Just idag önskar jag att väggar kunde tala. Kunde agera som vänner utan att de själva kan ta åt sig något av det jobbiga man slänger på dem, att man kunde krama dem och att man kunde få värme tillbaka. Haha, töntigt, men jag funderade lite såhär idag.

Låt mig förklara.

Ofta känner man att man vill babbla av sig för någon om allt och verkligen ordbajsa. Men det finns inga öron som vill höra och inget hjärta som orkar slå så länge för en så "onödig" sak.
Jag har många fantastiska vänner och några systrar som jag kan prata med, men ändå känner man motståndet att man egentligen kanske inte orkar prata om det för dem när man väl kanske kommit till tal. Det hade varit så mycket bättre om väggar kunde lyssna och ge lite kärlek tillbaka istället för bara något kallt och tråkigt. Väggar finns det ju gott om liksom. 


Idag hände också en annan sak.
Jag har en vän i min klass som jag egentligen inte står så nära, men hon är ändå en underbar tjej. Hennes vän dog idag i cancer och jag var den som var med henne när hon fick beskedet. Vad gör man då för att underlätta för henne just i den plötsliga sorgen? Jag satt och kramade om henne länge, men hur gör man sen? Det är klart man vill hjälpa men samtidigt så är vi inte så bra vänner att det hade varit så naturligt.
Usch, jag får så dåligt samvete över att jag inte tog med henne hem och lät henne bo hos mig ett par dagar. Det hade jag såklart, inget tvivel, gjort med mina egna bästa vänner.
Ett som är säkert är att man måste ha någon att kunna dela sin sorg med. Att vara ensam med något så stort är fruktansvärt. Men hur gör man när man själv inte känner att man "orkar" ta tag i en annans sorgearbete? 

Åh fy. Känner mig inte precis som världens gulligaste nu kan jag ju meddela.



Och ja, detta var ett riktigt konstigt inlägg. Låter patetiskt när läser om det igen, men skitsamma. Jag låter det stå kvar. Det är ju trots allt någon tanke bakom det hela, och har jag inte lyckats få er att begripa vad det jag skrivit faktiskt innebär så kan jag meddela att iallafall jag förstår.