musicandlyrix

Ibland önskar jag att detta humöret kunde ta och dra något gammalt över sig, bara försvinna.

 

Grunden till detta är såklart (som alltid?) en fet PMS. Jag hatar alla dessa hormoner som bara förstör så sjukt mycket för mig.

Imorse när jag skulle ta ut cykeln mötte jag min syster som varit ute och sprungit, och hon frågade hur det var med mig. Vad hände? Jag började storböla. Och slut tog det inte heller. Hade skitbråttom och fick cykla igenom alla tårar och springa den sista biten för att hinna med bussen. Blev jag gladare? Nej. Och det blev inte bättre när jag slog mig själv i ögat med väskan.

 

Hela bussresan var hemsk. Jag satt med ansiktet vänt mot fönstret och försökte hålla tårarna innanför skinnkanten vid ögat. Lyckades, men nöd och näppe. Varför ska det bara balla ur såhär?

 

 

Min kära syster säger att det beror väldigt mycket på dessa sista 5-6 åren då jag tagit "för mycket" ansvar i familjen. All stress är svår att få ur kroppen och det är svårt att då ha koll på precis allt man ska göra.

 

Saker har förändrats väldigt mycket nu på ett par år, men spåren sitter fortfarande kvar. Jag jobbar hårt på att bli en bättre människa men de svagaste punkterna är att jag faktiskt har svårt att acceptera hur jag själv är (till viss del).

Lyckas jag inte blir jag arg, ledsen och helt enkelt förtvivlad. Det är sjukt svårt att "träna" bort. Men någon gång ska jag väl kunna hantera motgångar bättre. Någon gång.

 

 

 

?