musicandlyrix

Hjärnan var totalt i fokus, och det kändes verkligen som om jag hade tunnelseende. Hur kändes kroppen? Har jag sovit tillräckligt? Druckit mycket nog? 

Det klaffade rätt ungefär överallt kändes det som. Enda negativa var nog egentligen att jag lyckades dra på mig en förkylning veckan innan varvet. Alltså då jag egentligen skulle hårdtränat för sista gången. 

Istället fick jag ta en lugn men tung 11-kilometare i Trollhättan på tisdagen som avslutning på uppladdningen. Sedan var jag mer eller mindre redo. 

Göteborgsvarvet är en fest. Alla pratar med alla och är allmänt glada och förväntansfulla. Tillochmed innan man kliver på bussen på morgonen så börjar folk prata med en om Varvet. Man blir så glad. Vi har alla ett stort gemensamt intresse. Löpning. Elit som vardagsmotionär. 

Väl på plats vid Slottskogsvallen var det dags att hämta ut nummerlappen och chippet. Äntligen. Då var man färdigklädd. Fem timmar kvar. Äta, strosa runt och titta på mässan, kissa, vila. 

Det är verkligen svårt att beskriva stämningen med ord. Min trogna vän Isabella var nästan överrumplad. Hon ångrade sig och ville också springa. Bara för att. 

Sedan var det dags. Jag startade i startgrupp 23. 15:46. Lite halvtråkigt eftersom det var jag och alla nybörjare. Jag sprang i ett annat namn för två år sedan vilket gjorde att jag gled bakåt i ledet. 

Loppet var faktiskt jobbigare än väntat. Benen blev tunga snabbt och jag fick pressa mig länge innan jag saktade av och gick några steg. 

Solen visade sin bästa sida vilket gjorde att allting blev ännu lite jobbigare, men struntsamma. Känslan av att kunna pressa sig själv till målet är fantastisk. Åtminstone när man väl kommit dit. 

Att springa igenom duscharna, ta en extra mugg med vatten bara för att kunna svalka kroppen - underbart. För att inte tala om vätskan man får i sig. Så fort man klunkat i sig de få munnar ur muggen så längtar man till nästa vattenstation. 

Nåväl. Tillslut var jag i mål. Vad skulle det nu bli för tid? 

Jag har som mål att springa under två timmar. Det slutade på 2:05:33. Två minuter snabbare än för två år sedan. 

Vet ni? Jag är jättenöjd ändå. För det första var vädret så varmt att man måste vara glad att man ens tog sog runt. För det andra var jag ju förkyld innan och kunde inte träna som jag borde gjort, och en annan intressant faktor är att jag faktiskt väger ca 10 kilo mer än vad jag gjorde för två år sedan. Bara det gör mig väldigt glad. 

Jag är så stolt över att jag återigen kunnat prestera och komma runt på Varvet. Medaljen, den otroligt fina blåguldiga medaljen hänger upphängd så fint här hemma nu. 

Jag är så stolt över att jag kan springa.