musicandlyrix

23 December

Resor, }

Idag är det dagen före julafton. Hemma i Sverige fixar man förmodligen det sista inför den bästa högtiden på året. Jag tror att granen precis kommit in och att mamma kanske står och steker de ljuvliga köttbullarna. Det är uppesittarkväll med rimstugan i P4. Tradition. Som är till för att hållas. 

Men i år är det jag som bryter den. Jag är på andra sidan jorden. Iväg från allt vad kyla och snö heter. 

I förrgår skulle vi försöka ta oss till en caravan park i Gatton, samma ort som vi skulle börja arbeta på följande dag, alltså igår. 

Rick skjutsade oss ut till motorvägen där vi kramades hejdå i vetskapen om att vi kommer ses i vinter. (Maj eller Juni antagligen. )

Efter fem minuter stannar en bil som vi bestämmer oss för att hoppa in i. Det är en marockans kille som skulle åt det hållet som vi också skulle. Men först skulle han in på en optikertid på ett köpcenter men det gjorde inte oss något. 
När vi vandrat omkring och när han var färdig med ögonkontrollen så bjöd han oss på varsin dryck i ett fik. Jag valde kaffe (oväntat va?) och Molly valde en chokladshake. 

Efter det väntade en bilresa på nästan tre timmar. Efter en bra bit inser vi att vi åker åt lite fel håll. Nej, killen var inte konstig, han var supersnäll och han hade bara tänkt att det var lättare för oss om vi tog den vägen som vi tog och det gick bra hela vägen fram. Vi stannade till en gång till på en mack och då frågade han återigen om vi ville ha något att dricka men vi hade bra med vatten så vi var nöjda. När vi kom ut till bilen igen efter ett snabbt toalettbesök så hade han ändå köpt dricka till oss. Iste. Så gott! 

I bilen lärde vi oss en hel del om Marocko och vi fick världens reslust att åka dit! 

När vi kom till korsningen där vi skulle hoppa ur hans bil så bestämde han sig för att skjutsa oss ännu längre. Så några kilometer senare gick vi av. Och då var vi i en ganska öde korsning. Kändes inte jättebra men det låg hus som man kunde se, så vi var ju inte lämnade för gott.
Det åkte förbi bilar, ett par stycken på tio minuter ungefär. Båda de kom samtidigt. Båda försvann. 

Efter ytterligare kanske tio minuter tar vi upp näven åt en minibuss som stanna är till. Jag blev något skeptisk men Molly tyckte det verkade okej ändå att åka med, så vi hoppade in i en buss med folk som knappt kunde engelska. Det var fem stycken farmarbetare som åkte med en kille som skjutsade hem allihopa. 




Sedan hoppade vi av i mitten av Gatton där vi köpte lite mat för de kommande två dagarna innan vi liftade sista biten med ett par taiwaneser. 

När vi kom fram till caravanparken så fanns det ingen i receptionen. Ingen svarade när vi ringde heller men vi gick in ändå. Där inne träffade vi fyra tyska killar som jobbade på samma farm som vi skulle börja på. Vi slog upp tältet utanför deras barack och de var snälla och lät oss använda deras kylskåp plus att morgonen därpå kunde vi åka med dem till jobbet som ligger tio minuter från caravanparken. Vi kunde även sova inne hos dem igår natt plus denna natten som kommer vilket är jättebra. Vi pratade med dem om att dela boende och det lät bra till en början men nu verkar det plötsligt som om de inte vill det längre. 

Alltså måste vi försöka hitta en egen barack att bo i. Kommer bli lite klurigt då vi fortfarande inte sett till någon ägare till stället. Men vi får ordna det imorgon efter jobbet. Det ska tydligen bara bli jobb fram till lunch eftersom det är julafton. 

Farmen som vi jobbar på heter Bauers Organic Farm och är precis som den heter. Organic. Ekologisk. 
De har potatis, morötter, pumpa och ingefära vad jag vet än sålänge. 

De första två dagarna som vi har jobbat har vi endast rensat ogräs. Ett bra tag undrade jag vad vi egentligen höll på med. Hur oergonomiskt som helst och man vet inte vad man ska göra med sin kropp. Man går dubbelvikt, man sätter ner ett knä, sätter ner båda knäna, man sätter sig på rumpan och hasar genom gångarna och sedan ställer man sig upp och sträcker ut ryggen som stelnar till hur snabbt som helst. 

Men jag väljer att se det från den ljusa sidan. Farmen vi jobbar på är riktigt bra. Det är seriösa farmare och the supervisors är snälla och jagar inte på en utan man får arbeta i sin egen takt. Dessutom är det intressant att sätta sig in i denna situationen som varit en verklighet för så många ute på landet genom alla år. 

Ute på fälten så rensar man i långa rader och om man vill kan man prata med de andra som jobbar eller så är man fri att lyssna på musik eller något i öronen. 

Vi börjar klockan halv sex på morgonen så vi går upp vid tjugo över fyra. Hade jag gjort detta hemma hade jag nog aldrig orkat upp men saken är att det inte alls känns så tidigt som det låter. Dessutom är det enklare att jobba på morgonen då solen inte hunnit upp och börjat steka på en. 
Vi arbetar ungefär så länge vi vill så länge det finns jobb. Weeding (ogräsrensning) är oändligt och man kan vara på fältet till fyra fem om man vill. Vi har rast, "smoko" klockan nio. Den är på tjugo minuter. Lunch har vi klockan tolv och den är på en halvtimma. 
Befinner vi oss på ingefärafältet så har man tur om man hittar skugga då det är ute i ingenstans och träd finns inte i närheten. 
Första dagen vi var där så lånade vi skugga med en kines som hade öppnat sin bagagelucka. 
Han var inte så duktig på engelska men han lyckades fråga ifall vi var gifta. Haha! 

När lunchen är över går man tillbaka ut på fältet igen och tar sig sakta igenom de oändligt långa raderna. Raderna är så långa att man klarar kanske en halv rad om dagen om man inte delar på den med någon. Tilläggas bör att det endast är ena sidan av raden man gör. Så en fjärdedel av en länga.
 Så det känns liksom inte som man kommer någon vart men samtidigt ska vi vara tacksamma över att det inte är något slavjobb där farmaren går bakom en och gapar om att man ska jobba fortare. Det finns tydligen sådana ställen också. Fruktansvärt. Men farmarna vet att många backpackers behöver sina pengar och sina dagar påskrivna så många kan köra med en. 
Som tur är börjar Molly och jag tidigt med farmjobbsdagarna och då kan vi ju dra ifrån ett ställe om villkoren är omänskliga. 

Så än sålänge är det så dagana har sett ut. 

Ikväll ska vi få sova inne hos tyskarna som egentligen faktiskt har plats för två till vilket är perfekt om de faktiskt vill dela boende med oss. Det är winwin för alla eftersom vi då kan ha ett kylskåp och alla får det billigare. 

Vi hoppas på det bästa! 



Vidare till nästa äventyr

Resor, }

Då var det slut på detta kapitlet. Alltså inte end of story utan bara slutet på detta kapitlet. 

Imorgon lämnar vi Brisbane, en stad som vi inte är färdiga med än, men vi behöver lämna den. Vi ska ju jobba. Och vi kommer ju tillbaka hit i framtiden. 

Här i Brisbane har vi hittat våran australiensiske pappa. Rick, en helt fantastiskt snäll människa. Vi har bott och ätit gratis hos honom, han har tagit med oss på utflykt och verkligen tagit hand om oss. Och vi om honom faktiskt. Vi har lagat nästan all mat, städat och tagit hand om tvätten. Bara för hans enorma generositet! 

Imorgon bitti ska vi få skjuts ut till motorvägen där vi ska ta upp en skylt med namnet "Gatton" på. Det är där vi antagligen kommer tillbringa slutet på detta år och början på det nya. Sydneyplanen lade vi bort för ganska längesedan då vi inte känner för att trycka där i allt som verkar vara kaos. 


För att göra det allra bästa av våran sista dag här i Brisbane så gick vi på musikal. Historien är rätt skön. En annan couchsurfare som bor här, Peter, han berättade att han och hans vän lyckats få biljetter till The Lion King som spelas just nu runt om i världen. Egentligen var det fullbokat fram till februari men de lyckades ringa och få tag i biljetter. Vi gjorde samma sak. Ringde kanske 7 gånger, sedan fick vi napp. 
Vi tackade ja och köpte ett par riktigt dyra biljetter. De var så dyra att det ingick varsin drink i priset. 



Och musikalen var helt fantastisk. Otroligt bra! Rekommenderar den verkligen för er som gillar Lejonkungen samt älskar musiken. 

Vi gav oss själva en julklapp vi sent kommer att glömma! 



Nu är klockan halv två och vi ska dra oss mot sängen. 

Nu kanske det tar ett tag innan jag uppdaterar bloggen igen. Vi har absolut ingen aning om vad Gatton är för ställe eller om wifi där ens kan tänkas existera. 
Men mejla mig gärna och kommentera här. Alltid så roligt att läsa era kommentarer! 

Till er alla önskar jag en riktigt God Jul! För oss känns det inte ens som om julen är nära, men vi deppar inte för det. Vi har gjort så gott vi kan med julstämning och nu får vi bara vänta och se hur julafton och juldagen (man firar den 25:te här) kommer att se ut. 

Kram på er! 

VI HAR FÅTT JOBB!

Resor, }

Ja, hela dagen förutom kvällen igår var ganska sur. Vi var tvungna att börja om på ruta ett. Plan A. 
Den bästa planen är att försöka skrapa ihop några farmdagar till vårat andra års visum samt att få ihop lite mer pengar. 
Hela denna dagen har spenderats inomhus. Hemskt. Men det är sant. Vi har legat ungefär halvnakna på det kalla klinkersgolvet och letat jobb på internet. 

Vi har ringt samtal hit och dit men många utan vidare resultat. 

Jag pratade med någon utländsk man som erbjöd oss jobb på en grapefruktfarm. "And tell all your friends to come here too!" 

Lät inte riktigt som ett hundra ställe att vara på för att vara ärlig. 

Bara att fortsätta leta. 

Jag ringde ett nytt nummer. Och vad hände? Napp! "It's your lucky day" sa hon när hon kollat med farmaren om det fanns jobb åt oss. Så underbart skönt! 

Detta är på en potatis- och morotsfarm om vi förstått det rätt. Den ligger en timmes bilfärd inåt i landet och vi kommer antagligen få sortera i ett skjul om dagarna vilken vi är tacksamma för med tanke på den stekande solen. Vi är otroligt taggade på att börja och hoppas verkligen att detta kommer bli en bra upplevelse! 

Vi blev så glada över detta att vi firade med våra armhävningar. Idag har vi gjort 60 stycken! Jag är stolt över oss! 

Vi firade även med den glassen som vi inte kunde fira med igår. 


Vi lyxade även till det och hällde på lite grädde. Sjukt gott. 


Senare ikväll kom en ny couchsurfare till huset. Det är så roligt, Ricks hus är ungefär som ett hostel och han lever som en kung! Vi gjorde mat ihop och hade en helt suverän middag bestående av olika sorters skaldjur. Till efterrätt gjorde Peter fantastiska crêpes och han hade köpt Nutella också! Mums! 



Peter är från Tyskland och flyttade in här i förrgår. Han hade träffat Rick när han var i norra Australien. Då liftade han med Rick så de lärde känna varandra. 


Jätterolig filur! 

Och idag kom som sagt en till! Larissa, också från Tyskland men ursprungligen från Ryssland. 
Det är verkligen så roligt att lära känna nya människor som berättar så många fascinerande historier för en! 



Fantastisk kväll! Allt tack vare Couchsurfing!  

Svett, intervju och utomhusbio i poolen

Resor, }

Hej ni trogna följare! 

Här i Brisbane är planen att vi ska söka jobb, och det har vi gjort i ett par veckors tid nu. Vi har varit ute med CV:n hos många caféer och det kändes ändå rätt bra när folk verkade vara så intresserade av oss. 

Vi hade även en elektriker här i huset förra veckan som var hur snäll som helst och var verkligen mån om att vi skulle få jobb hos en kontakt som han hade. Vi är beredda på nästan vilket jobb som helst, bara det är schyssta villkor och man inte blir behandlad som slav. 
Detta jobbet skulle innebära packning av kött så vi gick till detta stället och gav in våra CV:n där också. 

Nästa dag så ringde deras kontor i Brisbane City upp oss och vi skulle komma på intervju! 

Detta var igår. Det var den varmaste dagen hittills och vi gick i över en halvtimma i stadens hetta innan vi kom fram. Vi svettades som grisar men vad kunde man göra? Vi kände oss ändå redo att göra detta nu. 
Ett engelskaprov samt ifyllning av skatteformuläret samt lite andra avtal och vi var redo för intervjun. 

Vad vi fick reda på om jobbet: 

• Vi skulle packa kött / göra biffar eller liknande 
• Vi skulle få ta ett vaccin för Q-fever samt ett hälsotest 
• Vi skulle eventuellt kunna jobba ca 38 timmar i veckan

Vaccinet och hälsotestet skulle kosta oss 550 dollar. Femhundrafemtio dollar! Nä, där sprack det. Vi vill för det första inte vänta i över två veckor och betala 550 dollar (motsvarar över 3000kr) för att sedan eventuellt få ett jobb. Vi behöver ju ett jobb så snabbt som möjligt... Vi tappade hoppet och blev ganska besvikna. Men mest besvikna på den glass vi pratat om att unna oss efteråt ifall vi skulle få jobbet. 

Menmen! Det tjänar inget till att bli tjurig så efter ett dopp i poolen så åkte vi hen och började söka på gumtree.com.au efter jobb igen. 

Dagen var inte slut efter det. Vi åkte in till stan igen eftersom jag sett att det skulle vara gratis utomhus bio mitt i stan. Och vad finns mitt i stan? Poolen! Det var alltså en bio på poolkanten och det kryllade av folk i alla åldrar som tittade på filmen. Det var Santa Clause som visades. Mysigt! 
Det ska tydligen vara utomhusbio varje dag fram till julafton! Och fyrverkerier varje dag förutom idag, torsdag. De brassar verkligen på!


Denna bilden är tagen innan filmen började. Det fanns inte en enda ledig plats på stranden senare och man fick kliva över folks picknickfiltar för att kunna ta sig någonstans. 



Efter att filmen var slut så spelades julmusik och det var fyrverkerier! Faktiskt de maffigaste fyrverkerierna jag sett och de small i takt med musiken. Riktigt häftigt! 


Så efter att ha haft en ganska dyster dag så avslutades den på allra bästa sätt! 
Efter att ha gått en sväng på julmarknaden på gatorna åkte vi hem och kunde ändå gå och lägga oss och nöjda över dagen. 

Julbord på IKEA

Resor, }

Två söndagar i rad har vi gått till Svenska kyrkan här i Brisbane. Förra söndagen var det Luciafirande och nu i söndags var det som en julgudstjänst. Vi hade blivit tillfrågade ifall vi ville ställa upp och sjunga med i deras lilla kyrkokör, The Scandinavian Singers, och vi sa att har vi tid så kan vi vara med. 
Så det var vi! Även fast det var det värsta jag någonsin hört så var det ganska roligt och vi fick tillochmed blommor efteråt. 

Här i kyrkan träffade vi en tant som heter Helena som berättade att hon skulle på IKEAs julbord tisdagen den 16. Artigt så frågade vi om det fanns möjlighet att vi kunde få skjuts med henne dit så att vi också fick lite mat och det var inga bekymmer. Vi bokade biljetter på nätet och vi åkte med henne, och hennes boyfriend som hon kallade honom, dit. 

I flera dagar gick vi och tänkte på den här middagen. Vi hade fantiserat upp alla möjliga olika rätter som kunde tänkas höra julbordet till och när vi äntligen var där så var vi som i extas. Jag var tillochmed skakig! 

Efter att ha sprungit världens snabbaste runda i varuhuset så köpte vi lite glögg, julmust (det fanns inte på buffén hade vi hört) och, hör och häpna, lösgodis (!) så var vi redo att spränga våra bukar. 

Det var snyggt dukat och vi fick ett eget bord där vi kunde sitta ifred.

Maten var god, man ska inte klaga, men sjävklart kan den inte smaka riktigt som hemma. Vad som saknades var följande: prinskorvar, brysselkål, mörkt bröd (rackarns, inget mörkt bröd hör heller) och Janson! Ingen Janson!! Tråkigt. Men vi kan lugnt säga att vi blev mätta ändå. 

Det var också ganska konstigt att vi fick massa potatismos till köttbullarna samt någon konstig plommongrej med vanliljsås till efterrätt. Vi som hade hoppats på ris a la Malta..  



Men vi åt som sagt som aldrig förr och vi har nog aldrig känt oss så mätta för en sån lång tid efter det. Vi kände oss mätta ungefär fram till lunchen idag. 

Det var fantastiskt gott. Tycker det är underbart att vi svenskar faktiskt kan få ha förmånen att kunna äta svensk julmat även fast vi befinner oss utomlands. 


Nu trillar mina ögonlock ner så jag får skriva imorgon om vad vi haft för oss denna dagen som var. Allt jag kan säga är att vi verkligen har gjort mängder med olika intressanta saker! 

Fortsättning följer... 

Stadscykleri

Resor, }

I förrgår gjorde vi något extra turistigt, Molly och jag. Vi cyklade på stadscyklar! För två dollar (cirka 13 kr) kunde vi använda dessa cyklar i 24 timmar, men för att inte behöva betala mer så skulle man lämna cykeln vid en station inom en halvtimma, så ibland kunde det bli snabba ryck. 


Eftersom det var hela 24 timmars möjlighet att använda dem så rullade vi omkring på dem även igår då vi tog en tur till Brisbane Museum. 

Att cykla i trafik som går åt fel håll och där alla vägar plötsligt blir enkelriktade är ganska klurigt. Det blev en hel del virrvarr men vi är glada att vi överlevde! 

På Brisbane Museum fanns det inte överdrivet mycket att se, men det roligaste var något som jag vet att Kajsa-Lena hade älskat! Klänningar! Och inte vilka som helst, utan kändisars gamla klänningar från olika filmer. För att bara nämna några så fanns Barbara Streisands, Greta Garbos, Julie Andrews och många fler andras klänningar där. 


(Kråkan, jag har några fler bilder om du är intresserad!) 



Vi tog oss även upp till tornet av byggnaden och tittade ut över det som fanns nedanför.  


Både efter cykelturerna i förrgår och igår så drog vi till poolen mitt i stan. Det blir en perfekt avkylning innan vi tar tåget hem igen. 

Senare på kvällen gjorde vi något som var så speciellt att det ska få ett helt eget inlägg. 

Lamington National Park

Resor, }

I lördags tog Rick med oss ut på en dagsutflykt. Vi hade en helt underbar dag som började med att vi besökte en liten by vid foten av ett berg som vi sedan åkte upp för. 

Vi gick omkring litegrann där och åt en helt fantastisk fika. Jag drack kaffe, och det var det godaste kaffet jag druckit sen jag kom hit! För en gångs skull var det inte något pulverkaffe eller något automatkaffe med socker i. Det var en helt vanlig slät kopp kaffe med en skvätt mjölk i. Underbart gott. Koffeinet kickade in och jag levde på det kaffet hela dagen! 


The Caramel Nut Slice till var inte helt fel heller! 



När fikan var slut så åkte vi en lång väg upp på ett berg upp till en nationalpark som kallades Lamington National Park. 
Det vi visste var att vi skulle få se vackra fåglar, och vi hade med oss frön som vi kunde mata dem med ifall de kom fram. 
När vi gick en bit från bilen så blev vi fullkomligt attackerade av fåglarna, vilket var jättekul! De var överallt! 







Vi hade fullt upp med dem en bra stund innan vi gick in i själva skogen. Och det var så fantastiskt fint däruppe! Jag har alltid velat gå på hängbroar uppe bland träden, och där var det hängbroar överallt! 



En annan upplevelse som var utöver det vanliga var ett träd. Vadå träd? Jo, det fanns från början ett träd som växer som alla träd gör, rakt upp i skyn, men runt det trädet hade ett annat träd växt och sedan hade trädet i mitten dött. Så vi kunde gå in i trädet och klättra på insidan upp i något som såg ut som ett rör av grenar. Jättehäftigt! 


(Jag har GoPron i pannan. Har massa filmer och kort i den som jag förhoppningsvis kan visa er senare) 

Vi hade som sagt en helt fantastisk dag! Ett sånt här ställe hade vi aldrig sett om inte Rick hade visat oss det! 

Avslutar med en bild på ett flygplan som 1937 (?) störtade på detta berget. 




Det rullar

Resor, }

Dagarna här i Brisbane flyter på på ett eller annat vis. Vad som är gemensamt för alla dagar är att det alltid är kvavt. Kôvet. Runt 30 grader varje dag. Även inomhus om vi inte har AirConditionern på, men den brukar vi bara ha på kvällarna. 

Vi trivs som fisken i vattnet men rastlösheten gör sig ganska snabbt påmind varje dag. 
Vi brukar gå upp strax efter klockan sex på morgonen eftersom det då är så varmt att man gärna går ur sängen och gör något annat istället för att sova. Äta frukost till exempel. 

Vi älskar våra frukostar. Rick har egna höns - vi kan äta hur många ägg vi vill, och i skafferiet kan vi plocka i hur mycket vi vill också. 

Imorse gjorde jag frukosten och då blev det gröt med ägg i. På hade vi russin, kokos och kanel. Fluffigt och jättegott! 

Vi lagar den mesta av maten här på dagarna också. Jag tror faktiskt aldrig jag uppskattat matlagning så mycket som jag gör nu. Jag och Molly gör det alltid ihop så vi har samtidigt kul när vi diskuterar fram våra ofta påhittade rätter.  

Efter frukosten försöker vi få in lite träning. Eftersom det redan är kvavt tidigt på förmiddagen är det morgonen som blir bäst för träningen. Oftast är vi klara innan halv tio och då har vi kanske sprungit en runda på dryga halvtimmen och sedan kört lite styrka i trädgården. Det finns även en bänkpress här som är rolig att kötta lite på. 

Rick är som jag skrivit tidigare, en fantastisk host. Även fast våran "couchsurfingtid" är slut för längesedan så låter han oss bo här hur länge vi känner för det. Vi söker jobb här i Brisbane nu med och då är det perfekt med detta halvpermanenta boendet. 




I förrgår kväll, 9 december, så tänkte jag och Molly gå på bio. Det finns något här nere som kallas Cheap Tuesday och som ni hör blir saker och ting billigare. Vet dock inte om det endast är biobesöken eller om det är annat också, men vi bestämde oss iallafall för att fråga om Rick ville hänga med och se på Mockingjay part 1. 
Det ville han jättegärna så vi tog bilen till ett ställe 35 minuter härifrån och sedan slutade med att han betalade för alla oss! Vi protesterade men han sa att vi ser ju efter honom med mat och allt så då betalar han mer än gärna. Såå snäll! 


Igår hade vi strömavbrott hela dagen då en elektriker lade om elen i huset och då läste vi i våran gemensamma bok som jag plockade åt mig i Hobart på hostelet som vi bodde på där. Eller plockade och plockade, bytte ut mot min egna bok kan man säga. Hittade Ondskan av Jan Guillou där. Konstig bok, men okej tidsfördriv. 


Idag har vi varit nere i Manly och delat ut ännu fler CV:n. Vi har eventuellt även ett annat jobb på gång som inte handlar om café eller liknande. Det är ett jobb på ett slaktställe. Packa kött. Vi vet inte om vi kommer få det men det är nog bra pengar förhoppningsvis. Och signerar de för vårat andra års visum så är det ännu bättre. Men vi får se vad som händer helt enkelt. 




Luciatåg, kyrkfika, födelsedag och CVn i massor

Resor, }

Igår bestämde vi oss för att försöka ta oss in till stan istället för att vara i förorten. I stan tog vi oss ett långdopp i vattnet som är mitt i stan. Det är en blandning mellan pool och strand så ena sidan har en poolkant och från andra sidan går man i från en sandstrand. 

Efter det tog vi en tur på kanalen med The Cityhopper som är en gratisfärja. 

Vi hade även sett på facebook att Svenska kyrkan hade något slags samarbete med några i Brisbane som skulle ha lite Luciafirande och även fika efteråt. Det var ganska givet att vi skulle dit. 

En drös med barn sjung Luciasånger men australiensisk dialekt. 


Supersöta! 


Prästen pratade om det ena och den andra och hade klätt ut sig till ett paket vilket verkligen fångade barnens uppmärksamhet. 


Efter det lilla firandet med de klenaste adventssångerna jag någonsin varit med om så var det dags för det som vi väntat på så länge. Kyrkfikat. Julfika. 


I trettio graders kvav värme åt vi en alldeles underbar fika. Två omgångar senare och skyhöga på socker tog vi oss "hem" igen. 
Vi hade lovat Rick, våran host, att vi skulle göra dagens middag så vi gjorde en vegetarisk lasagne med soltorkade tomater och fetaost. Mums! 


Han verkar vara riktigt glad över att ha två mattokiga tjejer i huset! 

Idag var det även Ricks födelsedag så vi gjorde självklart en tårta! Det blev en cheesecake med hallon, lime och passionsfrukt. "I will never forget this" sa han och vi kände oss riktigt nöjda med resultatet. Vi sjöng den svenska födelsedagssången också vilket gjorde honom extra glad. 


Vi var iväg och köpte ingridienserna tidigare idag då vi samtidigt var ute och gav ut CV:n i diverse caféer och liknande. Nu hoppas vi på jobb och om allt går bra så kan det hända att vi stannar här ett lite längre tag. Som längst stannar vi till mitten av Januari skulle jag tro. Sista Januari åker vi nämnligen över till Nya Zeeland och roadtrippar med Mollys vänner Stefan och John. Ska bli en riktigt spännande resa och ett helt nytt land att bocka av! 


Lussekatter

Resor, }

Igår så lät våran underbara couchsurfarhost oss använda köket till att baka. 

Rättelse: Vi får använda det hur mycket vi vill! 

Vi frågade om han ville smaka på traditionella svenska julbullar, lussekatter (excuse me, what was that?), och det ville han så gärna så! Lovely! 

Passade extra bra då Mollys familj har tradition att göra dem den femte eftersom hennes pappa fyller år då också. Grattis Mats! 


Efter en hel del spaning i affären efter både saffran och kvarg (de visste inte alls vad varken det ena eller andra var) så hade vi allt som krävdes. Men vi hittade ingen kvarg så det fick bli yoghurt vilket fungerade bra det med. 


Vi hade heller ingen glögg men för att framkalla den bästa julsmaken så värmde vi mjölk, lade i nejlikor, en sked honung och toppade med kanel. Det blev jättegott!! 


Man kunde ana en viss julstämning. Yttepytte. Men självklart blir det aldrig som hemma. 

Detta året blir det första då jag missar det traditionella julbaket med Hanna, Sara och Annika. Jag märker nu hur mycket den mysiga kvällen betyder för mig. Men jag är så lycklig över att vara här nere så det är bara för mig att se fram emot nästa jul. Då är jag förhoppningsvis hemma om jag inte är på andra äventyr. 


Mörker över Brisbane

Resor, }

Några bilder från hur staden såg ut vid 7-8 pm igår. 






Vi gick även förbi stället där världsledarna samlades för någon vecka sedan. 



Brizzy!

Resor, }

Dåså! Då var vi i Brisbane, eller Brizzy om vi ska snacka Strayan, Aussie slang.
 


Det var drygt två timmar med flyg från Launceston och det kändes som vi bytte land och klimat totalt. För det första var det mörkt redan klockan sju istället för Tasmaniens nio, och sen värmen. Vilken värme! 

Vi kände inte riktigt på den igår då vi landade på kvällen, men idag har vi verkligen stekts. Vi tycker om det. 

Vi blev upplockade av våran nya host, Rick, och han är en superb host! Bland annat så har han faktiskt höns (mitt i villaområdet) vilket innebär att vi kan äta hur många ägg vi vill. Hurra!! 



Dessutom har han ett fantastiskt hus som är riktigt fräscht! Det var precis det vi behövde efter mögelhostelet i Lonnie. 

Han har även bland annat två innekatter som är några av de sötaste jag sett. De är släkt med Sfinxkatten så de ser lite smålustiga ut samt har ullig päls. Supermysiga! Ska försöka få upp ett foto på dem här på bloggen så ni kan se dem. 

Igår installerade vi oss mest här i huset och idag så tog vi en liten promenad i hettan. Vi gick mot havet och tänkte att vi skulle ta oss ett dopp. Men det var lågt tidvatten samt överbemannat med stora pelikaner och det var inte så fräscht just där. Men vi knallade lite längre bort och hittade en wadingpool som vi flöt runt i i drygt en timma innan vi kom på att vi skulle vara lite försiktiga med solen. (Självklart smörjer vi in oss varje dag med 50+ faktor men det kan ta ordentligt ändå. ) 

Rick jobbar på dagarna men vi har nyckeln till huset så vi kan komma och gå fritt som vi vill. 

Nu på kvällen kom en australiensisk tjej som är ny i couchsurfingvärlden och plockade upp oss och visade oss runt i staden. Jättetrevlig tjej som vi hittade när vi skickade förfrågningar om surfning men hon skulle egentligen hosta en annan men som blev försenad, så vi kunde vara med henne ändå. 
Vi åkte och tittade på bland annat Manly beach och sedan åt vi jättegod japansk mat i stan. 


Pearl, som hon heter, bjöd efter maten hem oss till sig på te och havreflarn. Ja! Havreflarn! Vi vet inte hur hon hade fått tag på dem men de var fantastiska! 

Nu har vi nyss gjort våra 45 armhävningar för idag och är redo att sova. Det blir förhoppningsvis en tidig morgon med träning imorn då dagarna är helt omöjliga att träna på här. Menmen, det är fantastiskt kul att börja om på ett nytt kapitel igen. Vi kommer sakna Tasmanien men det känns inte alls som om det va sista gången vi var där. Vem vet om vi hinner tillbaka en gång till? Tiden får utvisa det. 

Gratis är inte alltid gott

Resor, }

1 december 

Vi har försökt i två dagar att hitta couchsurfingboende för de sista två dagarna här på Tasmanien. Det har varit med väldigt kort varsel och eftersom det är en liten stad så är det svårt att få napp på samma dag. Och vi fick aldrig tag på någon som kunde så vi tänkte bege oss ut till flygplatsen. 
Tidigare spenderade vi dagen på stan och gjorde ärenden bland annat till banken där vi fixat så att allting är klart så att vi kan börja jobba. Vi letade även efter en present till Simon som tagit med oss på så många klättringar. Tillslut köpte vi krita (som man har när man klättrar) samt finare choklad i en butik som var helt underbar. (Vet att Hanna Löfgren hade svimmat därinne. )

Efter att ha skrivit ett litet brev som vi också lade ner tillsammans med presenterna så gick vi in på ett hotell och frågade om vi kunde lämna våra väskor där en timme. 
Det gick jättebra och det betydde att vi inte skulle behöva kånka upp de stora ryggsäckarna upp för alla backar till Simons hus. 

Vi gav över presenten och kramade Simon hejdå och gick sedan ner för att hämta väskorna. När vi står och drar på oss väskorna så kommer en tjej från baren och säger att det är någon i baren som vill prata med oss. Vi förstod ingenting men vi gick dit. 
Då var det ett par som hade hört att vi skulle bege oss till flygplatsen för att sova där inatt men det var tydligen ganska strikt förbjudet. 
Men de kunde låta oss bo på hostelet över gatan om vi hjälpte till att städa litegrann. 
Jag hade ringt samma hostel tidigare när vi var påväg till Simon, för att se om vi kunde arbeta för boende men det gick tyvärr inte. Tydligen var det samma man i baren som jag hade pratat med i telefonen men nu hade han ändrat sig. Så istället för att behöva betala 75 dollar (!) för en natt på hostelet skulle vi bara behöva städa lite och sedan få bo över där gratis. 

Så där är vi nu. Städningen var ett skämt. Jag har aldrig sett ett ofräschare hostel och det luktar mögel nästan överallt. 



Och det blev ju knappt rent när vi städade heller. Men vi är tacksamma över att vi fått tak över huvudet. Vi får även gå och plocka fritt i skåpet i köket så det har vi också gjort. 

När vi varit inne på vårat rum igen i några minuter så knackar det på dörren. 
Då står mannen där med det bästa jag sett på riktigt länge. En chokladkaka! Till OSS! 
Jag blev lycklig. Har verkligen saknat att kalasa på choklad. Vi smakade fyra minibitar var och åh så gott det var! 
Längtar tills vi ska unna oss nästa bit. 

Men nu ska vi försöka sova några timmar innan vi imorgon ska lifta ut till flygplatsen. 

Klättring och allmänt tältande

Resor, }

Bloggen har varit rörig på sistone, jag vet. 
Men i detta land så är inte wifi eller internet en självklarhet alltid. Är inläggen lite konstiga vad gäller datum så beror det på att jag skriver i anteckningarna i mobilen innan jag klistrar över det på bloggen och ibland dröjer det några dagar innan jag kan få det upplagt på nätet. 
 
Vi har ju bott ute på landet i sex dagar och efter det har vi tältat några nätter. Eller rättare sagt så sov vi faktiskt inomhus den första natten här i Launceston igen eftersom det gick omkring en skum gubbe där vi tänkte sätta upp tältet. Då kollade Simon med hans kompis som bor alldeles i närheten där om vi kunde sova i hans trädgård och det gick utan problem. Men senare så blev vi välkomna in i hans hus istället eftersom hans housemate ändå inte var hemma och då kunde vi ta hans säng. 


Lite konstigt rum men vi tackar för att vi fick sova i en riktig säng. 

Men efter det har vi sovit ett par tre nätter utomhus. 

Det fungerar faktiskt alldeles utmärkt att sova i tält. Lättare än vad jag hade tänkt mig. Det största problemet är att man egentligen inte får lov att sätta upp tält där man tycker att det passar. Det ska vara på anvisad mark. Men vi går runt det lite och sätter upp tältet sent och plockar ner det tidigt och då är det ingen som kan störas av det. 

I skrivandets stund är klockan tio i nio på kvällen den 29 november. Vi har satt upp tältet i utkanten av reservatet The Gorge. Inte långt härifrån bor Simon, vår klätterkompis, och han har låtit oss ha en del av packningen hos honom så vi slipper ha med massa onödiga saker hitupp till våran tältplats. 

Igår var vi och klättrade på ett ställe utanför Launceston som kallas Hillwood. Vi klättrade i ungefär sex timmar och återigen var det riktigt kul! Och jag märker på migsjälv att jag utvecklas och det gör det hela ännu roligare! Jag har mycket styrka att bygga upp men envisheten finns där och då går det hyffsat bra. 


The Chessboard. 



Golghata 




Imorgon ska vi möta upp honom vid 10-tiden och då ska vi klättra här i The Gorge igen. 

Bild från första klättringen i The Gorge


Tia hängde på. 




Efter det hoppas vi på att vi har fått svar på någon av våra couchsurfingrequestar. Kan vara skönt att bo under riktigt tak de sista dagarna här på Tasmanien. Framförallt vill jag duscha och tvätta mitt hår samt skölja upp lite kläder. 

Nu ska jag läsa litegrann i min bok innan jag somnar. Till frukost imorn ska vi koka gröt på müsli. Fattigt, tänker ni, men saken är bara att vi glömde köpa mjölk innan affären stängde och då får man göra så gott man kan. Jag tycker vi lyckas riktigt bra. 


Jag uppskattar verkligen kommentarerna ni skickar! Jättekul att få respons! 
Jag funderar på att ha en så kallad frågestund här på bloggen snart så ni får gärna ställa frågor så buntar jag ihop dem i ett inlägg och svarar så gott jag kan. 

Kram på er!

Update från 1 december. 

Vi hittade inget boende så vi fortsatte med att tälta. Vi hade lite otur eftersom det regnade ganska mycket så tillochmed våra tändstickor var blöta när vi återigen skulle göra gröt på müsli (eftersom vi glömde bort att köpa mjölken.. Igen.). Men tillslut gick det och vi båda kan konstatera att gröt på müsli är riktigt riktigt gott! Tror att vi bestämt fått ännumer backpackerblod i oss. 

Uppdaterar snart igen! 

"Farmjobb" och klättring på Mt Roland

Resor, }

21-27 november - Farmen i Sheffield
23-24 november - Klättring Mt Roland 

Nu har vi installerat oss hos en kvinna utanför ett ställe som heter Nowhere Else som i sin tur ligger utanför Paradise. Orterna här ute på outbacken har verkligen lustiga namn. 
Kvinnan vi bor hos är 54 år och äger en get, en gris, en hund och en katt. Hon själv är väldigt mån om sina djur och tar väl hand om dem. Tyvärr har hon inte de bästa matvanorna varesig för henne själv, oss eller djuren. Det känns nästan som att det enda vi äter är vitt bröd och det i enorma mängder om man inte säger ifrån att man verkligen är nöjd. Djuren får också lite för mycket mat så det är lite svårt att se att de är överviktiga och feta. 


Jag och Penny



Jimmie the Goat


Men annars är det ett riktigt mysigt ställe. Det är som sagt ute på outbacken vilket gör att det inte finns obegränsat med internet. Vi har till exempel ingen möjlighet att använda något wifi vilket är anledningen till att jag inte haft möjlighet att lägga upp någonting på bloggen. 

Som jag skrivit tidigare så hade vi kommit överens om att klättra med våra nya vänner Simon och Micah och detta blev av på söndagen den 23 november. 

Klockan åtta på morgonen hämtade de oss här på farmen och vi åkte till ett berg som heter Mt Roland. 
Michael, pappan i huset där Simon är inneboende, hade berättar att Mt Roland skulle vara ett riktigt roligt berg att klättra då det skulle ha 10 pitcher. Jag som endast klättrat ett fåtal gånger och endast en gång utomhus fattade inte först vad pitcher var, men förstod senare att det var själva längderna man kan klättra i taget kan man säga. 



När vi kom till berget så berättade Simon om upplägget. Han skulle vara den som klättrade först och säkrade. Efter kom Micah, sedan jag och sist Molly som skulle plocka ankarna som satt på varje pitch. 

Klättringen var riktigt rolig och de var tydligen imponerade över hur lättsamt jag tyckte det var. De hade nog förväntat sig att jag skulle vara lite rädd av mig eftersom jag endast hade klättrat en gång utomhus tidigare. Men jag kände ingen anledning att vara nervös eller rädd. Man kan ju inte vända om och ta sig nedåt direkt. Upp är den enda vägen till dess att man ska fira sig ner med repen därifrån. 



Det var en riktigt mäktig känsla när man klättrade på en vertikal bergsvägg och man vet att sätter man fötterna fel eller en bit av berget släpper så kan man falla en bit. Lyckligtvis föll jag inte en enda gång på vägen upp men ibland var det riktigt pulshöjande när man gjorde vissa chansgrepp. 


Bästa travelpartnern! 

Vägen upp tog mycket längre tid än planerat. Vi kunde knappt förstå det men det tog 10 timmar upp. Sista delen var finaste av alla men även den hemskaste. Det blåste så mycket där uppe att man inte hörde kommandona från varandra. Det var också plötsligt så fruktansvärt kallt att man kände sig som en isbit. Men utsikten därifrån var nog den finaste jag sett. Jag har tyvärr inga bilder därifrån eftersom jag inte ens kunde ta upp telefonen ur fickan på grund av kylan. Det måste ha varit minusgrader. 
När vi klättrat upp hela vägen väntade the absailing. Vi skulle firas ner från berget. Och nu var det helt kolsvart ute. Som tur var hade vi varsina pannlampor.  
Här var första gången som jag blev lite smårädd. Att luta sig ut från berget och låta tyngdpunkten ligga i selen var en läskig känsla. Men det gick bra att komma ner. Efter den andra absailingen så fastnade dock repet när vi skulle dra ner det så stackars Simon fick dra sig upp till ankaret och ordna till det. Här insåg vi att klockan skulle vara kanske tre på morgonen innan vi var nere vid bilen. Jag trodde först att det var ett skämt men det visade sig vara sanningen. 
På nervägen hade jag mitt första lite större misstag. Man skulle alltid ha minst en hand på den nedre delen av repet då det fungerade som lås, men jag var lite ofokuserad och trött så en gång när jag skulle putta mig själv ifrån en bergsvägg så släppte jag bromsen så jag föll ännu hårdare in i väggen i stället. Det låter värre än var det var. Jag fick skrapsår över vänster hand och jag höll ju i övre delen av repet så jag höll i min egen vikt kan man säga så jag for inte neråt iallafall. 
Sju timmar senare var vi nere. Vi hade endast ätit tre pizzaslicear plus två müslibarer per man så vi hade inte så mycket energi kvar i kroppen. Vi kände ingen egentlig hunger under dessa timmar heller. Man var snarare fokuserad på minsta lilla grej man skulle göra. Men när vi väl var nere så märkte man att man sakta men säkert tappade fokus på vart man skulle sätta fötterna på stigen vi gick på. Benen gick i kors och jag vet inte hur många gånger jag föll och rullade ner för stigen. Alla såg smått lustiga ut och i efterhand kan man skratta åt hur vi gick. Simon tog en pinne och använde som käpp. Han sa att det hade nog aldrig gått utan den. 

När vi kom ner till bilen slängde vi i oss den godaste kakan jag någonsin ätit. Den var nästan som mammas så kallade ryttarkakor men med en fluffigare och högre chokladbotten. 

När den var nere i magsäcken åkte vi till en gratiscamping och satte upp ett par tält och sov över där. 
När man varit uppe så länge så kommer man över spärren att man verkligen behöver sova så det blev ingen djup sömn där ändå. Men vid klockan 11 hade vi frukost ihop och då satt vi bak i Micahs bil och åt lite melon och kakor medans vi lyssnade på musik. En riktigt mysig morgon helt enkelt. 



Denna dagen (och natten) kommer jag aldrig glömma. Våra nya vänner är verkligen så underbara att hänga med och att de klättrar och är allmänt outdoorintresserade är verkligen toppen! 

Micah har åkt till Samoa nu (25 november?) men vi hoppas att vi kan klättra med Simon och förhoppningsvis Sam och Michael som bor i det huset där Simon är inneboende i, i slutet av denna veckan innan vi drar vidare. 

Vi ska sorgligt nog lämna Tasmanien och bege oss till Brisbane på tisdag. Det kommer bli ett ordentligt klimatbyte. Från dagar med regn och rusk och ca 18 grader till 35 grader med stekande sol. 

I Brisbane ska vi söka jobb och förhoppningsvis tjäna in lite extra pengar. 



Maria Island och Mt Mason.

Resor, }

Lördagen den 15 november fick vi ett sms från en helt okänd människa. Denne hade träffat en tjej som heter Jenna som vi också hade träffat men på couchsurfingmötet förra tisdagen så hon hade gett honom vårat nummer.
Det var en fransman som hette Gabriel och han undrade om vi var intresserade av att gå på hajk med honom några dagar. 

Efter lite beslutande hit och dit så mötte vi upp honom på söndagen efter seglingen och då kom vi överens om att åka till Maria Island. Det vi visste om ön var att hela den var en nationalpark och att det inte fanns några bilar på ön samt knappt några hus. 

När vi vaknade i segelbåten på måndag morgon åt vi frukost med Dion och sen så gjorde vi oss redo för att lifta bort till Triabunna, stället där färjan till Maria Island går ifrån. 

Efter en kort tur med en buss ut till motorvägen så gick vi av och började höja tummarna. 


Även denna gången gick liftandet utan problem. Först åkte vi med en kvinnlig fysioterapeut och sedan en gammal tant som skulle till Triabunna och gå på konstskola. 

Färjan över till ön var minimal och på den var det vi och en högljudd skolklass. 

När vi kom av möttes vi av en gammeldags landsbygd med några få hus. Alltsammans var väldigt idylliskt och det kändes lite overkligt att gå in i en helt annan tidsepok.  




Det första vi gjorde var att lämna av allt i våra stora väskor som vi inte behövde och sedan började vandringen. 



Eftersom vi har fått lite dille på att samla poäng från topparna vi bestiger så tog vi oss av ett berg som hette Bishop and Clerk. 

Det berget låg långt ifrån där man fick slå läger för natten. Vi gjorde en fuling och campade faktiskt ute i ingenstans iallafall. Vi hade den bästa utsikten någonsin. 



Nästa dag gick vi tillbaka till där vi började och gick åt andra hållet som vette mot där man fick lov att campa. Men vi skulle inte direkt till campingen. Vi hade ett till berg att klättra. Mt Maria. Vi tänkte inte ha med våra stora väskor upp till toppen som vi hade dagen innan så vi gjorde i ordning en dagsväska och de stora väskorna stängde vi med regnskydd och satte upp i ett träd. Detta eftersom framförallt pungråttorna är riktigt duktiga på att öppna väskor och leta efter ätbara saker. 

Det gick lätt att hitta vägen upp till toppen på Mt Maria. 711 meter över havet. Fantastisk utsikt. 



När vi kom ner till väskorna var de orörda och efter lite lunch så gick vi vidare mot campingen. Påvägen stötte vi först på ett par ordentligt stora tigerormar. Jag har aldrig sett så stora ormar utanför terrarier. Över en meter långa och ca 5-6 cm tjocka. 


När vi nästan var framme vid campingen var det som om vi var på safari. Vi såg våra första riktigt stora kängurus och jag såg mina första vombats. Molly hade haft turen att se en innan.. Jag var lite avundsjuk. Men nu var det slut på avundsjukan. Vombaterna kryllade! Hur söta som helst! Började räkna och kom ungefär till 10 innan jag insåg att de var så många att man knappt ens kunde räkna dem. Även på campingstället gick de omkring och åt av gräset i lugn och ro. 



En stor känguru och en liten wallaby genom kikareglaset. 

Vi var inte de enda människorna på The Frenchs farm. Och de andra som var där var så gulliga och bjöd oss på kaka och vaniljsås. Helt fantastiskt gott. Jag hade gått och drömt om fika hela dagen och plötsligt satt jag där och var riktigt hög på socker. Härligt. 

När mörkret hade lagt sig så somnade vi i våra tält efter lite kortspelande. 
Morgonen därpå säger några andra att de sett några Tasmanian Devils men tyvärr såg vi inte en enda och jag tvivlar på att vi kommer att se någon här över huvud taget. De är så skygga och det är riktigt ovanligt att man kan se dem. Det finns inte så många kvar heller eftersom så många drabbats av någon slags tumörsjukdom, men de har "planterat" friska devils på Maria Island förra året så förhoppningsvis ska de kunna leva utan att drabbas av sjukdomen. 


Här har antagligen en Devil ätit upp något. Och tydligen har de ett okej bordsskick med tanke på skeden? 


Efter frukost tog vi en promenad bort till en strand och vandrade sedan tillbaka, drog på oss våra stora backpacks och gick tillbaka till Darlington (där båten går ifrån) fast vi gick en annan väg. Vi gick längs själva kusten och stannade vid The Painted Cliffs. 


Otroligt att det kan bli så häftigt. 


När klockan slog 14 så åkte vi båten tillbaka till Triabunna på Tasmanien. Där var det dags att återigen köpa lite mat för att sedan ta oss upp mot Freycinet. Jag och Molly har ju redan varit där tidigare men vi har fortfarande ett berg kvar där att klättra. Efter att ha liftat hela vägen dit skulle vi slå läger för natten. 
Det var kanske inte lättare sagt än gjort men vi ville inte betala för något och de fria campingarna låg alldeles för långt bort. 
Vi utnyttjade återigen lite svensk allemansrätt och satte uppe tälten när solen gått ner och tog bort dem kvart över fem morgonen den 20 november. 

När det lilla området runtomkring macken hade vaknat lyckades vi få skjuts av en man som äger ett hotell där i närheten. Enligt en kvinna vi liftat med dagen tidigare så kostade det hotellet 1600 dollar för en natt där. Sjuk summa. Måste googla på "Saffire hotel" när jag har tid och kolla upp vad det är för ställe. 



Vi klättrade Mt Mason denna dagen. En klättring som blev ganska mycket klurigare än vad vi väntat oss. Men tillslut så kom vi upp. Eller ja, Molly kom upp. Jag var så hungrig och färdig i kroppen så jag nöjde mig med att titta på toppen från en annan höjd. Så gjorde även Gabriel. 

Bilder från Mason. 






ST Rhona H

Resor, }

Tisdagen den 11 november vid lunchtid så gick jag och Molly och utforskade Hobarts hamn. Visserligen endast en liten del av den men det var där vi tänkte ha tisdagens lunch. 

Innan dess hade vi varit på turistinformationen för att ta reda på saker som vi kunde hitta på i och i närheten av Hobart. Hjärnan blev nästan slut av alla dessa val man skulle göra hit och dit. En dagstur med båt för att se alla små vikar? En spökvandring i Port Arthur? En tur till Bruny Island för att se massa vilda djur? Segla på en gammal båt tre timmar? Ja det fanns verkligen massor att välja mellan. Det som gick bort ganska fort var seglingen. Mestadels eftersom varken jag eller Molly ville spendera 65$ på endast tre timmar. 

När vi gick på kajen, eller rättare sagt St Elizabeth Pier så gick vi förbi den segelbåten som vi tidigare läst om. Det stog en gubbe på däck och vi började prata lite med honom. För att vara snälla så sa vi att vi skulle tänka på saken ytterligare en gång. 

Segling har alltid varit intressant för både mig och Molly. På denhär båten skulle man få lära sig litegrann om hur det fungerar samt även hjälpa till med seglen när de skulle upp/ner hit/dit. 

När vi fyllde våra bukar med avocado, morötter, bröd och lite apelsinjuice diskuterade och kom vi fram till att man aldrig kommer någonstans i livet om man inte frågar sig fram. Och försöka duger har vi ju också hört. 

Sagt och gjort. På tillbakavägen gck vi förbi skeppet igen och där kläckte vi frågan. 

"Finns det möjligtvis någon chans att vi skulle kunna arbeta några timmar på båten kanske innan avgång och få åka med för en billigare peng?" 

"Tja, det låter inte helt orimligt. Kom tillbaka i helgen då är även Julie här och då kan vi ha pratat igenom det tills dess. " 

Det kändes någonstans som att detta skulle bli ganska bra. Vi visste inte hur mycket billigare vi kunde få det, men det återstod att se. 

I lördags morse gick vi ner till skeppet igen och då mötte vi de båda herrarna vi träffat tidigare samt denna Julie de hade pratat om. 

För 50 dollar så kunde vi få åka med och eventuellt hjälpa till med lite saker. Sedan lade hon till att om vi ville så kunde vi komma tillbaka och åka med även på söndagen samt fixa iordning båten innan och då endast betala för maten på båten. Så alltsomallt skulle det gå på endast 60 dollar för två resor. Återigen en helt okej deal. Vi var upprymda! 




När vi skulle ut på lördagen var allting en enda röra. Allt hade varit en röra på svenska men nu var ju alla ord och termer på engelska. Namnen på alla segel, hur man sätter fast repen på the pins, vilket rep som ska slackas och vilken som ska spännas. Ja det var mycket som var rörigt. Och allt skulle gå så fort. 

"Coming about, we're tacking!" 

Och vips skulle man ändra på the topping lifts återigen. 
Jag såg migsjälv som ett levande frågetecken men allt eftersom tiden gick så insåg man att man lärde sig sakta men säkert. Plus att det var kul!

Ett stort plus var ju självklart besättningen. Det var några extracrews ombord och även de var hur sköna som helst. 




Lördagens segling gick riktigt fort. Det måste ha varit eftersom det var så himla kul! Vi kunde knappt vänta till söndagen. 

På söndagen kom vi dit lite tidigare och då hade vi även checkat ut från våran couchsurfinghost Patrick, så vi gick och kånkade på våra enorma väskor. Skulle de bli ett problem att a dem ombord på båten? Icke sa Nicke. "No worries." 

Innan vi gick till sjöss hjälpte vi till med att snygga till båten lite. Molly dammsög nere i ruffen och jag sköljde av däcket med havsvatten samt tvättade fönstrena. 

Sedan var det dags att segla. Denna gången var det inte samma besättning utan vi träffade bland andra två nya killar. De var ungefär o våran ålder och samtidigt som de var snabba med att springa omkring och fixa med seglen så lärde de oss det dom vi hade haft svårt med att snappa upp från dagen innan.


Will och Billy/Dylan.  

Kapten på skeppet, Charles, han tillät oss att styra skeppet vilket också var hur roligt som helst. Man fick ett hum om hur det fungerade med alla segel och hur man skulle göra när det var tid för "tacking", alltså vända båten och få vinden på andra sidan seglen. 




När vi seglade denna dagen så kände man ganska snabbt att man förstått på ett ungefär hur seglen fungerade och när det var dags att göra vilket. 

Även den seglingen gick hur snabbt som helst. 

Nästa problem var vart vi skulle sova. Dion, gubben vi träffade först av alla på båten sa att vi kunde sova där men vi var lite småskeptiska eftersom det inte var han som ägde det utan han bara var där och jobbade. Men när det inte var några problem för varken Julie eller Charles (ägarna av båten) så bestämde vi oss för att sova ombord. 



Dion bodde också på båten så vi drack några muggar te och kaffe (han blandade ut sitt med rom, precis som pirater gör?) innan vi hoppade ner o varsin koj. 



Morgonen därpå åt vi frukost på däck med soluppgången precis framför oss. Ganska oslagbart. 





Tänk vad nära det var att vi aldrig åkte med. Tänk om vi aldrig hade frågat. 
Hade vi inte gjort det hade vi inte fått lära oss så mycket som vi gjorde på de två dagarna. Vi hade heller aldrig fått kontaktuppgifterna till en båt i Sydney där Dion jobbade tidigare. Vi hade aldrig träffat Julie som från och med nu lovat oss gratis boende hemma hos dem varje gång vi är i Hobart. Och vi får komma och arbeta som volontärcrews när vi vill. 

Man kan missa riktigt mycket om man inte vågar slänga ut en fråga. 

Soffsurf med Patrick

Resor, }

Couchsurfing är en fantastisk grej. 

Vi bor i en bottenvåning på ett hus som är som en lägenhet. Våran host Patrick är en supertrevlig kille som kan svenska! Han kan svenska!! Han har pluggat i Lund i ett år och kan prata nästintill flytande! Så imponerande! 

Vi har hängt ganska mycket med honom nu när vi bor här. 

Bilder från dagarna: 


Frisbee på Pirates Bay. 


Vi hade såå kul i vågorna! Vissa var kanske en meter höga


Vi gjorde de 25 armhävningarna där. 


Lunch i ett sommarhus vid havet. 



Veganmat! Spännande! Med den bästa av juicer till


Sedan såg vi "The blowhole" vid Eaglehawk Neck. 


Och mäktiga stenformationer


The Tasman Arch 


The Devils kitchen. 

Svårt att ta kort på hur enormt det egentligen var. Hade min GoPro på laddning så hade inte med den.. 


Långt därborta ser ni en smal stenformation som jag tror kallas "The totem pole" 

Över till idag. 

Idag så bestämde vi oss för att dra och klättra. Men först var vi så sugna på att sätta upp tältet så det gjorde vi i förmiddags. 


Jag var skeptisk mot den gula färgen först, men uppe bland bergen så är gult en riktigt bra färg. 


Jag har klätterbilderna i min GoPro men tog en bild på detta fina sällskap vi hade idag. Molly, Patrick, samt hans vänner Coby (?) och Tim. 


Jag åt dumplings för första gången. Gott! 


Sen kom dagens roligaste nyhet! Bubbletea! Riktigt häftigt te som måste upplevas! Finns alla sorters varianter man kan tänka sig. Egentligen smakar det som saft eller någon kall mjölkdryck men det är te i det också. 


Senare på kvällen drog vi till en gräsplan och kastade frisbee i ett par timmar. Jag börjar få in kasten lite bättre nu! 


Nu ska vi sova! 

Hoppas ni har det fint därhemma eller var ni nu befinner er! 

Kram S. 

Ps. Hör ofta att mitt namn är krångligt på engelska. Ja, jag vet. I tisdags var vi på ett couchsurfingmöte där en sa att jag verkligen borde fundera ut ett nickname och idag kom jag på det. Sam. Eller Sammy. Sal är för fult och jag tycker inte om Sally. Tog nästa konsonant i namnet och vips blev det Sam! Ovant, men vad tror ni? Håller det? Har ni bättre förslag? Ds. 

Vi är i Hobart!

Resor, }


Igår hade vi världens bästa flytdag! Vi hade sagt till Louise och Bruce att vi skulle ner till Hobart och att de kanske kunde skjutsa oss till bussen så det gjorde de. Men egenligen hade vi faktiskt inga planer på att ta den bussen, även fast det var den enda bussen som skulle gå dit igår. Vi hade andra planer. 

Vi knallade in till stan med våra stora backpacks och gick till en affär som säljer macpac-saker. Det är ett märke som har massa friluftsgrejer. 
Vi hade varit där tidigare och då hade de sagt att vi kunde få en bättre deal på tälten om vi ville köpa ett nästa gång vi kom förbi. 
Och vad händer? Vi får FYRTIO procents rabatt på tältet plus att vi får köpa en brännare till gasköket för ett också mycket billigare pris. Vi blev verkligen hur glada som helst! 

När vi sedan gick vidare för att köpa en liten kastrull till köket så hittade vi en men vi tycker att den var lite för dyr. Då ringde Molly upp till macpac-stället igen och frågar vad deras kostar. 
"Vad kostar de som ni tittar på nu? Vi kan sälja den ännu billigare till er. " 

Så då gick vi med "lätta" steg tillbaka och fick ännu en fantastisk deal. 

Allt som allt tjänade vi in ca 2200 kr! Helt otroligt!! 
Våra steg har aldrig känts så lätta efter att ha dealat till sig såna bra grejer! 


Men hur skulle vi nu ta oss till Hobart? 

Det finns ingen buss. Tåg har vi inte ens hört talas om att det skulle gå heller. 

Tummen upp! Ja tummen upp plus ett block med HOBART. Det var inga bekymmer alls! 




Först stannade en bil med en 45-årig kvinna och en 19-årig tjej. Vi åkte med dem till ett roadhouse som låg efter nästan halva vägen till Hobart. Hon sa sedan att det inte skulle vara några problem att ta sig vidare eftersom alla som stannar där ska vidare neråt. 

Vi tog återigen fram blocket, tummen  och även en morot eftersom vi började bli hungriga. Två tuggor senare är liften fixad. Vi åker med en man som stog och tankade bilen. 
Med Radiohead i stereon åkte vi på motorväg i kanske två timmar innan vi blev avsläppta 7 km utanför stan. 
Vi gick några meter fram till en busshållsplats där våra tummar ännu en gång gjorde jobbet. 

En man som var skulptör samt jobbade på MONA, ett museum här i Hobart, var påväg hem och att han skulle åka genom stan. Han sa även att det var riktigt längesedan han plockade upp någon hitchhiker men att han borde göra det oftare med tanke på att han jämt liftade när han var ung. 
Trevligt folk alltihop! Inga bekymmer!

Vi blev avsläppta vid ett backpackerhostel kallat "The frog". Vi var så hungriga så vi tänkte inte ens på att vi kunde tälta i vårat nya tält eller ens kolla vad andra hostel kostade. Så vi bara klampade in och ordnade med allt innan vi hade lite lunch på golvet. 
Efter det så tog vi en trevlig promenad i den nya staden. Vi besökte en mysig bokhandel, inredningsaffärer m.m. 

Sedan unnade vi oss en Quattro Formaggi på ett fint italienskt ställe. Det var vi verkligen värda! 




Tredagars friluftsliv med bergsbestigning

Resor, }

I fredags packades våra stora väskor för en tre dagar och två nätters lång campingtur. Sovsäckar, tält, kläder för minusgrader samt mat. Hur mycket mat ska man egentligen ha med sig? 

Jag har alltid varit intresserad av att testa på nya saker, bland annat detta med friluftsliv. Det har ju inte blivit så mycket sånt för mig. Men nu var det dags. 

Efter frukosten på lördag morgon åkte vi bort till Tasmaniens östkust. Det var en två timmar lång resa förbi mängder med fårhagar, romantiska alléer och vildvuxna eucalyptusskogar. 


Vi stannade till vid en utsiktsplats där vi tog kort. Några av bergen där borta i fjärran besteg vi. Det tredje från höger är Mt Dove, sedan Mt Amos, (Mt Mason gömmer sig där någonstans efter), Mt Graham och det sista höga är Mt Freycinet. 

Efter liten kissepaus åkte vi vidare och hade lunch vid rena paradisstranden. 



Efter denna underbara lunch så började bergsbestigningen. Vi började med Mt Amos och det gick som smort. Ända tills vi kom till toppen. Då fick vi ta skydd under ett klippblock eftersom det kom en hagelstorm från igenstans. Men som tur var höll det inte på så länge och berget blev inte så farligt halt så vi tänkte att vi kunde ju försöka klättra upp för Mt Dove när vi ändå hade "vägarna förbi". 
Mt Dove var ett mycket högre berg men precis som Mt Amos så var det bara en enpoängare vilket är lite konstigt med tanke på att det var riktigt klurigt att komma upp. 



Louise med sin GPS. 

Efter att vi träffat på lite människor (man blir lika förvånad varje gång) så kunde de peka i en ungefärlig riktning och efter ännu mer klurigheter så kom vi upp. Två poäng! Skönt! 


Utsikt över Wineglass Bay.  

När vi sedan skulle ner från Mt Dove kom den delen då jag och Molly blev ganska nervösa. 
Louise insisterade på att vi skulle ta oss igenom bushen mellan dessa två berg, och ner på Mt Amos sida, men vi möttes av stup åt alla håll och kanter. Jag har föreslagit tidigare att det såg bättre ut om man först klättrade lite längre upp på Mt Amos innan man gick ner och efter att ha fått tänka om helt så skulle vi testa att klättra upp igen. Det var en brant klippvägg men med många grepp att hålla i. 
Varför var vi nervösa? Jo, dessa två som vi klättrar med är båda runt 65 år och Bruce har Parkinson. Det är klart man blir nervös. Men! Man ska inte underskatta en 65-åring! Det gick bara bra och efter en stund stod vi återigen nästan på toppen av Mt Amos. 

Våra magar gapade nästan tomma efter denna dagen. Eftersom allt tagit mycket längre tid än väntat (sju timmar) så fanns det inte heller något öppet ställe där vi kunde äta mat. Men vi hade ju med oss också så det blev soppa senare på den campingplätt vi slog upp våra tält på. 

När morgonen efter kom så var Molly och jag så trötta att vi inte orkade upp till soluppgången men vi kom dit ner till stranden inte långt efter. 



Dag två kunde börja. Denna dagen skulle de stora väskorna med allt vi hade med för turen vara med. 
Första stoppet var den berömda stranden Wineglass Bay. Och vilket paradis. 


Bilden gör sig inte rättvis då sanden var så ljus att ögonen kisade automatiskt. 
Vi var rejält svettiga och vad passar inte bättre då? Jo, ett dopp i det blå. 

Av med allt förutom trosorna och bara hopp i. Helt fantastiskt underbart. Och kallt. Men ändå så skönt. 

Med torra trosor på och de blöta trosorna på tork utanpå väskan gick vi längs hela denna långa strand för att försätta uppför Mt Graham. 




Med en tung packning blir man lätt svettig och vattnet man har med sig tar snabbt slut. Vi hittade ett litet minivattenfall mitt i skogen som vi tog vatten ifrån. 



Påvägen stannade vi även till vid ett utsiktsställe där vi kunde se Wineglass Bay från andra hållet. 

Svettigt men ändå härligt. 

Tillslut nådde vi toppen av Mt Graham där vi satte upp våra tält. Dagen var inte helt slut än så vi bestämde oss även för att klättra upp för nästa berg. Mt Freycinet. 

Trots att detta berg var högst av dem som vi klättrat so far så var det det lättaste med tanke på att man kunde ana en led nästan hela vägen upp. 

Detta tog inte allt för lång tid, men som vanligt så blir jag ju hungrig jämt ovh ständigt. När vi kom tillbaka kom dock ännu massa regn men vi hann precis göra klart maten ute innan alla vi fyra knödde in oss i Louises och Bruces tvåmannatält. Där hade vi en riktigt mysig kväll med middag och sång i nästan tre timmar. 
Vid niosnåret gick jag och Molly tillbaka till vårat tält som var ca 40 meter längre bort. 
Men skrev jag inte enmannatält? Jojjomän, men vi får plats i det bägge två! Supersmidigt! 



Morgonen därpå var fantastisk. 



Jag har många foton i min GoPro som jag inte sett än, men jag hoppas de blev riktigt bra så jag kan förstora upp dem när jag kommer hem. 

Känslan av att sova på toppen av ett berg var jättehärlig. Och det ska bli fler gånger efter denna turen! 

När vi sovit här en natt var det dags att ta sig tillbaka ner för alla berg igen. Vi stannade en lite längre stund vid Wineglass igen och där träffade jag på en liten, eller nej, stor, skojare. 


En eremitkräfta! (Visst är det en sån?) den var kanske 12-14 cm stor! Tuff! 


Vi lekte lite på stranden, Molly badade och sedan gick vi tillbaka längs hela stranden igen. 




Nu var tanken att vi skulle ta oss upp för Mt Mason. Vi lämnade väskorna vid foten av berget men vi hittade inte någon bra väg upp. Då bestämde vi oss för att först gå ner till bilen för att lämna de stora väskorna och värdesakerna där för att sedan gå tillbaka. Men när vi var vid foten igen så var Louise så utmattad att vi fick gå ner igen. Vi blev lite besvikna då vi kunde klättrat berget själva men det ville inte Louise så vi fick strunta i det. 

Vad som hände sedan fick mitt hjärta att smälta. 
Jag skulle gå på toaletten och gick förbi en parkering. Där sitter wallabies som är så tama att folk står och klappar dem! 




Jag var både svettig som en gris och väldigt trött men jag var tvungen att ta lite selfies. 

Sen kom även Molly och då blev det lättare att fota. 




Så otroligt söta! 

Detta blev slutet på våran tripp. Och slutet gott, allting gott!