Rakt in i finkan
Resor, }Sitter just nu på en färja mellan Melbourne och Tasmanien. Det är en sträcka på 300 km som kommer att ta hela natten. Vi har bokat denna båten redan när vi var hemma så det är inget nytt påhitt som så mycket annat av det vi gör ofta är.
Mitt liv som avslappnad lurk.
Just nu sitter jag och funderar. Jag tror att dagarna råkat flyta ihop litegrann. Eftersom jag inte har tillgång till internet när jag skriver just nu så kan jag inte heller se efter vad det var jag skrev imorse.
Om jag minns rätt så har jag inte skrivit något om Dandenong. Visst är det så?
Eller vänta lite... Okej, jag låter det vara oskrivet och hoppar över till vad vi gjort idag, 27 oktober, istället.
Även gårdagen blev väldigt sen efter att vi, jag och Molly stod för middagen (hasselbackspotatis och köttfärsbiffar) och vi sedan satt och slötittade lite på teven. Vi släckte lampan och lade ifrån oss telefonerna vid ettiden. Molly slocknade inom ett par sekunder och strax efter det så bröt det loss ett helt otroligt åskväder. Eftersom Molly sov så ville jag inte dra upp persiennerna och titta, men jag såg blixtrarna igenom ändå och det var knappt några uppehåll alls mellan dessa ljussken och knallar.
Jag somnade någon gång efter två och när vi vaknade på morgonen så höll ovädret fortfarande på. På nyheterna visade de att det tydligen blivit något kaosartat i Melbourne då alla tåg blivit inställda, det var översvämningar samt flygplanen på Melbourne Airport kunde inte starta och de som skulle landa kunde inte göra det heller.
Mik gick till jobbet tidigt imorse och vi kramade varandra hejdå. Det var sorgligt. Han har varit en sån fantastiskt bra host! Riktigt bra humor på den killen! Ett exempel på det var när han lurades men vi inte fattade om det stämde eller inte. Vi skulle sätta in potatisen i ugnen men fick inte upp luckan. Den satt verkligen stenhårt. När vi frågade hur vi skulle göra så förklarade han att vi skulle vrida ett vred på spisen tre gånger till höger och fyra gånger till vänster.
Jag sa till honom att jag trodde han drev med oss, men när vi väl skulle få upp luckan var det helt omöjligt. Så vi var ju tvungna att testa vredet ändå. Då hör vi ett skratt bortifrån soffan och han kommer till köket och bara sliter upp ugnsluckan. Den satt bara stenhårt. Det var självklart inget kodlås till den. Så dumt bara haha.
Innan vi lämnade hans lägenhet så skrev vi en lapp.
Riktigt flummigt, men hela vistelsen var ju flummig den med.
Eftersom tågen var inställda så var det buss som gällde idag. Det var inte alls långt till bussen, men vi hade planerat att gå till Melbournes gamla fängelse idag och det blev en lite jobbigare färd då eftersom vi hade de stora väskorna på oss och bussen inte gick riktigt ända dit.
Melbourne Gaol (läs Jail) var en underlig upplevelse. Som tur var kunde de låsa in våra väskor i en cell (hundra procent sanning) då vi fick gå med på en liten guidad tur/experience.
Det kom en fängelsevakt som gav oss order om vad vi skulle göra och hur vi skulle uppföra oss. Kalla honom "Sergant", inte luta mot väggen när vi stod uppställda, låta honom titta under tungan m.m.
Efter att ha blivit inlåsta i en fyllecell som togs ur bruk 1994 så fick vi gå runt och ta lite foton.
Här står jag utanför kvinnornas rastgård. Till höger är en enmannacell där det kunde sitta fulla kvinnor. En i taget förståss.
Mugshot
Vi var även inne i den delen av fängelset som var till för de som satt länge. Den byggnaden där vi blev guidade var endast för de som var fulla eller på annat sätt gjort brott. Exempelvis kunde vara att de användt ovårdat språk eller varit uppkäftiga. En lustig detalj är att redan på fängelsets invigning så fick de plocka in den första människan. Det var en kvinna som antagligen inte tänkte på vad hon sa och då blev det cellen nästa.
I den andra delen som var till för de långsittande fanns det tre våningar med plats för både män, kvinnor men även barn. Man kunde gå in i nästan alla celler och läsa om olika människor som befunnit sig där. Bland annat läste vi ett brev som en av fångarna skrivit till hans mamma. Fruktansvärt tragiskt.
Längre ner i korridoren fanns galgen. Det var originaldelar så repen och allting var det som användes senast 1967.
Vi var ganska länge på fängelset innan vi insåg att klockan var såpass mycket att vi var tvungna att dra oss ner mot hamnen.
Och där sätter vi check på resans hitills jobbigaste vandring. Jag hade min stora väska på ryggen samt min dagstursryggsäck på magen. Alltsomallt gick det på nästan 20 kilo. Min fot har börjat kärva litegrann också, men det var bara att bita ihop. Cirka en och en halv timme senare var vi vid hamnen. Där lyckades jag somna mitt på golvet i terminalen. Mycket skönt.
Men som sagt. Nu sitter vi på båten och är beredda på nya äventyr. Vi har redan insett att vi saknar Melbourne, men var sak har sin tid, och man kan ju alltid komma tillbaka om det skulle vara så.
See ya Melbs!
Nu ska vi plocka upp ett par doughnuts ur väskan och sedan blir det dags för tandborstning innan vi ska försöka sova på denna gungande båten.
Hoppas ni alla har det bra där hemma. Skriv gärna långa/korta/roliga/tråkiga kommentarer! Allt uppskattas då jag knappt har en aning om vilka som läser om vårt äventyr eller om vad som händer där hemma.
Kram!
