musicandlyrix

Men annars är det ett riktigt mysigt ställe. Det är som sagt ute på outbacken vilket gör att det inte finns obegränsat med internet. Vi har till exempel ingen möjlighet att använda något wifi vilket är anledningen till att jag inte haft möjlighet att lägga upp någonting på bloggen. 

Som jag skrivit tidigare så hade vi kommit överens om att klättra med våra nya vänner Simon och Micah och detta blev av på söndagen den 23 november. 

Klockan åtta på morgonen hämtade de oss här på farmen och vi åkte till ett berg som heter Mt Roland. 

Michael, pappan i huset där Simon är inneboende, hade berättar att Mt Roland skulle vara ett riktigt roligt berg att klättra då det skulle ha 10 pitcher. Jag som endast klättrat ett fåtal gånger och endast en gång utomhus fattade inte först vad pitcher var, men förstod senare att det var själva längderna man kan klättra i taget kan man säga. 

När vi kom till berget så berättade Simon om upplägget. Han skulle vara den som klättrade först och säkrade. Efter kom Micah, sedan jag och sist Molly som skulle plocka ankarna som satt på varje pitch. 

Klättringen var riktigt rolig och de var tydligen imponerade över hur lättsamt jag tyckte det var. De hade nog förväntat sig att jag skulle vara lite rädd av mig eftersom jag endast hade klättrat en gång utomhus tidigare. Men jag kände ingen anledning att vara nervös eller rädd. Man kan ju inte vända om och ta sig nedåt direkt. Upp är den enda vägen till dess att man ska fira sig ner med repen därifrån. 

Det var en riktigt mäktig känsla när man klättrade på en vertikal bergsvägg och man vet att sätter man fötterna fel eller en bit av berget släpper så kan man falla en bit. Lyckligtvis föll jag inte en enda gång på vägen upp men ibland var det riktigt pulshöjande när man gjorde vissa chansgrepp. 

Vägen upp tog mycket längre tid än planerat. Vi kunde knappt förstå det men det tog 10 timmar upp. Sista delen var finaste av alla men även den hemskaste. Det blåste så mycket där uppe att man inte hörde kommandona från varandra. Det var också plötsligt så fruktansvärt kallt att man kände sig som en isbit. Men utsikten därifrån var nog den finaste jag sett. Jag har tyvärr inga bilder därifrån eftersom jag inte ens kunde ta upp telefonen ur fickan på grund av kylan. Det måste ha varit minusgrader. 

När vi klättrat upp hela vägen väntade the absailing. Vi skulle firas ner från berget. Och nu var det helt kolsvart ute. Som tur var hade vi varsina pannlampor.  

Här var första gången som jag blev lite smårädd. Att luta sig ut från berget och låta tyngdpunkten ligga i selen var en läskig känsla. Men det gick bra att komma ner. Efter den andra absailingen så fastnade dock repet när vi skulle dra ner det så stackars Simon fick dra sig upp till ankaret och ordna till det. Här insåg vi att klockan skulle vara kanske tre på morgonen innan vi var nere vid bilen. Jag trodde först att det var ett skämt men det visade sig vara sanningen. 

På nervägen hade jag mitt första lite större misstag. Man skulle alltid ha minst en hand på den nedre delen av repet då det fungerade som lås, men jag var lite ofokuserad och trött så en gång när jag skulle putta mig själv ifrån en bergsvägg så släppte jag bromsen så jag föll ännu hårdare in i väggen i stället. Det låter värre än var det var. Jag fick skrapsår över vänster hand och jag höll ju i övre delen av repet så jag höll i min egen vikt kan man säga så jag for inte neråt iallafall. 

Sju timmar senare var vi nere. Vi hade endast ätit tre pizzaslicear plus två müslibarer per man så vi hade inte så mycket energi kvar i kroppen. Vi kände ingen egentlig hunger under dessa timmar heller. Man var snarare fokuserad på minsta lilla grej man skulle göra. Men när vi väl var nere så märkte man att man sakta men säkert tappade fokus på vart man skulle sätta fötterna på stigen vi gick på. Benen gick i kors och jag vet inte hur många gånger jag föll och rullade ner för stigen. Alla såg smått lustiga ut och i efterhand kan man skratta åt hur vi gick. Simon tog en pinne och använde som käpp. Han sa att det hade nog aldrig gått utan den. 

När vi kom ner till bilen slängde vi i oss den godaste kakan jag någonsin ätit. Den var nästan som mammas så kallade ryttarkakor men med en fluffigare och högre chokladbotten. 

När den var nere i magsäcken åkte vi till en gratiscamping och satte upp ett par tält och sov över där. 

När man varit uppe så länge så kommer man över spärren att man verkligen behöver sova så det blev ingen djup sömn där ändå. Men vid klockan 11 hade vi frukost ihop och då satt vi bak i Micahs bil och åt lite melon och kakor medans vi lyssnade på musik. En riktigt mysig morgon helt enkelt. 

Denna dagen (och natten) kommer jag aldrig glömma. Våra nya vänner är verkligen så underbara att hänga med och att de klättrar och är allmänt outdoorintresserade är verkligen toppen! 

Micah har åkt till Samoa nu (25 november?) men vi hoppas att vi kan klättra med Simon och förhoppningsvis Sam och Michael som bor i det huset där Simon är inneboende i, i slutet av denna veckan innan vi drar vidare. 

Vi ska sorgligt nog lämna Tasmanien och bege oss till Brisbane på tisdag. Det kommer bli ett ordentligt klimatbyte. Från dagar med regn och rusk och ca 18 grader till 35 grader med stekande sol. 

I Brisbane ska vi söka jobb och förhoppningsvis tjäna in lite extra pengar.