musicandlyrix

Idag är det dagen före julafton. Hemma i Sverige fixar man förmodligen det sista inför den bästa högtiden på året. Jag tror att granen precis kommit in och att mamma kanske står och steker de ljuvliga köttbullarna. Det är uppesittarkväll med rimstugan i P4. Tradition. Som är till för att hållas. 

Men i år är det jag som bryter den. Jag är på andra sidan jorden. Iväg från allt vad kyla och snö heter. 

I förrgår skulle vi försöka ta oss till en caravan park i Gatton, samma ort som vi skulle börja arbeta på följande dag, alltså igår. 

Rick skjutsade oss ut till motorvägen där vi kramades hejdå i vetskapen om att vi kommer ses i vinter. (Maj eller Juni antagligen. )

Efter fem minuter stannar en bil som vi bestämmer oss för att hoppa in i. Det är en marockans kille som skulle åt det hållet som vi också skulle. Men först skulle han in på en optikertid på ett köpcenter men det gjorde inte oss något. 

När vi vandrat omkring och när han var färdig med ögonkontrollen så bjöd han oss på varsin dryck i ett fik. Jag valde kaffe (oväntat va?) och Molly valde en chokladshake. 

Efter det väntade en bilresa på nästan tre timmar. Efter en bra bit inser vi att vi åker åt lite fel håll. Nej, killen var inte konstig, han var supersnäll och han hade bara tänkt att det var lättare för oss om vi tog den vägen som vi tog och det gick bra hela vägen fram. Vi stannade till en gång till på en mack och då frågade han återigen om vi ville ha något att dricka men vi hade bra med vatten så vi var nöjda. När vi kom ut till bilen igen efter ett snabbt toalettbesök så hade han ändå köpt dricka till oss. Iste. Så gott! 

I bilen lärde vi oss en hel del om Marocko och vi fick världens reslust att åka dit! 

När vi kom till korsningen där vi skulle hoppa ur hans bil så bestämde han sig för att skjutsa oss ännu längre. Så några kilometer senare gick vi av. Och då var vi i en ganska öde korsning. Kändes inte jättebra men det låg hus som man kunde se, så vi var ju inte lämnade för gott.

Det åkte förbi bilar, ett par stycken på tio minuter ungefär. Båda de kom samtidigt. Båda försvann. 

Efter ytterligare kanske tio minuter tar vi upp näven åt en minibuss som stanna är till. Jag blev något skeptisk men Molly tyckte det verkade okej ändå att åka med, så vi hoppade in i en buss med folk som knappt kunde engelska. Det var fem stycken farmarbetare som åkte med en kille som skjutsade hem allihopa. 

Sedan hoppade vi av i mitten av Gatton där vi köpte lite mat för de kommande två dagarna innan vi liftade sista biten med ett par taiwaneser. 

När vi kom fram till caravanparken så fanns det ingen i receptionen. Ingen svarade när vi ringde heller men vi gick in ändå. Där inne träffade vi fyra tyska killar som jobbade på samma farm som vi skulle börja på. Vi slog upp tältet utanför deras barack och de var snälla och lät oss använda deras kylskåp plus att morgonen därpå kunde vi åka med dem till jobbet som ligger tio minuter från caravanparken. Vi kunde även sova inne hos dem igår natt plus denna natten som kommer vilket är jättebra. Vi pratade med dem om att dela boende och det lät bra till en början men nu verkar det plötsligt som om de inte vill det längre. 

Alltså måste vi försöka hitta en egen barack att bo i. Kommer bli lite klurigt då vi fortfarande inte sett till någon ägare till stället. Men vi får ordna det imorgon efter jobbet. Det ska tydligen bara bli jobb fram till lunch eftersom det är julafton. 

Farmen som vi jobbar på heter Bauers Organic Farm och är precis som den heter. Organic. Ekologisk. 

De har potatis, morötter, pumpa och ingefära vad jag vet än sålänge. 

De första två dagarna som vi har jobbat har vi endast rensat ogräs. Ett bra tag undrade jag vad vi egentligen höll på med. Hur oergonomiskt som helst och man vet inte vad man ska göra med sin kropp. Man går dubbelvikt, man sätter ner ett knä, sätter ner båda knäna, man sätter sig på rumpan och hasar genom gångarna och sedan ställer man sig upp och sträcker ut ryggen som stelnar till hur snabbt som helst. 

Men jag väljer att se det från den ljusa sidan. Farmen vi jobbar på är riktigt bra. Det är seriösa farmare och the supervisors är snälla och jagar inte på en utan man får arbeta i sin egen takt. Dessutom är det intressant att sätta sig in i denna situationen som varit en verklighet för så många ute på landet genom alla år. 

Ute på fälten så rensar man i långa rader och om man vill kan man prata med de andra som jobbar eller så är man fri att lyssna på musik eller något i öronen. 

Vi börjar klockan halv sex på morgonen så vi går upp vid tjugo över fyra. Hade jag gjort detta hemma hade jag nog aldrig orkat upp men saken är att det inte alls känns så tidigt som det låter. Dessutom är det enklare att jobba på morgonen då solen inte hunnit upp och börjat steka på en. 

Vi arbetar ungefär så länge vi vill så länge det finns jobb. Weeding (ogräsrensning) är oändligt och man kan vara på fältet till fyra fem om man vill. Vi har rast, "smoko" klockan nio. Den är på tjugo minuter. Lunch har vi klockan tolv och den är på en halvtimma. 

Befinner vi oss på ingefärafältet så har man tur om man hittar skugga då det är ute i ingenstans och träd finns inte i närheten. 

Första dagen vi var där så lånade vi skugga med en kines som hade öppnat sin bagagelucka. 

Han var inte så duktig på engelska men han lyckades fråga ifall vi var gifta. Haha! 

När lunchen är över går man tillbaka ut på fältet igen och tar sig sakta igenom de oändligt långa raderna. Raderna är så långa att man klarar kanske en halv rad om dagen om man inte delar på den med någon. Tilläggas bör att det endast är ena sidan av raden man gör. Så en fjärdedel av en länga.

 Så det känns liksom inte som man kommer någon vart men samtidigt ska vi vara tacksamma över att det inte är något slavjobb där farmaren går bakom en och gapar om att man ska jobba fortare. Det finns tydligen sådana ställen också. Fruktansvärt. Men farmarna vet att många backpackers behöver sina pengar och sina dagar påskrivna så många kan köra med en. 

Som tur är börjar Molly och jag tidigt med farmjobbsdagarna och då kan vi ju dra ifrån ett ställe om villkoren är omänskliga. 

Så än sålänge är det så dagana har sett ut. 

Ikväll ska vi få sova inne hos tyskarna som egentligen faktiskt har plats för två till vilket är perfekt om de faktiskt vill dela boende med oss. Det är winwin för alla eftersom vi då kan ha ett kylskåp och alla får det billigare. 

Vi hoppas på det bästa!