Jag har kommit in i något konstigt beteende. Jag kan knappt sätta ord på vad, eller hur det är, och jag vet inte om det är positivt eller rent av destruktivt.

Jag lever inte riktigt, eller vad man ska säga. Jag bryr mig inte, det mesta kvittar.
Att jag jobbar mycket nu? Det kvittar. Att jag inte orkar bry mig om lika mycket jag gjorde innan? Äsch, det spelar ingen roll.
Det känns lite som att jag har stängt av alla känslor eftersom jag inte har tid att tackla dem just nu.

En del av mig säger att; "Bra Salome, nu är du på en bättre väg!" samtidigt som jag nästan saknar det där gamla tänket där jag verkligen kunde tänka i flera steg och dra bra slutsatser av saker och ting.
Saken är den att jag är en redig tänkare. Jag tycker om att fundera på saker och ting, men är jag på sämre humör kan det ofta bli så att jag vrider saker till den negativa sidan. Detta är ju såklart inte bra, men är jag gladare blir saker och ting ofta bra, jag hittar det optimistiska och jag ser glädjen i nästan allting. Det är det som jag saknar!

Jag tycker inte om att vara nonchalant. Jag gillar inte den kalla sidan av mig.
Fick höra i veckan som gick att jag verkade tjurig. Saken var den att jag hade stängt av. Stängt av lite extra eftersom det hände så mycket omkring mig. Saker här hemma påverkar mig extremt mycket utan att jag vet om det tror jag. Då effekteras jobbet av det på grund av att tankarna inte rullar på, utan allt har liksom stannat upp.
Jag känner mig som en tidsmaskin. Ja, det var ett bra exempel!
Jag börjar se allt i perioder. Helt utan reflekterande tankar och speciella åsikter. Jag låter tiden gå men glömmer av att jag ska trycka på "on-knappen". Då hamnar jag någonstans mitt i. Jag går på rutin. Nu är det dags att gå upp. Nu ska jag äta. Nu ska jag gå till jobbet. 

Efter ett tag kommer jag se även denna tiden som en av perioderna. Det var "den där" ja. Juste.

Jag vill inte se mitt liv i sådana här perioder. Jag vill kunna leva full ut, känna mig lite mer på jorden igen.
Jag känner mig så ofta kall, tråkig, så elak och så jobbig! Om ni säger att "nej det är du inte alls" så är det klart att jag tar åt mig, men känslan av att jag har varit sådan på sistone känns ganska tydligt. Iallafall för mig.

Jag vet inte vilken kur jag behöver. Är det ensam-för-en-dag-på-en-parkbänk-kuren? Sitta uppe och prata med någon länge, tills allt positiva tränger fram? Fortsätta på samma spår och se efter om jag känner mig mer normal senare?

Jag ska försöka ta itu med detta.