Halli hallå!

Igår hade jag en såndär superdupersuverän-kväll som bara kommer någon gång ibland. Jag var hos Molly med Josefin, och vi hade en Nicholas Sparks-kväll, så vi tittade på A walk to remember. Men det var ingen som grät, för det humöret var slängt undan i garderoben eller något. Men sen efter det, mitt bland godis, chips, vindruvor och dipp, så fick vi för oss att se en film till, och då blev det: My sisters keeper.



Jag har nog aldrig gråtit så mycket tillen film i hela mitt liv, och jag var inte ensam. Vi tre satt som vattenfall, jag lovar!

Filmen handlar om en familj där ett av barnen har leukemi. Hon behöver en ny njure och då måste föräldrarna skaffa ett barn till, som ska bli donator. Flickan växer upp men hon vill inte leva som donator.
Den är ganska svårförklarad, men ack vad bra den var!

Jag måste se den igen.

Filmmusiken var sjukt grym också. Har haft en låt från den på hjärnan rätt länge idag, och det är:




Se filmen!
Skådespelarna är asbra också.