musicandlyrix

Ibland blir faktiskt inte livet riktigt som man tänkt sig. 

Efter vandringen på Mt Somers Track så åkte vi ner längs kusten och stannade till i en stad som heter Omaru. Omaru är en riktigt mysig stad där de bevarat de riktigt gamla byggnaderna så att hela det kvarteret är precis samma som för kanske hundra år sedan. 

Vi strövade omkring i denna stad en stund och tittade in i lite olika butiker. 

Vi kom allt närmare vattnet och såg där en pir som vi tänkte gå ut på. Men innan dess så fastnade allas blickar på något annat. En lekpark! 

Vi bestämde oss självklart för att gå dit. Det som såg mest intressant ut var ett stort hamsterhjul som man kunde springa i. Det var riktigt kul! 

Efter att ha vimsat runt i den, i rutschkanan och linbanan så sa jag: En sista gång i hamsterhjulet! 

De andra var på och Molly bestämde sig för att filma detta roliga spektakel. 

Jag vet inte om John sprang den sista gången, men jag och Stefan sprang som aldrig förr. Benen bara fortsatte och allt gick bara fortare och fortare. Så fort att man inte ens kunde ta sig ur. Jag skrek: Stefan det går för foooort!!! 

Men det går liksom inte att bromsa en sån grej. 

Någonstans i allt detta springande så känner jag att jag ändå måste sakta ner det hela på något vis. Jag tänker att jag sänker tyngdpunkten och... Nej. Aj. Ojsan. Aj. 

Det som skulle gå "lite smidigt" blev mer att man kastades runt som en liten vante inne i hjulet och jag föll två gånger rakt på axeln. 

Det gjorde lite ont. 

Sen gjorde det lite mer ont. 

Men jag tänkte att det går nog över. Men nej. Aj. Det gjorde bara mer och mer ont. 

Sen känner jag hur någonting krasar inne i axeln och alla tankar börjar komma. 

Har jag brutit något? Hur gör jag nu med försäkringar och grejer? När blir detta bra igen? Kan jag inte resa mer?

Smärtan blev bara värre och värre. Snälla Stefan gick och hämtade bilen och vi letade upp akuten. 

Där inne möttes vi av en sköterska som undrade vad som hänt. Hon log och sa att jag absolut inte var den första som lyckats med vad jag gjort. 

Efter att Molly hjälpt mig med att fylla i en drös papper så fick jag träffa en annan sköterska som genast skickade mig till röntgen. 

Mannen som arbetade därinne undrade om jag vill stå eller om jag kunde lägga mig ner. 

"Vad är bäst?" undrade jag och han svarade att det är bra om jag kan ligga ner. 

När jag la mig ner rann tårarna ner längs ansiktet och smärtan var helt enorm. Men värre blev det. 

När jag skulle sätta mig upp igen så rörde sig nyckelbenet och det gjorde så fruktansvärt ont att hela kroppen låste sig och jag kunde inte annat än bara skrika rakt ut. Det var en väldigt konstig upplevelse. Normalt brukar jag inte göra ljud ifrån mig om saker gör ont, men detta var ganska extremt. Det var första gången som jag någonsin brutit något. 

Den stackarns mannen inne i röntgen visste inte riktigt vad han skulle göra. Han bara stod där och blev kanske lite smått nervös när han såg hur ont jag hade. 

Tillslut sa han att han skulle gå och ringa en sköterska som kunde hämta mig med rullstol, men när hon kom hade jag lyckats ställa mig upp och kunde gå tillbaka till akutrummet och där fick jag fyra (!) tabletter. Två paracetamol och två Ibuprofen. 

I akutrummet träffade jag en läkare som konstaterade att nyckelbenet var helt av. 

Läkaren undrade lite om vart jag skulle sova natten efter och jag svarade som det var. Vi är fyra vänner som tältar. Det skulle inte gå. 

Smärtan i min axel skulle vara riktigt jobbig i två veckor och jag skulle behöva sitta upp och sova. 

Men det var hemskt mycket information på en gång. Och jag skrattade nog minst lika mycket som jag grät eftersom hela historien bara var så bisarr. 

Men vad skulle hända nu? Åh NEJ! Jag kommer inte kunna hoppa bungyjump! Jag kommer inte ens kunna vara med och gå vandringar eller någonting! Hur ska jag bära min stora väska? 

Det blev något av ett kaos för mig. Även för de andra. 

Vi bestämde oss ändå för att dra vidare neråt kusten för att hitta ett hostel eller något som kunde funka för min axel. 

Men jag mådde så dåligt. Dåligt eftersom de andra skulle få lida för min skull. 

Efter att ha letat och kikat på ett par hostel och motell så gjorde jag ett nytt försök till att protestera. Lämna mig i bilen, jag kan ju sova här eftersom jag ändå måste sitta upp! 

De var envisa som åsnor. Och jag fick ont i magen eftersom de var alldeles för snälla mot mig. 

Men första natten hittade vi inget ställe att checka in på så jag sov i bilen. Underbara Molly sov i bilen också. 

De två följande nätterna checkade vi in på hostel i Invercargill. Det gick alltså mer eller mindre utmärkt att ligga ner och sova. Med lite lärdomar från jobbet så kunde jag bunkra upp med kuddar så inte axeln tog skada. Och tabletter, jag tog en tramadol samma kväll som brottet, sen ett par paracetamol morgonen efter. Därefter har jag inte tagit någonting. 

Det var emot min vilja att bo på hostel men de var påstridiga som aldrig förr. 

Jag hade ingen talan. Men tillslut kom jag på något annat. Någonting för att tacka dessa fantastiska vänner. 

En fika. Så på väg ner mot Invercargill så stannade vi till i Dunedin och hade en riktigt mysig fika ihop. Även fast jag på något sätt kände att jag gav tillbaka litegrann så är det absolut ingenting jämfört med hur snälla de är mot mig. 

Ja, allting blev lite av en röra. Tankarna flög runt, men tillslut kom vi på en plan. 

Det var ganska självklart att jag inte kunde hänga med de andra här på den resan som vi alla planerat. Men vart skulle jag ta vägen? Att åka hem till Sverige fanns inte ens med på listan med tänkbarheter. 

Men ganska högt upp på listan av möjligheter fanns att jag kunde åka till Pappa Rick i Brisbane. Boka flyg från Invercargill och bara flyga dit. Men nej, det tog också emot. 

Tillslut kom vi på en idé som vi verkligen höll tummarna för. 

Jag skrev tillbaka till Kathy, hon som vi bodde hos den första natten i Christchurch. Jag förklarade allting över telefon när hon ringde och de tog emot mig med öppna armar. Helt fantastiskt. 

Idag är det onsdag den 18 februari och jag har bott här i Rangiora utanför Christchurch i snart två veckor. 

Imorgon ska jag möta upp mina kära och saknade vänner i Kaikoura, en stad längre upp på kusten. 

Dessa två veckor har varit väldigt givande. Jag har fått nya vänner som jag säkert kommer att ha fortsatt kontakt med. De har hjälpt mig med det jag har behövt samt underlättat livet för mig då det stundtals varit lite tungt. Men mestadels har det bara varit riktigt bra. 

De har sett mig som en i familjen, lärt mig göra nya maträtter samt tagit mig ut på flera utflykter. 

Här har ni lite bilder från olika utflykter. 

Utsikt över Christchurch. 

Stolar som minne för de som dog i jordbävningarna. Otroligt fint. 

En kyrka byggd av nästan endast pappkartong. Den tidigare föll samman i jordbävningarna. 

Här ser ni rester från den. 

En av maskinerna de använde på Antarktis på den första upptäcktsfärden där. 

Avslutar med en bild på svenska kanelbullar.