egen hand i drygt en timme. 

Jag gick till The ANZAC memorial building, vilket är en minnesbyggnad för alla de soldater som deltagit i krig. 

Det var ett minst sagt intressant besök. En man berättade bland annat för mig att alla 120 000 stjärnor i taket symboliserade alla dem som deltog i första världskriget. 


I mitten på bottenvåningen kunde man se ner på en spartansk skulptur som symboliserade en man kropp som bars hem efter att han dött i krig. Kroppen bärs av alla de kvinnor som han har en relation till. Hans mor, syster, fru osv. 


Mannen som berättade detta för mig kom senare fram till mig igen och sa: "Jag brukar normalt inte berätta detta för folk, men jag var med och krigade i Vietnamkriget. Du kan få känna här på mitt huvud på en skada jag fick. Jag var medvetslös och min mamma kallades till att flyga över till Vietnam och se mig dö. " 

Jag fick känna på mannens huvud. Under håret döljde det sig ett djupt hål ner i hjässan på honom. 
Det var en konstig känsla att få känna på någon främmande soldats krigsskada. Kommer nog aldrig glömma det. 

-



Sista dagen i Sydney fick vi äntligen solsken! Trots hemska skavsår på grund av de blöta skorna, gick vi och turistade. Vi tog en promenad i The Royal Gardens och efter en picknicklunch där gick vi och petade på Operahuset. 
Känns så overkligt att ha varit där! 



Vi ville även göra det andra stora som man bara måste göra i Sydney. 
Gå upp på Sydney Harbour Bridge! 


Här har vi min absolut bästa resepartner! 


Drömstaden var nådd! 


Den 30:nde Januari flög vi ut från Sydney. Ut ut staden, ut ur landet. Över havet och över till Nya Zeeland där nästa äventyr skulle börja. 


Lifta ner mot Sydney

Resor, }

24-25 Januari 

Efter att ha stannat hos Rick till lördagen den 24 januari så var det dags för oss att försöka ta oss ner till Sydney på något vis. Och ni vet hur vi fungerar. Vi gynnar inte riktigt kollektivtrafiken vad gäller tåg, buss etc. Lifta är mer våran grej. 

Vi sov egentligen lite för länge imorse och kom inte iväg innan elvasnåret vilket kanske inte var det bästa med tanke på att drömplanen var att ta oss hela vägen på en dag. 

Andra liften vi fick var en riktigt trevlig kille, Daniel, och han bodde i Goldcoast och han var tvungen att åka hem först och packa lite saker han skulle ha till sin campingtur han skulle ut på. Då fick vi låna handdukar och gick ner och badade vid Miami Beach. Fantastiska vågor! Livvakterna hade satt upp skyltar att man inte skulle bada men vi tog det jätteförsiktigt och stog så vågorna slog upp litegrann på oss. Sedan väntade ett par timmars bilfärd. Det kändes dock bara som kanske tio minuter. Vi hade en härlig biltur ihop och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. 

Vi fick lift med fyra olika människor innan vi kom till ett ställe som kallas Coffs Harbour. 
Det började bli lite mörkt och det kändes dumt att försöka lifta vidare så vi gick till några olika motels och frågade om vi kunde få jobba där för övernattning men det gick inte. Vi ville heller inte lägga ut hundra dollar på att sova där endast en natt så vi beslöt oss för att försöka gå ut från Coffs och eventuellt försöka sätta upp tältet någonstans där vi inte syntes så tydligt för att sedan ta ner det tidigt nästa morgon. 
Påväg ut från Coffs så bestämde vi oss ändå för att eventuellt åka med en bil till ifall någon fick för sig att plocka upp oss. Men vi skulle aldrig hoppa in i en bil som vi kände oss osäkra i. 

Efter att ha traskat en bit så stannar det en bil och i den sitter en kille som kan ta oss ca 45 minuter längre på vägen vilket passar oss perfekt då vi kan hålla lite utkik på vart man kan slå upp tältet. 

Men nu när jag skriver detta så ligger jag faktiskt inte i tältet. Jag ligger i en superbekväm säng i ett hus som är hur modernt och snyggt som helst! 
Han som plockade upp oss var i våran ålder och superexalterad över att han plockat upp två hitchhikers. Han visade oss runt i Numbacca som stället hette innan han bjöd in oss och vi sov över i hans hus där vi också träffade en av hans tio bröder samt hans föräldrar. 
Hans mamma var lite orolig över oss och tyckte nog att vi var lite smått oansvariga med tanke på att det var såpass sent. Vi förstod henne till hundra procent, men det fanns inget bra ställe att stanna på där vi var och då tänkte vi att vi testar och ser om vi kan åka med en till. Och allt blev ju riktigt bra tillslut! 


Stenar som folk målat på vid en strandpromenad i Numbacca. Eller heter det Nambucca? 


Nästa morgon gick vi upp hyfsat tidigt och vi fick skjuts en liten bit så vi kom ut till själva highwayen och där stod vi i max tio minuter innan en man med ett riktigt brett leende stannade. 
André, som han hette, undrade om vi möjligtvis skulle ner mot Sydney och det stämde bra! Vi hade en resa på ungefär sex timmar kvar att göra och med André kunde vi åka hela vägen till Newcastle vilket skulle betyda att vi bara hade drygt två timmar kvar. 

André var en sjukt härlig person! Han undrade ifall vi ville se hans favoritställe på östkusten och sen ha lunch och bada efter det och det lät ju helt perfekt! Och vilken bra dag vi hade! 



Hans favoritställe var Forster där vattnet verkligen var hur fint som helst! 



Vi tog en promenad och tog lite "happy snaps" som han sa, innan vi åkte vidare och åt en jättegod lunch ihop. När vi skulle betala var han snabb och betalade allt åt oss också! Sjukt snäll! 



När vi svalt lunchen drog vi vidare till en fantastiskt fin strand, Seal Cliffs, och badade och flöt med i de stora vågorna. 
Eftersom han uppskattade vårt sällskap och inte ville att vi skulle behöva oroa oss angående tid och så vidare ner mot Central Coast, så ändrade han sina planer och körde oss hela vägen dit ner! 

Han har även bjudit hem oss till honom efter vi kommer tillbaka från Nya Zeeland. Då ska han visa oss sin båt och så ska vi ta en tur ut på den. Det ska bli riktigt härligt! 

Jobbet är slut!

Resor, }



Detta inlägget är skrivet i slutet av Januari. 

Förra veckan fick flera av farmjobbarna sluta eftersom det inte finns mycket jobb kvar att göra. Dallas, en supervisor kom till oss och sa att vi ändå hade jobb kvar till fredag denna veckan, men att vi skulle försöka vara tysta om det då han inte sagt något till de andra än. 

Folk blev ganska upprörda eftersom de fick reda på att de var tvungna att sluta samma dag. En fransk tjej var så upprörd så när vi stog och sorterade morötter vid morotsbandet så slängde hon en morot så hårt in i väggen framför så den gick av och jag fick den största biten rakt in i ögat. 
Jag hade låtit henne hållas först eftersom jag inte visste vad hon var sur för, men sen fick jag faktiskt be henne lugna sig. Det är inte speciellt skönt med en morot rätt in i ögat. 

Vi få som fick vara kvar på farmen spenderade de sista dagarna med att sortera potatis och tvätta pumpor. Men i onsdags säger hon i administrationen att det är sista dagen idag. 
Vi blev lite förvånade och visste inte riktigt vad vi skulle tänka. Vi missade ju två dagar med lön samt två farmdagar. 
Men efter allt så känns det riktigt bra ändå. Jag är såå glad över att vi har haft ett så bra jobb ändå. 

När vi åkte tillbaka till caravanparken bestämde vi oss för att sticka därifrån så fort som möjligt. Det fanns absolut ingen anledning att vara kvar. 
Vi frågade ägarna ifall vi kunde få tillbaka de pengar som vi lagt för kommande nätter och det var som tur var inga problem. 
Snabbt så packade vi återigen våra stora väskor och "städade" ur baracken. 
Sedan samlade vi delar av farmargänget som vi umgåtts med och tog lite kort och delade facebookuppgifter innan vi begav oss ut till vägen och liftade "hem" till Brisbane och Rick. 

Eftersom vi inte ville slarva bort de sista dagarna i Brisbane bestämde vi oss för att verkligen få ut det bästa möjliga av de tre dagar vi hade där. 
Valet var inte så svårt. Vi hade sedan innan redan bestämt att vi skulle besöka nöjesparken Dreamworld och vi skulle köpa ett tredagarspass där. 
Vi hade tre helt underbara dagar (trots att det regnade hur mycket som helst de två sista dagarna) på parken där vi åkte nästan allting och flera attraktioner åkte vi flera gånger. 
Förutom åkattraktioner hade de även ett stort vattenland där vi lekte runt som galna. 



Det absolut galnaste med vattenparken var ett rör som man blev instängd i. Man stog rakt upp och ner nästan, lite lutning bakåt. Sedan skulle man hålla händerna bakom huvudet och stå med fötterna i kors. 
Personen som hade hand om själva ivägsläppningen pratade i en mikrofon som gick in i röret. Hon räknade ner från tre och då försvann golvet som man stod på inne i röret och man föll rakt neråt en bra bit innan det kröktes och svängde innan man tillslut var nere i en bassäng. 

Vi hade som sagt riktigt bra dagar där vi kunde leka runt hur mycket vi ville! 

Dessa dagarna gick nästan för fort, och varje gång vi lämnar Rick och Brisbane så är det lite vemodigt. Men samtidigt vet vi att det fortfarande inte är sista gången vi ses. På vår östkusttripp ses vi igen! 

Helgen 16-18 Januari

Resor, }

Denna helgen har vi helt kunnat släppa tankarna på allt vad potatis och morötter heter. 

Vi skulle upp till Toowoomba igen för att träffa Rebecca, en ny tjej från Couchsurfing. 
Vi började själva trippen med att för första gången lifta med en lastbil! Scott, chauffören, tyckte vi var så trevliga att han ville att vi skulle träffa hans familj, eventuellt söndag eftermiddag, så vi kanske ska ringa honom sedan. Han ville iallafall att vi skulle höra av oss för han ville gärna skjutsa oss tillbaka till Gatton igen. 


Han hade aldrig hört talas om couchsurfing när vi berättade om det för honom så det slutade med att han hängde på oss tills vi mött Rebecca face to face, och då kunde han vara lugn och veta att vi hade hamnat i trygga händer. Annorlunda liftning men återigen en riktigt snäll människa! 

En timme efter vi kommit upp till Toowoomba så slutade Rebecca och vi åkte hem till henne. 
Hon kommer från en stor kristen familj och det kändes nästan som hemma för mig, men Molly var inte riktigt van vid alla bordsböner och sådant. 

På lördagen skulle vi ut på en utflykt över dagen. 
Hon hade samlat ihop ett gäng syskon och vänner så vi, tillsammans med åtta andra åkte iväg till en Nationalpark som hette Goomburra. Vi följde en bred bäck som ledde oss igenom en fantastisk djungel med mängder med ormar och andra djur. 
Vi såg runt femton ormar, en och annan ödla samt en enorm leguan. 

Jag gick ganska långt bak så jag såg endast bakdelen av den, men den var runt en meter långt och riktigt tjock! Jag hoppas någon fick bild på den så man verkligen får se hur den ser ut! 

Något som det även fanns gott om var blodiglar. Jag klarade mig utan även denna gång, men Rebecca hade sex stycken, men dock bara en som hade satt sig fast. Några av de andra killarna hade ett par stycken och en hade vuxit sig stor. 
Inga supermysiga kryp direkt. 

När vi kom tillbaka till bilarna hade vi en mysig liten picknick innan vi åkte hem igen. 

På kvällen innan vi skulle gå och lägga oss åkte vi med pappan i familjen ut i en stor hage för att leta efter en kalv som skulle matas med flaska eftersom kossans juver var förstockat. 
Det var hemskt att se, och de sa att man inte gör något åt det. Juvret var så stort och svullet att de nästan drog i marken. 

Denna kvällen var den första kvällen på kanske över en månad som vi upplevde kyla. Vi stog på flaket på bilen när pappan körde så då blev det kallt eftersom vi åkte ganska fort. Men det var riktigt kul! 

Nu är det söndag morgon och jag sitter på en trappa utanför vårt sovrum och skriver. Om några timmar ska det vara gudstjänst här. De har ett litet extrahus som de använder som kapell. 
Mamman är kantor och pappan ska hålla i läsningen eftersom prästen varannan vecka måste åka en bra bit till ett annat ställe och ha gudstjänsten där. 

I eftermiddag ska vi nog kontakta Scott igen och så får vi se om viska träffa hans familj eller om han iallafall kanske kan skjutsa hem oss. 
Vi ska iallafall vara noga med att komma hem innan klockan sju ikväll. Den nya arbetsveckan och sista arbetsveckan börjar imorgon och vi vill gå och lägga oss senast åtta för att orka upp tidigt igen. 

Det ska bli så skönt att vara klar med farmjobbet för denna gången. Jag är stolt över oss att vi orkat jobba så mycket som vi gjort! Ganska ofta har vi jobbat mellan nio och tio timmar. När vi kommit hem har det endast stått dusch, middag och sedan sova på agendan. Sedan samma visa igen och igen och igen. 
Men nu är det snart klart! Fantastiskt skönt! 

Tacos, motorcykel och liftarhäng

Resor, }

10-11 Januari

En helg. Två dagar ledigt men med ingenting inbokat. Vad i hela fridens namn ska man egentligen hitta på här ute när det inte finns någonting speciellt att göra?

Vi börjar med att försöka slå ihjäl lördagens timmar. På morgonen gick vi en lång promenad innan det blev alldeles för varmt i solen. Svetten rinner för varje steg man tar, men solen stekte inte alls för mycket på oss. Och ja, självklart använder vi fortfarande 50+ solskyddsfaktor varje dag innan vi går ut i solen. 

På dagen åkte vi in till Gatton och vi hittade för första gången sedan nyår, täckning så vi kunde bl.a. ta en titt på våra bankkonton och se till att våra tre löner kommit in. Underbart! Det är definitivt värt att slit när man ser att det klirrar till i kassan. 
Efter lite svaranden på meddelanden på facebook så gjorde vi lite veckohandling på Coles innan vi liftade tillbaka hem till Tenthill Caravan Park. 

När vi kom tillbaka gjorde vi något vi väntat på nästan hela veckan. Något som ändå kändes svenskt men som härstammar bortifrån Mexico. Ja, ni är på rätt spår. Vi hade Tacofredag! Ni anar inte hur gott det var! Och för första gången så har jag köpt kött, köttfärs, här nere. Parentes: Det är ganska otroligt, men jag har börjat äta sjukt mycket vegetarisk mat här nere. Molly är vegetarian och jag har lärt mig att älska den maten också! Bönor, kikärtor och sedan en del tonfisk och ägg. I alla dess former. 
Men nu när det vankades tacos så köpte jag för första gången kött i butiken och för 3 dollar, ca 25 kronor, fick jag 500 gram urläcker köttfärs. Jag är ju trots allt en köttälskare så det kändes som en riktig fest upphöjt till två när vi senare åt våran fantastiska tacos ute på vår egenbyggda såkallade uteterass. (Brädor och backar vi hittat bakom toalett- och duschhuset där man säkert inte får vara egenligen. )


Det enda småtråkiga var att italienarna hade en fest, förlåt, "fest" igen, och de hade på riktig skitmusik ganska högt. Men vi smällde i oss mat för tre personer var innan vi gick in och hade en poddkväll. Vi slängde oss på sängen, lät maten smälta och lyssnade på Christer och Morgan från P3. Något som vi gör ganska frekvent. Vi älskar våra poddstunder. Mestadels har vi lyssnat på dem på farmen när vi har rensar ogräs eller potatis, men när vi rensat morötter istället så kan vi inte höra någonting eftersom maskinen är så fruktansvärt högljudd. Jag är så glad att jag frågade om öronskydd. Tyvärr äger tydligen ingen här nere någon form av hörselkåpor, men det fanns som tur var öronproppar som iallafall hjälper något innan de sakta ploppar ur öronen igen. 
Men nog om det. 
Vår tacosfredag var fantastisk. Inget fel med den alls. 


När vi vaknade upp på söndag morgon visste vi inte riktigt heller vad vi skulle göra. Matt, han som vi åt mat hos häromveckan hade skickat ett sms om att han var ledig söndag morgon i ett par timmar mellan hans arbetspass (ambulansare) och att vi eventuellt kunde hitta på något med honom då. 
Det sjukaste var att han jobbade fram till fyra på morgonen på grund av att han hade jouren, men sen, för våran skull så gick han ändå upp tidigt och tog sin motorcykel hit till caravanparken för att vi skulle få åka med honom. Vi fick åka med varsin gång på hans motorcykel!! Helt underbar känsla! Molly åkte först och jag satte min GoPro på hennes hjälm. Dock föll den av när de åkte, men den höll. Gött att veta! Den håller vad den lovar! Lite märken här och var på huset, men den är ändå hel och fungerar precis som den ska. Tråkigt nog så finns det ingen kraschfilm på den. Det verkar som den automatiskt plockat bort den delen precis innan den flög av. Rackarns, det kunde blivit en riktigt ball film. 



Sedan var det min tur att åka. Fantastiska fria känsla! Molly åkte i hela 170 km/h och jag åkte i 156 km/h vad jag kunde se. Är väl kanske lite avundsjuk, men samtidigt exakt lika lycklig efter allt adrenalinrus som gick genom kroppen. 
Matt är en så fantastisk människa! Och inte den sista fantastiska människa vi hängt med idag faktiskt! 


Vi bestämde oss för att återigen försöka ta oss in till Toowoomba bara för att få dagen att gå. Vi hade hört något om en japansk trädgård så vi tänkte att vi kunde ta oss till den och äta vår medhavda lunch där. 

Tummen upp vid vägen och ett par bilar drar förbi. Då ropar en kille som står vid macken som tillhör detta stället, om vi vill ha en lift. Javisst, det var ju precis det som vi ville ha. 
"Jag kan köra er till Gatton om ni vill, jag gissar att ni ska dit." 

Vi skulle ju till Toowoomba men Gatton är lättast att åka till först, så det blir jättebra! 

Tim, han bodde egentligen inte alls långt från Tenthill men ville köra oss ändå. När han hörde att vi skulle till Toowoomba så sa han att han lika gärna kunde skjutsa oss dit också. Han skulle ändå åka till sina föräldrar och hämta en låda med grejer. 

Vi åkte alltså med Tim ända till Toowoomba, och innan hans föräldrar hade kommit hem så besökte vi den Japanska trädgården (efter en lång tids sökande). 




Han tyckte uppenbarligen den var roligt att hänga med oss, och eftersom han ändå, precis som vi, inte hade planerat något särskilt för dagen, så fortsatte vi att besöka ställen lite härochvar runtom Toowoomba. Det var allra först The Picnic Lookout, samma som förra gången vi var där men då vi inte såg någonting på grund av alla moln, sedan den Japanska trädgården, efter det, en annan utsiktsplats och sedan åkte vi till ett ställe kallat Crows Nest. Det var en Nationalpark med mysiga stigar kring ett vattendrag med vattenfall. 
Vi hade en fin lunch där och Molly tog sig ett dopp. 



Sist på dagens agenda med Tim så åkte vi till ytterligare en utkiksplats innan han skjutsade oss tillbaka till Tenthill. 


Det tog ett tag innan de fick ordning på åt vilket håll norr var... 

Hela denna turen blev av tack vare Margret, damen som jobbar här och som turligt nog stog och gjorde frukost imorse. Tim var inne och skulle köpa sig lite mat och hon sa till honom att han skulle skynda sig ut och se om de svenska tjejerna stog kvar och om han kunde plocka upp oss. Och så blev det! Ännu en helt fantastisk dag blev av. 

Nu ska vi ut och springa en runda innan det blir lite kvällsmat. Sedan är vi förhoppningsvis i säng innan åtta (senast!) eftersom vi ska upp till en ny jobbvecka som drar igång halv sex imorgon bitti. Upp vid fyra som vanligt. Nu kör vi! Två veckor kvar! 

Vi hoppas denna veckan går riktigt fort eftersom det redan nästa helg är inbokat en spännande grej med nya människor vi inte träffat än. Allt via underbara Couchsurfing! 

Åttonde Januari - Uteritt

Resor, }

När vi åkte till Toowoomba för ett par veckor sedan fick vi lift av en tjej som heter Lindsay. Hon verkade vara en trevlig tjej och vi delade telefonnummer. 
Senare fick vi sms där hon frågade om vi ville äta mat hos henne någon kväll. Javisst, tänkte vi. (Skönt att vara ifrån caravanparken ännu en gång.) 
Dagen innan vi skulle till henne fick vi sms om att hon hade kommit upp med en annan plan. Hon äger nämligen en häst som hon har på en gård inte alls så långt bort från där vi bor. 
Hon plockade upp oss och vi åkte ut till ett fantastiskt fint ställe. Upp på ett berg med utsikt över många andra kullar låg en hästgård. Kvinnan som bor där har enorma marker där hästarna går i hjordar. Så stort är det. 
Och det bästa av allt var att vi fick rida! Det har varit på våran att-göra-lista att rida här i Austalien. 
Vi kommer inte ihåg vad Mollys häst hette, men jag hade Boris, en busig häst men som skötte sig riktigt fint ändå. 


Vi red en bra stund. Hela ritten var på hennes marker, och det kändes som att rida i en nationalpark. Så fantastiskt vackert! Svårt att få med en känsla på en mobilbild, men ni får försöka leva er in i bilden så gott ni kan. 


Med oss på ritten var Tip, kvinnans hund. Han sprang omkring lite överallt runtomkring oss medan red. Allt var verkligen så idylliskt. 

Det var en helt fantastisk kväll. Och som jag saknar att rida! Måste se till att göra det oftare i framtiden! 

Nyår 2014-2015

Resor, }


Nyår blev en svårplanerad dag i vår kalender. Vi skulle jobba på dagen och vad vi skulle göra på kvällen hade vi länge ingen aning om. Allra helst ville iväg från denna caravanparken, men visste vi inte vart vi kunde åka så var en av alla varianter på möjligheter att skippa nyår helt. Ungefär som vi gjorde med julen. 
Men innan vi skippade det helt så slängde vi ut lite frågor till både Matt, killen som bjöd oss på god mat hemma hos honom, samt Rick, Aussie-Daddy. Vi visste att vi alltid kunde åka till honom men han skulle ut och vara på någon camping sen på helgen och då tänkte vi att vi skulle jobba om det gick. Även fredagen skulle innebära jobb och han skulle åka på torsdagen så vi fick välja bort att följa med honom. 
Men vi valde inte bort honom helt. Nyårsafton skulle han ändå vara hemma på och han ville gärna att vi åkte till honom över nyår. Så det gjorde vi. Utan problem liftade vi hela vägen. Ja, verkligen hela vägen då sista killen ville skjutsa oss ända till dörren. Superschysst! 

Det var så skönt att vara tillbaka. Det var som om vi alltid varit där. 
Vi började med att tvätta upp våra kläder och självklart prata massa med Rick om senaste veckan. 
Vi lagade mat ihop som vi lite senare hade till streetpartyt som var utanför på grannens tomt. 



Det var en hel del äldre folk men även några stycken yngre. 
I träden hängde mysiga ballonger med lampor i och barn sprang omkring med tomtebloss. 



Mitt i alltihopa dyker en enorm orm upp på gatan. En carpetsnake, säkert 1,5 meter lång. Rick var modig och tog tag i svansen på den och den kissade på honom så det stank riktigt illa. 
Han gick med den till träsket bakom hans hus där den fick ringla sig ner i vattnet. 



Allteftersom kvällen gick så insåg vi att vi antagligen kommer bli ganska besviken på oss själva ifall vi inte beger oss in till South Bank och tittar på fyrverkerierna. En helt fantastiskt bra sak som gällde tågtrafiken under nyår var att den var helt gratis! (Detta hade aldrig hänt i Sverige.) 
Man fick åka fritt hur som helst! Riktigt bra med tanke på hur många som kanske eventuellt tagit bilen istället för tåget egentligen. 

Vi kom med tåget i sista sekunden. Vi sprang över tågspåren när allt blinkade rött och verkligen sprang snabbt in på tåget. 

Fyrverkerierna var fantastiska. Vi var så nöjda över att vi åkte in och att vi faktiskt inte stannade kvar på caravanparken iallafall. 


Grundplanen var Sydney från början men det gick bort när vi insåg att vi faktiskt inte hade vägarna förbi där just i dessa tider, plus att kaoset som råder där runt nyår inte tilltalade oss riktigt. Brisbane dög bra för oss. 



Efter ett fantastiskt sprakande blev vi sugna på att gå ut och fira in det nya året. För en gångs skull var vi ordentligt danssugna men det fanns inget ställe på South Bank som man kunde komma in på eftersom allt, hör och häpna, var privatfester? 
Danssuget svalnade av men vi bestämde oss för att gå ut och ta en drink iallafall. När vi äntligen hittade ett ställe så kom vi inte in ändå. Molly hade glömt sin legitimation. Lite surt, men samtidigt hade vi ju haft ett nyårsfirande bättre än väntat så det var inte hela världen. 
Vi tog tåget tillbaka hem igen och gick och la oss ändå nöjda och glada. 

Julafton 2014

Resor, }



Allt annat än en vanlig julafton. Vi vaknade upp vid tjugo över fyra och åt frukost, bestående av müsli, banan och mjölk samt ett glas juice. 

Sedan åkte vi till jobbet, precis som vanligt. 
Dock så behövde vi inte weeda idag (yay!). Vi skulle få vara i the shed. Tak över huvudet och ingen stekande sol. Skönt! 
I skjulet så sorterar man potatis och morötter. Både jag och Molly började vid potatisen och där blev jag kvar tills arbetet var slut för dagen. Molly flyttades efter ett par timmar till morötterna. 
Vad man gör är att man står vid ett slags rullband där potatisarna åker förbi och så slänger man de som är kassa och ruttna och lägger de som är större än de flesta andra i en separat låda som står vid ens fötter. 

Även detta var ett väldigt enformigt jobb men dagen går ganska fort ändå. Segast är det de 45 minutrarna innan smoko eller lunch. 

Vi hade planerat att rensa ogräs på eftermiddagen eftersom vi inte hade något slags julfirande planerat men de hade slagit på vattnet över ingefäran så då fick vi nöja oss med en halv dags jobb och åka tillbaka till campingen. 

Nu skulle vi bli tvungna att få tag på ägarna till stället. När vi kom in till receptionen/affärsdisken så möts vi av en otroligt stressad dam som slänger ur sig något om att vi måste ju säga till innan vi går in där och att vi inte får lov att vara där utan att ha betalt. Vi säger lugnt att vi försökt få tag i någon flera gånger men att ingen varken synts till eller svarat i telefon. Då säger hon samma sak igen men att vi får komma tillbaka en timme senare för att kolla upp om det finns någon ledig barack och betala för föregående natt. (De vet bara om den natten. )

Efter en timmes väntan går vi tillbaka men möts då av svaret att vi får vänta tills klockan kvart i två då den manliga ägaren ska möta upp oss vid killarnas barack. Ingen kommer dit. Vid halv tre går vi återigen in i receptionen och får svaret att vi får vänta ytterligare ett par timmar på att mannen skulle visa oss lediga baracker. 
Vi var lite lagom småirriterade på det men när vi väl fick tag på en egen barack (ett kök och ett sovrum) så verkade extrabetalningen vara som bortblåst. 
Stället är riktigt sunkigt och toaletterna kan inte spola ordentligt. I vår barack har vi en ugn med två rostiga spisplattor på (som faktiskt fungerar!), en stor kyl plus frys och lite köksprylar men där mängder saker fattas. Tillexempel ett kastrullock. 

I sovrummet hittade vi två säckar med gamla äckliga tyger av olika slag och lakanet som antagligen skulle höra till sängen passade inte ens så vi gick tillbaka en gång till till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att få ett helt och rent lakan. 
"Jag har lite fullt upp just nu men jag skickar Robert så kommer han om en liten stund och har fixat det åt er." 

En liten stund innebar till nästa dags förmiddag. 

Men på kvällen försökte vi göra det lite juligt i väntan på natten så vi åt pepparkakor, chokladbitar och drack glögg som vi hade med oss från Brisbane. 
Molly gick till grannen och frågade om levande ljus. Han hade inga, men några italienare bredvid honom hade ett par värmeljus som de gav till oss. 

Så våran julaftonskväll blev i alla fall lite mysig tillslut. Vi satt i vårt första egna boende och lyssnade på tre ganska okända jullåtar (de enda vi hade på en offline-lista på spotify) innan vi fick lappa ihop våran madrass med handdukar och en sarong så det fick bli som ett lakan. 

Stället är fruktansvärt ovärt dyrt med tanke på hur äckligt det är här. Men vi ser det som ett litet test. Det är ändå bara en enda månad av ens liv och vi är ju här för att jobba. 

Så det är bara till att kämpa på. Snart är det över och då har vi lite mer pengar på kontot och vi kan nöjda lämna detta stället för att äventyra på Nya Zeeland. 


Julafton 2014. Tonfiskspasta på egenbyggda utemöbler.