musicandlyrix

Julafton 2014

Resor, }



Allt annat än en vanlig julafton. Vi vaknade upp vid tjugo över fyra och åt frukost, bestående av müsli, banan och mjölk samt ett glas juice. 

Sedan åkte vi till jobbet, precis som vanligt. 
Dock så behövde vi inte weeda idag (yay!). Vi skulle få vara i the shed. Tak över huvudet och ingen stekande sol. Skönt! 
I skjulet så sorterar man potatis och morötter. Både jag och Molly började vid potatisen och där blev jag kvar tills arbetet var slut för dagen. Molly flyttades efter ett par timmar till morötterna. 
Vad man gör är att man står vid ett slags rullband där potatisarna åker förbi och så slänger man de som är kassa och ruttna och lägger de som är större än de flesta andra i en separat låda som står vid ens fötter. 

Även detta var ett väldigt enformigt jobb men dagen går ganska fort ändå. Segast är det de 45 minutrarna innan smoko eller lunch. 

Vi hade planerat att rensa ogräs på eftermiddagen eftersom vi inte hade något slags julfirande planerat men de hade slagit på vattnet över ingefäran så då fick vi nöja oss med en halv dags jobb och åka tillbaka till campingen. 

Nu skulle vi bli tvungna att få tag på ägarna till stället. När vi kom in till receptionen/affärsdisken så möts vi av en otroligt stressad dam som slänger ur sig något om att vi måste ju säga till innan vi går in där och att vi inte får lov att vara där utan att ha betalt. Vi säger lugnt att vi försökt få tag i någon flera gånger men att ingen varken synts till eller svarat i telefon. Då säger hon samma sak igen men att vi får komma tillbaka en timme senare för att kolla upp om det finns någon ledig barack och betala för föregående natt. (De vet bara om den natten. )

Efter en timmes väntan går vi tillbaka men möts då av svaret att vi får vänta tills klockan kvart i två då den manliga ägaren ska möta upp oss vid killarnas barack. Ingen kommer dit. Vid halv tre går vi återigen in i receptionen och får svaret att vi får vänta ytterligare ett par timmar på att mannen skulle visa oss lediga baracker. 
Vi var lite lagom småirriterade på det men när vi väl fick tag på en egen barack (ett kök och ett sovrum) så verkade extrabetalningen vara som bortblåst. 
Stället är riktigt sunkigt och toaletterna kan inte spola ordentligt. I vår barack har vi en ugn med två rostiga spisplattor på (som faktiskt fungerar!), en stor kyl plus frys och lite köksprylar men där mängder saker fattas. Tillexempel ett kastrullock. 

I sovrummet hittade vi två säckar med gamla äckliga tyger av olika slag och lakanet som antagligen skulle höra till sängen passade inte ens så vi gick tillbaka en gång till till receptionen och frågade om det fanns möjlighet att få ett helt och rent lakan. 
"Jag har lite fullt upp just nu men jag skickar Robert så kommer han om en liten stund och har fixat det åt er." 

En liten stund innebar till nästa dags förmiddag. 

Men på kvällen försökte vi göra det lite juligt i väntan på natten så vi åt pepparkakor, chokladbitar och drack glögg som vi hade med oss från Brisbane. 
Molly gick till grannen och frågade om levande ljus. Han hade inga, men några italienare bredvid honom hade ett par värmeljus som de gav till oss. 

Så våran julaftonskväll blev i alla fall lite mysig tillslut. Vi satt i vårt första egna boende och lyssnade på tre ganska okända jullåtar (de enda vi hade på en offline-lista på spotify) innan vi fick lappa ihop våran madrass med handdukar och en sarong så det fick bli som ett lakan. 

Stället är fruktansvärt ovärt dyrt med tanke på hur äckligt det är här. Men vi ser det som ett litet test. Det är ändå bara en enda månad av ens liv och vi är ju här för att jobba. 

Så det är bara till att kämpa på. Snart är det över och då har vi lite mer pengar på kontot och vi kan nöjda lämna detta stället för att äventyra på Nya Zeeland. 


Julafton 2014. Tonfiskspasta på egenbyggda utemöbler. 

23 December

Resor, }

Idag är det dagen före julafton. Hemma i Sverige fixar man förmodligen det sista inför den bästa högtiden på året. Jag tror att granen precis kommit in och att mamma kanske står och steker de ljuvliga köttbullarna. Det är uppesittarkväll med rimstugan i P4. Tradition. Som är till för att hållas. 

Men i år är det jag som bryter den. Jag är på andra sidan jorden. Iväg från allt vad kyla och snö heter. 

I förrgår skulle vi försöka ta oss till en caravan park i Gatton, samma ort som vi skulle börja arbeta på följande dag, alltså igår. 

Rick skjutsade oss ut till motorvägen där vi kramades hejdå i vetskapen om att vi kommer ses i vinter. (Maj eller Juni antagligen. )

Efter fem minuter stannar en bil som vi bestämmer oss för att hoppa in i. Det är en marockans kille som skulle åt det hållet som vi också skulle. Men först skulle han in på en optikertid på ett köpcenter men det gjorde inte oss något. 
När vi vandrat omkring och när han var färdig med ögonkontrollen så bjöd han oss på varsin dryck i ett fik. Jag valde kaffe (oväntat va?) och Molly valde en chokladshake. 

Efter det väntade en bilresa på nästan tre timmar. Efter en bra bit inser vi att vi åker åt lite fel håll. Nej, killen var inte konstig, han var supersnäll och han hade bara tänkt att det var lättare för oss om vi tog den vägen som vi tog och det gick bra hela vägen fram. Vi stannade till en gång till på en mack och då frågade han återigen om vi ville ha något att dricka men vi hade bra med vatten så vi var nöjda. När vi kom ut till bilen igen efter ett snabbt toalettbesök så hade han ändå köpt dricka till oss. Iste. Så gott! 

I bilen lärde vi oss en hel del om Marocko och vi fick världens reslust att åka dit! 

När vi kom till korsningen där vi skulle hoppa ur hans bil så bestämde han sig för att skjutsa oss ännu längre. Så några kilometer senare gick vi av. Och då var vi i en ganska öde korsning. Kändes inte jättebra men det låg hus som man kunde se, så vi var ju inte lämnade för gott.
Det åkte förbi bilar, ett par stycken på tio minuter ungefär. Båda de kom samtidigt. Båda försvann. 

Efter ytterligare kanske tio minuter tar vi upp näven åt en minibuss som stanna är till. Jag blev något skeptisk men Molly tyckte det verkade okej ändå att åka med, så vi hoppade in i en buss med folk som knappt kunde engelska. Det var fem stycken farmarbetare som åkte med en kille som skjutsade hem allihopa. 




Sedan hoppade vi av i mitten av Gatton där vi köpte lite mat för de kommande två dagarna innan vi liftade sista biten med ett par taiwaneser. 

När vi kom fram till caravanparken så fanns det ingen i receptionen. Ingen svarade när vi ringde heller men vi gick in ändå. Där inne träffade vi fyra tyska killar som jobbade på samma farm som vi skulle börja på. Vi slog upp tältet utanför deras barack och de var snälla och lät oss använda deras kylskåp plus att morgonen därpå kunde vi åka med dem till jobbet som ligger tio minuter från caravanparken. Vi kunde även sova inne hos dem igår natt plus denna natten som kommer vilket är jättebra. Vi pratade med dem om att dela boende och det lät bra till en början men nu verkar det plötsligt som om de inte vill det längre. 

Alltså måste vi försöka hitta en egen barack att bo i. Kommer bli lite klurigt då vi fortfarande inte sett till någon ägare till stället. Men vi får ordna det imorgon efter jobbet. Det ska tydligen bara bli jobb fram till lunch eftersom det är julafton. 

Farmen som vi jobbar på heter Bauers Organic Farm och är precis som den heter. Organic. Ekologisk. 
De har potatis, morötter, pumpa och ingefära vad jag vet än sålänge. 

De första två dagarna som vi har jobbat har vi endast rensat ogräs. Ett bra tag undrade jag vad vi egentligen höll på med. Hur oergonomiskt som helst och man vet inte vad man ska göra med sin kropp. Man går dubbelvikt, man sätter ner ett knä, sätter ner båda knäna, man sätter sig på rumpan och hasar genom gångarna och sedan ställer man sig upp och sträcker ut ryggen som stelnar till hur snabbt som helst. 

Men jag väljer att se det från den ljusa sidan. Farmen vi jobbar på är riktigt bra. Det är seriösa farmare och the supervisors är snälla och jagar inte på en utan man får arbeta i sin egen takt. Dessutom är det intressant att sätta sig in i denna situationen som varit en verklighet för så många ute på landet genom alla år. 

Ute på fälten så rensar man i långa rader och om man vill kan man prata med de andra som jobbar eller så är man fri att lyssna på musik eller något i öronen. 

Vi börjar klockan halv sex på morgonen så vi går upp vid tjugo över fyra. Hade jag gjort detta hemma hade jag nog aldrig orkat upp men saken är att det inte alls känns så tidigt som det låter. Dessutom är det enklare att jobba på morgonen då solen inte hunnit upp och börjat steka på en. 
Vi arbetar ungefär så länge vi vill så länge det finns jobb. Weeding (ogräsrensning) är oändligt och man kan vara på fältet till fyra fem om man vill. Vi har rast, "smoko" klockan nio. Den är på tjugo minuter. Lunch har vi klockan tolv och den är på en halvtimma. 
Befinner vi oss på ingefärafältet så har man tur om man hittar skugga då det är ute i ingenstans och träd finns inte i närheten. 
Första dagen vi var där så lånade vi skugga med en kines som hade öppnat sin bagagelucka. 
Han var inte så duktig på engelska men han lyckades fråga ifall vi var gifta. Haha! 

När lunchen är över går man tillbaka ut på fältet igen och tar sig sakta igenom de oändligt långa raderna. Raderna är så långa att man klarar kanske en halv rad om dagen om man inte delar på den med någon. Tilläggas bör att det endast är ena sidan av raden man gör. Så en fjärdedel av en länga.
 Så det känns liksom inte som man kommer någon vart men samtidigt ska vi vara tacksamma över att det inte är något slavjobb där farmaren går bakom en och gapar om att man ska jobba fortare. Det finns tydligen sådana ställen också. Fruktansvärt. Men farmarna vet att många backpackers behöver sina pengar och sina dagar påskrivna så många kan köra med en. 
Som tur är börjar Molly och jag tidigt med farmjobbsdagarna och då kan vi ju dra ifrån ett ställe om villkoren är omänskliga. 

Så än sålänge är det så dagana har sett ut. 

Ikväll ska vi få sova inne hos tyskarna som egentligen faktiskt har plats för två till vilket är perfekt om de faktiskt vill dela boende med oss. Det är winwin för alla eftersom vi då kan ha ett kylskåp och alla får det billigare. 

Vi hoppas på det bästa! 



Vidare till nästa äventyr

Resor, }

Då var det slut på detta kapitlet. Alltså inte end of story utan bara slutet på detta kapitlet. 

Imorgon lämnar vi Brisbane, en stad som vi inte är färdiga med än, men vi behöver lämna den. Vi ska ju jobba. Och vi kommer ju tillbaka hit i framtiden. 

Här i Brisbane har vi hittat våran australiensiske pappa. Rick, en helt fantastiskt snäll människa. Vi har bott och ätit gratis hos honom, han har tagit med oss på utflykt och verkligen tagit hand om oss. Och vi om honom faktiskt. Vi har lagat nästan all mat, städat och tagit hand om tvätten. Bara för hans enorma generositet! 

Imorgon bitti ska vi få skjuts ut till motorvägen där vi ska ta upp en skylt med namnet "Gatton" på. Det är där vi antagligen kommer tillbringa slutet på detta år och början på det nya. Sydneyplanen lade vi bort för ganska längesedan då vi inte känner för att trycka där i allt som verkar vara kaos. 


För att göra det allra bästa av våran sista dag här i Brisbane så gick vi på musikal. Historien är rätt skön. En annan couchsurfare som bor här, Peter, han berättade att han och hans vän lyckats få biljetter till The Lion King som spelas just nu runt om i världen. Egentligen var det fullbokat fram till februari men de lyckades ringa och få tag i biljetter. Vi gjorde samma sak. Ringde kanske 7 gånger, sedan fick vi napp. 
Vi tackade ja och köpte ett par riktigt dyra biljetter. De var så dyra att det ingick varsin drink i priset. 



Och musikalen var helt fantastisk. Otroligt bra! Rekommenderar den verkligen för er som gillar Lejonkungen samt älskar musiken. 

Vi gav oss själva en julklapp vi sent kommer att glömma! 



Nu är klockan halv två och vi ska dra oss mot sängen. 

Nu kanske det tar ett tag innan jag uppdaterar bloggen igen. Vi har absolut ingen aning om vad Gatton är för ställe eller om wifi där ens kan tänkas existera. 
Men mejla mig gärna och kommentera här. Alltid så roligt att läsa era kommentarer! 

Till er alla önskar jag en riktigt God Jul! För oss känns det inte ens som om julen är nära, men vi deppar inte för det. Vi har gjort så gott vi kan med julstämning och nu får vi bara vänta och se hur julafton och juldagen (man firar den 25:te här) kommer att se ut. 

Kram på er! 

VI HAR FÅTT JOBB!

Resor, }

Ja, hela dagen förutom kvällen igår var ganska sur. Vi var tvungna att börja om på ruta ett. Plan A. 
Den bästa planen är att försöka skrapa ihop några farmdagar till vårat andra års visum samt att få ihop lite mer pengar. 
Hela denna dagen har spenderats inomhus. Hemskt. Men det är sant. Vi har legat ungefär halvnakna på det kalla klinkersgolvet och letat jobb på internet. 

Vi har ringt samtal hit och dit men många utan vidare resultat. 

Jag pratade med någon utländsk man som erbjöd oss jobb på en grapefruktfarm. "And tell all your friends to come here too!" 

Lät inte riktigt som ett hundra ställe att vara på för att vara ärlig. 

Bara att fortsätta leta. 

Jag ringde ett nytt nummer. Och vad hände? Napp! "It's your lucky day" sa hon när hon kollat med farmaren om det fanns jobb åt oss. Så underbart skönt! 

Detta är på en potatis- och morotsfarm om vi förstått det rätt. Den ligger en timmes bilfärd inåt i landet och vi kommer antagligen få sortera i ett skjul om dagarna vilken vi är tacksamma för med tanke på den stekande solen. Vi är otroligt taggade på att börja och hoppas verkligen att detta kommer bli en bra upplevelse! 

Vi blev så glada över detta att vi firade med våra armhävningar. Idag har vi gjort 60 stycken! Jag är stolt över oss! 

Vi firade även med den glassen som vi inte kunde fira med igår. 


Vi lyxade även till det och hällde på lite grädde. Sjukt gott. 


Senare ikväll kom en ny couchsurfare till huset. Det är så roligt, Ricks hus är ungefär som ett hostel och han lever som en kung! Vi gjorde mat ihop och hade en helt suverän middag bestående av olika sorters skaldjur. Till efterrätt gjorde Peter fantastiska crêpes och han hade köpt Nutella också! Mums! 



Peter är från Tyskland och flyttade in här i förrgår. Han hade träffat Rick när han var i norra Australien. Då liftade han med Rick så de lärde känna varandra. 


Jätterolig filur! 

Och idag kom som sagt en till! Larissa, också från Tyskland men ursprungligen från Ryssland. 
Det är verkligen så roligt att lära känna nya människor som berättar så många fascinerande historier för en! 



Fantastisk kväll! Allt tack vare Couchsurfing!  

Svett, intervju och utomhusbio i poolen

Resor, }

Hej ni trogna följare! 

Här i Brisbane är planen att vi ska söka jobb, och det har vi gjort i ett par veckors tid nu. Vi har varit ute med CV:n hos många caféer och det kändes ändå rätt bra när folk verkade vara så intresserade av oss. 

Vi hade även en elektriker här i huset förra veckan som var hur snäll som helst och var verkligen mån om att vi skulle få jobb hos en kontakt som han hade. Vi är beredda på nästan vilket jobb som helst, bara det är schyssta villkor och man inte blir behandlad som slav. 
Detta jobbet skulle innebära packning av kött så vi gick till detta stället och gav in våra CV:n där också. 

Nästa dag så ringde deras kontor i Brisbane City upp oss och vi skulle komma på intervju! 

Detta var igår. Det var den varmaste dagen hittills och vi gick i över en halvtimma i stadens hetta innan vi kom fram. Vi svettades som grisar men vad kunde man göra? Vi kände oss ändå redo att göra detta nu. 
Ett engelskaprov samt ifyllning av skatteformuläret samt lite andra avtal och vi var redo för intervjun. 

Vad vi fick reda på om jobbet: 

• Vi skulle packa kött / göra biffar eller liknande 
• Vi skulle få ta ett vaccin för Q-fever samt ett hälsotest 
• Vi skulle eventuellt kunna jobba ca 38 timmar i veckan

Vaccinet och hälsotestet skulle kosta oss 550 dollar. Femhundrafemtio dollar! Nä, där sprack det. Vi vill för det första inte vänta i över två veckor och betala 550 dollar (motsvarar över 3000kr) för att sedan eventuellt få ett jobb. Vi behöver ju ett jobb så snabbt som möjligt... Vi tappade hoppet och blev ganska besvikna. Men mest besvikna på den glass vi pratat om att unna oss efteråt ifall vi skulle få jobbet. 

Menmen! Det tjänar inget till att bli tjurig så efter ett dopp i poolen så åkte vi hen och började söka på gumtree.com.au efter jobb igen. 

Dagen var inte slut efter det. Vi åkte in till stan igen eftersom jag sett att det skulle vara gratis utomhus bio mitt i stan. Och vad finns mitt i stan? Poolen! Det var alltså en bio på poolkanten och det kryllade av folk i alla åldrar som tittade på filmen. Det var Santa Clause som visades. Mysigt! 
Det ska tydligen vara utomhusbio varje dag fram till julafton! Och fyrverkerier varje dag förutom idag, torsdag. De brassar verkligen på!


Denna bilden är tagen innan filmen började. Det fanns inte en enda ledig plats på stranden senare och man fick kliva över folks picknickfiltar för att kunna ta sig någonstans. 



Efter att filmen var slut så spelades julmusik och det var fyrverkerier! Faktiskt de maffigaste fyrverkerierna jag sett och de small i takt med musiken. Riktigt häftigt! 


Så efter att ha haft en ganska dyster dag så avslutades den på allra bästa sätt! 
Efter att ha gått en sväng på julmarknaden på gatorna åkte vi hem och kunde ändå gå och lägga oss och nöjda över dagen. 

Julbord på IKEA

Resor, }

Två söndagar i rad har vi gått till Svenska kyrkan här i Brisbane. Förra söndagen var det Luciafirande och nu i söndags var det som en julgudstjänst. Vi hade blivit tillfrågade ifall vi ville ställa upp och sjunga med i deras lilla kyrkokör, The Scandinavian Singers, och vi sa att har vi tid så kan vi vara med. 
Så det var vi! Även fast det var det värsta jag någonsin hört så var det ganska roligt och vi fick tillochmed blommor efteråt. 

Här i kyrkan träffade vi en tant som heter Helena som berättade att hon skulle på IKEAs julbord tisdagen den 16. Artigt så frågade vi om det fanns möjlighet att vi kunde få skjuts med henne dit så att vi också fick lite mat och det var inga bekymmer. Vi bokade biljetter på nätet och vi åkte med henne, och hennes boyfriend som hon kallade honom, dit. 

I flera dagar gick vi och tänkte på den här middagen. Vi hade fantiserat upp alla möjliga olika rätter som kunde tänkas höra julbordet till och när vi äntligen var där så var vi som i extas. Jag var tillochmed skakig! 

Efter att ha sprungit världens snabbaste runda i varuhuset så köpte vi lite glögg, julmust (det fanns inte på buffén hade vi hört) och, hör och häpna, lösgodis (!) så var vi redo att spränga våra bukar. 

Det var snyggt dukat och vi fick ett eget bord där vi kunde sitta ifred.

Maten var god, man ska inte klaga, men sjävklart kan den inte smaka riktigt som hemma. Vad som saknades var följande: prinskorvar, brysselkål, mörkt bröd (rackarns, inget mörkt bröd hör heller) och Janson! Ingen Janson!! Tråkigt. Men vi kan lugnt säga att vi blev mätta ändå. 

Det var också ganska konstigt att vi fick massa potatismos till köttbullarna samt någon konstig plommongrej med vanliljsås till efterrätt. Vi som hade hoppats på ris a la Malta..  



Men vi åt som sagt som aldrig förr och vi har nog aldrig känt oss så mätta för en sån lång tid efter det. Vi kände oss mätta ungefär fram till lunchen idag. 

Det var fantastiskt gott. Tycker det är underbart att vi svenskar faktiskt kan få ha förmånen att kunna äta svensk julmat även fast vi befinner oss utomlands. 


Nu trillar mina ögonlock ner så jag får skriva imorgon om vad vi haft för oss denna dagen som var. Allt jag kan säga är att vi verkligen har gjort mängder med olika intressanta saker! 

Fortsättning följer... 

Stadscykleri

Resor, }

I förrgår gjorde vi något extra turistigt, Molly och jag. Vi cyklade på stadscyklar! För två dollar (cirka 13 kr) kunde vi använda dessa cyklar i 24 timmar, men för att inte behöva betala mer så skulle man lämna cykeln vid en station inom en halvtimma, så ibland kunde det bli snabba ryck. 


Eftersom det var hela 24 timmars möjlighet att använda dem så rullade vi omkring på dem även igår då vi tog en tur till Brisbane Museum. 

Att cykla i trafik som går åt fel håll och där alla vägar plötsligt blir enkelriktade är ganska klurigt. Det blev en hel del virrvarr men vi är glada att vi överlevde! 

På Brisbane Museum fanns det inte överdrivet mycket att se, men det roligaste var något som jag vet att Kajsa-Lena hade älskat! Klänningar! Och inte vilka som helst, utan kändisars gamla klänningar från olika filmer. För att bara nämna några så fanns Barbara Streisands, Greta Garbos, Julie Andrews och många fler andras klänningar där. 


(Kråkan, jag har några fler bilder om du är intresserad!) 



Vi tog oss även upp till tornet av byggnaden och tittade ut över det som fanns nedanför.  


Både efter cykelturerna i förrgår och igår så drog vi till poolen mitt i stan. Det blir en perfekt avkylning innan vi tar tåget hem igen. 

Senare på kvällen gjorde vi något som var så speciellt att det ska få ett helt eget inlägg. 

Lamington National Park

Resor, }

I lördags tog Rick med oss ut på en dagsutflykt. Vi hade en helt underbar dag som började med att vi besökte en liten by vid foten av ett berg som vi sedan åkte upp för. 

Vi gick omkring litegrann där och åt en helt fantastisk fika. Jag drack kaffe, och det var det godaste kaffet jag druckit sen jag kom hit! För en gångs skull var det inte något pulverkaffe eller något automatkaffe med socker i. Det var en helt vanlig slät kopp kaffe med en skvätt mjölk i. Underbart gott. Koffeinet kickade in och jag levde på det kaffet hela dagen! 


The Caramel Nut Slice till var inte helt fel heller! 



När fikan var slut så åkte vi en lång väg upp på ett berg upp till en nationalpark som kallades Lamington National Park. 
Det vi visste var att vi skulle få se vackra fåglar, och vi hade med oss frön som vi kunde mata dem med ifall de kom fram. 
När vi gick en bit från bilen så blev vi fullkomligt attackerade av fåglarna, vilket var jättekul! De var överallt! 







Vi hade fullt upp med dem en bra stund innan vi gick in i själva skogen. Och det var så fantastiskt fint däruppe! Jag har alltid velat gå på hängbroar uppe bland träden, och där var det hängbroar överallt! 



En annan upplevelse som var utöver det vanliga var ett träd. Vadå träd? Jo, det fanns från början ett träd som växer som alla träd gör, rakt upp i skyn, men runt det trädet hade ett annat träd växt och sedan hade trädet i mitten dött. Så vi kunde gå in i trädet och klättra på insidan upp i något som såg ut som ett rör av grenar. Jättehäftigt! 


(Jag har GoPron i pannan. Har massa filmer och kort i den som jag förhoppningsvis kan visa er senare) 

Vi hade som sagt en helt fantastisk dag! Ett sånt här ställe hade vi aldrig sett om inte Rick hade visat oss det! 

Avslutar med en bild på ett flygplan som 1937 (?) störtade på detta berget. 




Det rullar

Resor, }

Dagarna här i Brisbane flyter på på ett eller annat vis. Vad som är gemensamt för alla dagar är att det alltid är kvavt. Kôvet. Runt 30 grader varje dag. Även inomhus om vi inte har AirConditionern på, men den brukar vi bara ha på kvällarna. 

Vi trivs som fisken i vattnet men rastlösheten gör sig ganska snabbt påmind varje dag. 
Vi brukar gå upp strax efter klockan sex på morgonen eftersom det då är så varmt att man gärna går ur sängen och gör något annat istället för att sova. Äta frukost till exempel. 

Vi älskar våra frukostar. Rick har egna höns - vi kan äta hur många ägg vi vill, och i skafferiet kan vi plocka i hur mycket vi vill också. 

Imorse gjorde jag frukosten och då blev det gröt med ägg i. På hade vi russin, kokos och kanel. Fluffigt och jättegott! 

Vi lagar den mesta av maten här på dagarna också. Jag tror faktiskt aldrig jag uppskattat matlagning så mycket som jag gör nu. Jag och Molly gör det alltid ihop så vi har samtidigt kul när vi diskuterar fram våra ofta påhittade rätter.  

Efter frukosten försöker vi få in lite träning. Eftersom det redan är kvavt tidigt på förmiddagen är det morgonen som blir bäst för träningen. Oftast är vi klara innan halv tio och då har vi kanske sprungit en runda på dryga halvtimmen och sedan kört lite styrka i trädgården. Det finns även en bänkpress här som är rolig att kötta lite på. 

Rick är som jag skrivit tidigare, en fantastisk host. Även fast våran "couchsurfingtid" är slut för längesedan så låter han oss bo här hur länge vi känner för det. Vi söker jobb här i Brisbane nu med och då är det perfekt med detta halvpermanenta boendet. 




I förrgår kväll, 9 december, så tänkte jag och Molly gå på bio. Det finns något här nere som kallas Cheap Tuesday och som ni hör blir saker och ting billigare. Vet dock inte om det endast är biobesöken eller om det är annat också, men vi bestämde oss iallafall för att fråga om Rick ville hänga med och se på Mockingjay part 1. 
Det ville han jättegärna så vi tog bilen till ett ställe 35 minuter härifrån och sedan slutade med att han betalade för alla oss! Vi protesterade men han sa att vi ser ju efter honom med mat och allt så då betalar han mer än gärna. Såå snäll! 


Igår hade vi strömavbrott hela dagen då en elektriker lade om elen i huset och då läste vi i våran gemensamma bok som jag plockade åt mig i Hobart på hostelet som vi bodde på där. Eller plockade och plockade, bytte ut mot min egna bok kan man säga. Hittade Ondskan av Jan Guillou där. Konstig bok, men okej tidsfördriv. 


Idag har vi varit nere i Manly och delat ut ännu fler CV:n. Vi har eventuellt även ett annat jobb på gång som inte handlar om café eller liknande. Det är ett jobb på ett slaktställe. Packa kött. Vi vet inte om vi kommer få det men det är nog bra pengar förhoppningsvis. Och signerar de för vårat andra års visum så är det ännu bättre. Men vi får se vad som händer helt enkelt. 




Luciatåg, kyrkfika, födelsedag och CVn i massor

Resor, }

Igår bestämde vi oss för att försöka ta oss in till stan istället för att vara i förorten. I stan tog vi oss ett långdopp i vattnet som är mitt i stan. Det är en blandning mellan pool och strand så ena sidan har en poolkant och från andra sidan går man i från en sandstrand. 

Efter det tog vi en tur på kanalen med The Cityhopper som är en gratisfärja. 

Vi hade även sett på facebook att Svenska kyrkan hade något slags samarbete med några i Brisbane som skulle ha lite Luciafirande och även fika efteråt. Det var ganska givet att vi skulle dit. 

En drös med barn sjung Luciasånger men australiensisk dialekt. 


Supersöta! 


Prästen pratade om det ena och den andra och hade klätt ut sig till ett paket vilket verkligen fångade barnens uppmärksamhet. 


Efter det lilla firandet med de klenaste adventssångerna jag någonsin varit med om så var det dags för det som vi väntat på så länge. Kyrkfikat. Julfika. 


I trettio graders kvav värme åt vi en alldeles underbar fika. Två omgångar senare och skyhöga på socker tog vi oss "hem" igen. 
Vi hade lovat Rick, våran host, att vi skulle göra dagens middag så vi gjorde en vegetarisk lasagne med soltorkade tomater och fetaost. Mums! 


Han verkar vara riktigt glad över att ha två mattokiga tjejer i huset! 

Idag var det även Ricks födelsedag så vi gjorde självklart en tårta! Det blev en cheesecake med hallon, lime och passionsfrukt. "I will never forget this" sa han och vi kände oss riktigt nöjda med resultatet. Vi sjöng den svenska födelsedagssången också vilket gjorde honom extra glad. 


Vi var iväg och köpte ingridienserna tidigare idag då vi samtidigt var ute och gav ut CV:n i diverse caféer och liknande. Nu hoppas vi på jobb och om allt går bra så kan det hända att vi stannar här ett lite längre tag. Som längst stannar vi till mitten av Januari skulle jag tro. Sista Januari åker vi nämnligen över till Nya Zeeland och roadtrippar med Mollys vänner Stefan och John. Ska bli en riktigt spännande resa och ett helt nytt land att bocka av! 


Lussekatter

Resor, }

Igår så lät våran underbara couchsurfarhost oss använda köket till att baka. 

Rättelse: Vi får använda det hur mycket vi vill! 

Vi frågade om han ville smaka på traditionella svenska julbullar, lussekatter (excuse me, what was that?), och det ville han så gärna så! Lovely! 

Passade extra bra då Mollys familj har tradition att göra dem den femte eftersom hennes pappa fyller år då också. Grattis Mats! 


Efter en hel del spaning i affären efter både saffran och kvarg (de visste inte alls vad varken det ena eller andra var) så hade vi allt som krävdes. Men vi hittade ingen kvarg så det fick bli yoghurt vilket fungerade bra det med. 


Vi hade heller ingen glögg men för att framkalla den bästa julsmaken så värmde vi mjölk, lade i nejlikor, en sked honung och toppade med kanel. Det blev jättegott!! 


Man kunde ana en viss julstämning. Yttepytte. Men självklart blir det aldrig som hemma. 

Detta året blir det första då jag missar det traditionella julbaket med Hanna, Sara och Annika. Jag märker nu hur mycket den mysiga kvällen betyder för mig. Men jag är så lycklig över att vara här nere så det är bara för mig att se fram emot nästa jul. Då är jag förhoppningsvis hemma om jag inte är på andra äventyr. 


Mörker över Brisbane

Resor, }

Några bilder från hur staden såg ut vid 7-8 pm igår. 






Vi gick även förbi stället där världsledarna samlades för någon vecka sedan. 



Brizzy!

Resor, }

Dåså! Då var vi i Brisbane, eller Brizzy om vi ska snacka Strayan, Aussie slang.
 


Det var drygt två timmar med flyg från Launceston och det kändes som vi bytte land och klimat totalt. För det första var det mörkt redan klockan sju istället för Tasmaniens nio, och sen värmen. Vilken värme! 

Vi kände inte riktigt på den igår då vi landade på kvällen, men idag har vi verkligen stekts. Vi tycker om det. 

Vi blev upplockade av våran nya host, Rick, och han är en superb host! Bland annat så har han faktiskt höns (mitt i villaområdet) vilket innebär att vi kan äta hur många ägg vi vill. Hurra!! 



Dessutom har han ett fantastiskt hus som är riktigt fräscht! Det var precis det vi behövde efter mögelhostelet i Lonnie. 

Han har även bland annat två innekatter som är några av de sötaste jag sett. De är släkt med Sfinxkatten så de ser lite smålustiga ut samt har ullig päls. Supermysiga! Ska försöka få upp ett foto på dem här på bloggen så ni kan se dem. 

Igår installerade vi oss mest här i huset och idag så tog vi en liten promenad i hettan. Vi gick mot havet och tänkte att vi skulle ta oss ett dopp. Men det var lågt tidvatten samt överbemannat med stora pelikaner och det var inte så fräscht just där. Men vi knallade lite längre bort och hittade en wadingpool som vi flöt runt i i drygt en timma innan vi kom på att vi skulle vara lite försiktiga med solen. (Självklart smörjer vi in oss varje dag med 50+ faktor men det kan ta ordentligt ändå. ) 

Rick jobbar på dagarna men vi har nyckeln till huset så vi kan komma och gå fritt som vi vill. 

Nu på kvällen kom en australiensisk tjej som är ny i couchsurfingvärlden och plockade upp oss och visade oss runt i staden. Jättetrevlig tjej som vi hittade när vi skickade förfrågningar om surfning men hon skulle egentligen hosta en annan men som blev försenad, så vi kunde vara med henne ändå. 
Vi åkte och tittade på bland annat Manly beach och sedan åt vi jättegod japansk mat i stan. 


Pearl, som hon heter, bjöd efter maten hem oss till sig på te och havreflarn. Ja! Havreflarn! Vi vet inte hur hon hade fått tag på dem men de var fantastiska! 

Nu har vi nyss gjort våra 45 armhävningar för idag och är redo att sova. Det blir förhoppningsvis en tidig morgon med träning imorn då dagarna är helt omöjliga att träna på här. Menmen, det är fantastiskt kul att börja om på ett nytt kapitel igen. Vi kommer sakna Tasmanien men det känns inte alls som om det va sista gången vi var där. Vem vet om vi hinner tillbaka en gång till? Tiden får utvisa det. 

Gratis är inte alltid gott

Resor, }

1 december 

Vi har försökt i två dagar att hitta couchsurfingboende för de sista två dagarna här på Tasmanien. Det har varit med väldigt kort varsel och eftersom det är en liten stad så är det svårt att få napp på samma dag. Och vi fick aldrig tag på någon som kunde så vi tänkte bege oss ut till flygplatsen. 
Tidigare spenderade vi dagen på stan och gjorde ärenden bland annat till banken där vi fixat så att allting är klart så att vi kan börja jobba. Vi letade även efter en present till Simon som tagit med oss på så många klättringar. Tillslut köpte vi krita (som man har när man klättrar) samt finare choklad i en butik som var helt underbar. (Vet att Hanna Löfgren hade svimmat därinne. )

Efter att ha skrivit ett litet brev som vi också lade ner tillsammans med presenterna så gick vi in på ett hotell och frågade om vi kunde lämna våra väskor där en timme. 
Det gick jättebra och det betydde att vi inte skulle behöva kånka upp de stora ryggsäckarna upp för alla backar till Simons hus. 

Vi gav över presenten och kramade Simon hejdå och gick sedan ner för att hämta väskorna. När vi står och drar på oss väskorna så kommer en tjej från baren och säger att det är någon i baren som vill prata med oss. Vi förstod ingenting men vi gick dit. 
Då var det ett par som hade hört att vi skulle bege oss till flygplatsen för att sova där inatt men det var tydligen ganska strikt förbjudet. 
Men de kunde låta oss bo på hostelet över gatan om vi hjälpte till att städa litegrann. 
Jag hade ringt samma hostel tidigare när vi var påväg till Simon, för att se om vi kunde arbeta för boende men det gick tyvärr inte. Tydligen var det samma man i baren som jag hade pratat med i telefonen men nu hade han ändrat sig. Så istället för att behöva betala 75 dollar (!) för en natt på hostelet skulle vi bara behöva städa lite och sedan få bo över där gratis. 

Så där är vi nu. Städningen var ett skämt. Jag har aldrig sett ett ofräschare hostel och det luktar mögel nästan överallt. 



Och det blev ju knappt rent när vi städade heller. Men vi är tacksamma över att vi fått tak över huvudet. Vi får även gå och plocka fritt i skåpet i köket så det har vi också gjort. 

När vi varit inne på vårat rum igen i några minuter så knackar det på dörren. 
Då står mannen där med det bästa jag sett på riktigt länge. En chokladkaka! Till OSS! 
Jag blev lycklig. Har verkligen saknat att kalasa på choklad. Vi smakade fyra minibitar var och åh så gott det var! 
Längtar tills vi ska unna oss nästa bit. 

Men nu ska vi försöka sova några timmar innan vi imorgon ska lifta ut till flygplatsen. 

Klättring och allmänt tältande

Resor, }

Bloggen har varit rörig på sistone, jag vet. 
Men i detta land så är inte wifi eller internet en självklarhet alltid. Är inläggen lite konstiga vad gäller datum så beror det på att jag skriver i anteckningarna i mobilen innan jag klistrar över det på bloggen och ibland dröjer det några dagar innan jag kan få det upplagt på nätet. 
 
Vi har ju bott ute på landet i sex dagar och efter det har vi tältat några nätter. Eller rättare sagt så sov vi faktiskt inomhus den första natten här i Launceston igen eftersom det gick omkring en skum gubbe där vi tänkte sätta upp tältet. Då kollade Simon med hans kompis som bor alldeles i närheten där om vi kunde sova i hans trädgård och det gick utan problem. Men senare så blev vi välkomna in i hans hus istället eftersom hans housemate ändå inte var hemma och då kunde vi ta hans säng. 


Lite konstigt rum men vi tackar för att vi fick sova i en riktig säng. 

Men efter det har vi sovit ett par tre nätter utomhus. 

Det fungerar faktiskt alldeles utmärkt att sova i tält. Lättare än vad jag hade tänkt mig. Det största problemet är att man egentligen inte får lov att sätta upp tält där man tycker att det passar. Det ska vara på anvisad mark. Men vi går runt det lite och sätter upp tältet sent och plockar ner det tidigt och då är det ingen som kan störas av det. 

I skrivandets stund är klockan tio i nio på kvällen den 29 november. Vi har satt upp tältet i utkanten av reservatet The Gorge. Inte långt härifrån bor Simon, vår klätterkompis, och han har låtit oss ha en del av packningen hos honom så vi slipper ha med massa onödiga saker hitupp till våran tältplats. 

Igår var vi och klättrade på ett ställe utanför Launceston som kallas Hillwood. Vi klättrade i ungefär sex timmar och återigen var det riktigt kul! Och jag märker på migsjälv att jag utvecklas och det gör det hela ännu roligare! Jag har mycket styrka att bygga upp men envisheten finns där och då går det hyffsat bra. 


The Chessboard. 



Golghata 




Imorgon ska vi möta upp honom vid 10-tiden och då ska vi klättra här i The Gorge igen. 

Bild från första klättringen i The Gorge


Tia hängde på. 




Efter det hoppas vi på att vi har fått svar på någon av våra couchsurfingrequestar. Kan vara skönt att bo under riktigt tak de sista dagarna här på Tasmanien. Framförallt vill jag duscha och tvätta mitt hår samt skölja upp lite kläder. 

Nu ska jag läsa litegrann i min bok innan jag somnar. Till frukost imorn ska vi koka gröt på müsli. Fattigt, tänker ni, men saken är bara att vi glömde köpa mjölk innan affären stängde och då får man göra så gott man kan. Jag tycker vi lyckas riktigt bra. 


Jag uppskattar verkligen kommentarerna ni skickar! Jättekul att få respons! 
Jag funderar på att ha en så kallad frågestund här på bloggen snart så ni får gärna ställa frågor så buntar jag ihop dem i ett inlägg och svarar så gott jag kan. 

Kram på er!

Update från 1 december. 

Vi hittade inget boende så vi fortsatte med att tälta. Vi hade lite otur eftersom det regnade ganska mycket så tillochmed våra tändstickor var blöta när vi återigen skulle göra gröt på müsli (eftersom vi glömde bort att köpa mjölken.. Igen.). Men tillslut gick det och vi båda kan konstatera att gröt på müsli är riktigt riktigt gott! Tror att vi bestämt fått ännumer backpackerblod i oss. 

Uppdaterar snart igen! 

"Farmjobb" och klättring på Mt Roland

Resor, }

21-27 november - Farmen i Sheffield
23-24 november - Klättring Mt Roland 

Nu har vi installerat oss hos en kvinna utanför ett ställe som heter Nowhere Else som i sin tur ligger utanför Paradise. Orterna här ute på outbacken har verkligen lustiga namn. 
Kvinnan vi bor hos är 54 år och äger en get, en gris, en hund och en katt. Hon själv är väldigt mån om sina djur och tar väl hand om dem. Tyvärr har hon inte de bästa matvanorna varesig för henne själv, oss eller djuren. Det känns nästan som att det enda vi äter är vitt bröd och det i enorma mängder om man inte säger ifrån att man verkligen är nöjd. Djuren får också lite för mycket mat så det är lite svårt att se att de är överviktiga och feta. 


Jag och Penny



Jimmie the Goat


Men annars är det ett riktigt mysigt ställe. Det är som sagt ute på outbacken vilket gör att det inte finns obegränsat med internet. Vi har till exempel ingen möjlighet att använda något wifi vilket är anledningen till att jag inte haft möjlighet att lägga upp någonting på bloggen. 

Som jag skrivit tidigare så hade vi kommit överens om att klättra med våra nya vänner Simon och Micah och detta blev av på söndagen den 23 november. 

Klockan åtta på morgonen hämtade de oss här på farmen och vi åkte till ett berg som heter Mt Roland. 
Michael, pappan i huset där Simon är inneboende, hade berättar att Mt Roland skulle vara ett riktigt roligt berg att klättra då det skulle ha 10 pitcher. Jag som endast klättrat ett fåtal gånger och endast en gång utomhus fattade inte först vad pitcher var, men förstod senare att det var själva längderna man kan klättra i taget kan man säga. 



När vi kom till berget så berättade Simon om upplägget. Han skulle vara den som klättrade först och säkrade. Efter kom Micah, sedan jag och sist Molly som skulle plocka ankarna som satt på varje pitch. 

Klättringen var riktigt rolig och de var tydligen imponerade över hur lättsamt jag tyckte det var. De hade nog förväntat sig att jag skulle vara lite rädd av mig eftersom jag endast hade klättrat en gång utomhus tidigare. Men jag kände ingen anledning att vara nervös eller rädd. Man kan ju inte vända om och ta sig nedåt direkt. Upp är den enda vägen till dess att man ska fira sig ner med repen därifrån. 



Det var en riktigt mäktig känsla när man klättrade på en vertikal bergsvägg och man vet att sätter man fötterna fel eller en bit av berget släpper så kan man falla en bit. Lyckligtvis föll jag inte en enda gång på vägen upp men ibland var det riktigt pulshöjande när man gjorde vissa chansgrepp. 


Bästa travelpartnern! 

Vägen upp tog mycket längre tid än planerat. Vi kunde knappt förstå det men det tog 10 timmar upp. Sista delen var finaste av alla men även den hemskaste. Det blåste så mycket där uppe att man inte hörde kommandona från varandra. Det var också plötsligt så fruktansvärt kallt att man kände sig som en isbit. Men utsikten därifrån var nog den finaste jag sett. Jag har tyvärr inga bilder därifrån eftersom jag inte ens kunde ta upp telefonen ur fickan på grund av kylan. Det måste ha varit minusgrader. 
När vi klättrat upp hela vägen väntade the absailing. Vi skulle firas ner från berget. Och nu var det helt kolsvart ute. Som tur var hade vi varsina pannlampor.  
Här var första gången som jag blev lite smårädd. Att luta sig ut från berget och låta tyngdpunkten ligga i selen var en läskig känsla. Men det gick bra att komma ner. Efter den andra absailingen så fastnade dock repet när vi skulle dra ner det så stackars Simon fick dra sig upp till ankaret och ordna till det. Här insåg vi att klockan skulle vara kanske tre på morgonen innan vi var nere vid bilen. Jag trodde först att det var ett skämt men det visade sig vara sanningen. 
På nervägen hade jag mitt första lite större misstag. Man skulle alltid ha minst en hand på den nedre delen av repet då det fungerade som lås, men jag var lite ofokuserad och trött så en gång när jag skulle putta mig själv ifrån en bergsvägg så släppte jag bromsen så jag föll ännu hårdare in i väggen i stället. Det låter värre än var det var. Jag fick skrapsår över vänster hand och jag höll ju i övre delen av repet så jag höll i min egen vikt kan man säga så jag for inte neråt iallafall. 
Sju timmar senare var vi nere. Vi hade endast ätit tre pizzaslicear plus två müslibarer per man så vi hade inte så mycket energi kvar i kroppen. Vi kände ingen egentlig hunger under dessa timmar heller. Man var snarare fokuserad på minsta lilla grej man skulle göra. Men när vi väl var nere så märkte man att man sakta men säkert tappade fokus på vart man skulle sätta fötterna på stigen vi gick på. Benen gick i kors och jag vet inte hur många gånger jag föll och rullade ner för stigen. Alla såg smått lustiga ut och i efterhand kan man skratta åt hur vi gick. Simon tog en pinne och använde som käpp. Han sa att det hade nog aldrig gått utan den. 

När vi kom ner till bilen slängde vi i oss den godaste kakan jag någonsin ätit. Den var nästan som mammas så kallade ryttarkakor men med en fluffigare och högre chokladbotten. 

När den var nere i magsäcken åkte vi till en gratiscamping och satte upp ett par tält och sov över där. 
När man varit uppe så länge så kommer man över spärren att man verkligen behöver sova så det blev ingen djup sömn där ändå. Men vid klockan 11 hade vi frukost ihop och då satt vi bak i Micahs bil och åt lite melon och kakor medans vi lyssnade på musik. En riktigt mysig morgon helt enkelt. 



Denna dagen (och natten) kommer jag aldrig glömma. Våra nya vänner är verkligen så underbara att hänga med och att de klättrar och är allmänt outdoorintresserade är verkligen toppen! 

Micah har åkt till Samoa nu (25 november?) men vi hoppas att vi kan klättra med Simon och förhoppningsvis Sam och Michael som bor i det huset där Simon är inneboende i, i slutet av denna veckan innan vi drar vidare. 

Vi ska sorgligt nog lämna Tasmanien och bege oss till Brisbane på tisdag. Det kommer bli ett ordentligt klimatbyte. Från dagar med regn och rusk och ca 18 grader till 35 grader med stekande sol. 

I Brisbane ska vi söka jobb och förhoppningsvis tjäna in lite extra pengar. 



Hitchhiking, abalone and new friends

Alltiallo, }

20-21 november

Vad som hände precis är helt galet. 
Efter att ha bestigit Mt Mason (eller ja, Molly var den som faktiskt nuddade toppen) så skulle vi bege oss till ett ställe som heter Sheffield som ligger några timmars bilfärd bort. Vi skulle återigen lifta och blev först upplockade av tre asiater som knappt kunde engelska. 
När vi vandrat en ganska bra stund så stannar det en typisk australiensisk bil med flak och två killar stiger ur och hjälper oss med att slänga upp väskorna på flaket. De skulle mot Launceston vilket passade oss perfekt med tanke på att det ändå är vägarna förbi och att vi kunde lifta vidare därifrån. 
"We'll just grab something to eat if thats okay for you. We don't know what you think about oysters and mussles but we've been sort of saved up for that. And we can share, we know how it is to be on the travel." 

Så vi åt alltså musslor och ostron ihop med två killar som plockade upp oss på vägen. 



De hade också varit ute och campat men de hade varit ute i ett par veckor. Så man kan säga att det fanns inte en enda fräsch kotte i bilen. 

Historien slutar inte här. I bilen så pratade vi lite om varje och de berättade att de båda läste marinbiologi och Simon, han var precis klar och väntade bara på examensresultaten. Micah hade ett år kvar. 

Vidare på trippen så erbjöd Micah oss att tälta på deras bakgård hemma hos honom till dagen efter eftersom det var lite sent att fortsätta lifta vid den tiden på kvällen. 
Simon erbjöd sig också och Micah ringde sin mamma som sa att det var helt okej. 
Sedan blev vi alltså inbjudna till Micah där vi inte alls tältade, utan vi fick bo inne i ett fantastiskt vackert hem. Vi träffade även hans föräldrar och vi fick låna duschen vilket var otroligt skönt efter att vi inte duschat ordentligt på flera dagar. 

När vi fräschat upp oss gick vi över till Simons ställe och han är en föredetta kock och han gjorde antagligen den finaste maten vi någonsin ätit. 
Simon och Micah har en speciell licens för att få fiska något som kallas Abalone. De hade hittat en hel del och den tillagade de och vi åt god klyftpotatis och sallad med getost till. Kändes som vi var i himlen eller något liknande ställe. 




Familjen som Simon bodde inne hos är riktiga klättringsfantaster och efter maten gick vi ner i källaren och klättrade på deras alldeles egenbyggda klättervägg. 
När klockan blev halv elva så skulle föräldrarna i det huset gå och lägga sig och eftersom de bodde i rummet precis ovanför så ville vi inte störa dem mer. Vi hade tre val. 1. Sätta oss i Simons rum och bara hänga. 2. Dra hem till Micah igen och chilla på verandan. 3. Gå hem och sova. 

Valet var hyffsat lätt. Det var otroligt schyssta killar och vi ville hänga med dem mer så vi bestämde oss för att gå hem till Micah och inta verandan. 

Vi ordnade med kuddar och en madrass på deras utesoffa så alla vi fyra satt där under en sovsäck vi hade lagt över oss och hade den mysigaste kvällen någonsin. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Det roligaste var när de försökte förklara för oss vad en s.k. "Bogan" är. Det är tydligen en typ av folk som man kan känna igen bara man tittar på dem. Lite alkis, skräpiga bilar med stora bokstäver på rutan, de som bara går omkring och svär osv. 

Vi satt där under sovsäcken ända till klockan tre på natten. Med en vy över floden som rinner in i staden. Lite magiskt. 

Nästa morgon åt vi frukost och packade sedan ihop för att lifta till Sheffield där vi skulle bo på en liten farm och arbeta för mat och boende. 
Men innan dess bytte vi kontaktuppgifter eftersom vi redan på middagen hos Simon hade pratat om att klättra ihop någon dag snart.