Hjälp. Usch vad jag är trött, och jag har så extremt mycket jag vill skriva ner.

Idag har jag gått och funderat massa på Pappa igen, dvs, jag har haft en lite "vara-nere"-dag. Alla har sådana dagar tror jag, och jag tror det är viktigt att dela med sig av dem också.

(Liten sak bara. Jag blir så trött när alla skriver till mig på Facebook. Jag är inne där för att bara kika, inte chatta med jobbiga killar som inte vill nåt. Och snälla Vidar, sluta härmas, och Hanna, sluta skratta, jag ser dig.)

När jag körde till Sara i helgen, så åkte jag förbi utkanten av Fotskäl, där jag bodde innan. jag var sååå nära att köra rundan runt Vilgsberg där Filip bor för att se om vårat hus ser ut som det ska. (Det är vårat hus. Mitt hus. Kommer alltid att vara, och jag hatar att det är så förstört av de som köpte de efter oss, det är inte de som bor där nu, men jaja. De målade Pappas tak vitt. Det skulle varit träfärgat. Sen målade dom om ett rum som var vitt, helt till blått. BLÅTT! Fattar ni eller? Nej det gör ni inte, för ni vet inte hur det känns. Ni vet inte hur det känns att ha en pappa som är död, som man gråter över kanske varje dag, som man vet att man inte får träffa, som man inte ens fick säga hej då till. Och sen så drömmer man mardrömmar om att han kommer tillbaka och dör en gång till. Är det någon som ens kan försöka fatta? Svar nej.) Men jag körde upp mot Tostared iallafall. Jag vågade inte, kunde inte. Orkade inte ta chansen.

Jag vill ha dig tillbaka, Älskade Pappa. Jag saknar dig till max. Tears on my face.