musicandlyrix

6-7 Juni 

Ja, separation är ett tungt ord. Men det var nästan tvunget. Jag och Molly gick skilda vägar. Eller åkte skilda båtar. Så kan man också se det. 

Den sjätte Juni hade vi båda bokat in det som kanske är något av det man verkligen måste göra här nere. Det man läser om tidigt i skolan och det som man inte kan låta bli att fascineras av. Det stora Barriärrevet. The Great Barrier Reef. 

Molly innehar sedan gymnasiet ett dykcertifikat och det var en självklarhet att hon skulle tillbringa så mycket tid som möjligt ute vid revet. 

Jag som aldrig dykt med tuber tidigare (förutom i rök) var också riktigt taggad på en dykupplevelse så jag bokade en endagstur där jag fick testa på två dyk med tuber. Det var riktigt kul! 

Det var stora dyningar på vägen ut som ledde till att flera blev sjösjuka men jag klarade mig bra utan någon tablett både ut till revet och in till hamnen. 

Båda dyken tog dryga halvtimmen. Alldeles för kort tid för något som var så spännande! Och det var så mycket att titta på! Tyvärr, sorgligt nog så såg jag ingen haj och ingen sköldpadda mer än en som vi såg från båten. Men jag såg många hyfsat stora fiskar ändå. Och mängder med färger på både fiskar och på revet. 

Om jag någonsin lyckas ta dykcertifikat så kommer jag definitivt åka på en sådan tredagars tur som Molly var på. Hon hade en helt fantastisk upplevelse med mängder med hajar, valar, sköldpaddor och allt möjligt man kan tänka sig plus lite till! 

När min dag på revet var slut så gick jag tillbaka till hostelet. Jag funderade på att träna liksom kvällen innan, men det slutade med att jag istället tog med mig mitt skissblock ner till strandpromenaden och skissade lite. 

Molly, världens bästa resesällskap (kan inte sägas för många gånger), var som jag skrev, ute på revet i tre dagar och inte bara en. Det betydde att jag skulle för första gången på riktigt länge leva som ensamstående och försöka vara någorlunda självständig. Åtminstone till eftermiddagen/kvällen nästa dag. 

Vet ni hur tråkigt det är att göra tråkiga beslut på egen hand? Skittråkigt. 

Det var bestämt sedan min födelsedag att jag skulle möta upp Lena och Hannah uppe i Port Douglas som ligger en timme norr om Cairns eftermiddagen den sjunde juni. Planen var att jag skulle försöka lifta dit. Själv. 

Det tog emot redan från början då jag för det första var själv, för det andra hade hört att det är mindre säkert i norra Australien och för det tredje visste att vägen ut till Port Douglas var liten. 

Men jag checkade ut från hostelet och gick till vägen som gick mot PD. Jag stog där duktigt länge med en liten klump i magen och jag hade ingen tur precis. 

Jag såg det som ett tecken. Det kanske fanns en busstation i närheten? 

Jag hittade Cairns Central som var det mest döda central jag någonsin befunnit mig på. Jag var både uttråkad och hungrig så jag satte mig ner med min tunga packning på en bänk i den helt tomma centralen och tuggade på lite godis som jag fick på födelsedagen. Efter en stund kom en man och frågade om jag behövde hjälp med något och jag undrade självklart hur jag skulle ta mig upp till Port Douglas. Det fanns inga tåg som ledde dit och ingen buss från centralen. Men han gav mig en broschyr med ett telefonnummer jag kunde ringa och så kunde jag boka mig på en plats för bussen senare på dagen. 

Det tog en stund innan jag verkligen kunde bestämma mig för att slänga nästan 40 dollar på en bussresa dit men tillslut fick det bli så. 

En av anledningarna till osäkerheten vad gällde liftandet var att jag inte visste hur jag skulle få kontakt med Lena och Hannah. De var ännu längre norrut, i Cape Tribulation, där det finns absolut noll täckning så jag var lite orolig att vi inte kunde få kontakt i PD heller men det löste sig. Lättnaden infann sig när de tillslut kom ut till där det fanns täckning igen och vi möttes upp som planerat i Port Douglas. Ett härligt återseende med två nya vänner som jag garanterat kommer att ha fortsatt kontakt med!