Tongariro och Mt Ruapehu
Alltiallo, }Torsdag 25 februari.
Nitton kilometer. Kuperat. Spångar. Vulkaner. Rök.
Tongariro crossing var fantastiskt. Man trodde inte det var sant när man väl kommit upp och såg lite vy.
Vi hade hört från flera människor att Tongariro crossing är kanske den bästa vandringen man kan göra på nordön. Det stämmer nog ganska bra.
Vi hade enorm tur med vädret och kunde se riktigt långt. Det enda vi inte kunde se var Mt Dooms topp, en vulkan som låg intill vandringen. Men vi såg folk som gick uppför kanten på den, rakt in i ett tjockt moln.
Dagen därpå, fredagen den 26 februari, hade vi planerat något som vi alla längtat efter. Framförallt Stefan. Detta var hans grej. Vi andra älskar det också, men Stefans hjärta bultar eventuellt ett par extra gånger mer för detta.
Nu skulle vi klättra berg.
Mt Ruapehu. 2979 meter över havet.
Vi satte som mål att klättra över Kebnekajses höjd. Det kändes rätt ballt. Eventuellt och förhoppningsvis skulle vi kunna slå Galdöpiggens topp också. Men allt över Kebnekajses höjd skulle bli en bonus. Och självklart ville vi alla till toppen!
Stackars Stefan slet och kämpade med en ilsken förkylning som bromsade honom både på vandringen dagen innan detta och även denna dagen. Han gjorde så gott han kunde och mer därtill men någonstans måste man stanna upp och lyssna på kroppen. Och den var inte redo för bergsbestigning. Inte denna dagen. Vandringen dagen innan var riktigt tuff med förkylning men det gick. Men det är annat att klättra upp för berg och hela tiden ha hög puls. Han fick ge sig. Stackarn.
Men vi andra trampade på. Vi plockade drygt 1170 höjdmeter innan vi tillslut faktiskt nådde toppen. Vi klarade det! Hela vägen upp!
Och vilken utsikt. Vi var helt tagna. Från att från början stå i ett stort vitt moln i bitande kyla och inte se mer än kanske 50-100 meter runtomkring sig så klarnade det och vi såg något helt fantastiskt.
Det var enorma landskap som sträckte sig ända bort till horisonten över havet. Det är då vi vänder oss om och ser en enorm glaciärsjö i en lika enorm krater. Stenformationerna runt var också helt magiska.
Vi befann oss där uppe i över en halvtimma. Det togs vanliga kort, Molly och jag gjorde äntligen vårt freedom-kort och vi filmade litegrann med både min och Stefans GoPro. Efter att ha kalasat och firat med en müslibar så gick vi ner alla dessa höjdmeter igen till Eszter och Stefan.
Stefan var fast besluten om att ta sig upp till snön och det lyckades han med. Och han slog både Kebnekajse och Galdöpiggen han också.
Efter en sådan här klättring vill man bara ha mer. Och mer. Och ännu mer. Känslan av att bestiga toppar är helt underbar.
En ganska intressant sak som Stefan berättade för oss när vi kommit ner igen var att detta berg var en aktiv vulkan. Vi visste alltså inte helt säkert att glaciärsjön faktiskt var en krater. Wopsie!
