Karijini National Park 13-14 September
Resor, }Karijini National Park 13-14 September
Vad vi hört om västkusten är att det finns absolut ingenting att se. Ingenting. Andra har sagt att det finns hur mycket som helst och att västkusten var det bästa med hela Australien. Nu skulle vi få se med våra egna ögon.
Vi körde från Broome och tog oss ner mot Karijini National Park som låg precis utanför Port Hedland kan man säga. Precis utanför = tre timmar utanför. Ni fattar, avstånden i Australien kommer aldrig bli som avstånden hemma.
Men vad fanns att se på vägen däremellan? Svar: Ingenting. Nä däremellan var det endast raka vägar och inte mycket mer än så.
Efter sex långa timmar så svängde vi av vägen och satte upp ett litet läger för natten. Någon hade varit där tidigare och gjort en liten brasa så det gjorde vi också. Lätt som en plätt i det torra landskapet.
Självklart var vi långt från växande gräs så det var under lugna förhållanden.
På morgonen vaknade vi och blev förvånade.
Det var en riktigt tjock dimma som hade lagt sig över oss så det blev att köra sakta innan den lättade. Då var vi inte långt ifrån Port Hedland där vi åt lite lunch innan vi åkte in till Karijini National Park.
Vi spenderade endast två dagar här men hann ändå se det vi ville.
Den första dagen såg vi Circular Pools där vi tog oss ett dopp. Det var kanske 18 grader i vattnet och det var underbart skönt! Som svenskt vatten ju, så man kände sig hemma!
När vi badat klart gick vi en liten vandring över stock och sten bort till Fortescue Falls där vi än en gång hoppade i.
Sedan blev det dags att dra sig mot nattens campingplats. Tyvärr kan man ju inte campa vart man vill i detta land så vi åkte till en utmarkerad campingplats.
Dag två gick vi upp tidigt för att bege oss 50 kilometer iväg för att klättra upp för ett berg. Detta var Mt Bruce, den andra högsta berget i Western Australia (delstaten).
Vi startade klockan åtta på morgonen.
Colton hade inte ätit så mycket frukost då hans försök till scrambled eggs i motorhuven misslyckades, men det gick bra ändå.
Två timmar senare stod vi på toppen 1235 meter över havet. Vi såg inte havet men under hela vandringen hade vi blickat ut över en enorm gruva där enorma lastbilar körde fram och tillbaka.
Ännu en gång var vi uppe på en topp. Alltid lika skön känsla.
Det var ett fint berg att klättra, och ibland var det så mycket blommor att man trodde att man var i ett helt annat land och i ett blomsterfält.
Svettiga och nöjda kom vi ner för berget. Det var inget snack om saken. Vi ville bada igen. Vi åkte tillbaka till Fortescue Falls där Molly hittade stigen till något som kallades Fern Pool. Magiskt ställe! En enorm pool mitt bland fallen där man även kunde klättra in bakom och under fallen som på en liten avsats.
Vi var här en stund innan vi begav oss iväg igen. För att spara några dollar åkte vi ut ur nationalparken och tältade återigen bredvid vägen. Vi svängde in på en parkeringsficka när det blivit mörkt och gjorde iordning för natten samt åt middag.
När vi skulle gå och uträtta vissa behov så kände jag en kraftig lukt av död och det luktade även vid vårt tält varenda gång en lastbil körde förbi. På morgonen efter hittade vi kängurukadavret inte så långt därifrån. Usch.
