Kakadu National Park 4-8 September
Resor, }4 September
Morgonen den fjärde september checkade vi tre, Molly, Kajsa (Mollys syster) och jag ut från hostelet och begav oss mot grannstället, biluthyrningsfirman.
Efter att ha fixat med alla papper för bilen så var den "våran". Kusligt nog mest min då jag stog som förare. Vuxenpoäng.
Efter att ha knölat oss ut på gatan (skymd korsning) så var det inte bara att direkt bege oss ut i nationalparken. Kajsa hade oturligt nog tappat en del av sin tand och det skulle först ordnas hos tandläkaren. Vi ställde oss på Woolworths (matbutikens) parkering, och där fick man stå i max två timmar. För att inte råka i för stora trubbel så gick jag och bytte parkering innan de två timmarna hade gått. Dock såg jag att det stod att det var max två timmar per dag, inte per gång man hade en ruta. Men hur kunde de så noga veta, tänkte jag och hoppades på det bästa. När vi sedan kom tillbaka till bilen så var vi där inte långt efter de två timmarna hade gått. Från håll ser vi en kille som står och grejar framför vår bil. Vi trodde först att han skulle ha en kundvagn eftersom de var precis där, men nej, det var en parkeringsvakt! Jag var påväg att få min absolut första p-bot!
Paniken växte hos oss alla tre och vi konfronterade killen lugnt och sa att vi var tvungna att åka till tandläkaren akut och att vi faktiskt bytte ruta och han räddade vår dag genom att klicka "delete" på sin apparat och knyckla ihop lappen som satt på rutan. Pjuh!
Nu kunde resan äntligen börja. Mot Kakadu National Park.
På vår väg mot Kakadu så stannade vi till vid ett informationscenter för att få reda på var vi kunde se krokodiler och eventuellt gå på en croc-cruise. Vi fick info och ringde till ett ställe som var "The original crocodile jumping cruise". Klockan tre skulle det vara dags. Efter lite missförstånd med kartan så kom vi fram.
I det extrema och svettiga hettan åt vi först lunch och sedan gick vi ombord på båten. Både Molly och jag var lite oroliga över att det skulle vara som när vi skulle se på valar i Kaikoura på Nya Zeeland, att det skulle ta riktigt lång tid innan man fick se dem om ens alls, men innan ens guiden som också var den som körde båten, hade hoppat i båten så simmade det förbi en krokodil i vattnet. De flesta som satt i båten var inte överdrivet överväldigade av den men vi tre tyckte det var riktigt häftigt att faktiskt se den ute i det vilda!
När vi åkte på Adelaide River så såg vi riktigt många och guiden visste namnen på alla och kunde berätta olika saker som att den honan föddes bara med en halv arm, eller han är aggressiv och hoppar helst inte högt utan smyger sig upp mot köttbiten underifrån där man inte kan se honom för vattnet är så grumligt.
Han berättade en del om varje krokodil vi såg. Vi körde också så vi fick se var de lägger äggen. Honan låg på sandbanken på andra sidan och hade sitt vakande öga över oss.
Det som förvånade oss mest var kanske båten. Man kunde lätt luta sig över relingen och med tanke på hur lätt och snabbt krokodilerna kan hoppa upp så var båten ganska, om inte väldigt, osäker om man inte satt ner och hade armar och kroppsdelar tillrätta.
Guiden sa ibland till att man måste ta in armarna om man tillexempel stod och pekade. Han berättade att de en gång hade en man ombord som hade en kamera med ett enorm linshus och krokodilen trodde det var något ätbart så hoppade upp för att ta den. Krokodilen missade med en inch. Mannen tyckte det var riktigt häftigt men guiden sa att han nog inte skulle tycka det var så häftigt eftersom han hade åkt med efter om krokodilen fick tag på kameran eftersom remmen satt runt hans hals.
Annan fakta om krokodilerna i Adelaide River och på det stället var att det hade aldrig hänt att någon krokodil ätit någon människa. Förrän förra året. Det var en man som stått alldeles för nära vattnet vid någon kant. Guiden hade ropat åt honom men han hade bara gett tummarna upp tillbaka. Sedan kom en krokodil och slukade honom.
När de hängde ut köttbitar med ben från båten så hörde man hur de hur lätt som helst krossade bytet med de enorma gapen. De kan pressa käkarna upp till tre ton.
Den sista krokodilen vi såg var den största och den som dominerade i de vattnen runtomkring där. Den var runt sex meter lång. Enorm! Han fick den att komma upp på sandbanken så man såg hans fulla längd. Mäktigt!
Efter denna turen så åkte vi vidare och körde igenom öppningen till själva parken. Vi körde långt och länge innan vi hittade ett ställe där vi kunde köpa passen.
När vi åkte längs med de långa vägarna kände vi plötsligt hur det luktade rök. När vi fortsatt en bit så såg vi hur det brann i skogen på båda sidor av vägen och ingen var där. Vi blev lite oroliga men fortsatte köra genom den tunna röken.
När vi efter bra bit kom fram till campingplatsen så var det redan mörkt. Plötsligt blev det ganska tjockt med rök och det kändes mer osäkert nu än tidigare. Vi gick och frågade några andra som campade där men de sa att är det riktigt illa så kommer det komma parkvakter och säga att vi borde bege oss därifrån.
Senare på kvällen kom samma människor över till oss och sa att de sett på internet att det var en bushfire i Jabiru vilket låg cirka två mil från oss. Så röken måste ha kommit därifrån.
Det blev inget allvarligare än tunn rök så vi kunde gå och lägga oss. Det var fruktansvärt varmt och svettigt men vi gjorde allt för att försöka överleva. För att inte skrämma upp Kajsa för mycket så behöll Molly och jag en riktigt positiv och fin ton vilket i slutändan funkade ganska utmärkt. Molly och jag la oss i tältet och Kajsa sov i bilen.
Detta var den mest extrema natt vi varit med om men på något vänster lyckades vi faktiskt somna. Ingen av oss hade väl den bästa sömnen i våra liv men tillräckligt för att orka med nästa dag.
5 September
Andra dagen av detta äventyret, den femte September, packade vi snabbt ihop och åkte till ett informationscenter där vi kunde fylla vattenflaskor, äta lite frukost samt tvätta av oss litegrann.
Efter det åkte vi ut till Ubirr, ett ställe där vår franska vän Gabriel, han vi träffade på Tasmanien och spenderade några dagar med, hade tipsat oss om. Han rekommenderade att vi åkte dit strax innan solnedgången men tidsmässigt var det svårt att planera in det eftersom vi behövde åka så långt på eftermiddagen.
När vi körde ut till Ubirr såg vi ett par riktigt udda stenar som jag och Molly kände var kul att stanna och ta kort på.
Sedan var det inte långt kvar till Ubirr. När vi kom dit lyckades vi diskret följa med en grupp med en guide som berättade en hel del om alla gamla målningar som var på klipporna vi gick förbi. Han berättade även lite om olika växter, men målningarna var mer intressanta om ni frågar mig.
Från toppen av vandringen där vi gick så såg vi ut över ett område där de spelade in lite av Crocodile Dundee.
Även denna dagen var extremt svettig men flera timmar senare kunde vi för första gången svalka av oss ordentligt. Vi hade åkt flera timmar för att komma till Gunlom. Vi var osäkra på om vi kunde köra dit med våran lilla pluttebil men vi frågade en annan kille som var vid infocentret som vi åkte till, och han sa att det skulle nog gå. Hans tjej var mindre säker men vi gjorde ett försök och vi kom fram. Det var skumpigt värre vissa bitar men bilen verkade hålla och vi kunde klättra upp vid vattenfallet och bada i en infinity pool som var precis innan det höga fallet ner.
Riktigt vackert ställe! Och just det! På vägen in dit så såg vi en buffalo! Den första och enda vilda buffalon jag någonsin sett! Eftersom jag var tvungen att ha ögonen uppspärrade och bara se på vägen så såg jag den inte mer än när den sprang över vägen lite längre fram, men den hade horn enligt Molly och Kajsa, men det var inga sånadär enorma horn som man kan se hänga upphängda.
För att få en billigare natt och för att komma iväg tidigt morgonen efter så körde vi tillbaka en bit på grusvägen och campade på en annan campingplats. Denna natten sov jag i bilen och det var faktiskt behagligt och tillochmed lite kyligt så jag fick stänga fönstrena som jag öppnat litegrann och sträcka mig efter ett par handdukar och min sarong som jag kunde lägga ovanpå silkeslakanet.
6 September
Idag begav vi oss mot Jim Jim Falls. Vi hoppades och höll alla tummar för att vi skulle kunna få lift från den stora vägen och sedan in till fallen. Detta eftersom det var en 4WD väg och vi kunde och fick inte köra där med vårt lilla blåbär.
Vi hade ingen vidare tur. Efter en timme åkte vi istället till ett ställe som kallades Maguk. Vi hade hört om det dagen innan i poolen i Gunlom där en man sa att det var ännu bättre plus att vägen in dit inte alls var lika dålig som den in till Gunlom.
Vi tog oss till Maguk utan några svårigheter och när vi väl kom till badstället var det det bästa badstället någonsin.
Vattnet var superklart och trots att man inte fick hoppa från klipporna så gjorde alla det ändå. Den högsta vi hoppade ifrån var kanske 6-7 meter upp och det kittlades bra i magen.
Det jobbigaste som hände här var att min GoPro läckte in vatten så den fungerar inte längre. Jag hoppas på all tur i världen att den ska kunna starta igen! Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra... Vill ju inte lägga ut alla de pengarna på en ny.
Tekiska prylar och jag är ingen bra kombo just nu. Spräckt mobilskärmen för tredje gången nu också. Suck!
Men upplevelsen vid Maguk var fortfarande helt fantastisk och det blev den enda grejen för dagen.
När vi åkte vidare så blev jag så förvånad. Jag försöker hela tiden hålla ögonen öppna för nästa buffalo men istället sprang något annat grått och stort över vägen. En åsna! Hur oväntat som helst så vi stannade och tog ett kort på den.
Vi har ingen aning om de ens ska finnas där eller någonting och tyvärr hade vi noll täckning på telefonen så vi kunde inte ringa någon heller.
Men den såg frisk och glad ut så det var ju bra iallafall.
Innan vi kom fram till Edith Falls, det som kom att bli vår campingplats så såg vi en riktigt tjock rök torna upp sig från två olika ställen.
Vi har ingen aning om vad det kan ha varit men vi måste kolla upp det när vi får tillgång till internet eller om vi kanske träffar någon som vet.
Vi hann inte se vattnet här vid Edith Falls innan det var dags att äta och lägga sig så vi kommer gå till imorgon på morgonen. Eventuellt stannar vi här två nätter också så då kan vi nog bada när vi kommer tillbaka på kvällen igen sen också.
7 September
Den sista dagen av äventyret skulle spenderas i kanoter i Katherine Gorge, om vi hade tur. Eftersom det inte fanns någon tillstymmelse till täckning för mobilen så kunde vi inte förboka men så fort vi kom in till Katherine så gick vi in på informationscentret och bokade kanoter som vi skulle ha från halv ett på dagen.
Om vi spolar tillbaka till morgonen så kan jag berätta att jag drog den största av lättnaders suckar när jag märkte att GoPron kommit tillbaka till liv igen. Pjuh! Hade nästan befarat det värsta; inga mer bra bilder från en vidvinkelkamera på denna resan. Eller kanske, om jag hade köpt en ny, men det hade jag verkligen inte velat spendera mina pengar på. Men nu behövde jag inte tänka mer på det!
Vi åkte ut till Katherine Gorge som ligger i Nitmiluk National Park. Jag vet inte hur många gånger det sades: Let me have a look at Nitmiluk.
Folk hade parkerat så dåligt så den sista parkeringen var för trång för oss att få plats i. Vi löste det på annat sätt och valde att göra en smartcarsparkering mellan några andra bilar.
Vi fick ordnat för oss så vi kunde hyra kanoterna en timme innan, så halv tolv paddlade vi iväg.
Det var skyltar på flera olika ställen längs sandbankerna där man inte fick gå iland eftersom sötvattenskrokodilerna hade sina nästen där.
Men vi trodde skyltarna mest var för att de inte skulle kunna bli stämda. Några krokodiler kunde väl inte finnas här?
Vi paddlade till slutet av den första gorgen och tog med oss våra paddlar och gick över till den andra där vi hoppade i nya kanoter som väntade på oss. Vi paddlade hela den gorgen också och även den tredje. Mellan andra och tredje fick vi kånka över kanoterna över stora stenar. Det var lite bökigt men det gick bra tillslut.
Vi paddlade alltsomallt nästan 13 kilometer. Det var mellan nästan svindlade höga bergsväggar på båda sidor när det inte var några sandbanker.
Vi badade på vägen tillbaka och hittade en bra hoppklippa idag igen, dock inte lika hög som gårdagens.
Vad som däremot var spännande var att det var riktigt halt så man fick passa sig så man inte fick obalans. En annan kille lyckades göra en "älgen". Jag missade det tyvärr men Molly och Kajsa skrattade så de nästan drunknade.
Med trötta armar tog vi oss tillbaka till starten igen. Killen som jobbade där frågade om vi sett några krokodiler. "Nä, tyvärr" sa jag och frågade även hur ofta de faktiskt ser dem där. Han såg dem tydligen varje dag. Så tydligen paddlade vi i vatten där krokodilerna faktiskt finns! Hade vi vetat om det hade vi nog inte stoppat i händerna och fötterna i vattnet lika ofta som vi gjorde.
Men det man inte vet tar man ingen skada av, har vi ju hört!
För att hinna med att se Edith falls där vi bodde körde vi raka vägen dit efter en riktigt snabb och effektiv runda i mataffären. Ikväll var det fest för våra magar.
Efter att ha sett fallet så gjorde vi något av det bästa som finns. Haloumiburgare. Igen alltså.
Vi hade det tre gånger i Alice Springs och återigen ville vi ha det här så vi gjorde våra egna. Kanske inte fullt lila superba som på Montes, men ändå helt fantastiska.
Vi åt två per person innan vi ordnade upp med packningen och gick och la oss. Denna natten sov Molly och jag utanför tältet. Molly gjorde det natten innan också. Bra val märkte jag, då myggorna och hästflugorna som bet en hela tiden verkade försvinna när mörkret la sig. Canetoaden som hoppade omkring på kvällen bestämde sig för att inte störa oss heller.
Detta var sista dagen på vårt Kakadu -och Katherineäventyr. Ett mycket spännande äventyr som sent kommer att glömmas!
