I fredags packades våra stora väskor för en tre dagar och två nätters lång campingtur. Sovsäckar, tält, kläder för minusgrader samt mat. Hur mycket mat ska man egentligen ha med sig? 

Jag har alltid varit intresserad av att testa på nya saker, bland annat detta med friluftsliv. Det har ju inte blivit så mycket sånt för mig. Men nu var det dags. 

Efter frukosten på lördag morgon åkte vi bort till Tasmaniens östkust. Det var en två timmar lång resa förbi mängder med fårhagar, romantiska alléer och vildvuxna eucalyptusskogar. 

Vi stannade till vid en utsiktsplats där vi tog kort. Några av bergen där borta i fjärran besteg vi. Det tredje från höger är Mt Dove, sedan Mt Amos, (Mt Mason gömmer sig där någonstans efter), Mt Graham och det sista höga är Mt Freycinet. 

Efter liten kissepaus åkte vi vidare och hade lunch vid rena paradisstranden. 

Efter denna underbara lunch så började bergsbestigningen. Vi började med Mt Amos och det gick som smort. Ända tills vi kom till toppen. Då fick vi ta skydd under ett klippblock eftersom det kom en hagelstorm från igenstans. Men som tur var höll det inte på så länge och berget blev inte så farligt halt så vi tänkte att vi kunde ju försöka klättra upp för Mt Dove när vi ändå hade "vägarna förbi". 

Mt Dove var ett mycket högre berg men precis som Mt Amos så var det bara en enpoängare vilket är lite konstigt med tanke på att det var riktigt klurigt att komma upp. 

Louise med sin GPS. 

Efter att vi träffat på lite människor (man blir lika förvånad varje gång) så kunde de peka i en ungefärlig riktning och efter ännu mer klurigheter så kom vi upp. Två poäng! Skönt! 

Utsikt över Wineglass Bay.  

När vi sedan skulle ner från Mt Dove kom den delen då jag och Molly blev ganska nervösa. 

Louise insisterade på att vi skulle ta oss igenom bushen mellan dessa två berg, och ner på Mt Amos sida, men vi möttes av stup åt alla håll och kanter. Jag har föreslagit tidigare att det såg bättre ut om man först klättrade lite längre upp på Mt Amos innan man gick ner och efter att ha fått tänka om helt så skulle vi testa att klättra upp igen. Det var en brant klippvägg men med många grepp att hålla i. 

Varför var vi nervösa? Jo, dessa två som vi klättrar med är båda runt 65 år och Bruce har Parkinson. Det är klart man blir nervös. Men! Man ska inte underskatta en 65-åring! Det gick bara bra och efter en stund stod vi återigen nästan på toppen av Mt Amos. 

Våra magar gapade nästan tomma efter denna dagen. Eftersom allt tagit mycket längre tid än väntat (sju timmar) så fanns det inte heller något öppet ställe där vi kunde äta mat. Men vi hade ju med oss också så det blev soppa senare på den campingplätt vi slog upp våra tält på. 

När morgonen efter kom så var Molly och jag så trötta att vi inte orkade upp till soluppgången men vi kom dit ner till stranden inte långt efter. 

Dag två kunde börja. Denna dagen skulle de stora väskorna med allt vi hade med för turen vara med. 

Första stoppet var den berömda stranden Wineglass Bay. Och vilket paradis. 

Bilden gör sig inte rättvis då sanden var så ljus att ögonen kisade automatiskt. 

Vi var rejält svettiga och vad passar inte bättre då? Jo, ett dopp i det blå. 

Av med allt förutom trosorna och bara hopp i. Helt fantastiskt underbart. Och kallt. Men ändå så skönt. 

Med torra trosor på och de blöta trosorna på tork utanpå väskan gick vi längs hela denna långa strand för att försätta uppför Mt Graham. 

Med en tung packning blir man lätt svettig och vattnet man har med sig tar snabbt slut. Vi hittade ett litet minivattenfall mitt i skogen som vi tog vatten ifrån. 

Påvägen stannade vi även till vid ett utsiktsställe där vi kunde se Wineglass Bay från andra hållet. 

Svettigt men ändå härligt. 

Tillslut nådde vi toppen av Mt Graham där vi satte upp våra tält. Dagen var inte helt slut än så vi bestämde oss även för att klättra upp för nästa berg. Mt Freycinet. 

Trots att detta berg var högst av dem som vi klättrat so far så var det det lättaste med tanke på att man kunde ana en led nästan hela vägen upp. 

Detta tog inte allt för lång tid, men som vanligt så blir jag ju hungrig jämt ovh ständigt. När vi kom tillbaka kom dock ännu massa regn men vi hann precis göra klart maten ute innan alla vi fyra knödde in oss i Louises och Bruces tvåmannatält. Där hade vi en riktigt mysig kväll med middag och sång i nästan tre timmar. 

Vid niosnåret gick jag och Molly tillbaka till vårat tält som var ca 40 meter längre bort. 

Men skrev jag inte enmannatält? Jojjomän, men vi får plats i det bägge två! Supersmidigt! 

Morgonen därpå var fantastisk. 

Jag har många foton i min GoPro som jag inte sett än, men jag hoppas de blev riktigt bra så jag kan förstora upp dem när jag kommer hem. 

Känslan av att sova på toppen av ett berg var jättehärlig. Och det ska bli fler gånger efter denna turen! 

När vi sovit här en natt var det dags att ta sig tillbaka ner för alla berg igen. Vi stannade en lite längre stund vid Wineglass igen och där träffade jag på en liten, eller nej, stor, skojare. 

En eremitkräfta! (Visst är det en sån?) den var kanske 12-14 cm stor! Tuff! 

Vi lekte lite på stranden, Molly badade och sedan gick vi tillbaka längs hela stranden igen. 

Nu var tanken att vi skulle ta oss upp för Mt Mason. Vi lämnade väskorna vid foten av berget men vi hittade inte någon bra väg upp. Då bestämde vi oss för att först gå ner till bilen för att lämna de stora väskorna och värdesakerna där för att sedan gå tillbaka. Men när vi var vid foten igen så var Louise så utmattad att vi fick gå ner igen. Vi blev lite besvikna då vi kunde klättrat berget själva men det ville inte Louise så vi fick strunta i det. 

Vad som hände sedan fick mitt hjärta att smälta. 

Jag skulle gå på toaletten och gick förbi en parkering. Där sitter wallabies som är så tama att folk står och klappar dem! 

Jag var både svettig som en gris och väldigt trött men jag var tvungen att ta lite selfies. 

Sen kom även Molly och då blev det lättare att fota. 

Så otroligt söta! 

Detta blev slutet på våran tripp. Och slutet gott, allting gott!