Self esteem.
Funderingar, Musik, Träning, }Self esteem.
Det var det första ordet som dök upp i mitt huvud när jag skulle namnge detta inlägget. Ofta kommer man inte på det där lilla fyndiga, eller det småkäcka som många andra gör, men nu känns det helt rätt att döpa inlägget till Self esteem.
Nu ska jag vara ärlig. Jag var inte hundra på att jag visste vad det ordet betydde, så jag fick googla på det. Jag hade rätt. Självkänsla.
Till att börja med, så ska jag varna er läsare för extremt babbel, mycket grötig text, samt kanske inte helt klara meningar. It's all in my head, som man säger i staterna.
Till att börja så kan ni slå på denna låten. Helt klart min favorit just nu. Så sjukt, extremt, underbart, taggande!
Self esteem var det ja.
Jag smsade just med en av mina bästa vänner och hon gav mig ett råd.
"Sätt inte ribban för högt! Ta det lugnt och kämpa så gott du kan, mer kan du inte göra! Ingen som begär att du ska ha toppbetyg i allt! Så ta det lugnt och kämpa som du gör nu så kommer allt att gå jättebra. Sätt hellre ribban lite lägre så blir du Så mycket lyckligare när du inser att du lyckats."
Jag är en extrem tävlingsmänniska. Men har jag ingen att tävla mot, så tävlar jag mot den där inre rösten som säger: Jag aldrig kommer klara det. Du är sämst, och om du inte får högsta poäng eller betyg så ska du allt få bita i det sura äpplet länge, länge.
Detta är något som både är bra och dåligt. När det egentligen inte spelar någon roll för en människa, spelar det hela världens roll för mig, och jag kan vara sur och arg i veckor. En annan vän till mig sa att han också "lidit" av samma problem, men kommit över det. Eftersom han vet hur jag känner när jag förlorar, eller "förlorar", så vet han hur jobbigt det kan vara.
När det är bra, då är det bäst. När jag inser att jag faktiskt lyckas på grund av mitt beteende så vet jag att jag faktiskt också är värd det. Det är dock endast här som jag vet att det är till nytta. Om jag är två poäng ifrån MVG tror och tycker jag att jag är en förlorare, även fast min kanske bästa vän precis klarat G. Det spelar liksom ingen roll. Såklart är jag jättestolt och glad över min bästa vän, men det är detta som är så jobbigt. Jag kan inte riktigt uppskatta mig själv om jag inte lyckas till hundra procent.
Nu låter det som om jag är en riktigt sjuk person, men det är jag inte. Det är bara att när jag verkligen lägger manken till och sedan får ett bakslag, då blir det tungt.
Men hur kommer det sig att jag har blivit sånhär?
Jag tror faktiskt det mesta beror på en brokig uppväxt utan tillräckligt mycket beröm och bekräftelse. Det låter som om jag inte är glad med det jag fått, visst, det är jag, men det är så mycket som jag inte kan beskriva för andra som jag varit med om som ligger så djupt rotat i mig.
Jag åkte på en period med ätstörningar, och en ännu längre period där jag inte visste alls vem jag själv var. Om man kan skylla på min älskade Pappas död, så är det väl det jag får göra.
Han gick bort precis innan jag skulle gå in i en trotsig tonårstid, en tid när man faktiskt skulle inse att livet inte hela tiden skulle vara som en dans på rosor.
Det är många gånger jag har undrat varför de vuxna inte berättat att tonårstiden och uppväxten kan vara så katastrofal. Samtidigt är denna tiden så fantastiskt underbar. Allting händer, man förstår sig på nya saker, och man stadgar sig i sig själv.
Det var när jag tog mig ur det allra jobbigaste som jag hade kraft att slå tillbaka.
Jag började tvinga mig själv att inse att jag också var en helt okej människa. När folk inte trodde på mig, så slog jag tillbaka dubbelt.
Jag var jämt ute och sprang, jag började kämpa med mina armhävningar och jag flyttade iväg, bort från det jag idag kallar skiten. (Går inte in på det nu.)
När jag når mina mål, när jag faktiskt kan uppskatta mig själv för det jag gör, då är också självkänslan på topp.
Det är efter jag började slå tillbaka som jag kunde uppnå mina mål. Ett i taget.
Man kanske kan säga att det är nu jag tävlar för att vinna tillbaka det jag aldrig hade?
Okej, detta kanske har blivit en röra, detta inlägget. Jag vet inte. Men jag har skrivit av mig tillräckligt iallafall.
