Larapinta Walking Track 17-20 Augusti
Resor, }Vi är äntligen klara! Vi har jobbat nu i två månader. Det har varit två tuffa månader med knappt någon ledig alls känns det som. Jobba, äta och sova.
Det bästa jobbet vi har haft har varit på caféet. Eastside Pilates and Coffee. Och ja det stämmer. De har pilates (och även yoga) som vi har prövat på.
Det har varit vårt helgsjobb, fredag till söndag. Vi har varit som en liten familj. Det har varit både lugna och hektiska dagar men så fantastiskt kul jobb!
Men som sagt. Vi är färdiga.
För att ha ett bra avslut på vår vistelse i mitten av Australien så har vi sedan ett bra tag tillbaka tänkt att vi ville gå några etapper på Larapinta walking track. Hela vandringen är 223 km lång och tyvärr hade vi inte tiden som krävs för att göra hela.
Vi hade fyra dagar att spendera på vandringen. Fyra, eftersom vi ville ha en sista helg på cafét. Så i måndags, den 17 augusti, började vi.
Peter, underbara Peter, och vi, åkte ut till ett ställe som heter Ormiston Gorge. Där gjorde vi alla en liten vandring på 2-3 timmar inklusive picknick som vi ordnat.
När vi tillslut kom tillbaka genom Ormiston Gorge...
och parkeringsplatsen så sa vi hejdå till Peter och bestämde oss för att faktiskt börja gå en bit på Larapinta redan på eftermiddagen.
Det var en fantastisk plats och den bästa på hela vandringen. Kan det ha berott på att det inte var någon egentlig campingplats? Eller att det var helt vindstilla och absolut knäpptyst? Att det var på toppen av ett berg när solen gick ner? Att stjärnorna var extremt tydliga och Vintergatan låg som ett band över himlen?
)
Nu väntade sista helgjobbet innan det var dags att ge sig ut på vidare äventyr. Vi skulle lämna Alice Springs för gott.
Larapintavandringen är uppdelad i 12 etapper. Vi startade alltså från Ormiston som är mellan etapp nio och tio, och vi gick "baklänges" och gjorde tre hela etapper över fyra dagar.
Mina ben kändes kan jag säga. Detta eftersom jag sprang halvmaran på Alice Springs Running Festival dagen innan.
Men efter att ha fått igång benen så blev det bara bättre och bättre.
Efter fyra timmar med en riktigt brant backe i slutet så bestämde vi oss för att slå läger.
Det var en fantastisk plats och den bästa på hela vandringen. Kan det ha berott på att det inte var någon egentlig campingplats? Eller att det var helt vindstilla och absolut knäpptyst? Att det var på toppen av ett berg när solen gick ner? Att stjärnorna var extremt tydliga och Vintergatan låg som ett band över himlen?
Jag skulle säga; allt av ovanstående spelade in. Det fanns inget fel alls med den platsen.
På tisdag morgon åt vi en klassisk grötfrukost, tog ner våra kläder från vår så kallade julgran, drog på oss dem, packade ner tältet och fortsatte vandringen.
Den dagen gick vi till Serpentine Chasm. På vägen dit såg vi folk för första gången på vandringen.
Vi gick nerför berget vi campat på, en bit i ett urtorkat vattendrag och sedan igenom en riktigt lång dag. Fantastiska vyer.
När vi svängde av från dalen gick vi igenom Inarlanga pass, det var ett gap mellan två bergskedjor kan man säga. Efter att ha klättrat över många stenar, stora som små, så var vi inte långt ifrån det som blev vår andra camping. Och äntligen hade vi säkrat vatten igen. Här fanns två stora behållare med vattenkranar. Vi fyllde på vårt vattenförråd (ca 10 liter) innan vi nästa dag fortsatte den långa vandringen.
Dag tre var det klättring som gällde. Upp, upp och upp. Ett segt berg att ta sig uppför men har man lunch att se fram emot så går det ganska bra.
När vi kom upp mötte vi en hel skock med folk som tillsammans med en guide gjorde en sexdagars vandring men de hade sovplatser ordnade och fick skjuts lite hitochdit så det kändes lite halvfusk om ni frågar mig, men ändå utmärkt om man ändå vill utmana sig själv med en vandring som den.
Även den gruppen med folk åt lunch där. Det bästa av det bästa hände här. Deras guide gick och bjöd gruppen på choklad. Molly och jag sa till varandra (på svenska) att det verkligen hade suttit fint med choklad även för oss och att han bra gärna kunde ge oss litegranna också, och vips kom han över och vi fick choklad vi också! Det var så sjukt gott.
När de sedan begav sig vidare fick vi resten av deras chokladkaka och vi var nästan barnsligt glada.
Vi fortsatte att knalla iväg efter lunchen och såg helt fantastiska vyer.
Har man klättrat upp måste man på något vis ta sig ner, så nerför berget gick vi innan vi kom fram till nattens läger vid Serpentine Gorge där vi tog en titt uppe vid utkiksplatsen innan vi kröp in i våra sovsäckar för natten.
Magisk gorge.
Sista dagens etapp var den kortaste. Vi var framme redan vid lunchtid. Dagen innan fick vi reda på att det fanns ett vattenhål vid Ellery creek där man faktiskt kunde bada så efter att vi gått många över många kullar och förbi denna grodan (?) ...
... så kom vi äntligen fram till där Peter skulle plocka upp oss. Vi hade klarat det!
Vi gick ner till vattenhålet, drog av väskorna och allt utom trosorna och rusade i det extremt kalla vattnet. Det var snabbt i och upp några gånger innan vi rullade ut våra underlag och tog igen oss innan Peter så snällt kom och hämtade oss.
Så vi gick från Ormiston Gorge till Ellery Creek. Alltsomallt 65 kilometer.
Vi var nöjda.
(I början på veckan därefter klättrade vi Mt Sonder som var sista etappen på vandringen.
)Nu väntade sista helgjobbet innan det var dags att ge sig ut på vidare äventyr. Vi skulle lämna Alice Springs för gott.
