Jag har hållt på med dessa Norgepapper ganska länge nu känns det som. Men samtidigt känns det inte som jag kommer någonvart. Jag har hamnat i ett träsk.
I förra veckan fick jag äntligen mitt tjänstgöringsintyg som jag frågat min chef om, så nu trodde jag att jag var klar för att skicka iväg papprena. Men så var det inte riktigt. Jag ska till polisen så att de kan stämpla på alla mina kopior så att folk i Norge inte tror att de är falska.
När jag väl skickat in papprena så är det absolut inte klart. Jag kommer att få betala in en kostnad på ca 1500. Sen kommer det ta ytterligare ett tag innan det är klart med just det. Sen måste jag skaffa norskt personnummer och även ett norskt skattekort.
Som ni hör är det en hel del att greja med innan allt verkligen är fixat.
Jag känner att hade jag planer på att jobba i Norge även under nästa termin så hade jag fullföljt och verkligen kört på detta, men jag ska ju söka in till brandmansutbildningen nu med, och kommer jag in på den så blir det ju knappt något jobb i Norge alls. max 2 månader kanske, och då vet jag inte hur mycket jag kan jobba eller någonting eftersom den kontakten jag fått säger att de inte kan hjälpa mig innan alla papprena är färdiga.
Jag har pratat med min syster som även är min excellenta rådgivare om detta, och det känns som att det är bättre att jobba på i Sverige i höst och blir det så att jag inte kommer in på utbildningen så tar jag fram papprena igen.
Jag hatar att se mig själv som en quitter, men jag har faktiskt bara lagt papprena på hyllan, så det så. Men det är klart det svider lite, men lite får man tåla.
Det positiva är ju att jag fortfarande kommer att ha nära till mina vänner och familj(erna).
Jag är ju absolut inte arbetslös, jag jobbar ungefär hela tiden, vilket känns såå bra! Min chef blev jätteledsen när jag sa att jag sökte i Norge. Hon ringde häromdagen och sa: Jadu Salome, bara så du vet så kommer jag terrorisera dig ända tills du lämnar detta landet.
Terrorisera = Ge mig massor med jobb.
Jag tackar och tar emot!
Anledningen till att jag funderade på Norge från första början var för att slippa eventuella studieskulder, samt ha pengar över så att jag kan ut i världen någon gång till innan utbildningen drar igång. Som det ser ut nu så kommer jag leva livet istället men även fortsätta leva som en liten ekonomista så att jag ändå kan göra det jag vill.
Livet är inte alltid en rak väg, och det gäller att hänga med i kurvorna!
Jag gillar livet.
