Detta var klart den bästa dagen på länge!


Imorse så åkte vi mot Karholmen, och kom fram efter ett antal felkörningar. På Karholmen finns ett övningsfält för Göteborgs brandmän där vi också skulle göra något, men vi hade ingen aning om vad. Det visade sig iallafall att vi skulle släcka en gasolbrand. Lite konstigt tyckte jag, eftersom något sådant hade vi nog lätt kunnat göra "hemma" på stationen.

Efter detta moment så skulle vi åka och äta. Efter en bilfärd full med aggression så var vi nästan genast framme vid en restaurang. Där fanns två rätter. Biff Stroganof med tagliatelle, eller potatismos och fisk. Eftersom jag knappt kan äta någonting (kommer mer till det senare) fick jag ta lite potatismos och biffen. Såsen och moset gick att äta, men inget annat. Så fruktansvärt enerverande.

Nu kommer vi till det som var det bästa på hela dagen. Kanske lite konstigt att säga så, men det var något av det intressantaste jag gjort på väldigt länge. Vi åkte till Backaplan. Vi var inne i lokalen där det brann den 29 oktober 1998. Det var en Halloweenfest som var i full gång. ca 1,5 ton möbler hade burits ut i nödutgångens trappa vilket gjorde att den var helt igenbommad.
Fyra killar som ville på denna festen kände inte för att betala dessa 40 kronor som det kostade. Alltså fick de inte komma in, så efter ett tag av ilskenheter tände de på alla möbler som stod i trappuppgången. Inte så smart. Detta kostade till slut 63 människors liv, och alldeles för många skadades.
Alla skadades. Skadades psykiskt. Även familjer, vänner, bekanta. Så fruktansvärt tragiskt.

På Backaplan fick vi lyssna på en föreläsning av tre personer. Det var en svengelsk kvinna som jobbade inom nån brandorganisation, en kille som hette Milorad, och en som hette Masoud. 



Detta är Milorad. Jag trodde han arbetade inom någon brandorganisation också, tills han sa att han också var på festen och att hans ben var bortamputerat.

Där var också


Masoud.
Jag tycker han är en fantastisk person. Han vet vad livet kostar, och hur lätt det kan gå åt skogen.
Grymt stark kille.

Dessa båda spenderade 1 resp. 2 hela månader helt medvetslösa efter branden. De tog sig ur sjukhusens fångenskaper och har idag lyckats på riktigt bra liv. Men det är klart, sorgen finns alltid där. Det kommer den alltid att göra. Det är så med alla trauman, och de kan inte mätas.



När vi skulle tacka för oss så gav vi dem en varm applåd, och några, inklusive jag, gick fram och tackade i hand. Hans hand har bara tummen och som en vanlig handflata, och det var väldigt annorlunda att hälsa i den handen. Men den andra stumpen han har nuddade han ovanpå min hand, precis som alla gör, fast med den andra handen. Jag är kanske udda, men jag tyckte detta var så fint på något sätt. Han visade någon slags glädje som man inte kan sätta ord på. Fin kille.

Det frågades också igen om vi inte hade några frågor, men de var inte så många. Det var nog nästan inga alls, eftersom de flesta var nog ganska tagna av allt de hade att säga, men plötsligt säger Daniel, en kompis i klassen såhär:

Du, alltså jag såg en bild på dig där borta, du sa att det var från Holland. (Här tänkte jag inte så mycket, kanske var det något med själva resandet? Men nähedå:) Där hade du en redig kalufs! 

Alla brast ut i skratt i några få sekunder. Och OJ vad vi skrattade! Masoud kunde inte heller hålla sig, och alla tyckte verkligen det var hur roligt som helst! Käre barn. Det kommer leva kvar länge!


Något som jag glömde berätta om var det som nog är det finaste som finns bevarat från branden. En vägg. Ja, det är sant. Men på denna väggen finns ett avtryck av kärlek som ingen kan beskriva. Låt mig berätta.

Det var en tjej, en katolsk tjej, som hade sällskap med en muslimsk kille. Det gillades inte av deras familjer att de umgås, ännu mindre att de gick på fest tillsammans. Jag tror inte ens att tjejens föräldrar ens var här den kvällen.
När det började brinna så dog många inne, många i jackrummet eftersom de trodde att man faktiskt kunde överleva där. Denna muslimske killen erbjuder sig att lyfta upp sin flickvän till fönstret som sitter en bra bit upp, men hon är höjdrädd och vill absolut inte lämna sin älskade pojkvän. Så de sätter sig ner vid väggen. Han håller handen om henne, och efter dem blir det ett avtryck. Med kärlek.



Kan ni se hur de håller om varandra?

Det tog, jag tror det var runt 300-400 timmar att skära ut denna väggen. Det berodde inte på att det var svårt, utan de som skar ut den drabbades om och om igen av sådana känslobrott, så de fick avbryta flera gånger.





Detta var bara en liten liten del av det som jag varit med om idag.

Jag har också varit med om en ypperlig och rolig biltur med bästa Sara och Brandmannen Mattias, aggressionsutbrott av mig själv på min tandställning, jag har varit på kören osv. Osv.

Alltså tandställningen. Jag tror jag hatar den. Jag har gråtit floder nu ikväll för att det är så fruktansvärt hemskt. Jag kan inte äta någonting, förutom soppa, puréer m.m, och det är så extremt frustrerande eftersom jag mår jättedåligt när jag inte har någon mat i magen. USCH. Det gör ont hela tiden, den spelar nästan ingen roll vad jag gör. Inte ens skölja med flour funkar, och hur jobbigt kan det vara på en skala? Nä, eller hur..


Nu ska jag nog sluta skriva snart. Men som jag sa, jag skulle berätta allt!

Om ni tycker jag har missat något så säg till! Jag berättar mer!