Sprudlande     Kärleksfullt     Mysigt    Okänt

Wihoo! Nu är jag hemma från lägret som var i Varberg. Det var ett asgrymt läger, precis som förra året!

Jag träffade folk från förra året, tyvärr inte lika många norskar, men det gick finfint ändå. Såklart.
Det är extremt vad jag gillar dessa lägrena. Att kunna umgås med människor som är kristna, som vill prata, umgås.

Måste bara berätta om en sak som hände, jag måste bara skriva ut det, det kanske får konsekvenser, men då år jag väl ta dem isåfall.
Det var en kille på lägret, som jag har träffat innan, och tydligen så har han känslor för mig, men jag är inte 100. Nu får gärna avgöra och kommentera efter ni läst detta.

Vi skulle gå till bussen som gick till stugbyn, och så sa jag att jag frös, och vips så låg det en jacka i mitt knä, eftersom människan bredvid hade lagt den där. Jag fattade ingenting, antagligen för att jag var så trött, så jag frågade honom varför han la den där? Då sa han:
You said you were cold.. So..?
Jag är verkligen pantad. Förstörde det med en gång. Poäng där, Salome. Sen så lägger människan huvudet på min axel, och jag bryr mig inte så mycket, men jag är verkligen inte van vid sån närkontakt på det sättet, om man säger så.
Sen tar han upp pengar som är i fickan av jackan, och jag kommenterar något om att det är ju hål i dem, vad knäppt. Hans kommentar:
No, that's good. You can make a chain of it, so you can think of the cute guy in **********.
Min kommentar:
Ha. Ha. Ha.

Själva storyn är ganska mysig, men jag har ingen aning om vad jag vill egentligen. Allting verkar spela spratt med mig, och jag hänger verkligen inte med. Men jag ska nog ta mod till mig och åka och hälsa på människan. Han har ju trots allt varit och hälsat på mig, fast vi träffades i Göteborg. Men vi får se vad som händer. Jag har osm sagt ingen aning.

---

Igår åkte jag hem till syster, för hon ska flytta från sin lägenhet, fast bara ner till källarlägenheten, så jag, mamma och hon skulle städa. Eftersom det gick ganska segt igår, så sov jag över. Men på kvällen var vi på bio. Vi skulle se "Kommissarie Späck". Allting gick som det skulle, tills vi kom in i biosalen. Där fungerade inte ljudet, så jag skulle gå och säga till. Jag gick ut ur det dörren som ja kom in igenom, men helt plötsligt hade jag hamnat ute i en skum trappuppgång, och allting såg likadant ut på vilken våning jag än var. Sen började jag gå mot de gröna utgångsskyltarna, men rätt som det var, så verkade jag ha startat ett larm eller nånting, så jag tänkte att jag skulle springa så fort som möjligt för att ta mig tillbaka, men jag hade ingen aning om var jag var. Klaustrofobin började kittla mig på tårna, och jag började springa, samtidigt som jag så smått började hyperventilera.
Sen fanns det ingenting att göra, alla dörrar var stängda, även den som ledde in på kontoret, och till slut fick jag springa tillbaka till dit som larmet lät ifrån, och jag tänkte att, nä, men om poliserna kommer och tar mig så får de la göra det då. Och sen så var jag helt plötsligt ute på gatan, där jag kunde springa tillbaka in i bion igen. Tyvärr hade jag inte med mig varken mobil, biljett, eller nånting, så jag fick flåsande berätta hela historien, och då fick jag komma in till bion igen. När jag kom dit, så hade ljudet kommit och jag kunde bara sätta mig ner och flåsa färdit, och sen började filmen.

När den var klar, så lyckades jag och syster komma ut i den här löjliga trappuppgången IGEN! Ingen aning om hur, men jag kunde ändå visa vägen ut. Som vi skrattade! Verkligen ett s.k. epic moment!