- musicandlyrix

Det känns riktigt overkligt att vara här. Först kändes det som London när vi rullade in med tåget. Det var ganska skruttigt, tegelbyggnader, samt att det var regnigt. Och det var inte lite regn. Det var spöregn som mer eller mindre höll i sig i tre hela dagar.

Men själva staden var fin! Vi hade hört att Sydney är en superstressig stad med gator som är allt annat än i ett rutmönster, men vi fick inte riktigt den uppfattningen. Det vi hann se var helt okej stressigt, det är ju en storstad, och vi var inte alltför vilse.

För att underlätta bloggandet som jag aldrig tycks komma ikapp med, så följer här bilder på vad som hände i Sydney.

Vi såg solen gå ner i Central coast där vi couchsurfade i ett lyxområde. Personerna vi bodde hos var mindre gästfria så vi var ganska glada när vi lämnade dem följande morgon.

Vi explorade staden och var inne i Queen Victoria Building, världens vackraste köpcenter.

Här åt vi spännande och fantastiska luncher. Vi tittade även på när folk gjorde godis och jag lagade min trasiga skärm på mobilen. (Lyckades spräcka mer eller mindre hela skärmen på den på farmen då jag tappade den på en potatis.)

Vi hängde och bodde hos BillyDylan, vår vän som vi träffade när vi seglade i Hobart. Han jobbar nu på ett skepp i Sydney.

Vi firade Australia Day med Mollys vänner som vi ska vara med på Nya Zeeland. Riktigt goa människor!

Har tyvärr ingen bild på dem här än, men ni som känner mig och följer min Instagram (salometobin) har sett dem där.

Vi såg det mest spektakulära fyrverkerna någonsin. Troligen de mäktigaste vi någonsin upplevt och kommer att uppleva.

Jag var för första gången på hela denna resan, på egen hand i en främmande stad. Detta eftersom Molly råkade glömma sin telefon på båten där vi bodde, så då gick jag runt på egen hand i drygt en timme.

Jag gick till The ANZAC memorial building, vilket är en minnesbyggnad för alla de soldater som deltagit i krig.

Det var ett minst sagt intressant besök. En man berättade bland annat för mig att alla 120 000 stjärnor i taket symboliserade alla dem som deltog i första världskriget.

I mitten på bottenvåningen kunde man se ner på en spartansk skulptur som symboliserade en man kropp som bars hem efter att han dött i krig. Kroppen bärs av alla de kvinnor som han har en relation till. Hans mor, syster, fru osv.

Mannen som berättade detta för mig kom senare fram till mig igen och sa: "Jag brukar normalt inte berätta detta för folk, men jag var med och krigade i Vietnamkriget. Du kan få känna här på mitt huvud på en skada jag fick. Jag var medvetslös och min mamma kallades till att flyga över till Vietnam och se mig dö. "

Jag fick känna på mannens huvud. Under håret döljde det sig ett djupt hål ner i hjässan på honom.

Det var en konstig känsla att få känna på någon främmande soldats krigsskada. Kommer nog aldrig glömma det.

Sista dagen i Sydney fick vi äntligen solsken! Trots hemska skavsår på grund av de blöta skorna, gick vi och turistade. Vi tog en promenad i The Royal Gardens och efter en picknicklunch där gick vi och petade på Operahuset.

Känns så overkligt att ha varit där!