musicandlyrix

 

 

Haha, det går inte en enda dag utan att jag tänker på räddningstjänsten och om framtiden. Nu har jag kommit in i en period av tänkande där jag bollar fram och tillbaka med mig själv om jag verkligen vill bli brandman eller inte. Alltså har jag börjat tänka för mycket. Egentligen känner jag att det är verkligen detta jag vill.

 

Jag kommer aldrig glömma vad stationschefen sa till mig den sista kvällen på mitt sista larmdygn:

 

 

De orden kommer alltid finnas kvar i mig. Jag själv hade bara hejjat på honom varje gång vi sågs, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra. Detta betydde så mycket för mig!

Bruno, en annan brandman sa att jag var så omtyckt på station så att det gick inte en dag utan att någon pratade om mig och i slutet undrade de vilket beyg jag skulle få osv. Åh vad jag saknar gubbarna!

 

 

Anledningen till att jag tvivlar på detta med brandmanslivet är förståss det som många säger, att bilderna av fruktansvärda olyckor etsar sig fast i minnet och går aldrig ur. Men samtidigt känner jag att när man är brandman, det är verkligen ett av de bästa jobben som finns, för även om du ser många olyckor med dödlig utgång så ser du så många fler där du faktiskt är en del av att personen överlever. Tänk liksom att verkligen rädda någons liv! Det är ditt jobb skulle man kunna säga.

 

Jag tror faktiskt att brandman är det jag vill bli.

 

Jag har sjukt mycket att träna upp, men vill man så kan man har jag hört. Och jag har ju pratat lite med Ida, den kvinnliga brandmannen på station, plus att jag läser ett par kvinnliga brandmansbloggar, och det ger verkligen extra push!

Jag erkänner också att minst en gång varje dag tittar jag in på www.serf.se och ser vad det är för larm gubbarna åker på.

 

Jag vill tillbaka. Jag ska tillbaka.