ST Rhona H
Resor, }Tisdagen den 11 november vid lunchtid så gick jag och Molly och utforskade Hobarts hamn. Visserligen endast en liten del av den men det var där vi tänkte ha tisdagens lunch.
Innan dess hade vi varit på turistinformationen för att ta reda på saker som vi kunde hitta på i och i närheten av Hobart. Hjärnan blev nästan slut av alla dessa val man skulle göra hit och dit. En dagstur med båt för att se alla små vikar? En spökvandring i Port Arthur? En tur till Bruny Island för att se massa vilda djur? Segla på en gammal båt tre timmar? Ja det fanns verkligen massor att välja mellan. Det som gick bort ganska fort var seglingen. Mestadels eftersom varken jag eller Molly ville spendera 65$ på endast tre timmar.
När vi gick på kajen, eller rättare sagt St Elizabeth Pier så gick vi förbi den segelbåten som vi tidigare läst om. Det stog en gubbe på däck och vi började prata lite med honom. För att vara snälla så sa vi att vi skulle tänka på saken ytterligare en gång.
Segling har alltid varit intressant för både mig och Molly. På denhär båten skulle man få lära sig litegrann om hur det fungerar samt även hjälpa till med seglen när de skulle upp/ner hit/dit.
När vi fyllde våra bukar med avocado, morötter, bröd och lite apelsinjuice diskuterade och kom vi fram till att man aldrig kommer någonstans i livet om man inte frågar sig fram. Och försöka duger har vi ju också hört.
Sagt och gjort. På tillbakavägen gck vi förbi skeppet igen och där kläckte vi frågan.
"Finns det möjligtvis någon chans att vi skulle kunna arbeta några timmar på båten kanske innan avgång och få åka med för en billigare peng?"
"Tja, det låter inte helt orimligt. Kom tillbaka i helgen då är även Julie här och då kan vi ha pratat igenom det tills dess. "
Det kändes någonstans som att detta skulle bli ganska bra. Vi visste inte hur mycket billigare vi kunde få det, men det återstod att se.
I lördags morse gick vi ner till skeppet igen och då mötte vi de båda herrarna vi träffat tidigare samt denna Julie de hade pratat om.
För 50 dollar så kunde vi få åka med och eventuellt hjälpa till med lite saker. Sedan lade hon till att om vi ville så kunde vi komma tillbaka och åka med även på söndagen samt fixa iordning båten innan och då endast betala för maten på båten. Så alltsomallt skulle det gå på endast 60 dollar för två resor. Återigen en helt okej deal. Vi var upprymda!
När vi skulle ut på lördagen var allting en enda röra. Allt hade varit en röra på svenska men nu var ju alla ord och termer på engelska. Namnen på alla segel, hur man sätter fast repen på the pins, vilket rep som ska slackas och vilken som ska spännas. Ja det var mycket som var rörigt. Och allt skulle gå så fort.
"Coming about, we're tacking!"
Och vips skulle man ändra på the topping lifts återigen.
Jag såg migsjälv som ett levande frågetecken men allt eftersom tiden gick så insåg man att man lärde sig sakta men säkert. Plus att det var kul!
Ett stort plus var ju självklart besättningen. Det var några extracrews ombord och även de var hur sköna som helst.
Lördagens segling gick riktigt fort. Det måste ha varit eftersom det var så himla kul! Vi kunde knappt vänta till söndagen.
På söndagen kom vi dit lite tidigare och då hade vi även checkat ut från våran couchsurfinghost Patrick, så vi gick och kånkade på våra enorma väskor. Skulle de bli ett problem att a dem ombord på båten? Icke sa Nicke. "No worries."
Innan vi gick till sjöss hjälpte vi till med att snygga till båten lite. Molly dammsög nere i ruffen och jag sköljde av däcket med havsvatten samt tvättade fönstrena.
Sedan var det dags att segla. Denna gången var det inte samma besättning utan vi träffade bland andra två nya killar. De var ungefär o våran ålder och samtidigt som de var snabba med att springa omkring och fixa med seglen så lärde de oss det dom vi hade haft svårt med att snappa upp från dagen innan.
Will och Billy/Dylan.
Kapten på skeppet, Charles, han tillät oss att styra skeppet vilket också var hur roligt som helst. Man fick ett hum om hur det fungerade med alla segel och hur man skulle göra när det var tid för "tacking", alltså vända båten och få vinden på andra sidan seglen.
När vi seglade denna dagen så kände man ganska snabbt att man förstått på ett ungefär hur seglen fungerade och när det var dags att göra vilket.
Även den seglingen gick hur snabbt som helst.
Nästa problem var vart vi skulle sova. Dion, gubben vi träffade först av alla på båten sa att vi kunde sova där men vi var lite småskeptiska eftersom det inte var han som ägde det utan han bara var där och jobbade. Men när det inte var några problem för varken Julie eller Charles (ägarna av båten) så bestämde vi oss för att sova ombord.
Dion bodde också på båten så vi drack några muggar te och kaffe (han blandade ut sitt med rom, precis som pirater gör?) innan vi hoppade ner o varsin koj.
Morgonen därpå åt vi frukost på däck med soluppgången precis framför oss. Ganska oslagbart.
Tänk vad nära det var att vi aldrig åkte med. Tänk om vi aldrig hade frågat.
Hade vi inte gjort det hade vi inte fått lära oss så mycket som vi gjorde på de två dagarna. Vi hade heller aldrig fått kontaktuppgifterna till en båt i Sydney där Dion jobbade tidigare. Vi hade aldrig träffat Julie som från och med nu lovat oss gratis boende hemma hos dem varje gång vi är i Hobart. Och vi får komma och arbeta som volontärcrews när vi vill.
Man kan missa riktigt mycket om man inte vågar slänga ut en fråga.
