musicandlyrix

En oplanerad historia.

Resor, }

Ibland blir faktiskt inte livet riktigt som man tänkt sig. 

Efter vandringen på Mt Somers Track så åkte vi ner längs kusten och stannade till i en stad som heter Omaru. Omaru är en riktigt mysig stad där de bevarat de riktigt gamla byggnaderna så att hela det kvarteret är precis samma som för kanske hundra år sedan. 




Vi strövade omkring i denna stad en stund och tittade in i lite olika butiker. 
Vi kom allt närmare vattnet och såg där en pir som vi tänkte gå ut på. Men innan dess så fastnade allas blickar på något annat. En lekpark! 
Vi bestämde oss självklart för att gå dit. Det som såg mest intressant ut var ett stort hamsterhjul som man kunde springa i. Det var riktigt kul! 

Efter att ha vimsat runt i den, i rutschkanan och linbanan så sa jag: En sista gång i hamsterhjulet! 

De andra var på och Molly bestämde sig för att filma detta roliga spektakel. 
Jag vet inte om John sprang den sista gången, men jag och Stefan sprang som aldrig förr. Benen bara fortsatte och allt gick bara fortare och fortare. Så fort att man inte ens kunde ta sig ur. Jag skrek: Stefan det går för foooort!!! 
Men det går liksom inte att bromsa en sån grej. 
Någonstans i allt detta springande så känner jag att jag ändå måste sakta ner det hela på något vis. Jag tänker att jag sänker tyngdpunkten och... Nej. Aj. Ojsan. Aj. 
Det som skulle gå "lite smidigt" blev mer att man kastades runt som en liten vante inne i hjulet och jag föll två gånger rakt på axeln. 
Det gjorde lite ont. 

Sen gjorde det lite mer ont. 

Men jag tänkte att det går nog över. Men nej. Aj. Det gjorde bara mer och mer ont. 

Sen känner jag hur någonting krasar inne i axeln och alla tankar börjar komma. 
Har jag brutit något? Hur gör jag nu med försäkringar och grejer? När blir detta bra igen? Kan jag inte resa mer?

Smärtan blev bara värre och värre. Snälla Stefan gick och hämtade bilen och vi letade upp akuten. 
Där inne möttes vi av en sköterska som undrade vad som hänt. Hon log och sa att jag absolut inte var den första som lyckats med vad jag gjort. 
Efter att Molly hjälpt mig med att fylla i en drös papper så fick jag träffa en annan sköterska som genast skickade mig till röntgen. 

Mannen som arbetade därinne undrade om jag vill stå eller om jag kunde lägga mig ner. 
"Vad är bäst?" undrade jag och han svarade att det är bra om jag kan ligga ner. 
När jag la mig ner rann tårarna ner längs ansiktet och smärtan var helt enorm. Men värre blev det. 
När jag skulle sätta mig upp igen så rörde sig nyckelbenet och det gjorde så fruktansvärt ont att hela kroppen låste sig och jag kunde inte annat än bara skrika rakt ut. Det var en väldigt konstig upplevelse. Normalt brukar jag inte göra ljud ifrån mig om saker gör ont, men detta var ganska extremt. Det var första gången som jag någonsin brutit något. 

Den stackarns mannen inne i röntgen visste inte riktigt vad han skulle göra. Han bara stod där och blev kanske lite smått nervös när han såg hur ont jag hade. 
Tillslut sa han att han skulle gå och ringa en sköterska som kunde hämta mig med rullstol, men när hon kom hade jag lyckats ställa mig upp och kunde gå tillbaka till akutrummet och där fick jag fyra (!) tabletter. Två paracetamol och två Ibuprofen. 

I akutrummet träffade jag en läkare som konstaterade att nyckelbenet var helt av. 

Här gråter jag och skrattar på samma gång. 

Läkaren undrade lite om vart jag skulle sova natten efter och jag svarade som det var. Vi är fyra vänner som tältar. Det skulle inte gå. 
Smärtan i min axel skulle vara riktigt jobbig i två veckor och jag skulle behöva sitta upp och sova. 

Men det var hemskt mycket information på en gång. Och jag skrattade nog minst lika mycket som jag grät eftersom hela historien bara var så bisarr. 

Men vad skulle hända nu? Åh NEJ! Jag kommer inte kunna hoppa bungyjump! Jag kommer inte ens kunna vara med och gå vandringar eller någonting! Hur ska jag bära min stora väska? 

Det blev något av ett kaos för mig. Även för de andra. 

Vi bestämde oss ändå för att dra vidare neråt kusten för att hitta ett hostel eller något som kunde funka för min axel. 
Men jag mådde så dåligt. Dåligt eftersom de andra skulle få lida för min skull. 

Efter att ha letat och kikat på ett par hostel och motell så gjorde jag ett nytt försök till att protestera. Lämna mig i bilen, jag kan ju sova här eftersom jag ändå måste sitta upp! 
De var envisa som åsnor. Och jag fick ont i magen eftersom de var alldeles för snälla mot mig. 

Men första natten hittade vi inget ställe att checka in på så jag sov i bilen. Underbara Molly sov i bilen också. 
De två följande nätterna checkade vi in på hostel i Invercargill. Det gick alltså mer eller mindre utmärkt att ligga ner och sova. Med lite lärdomar från jobbet så kunde jag bunkra upp med kuddar så inte axeln tog skada. Och tabletter, jag tog en tramadol samma kväll som brottet, sen ett par paracetamol morgonen efter. Därefter har jag inte tagit någonting. 

Det var emot min vilja att bo på hostel men de var påstridiga som aldrig förr. 
Jag hade ingen talan. Men tillslut kom jag på något annat. Någonting för att tacka dessa fantastiska vänner. 
En fika. Så på väg ner mot Invercargill så stannade vi till i Dunedin och hade en riktigt mysig fika ihop. Även fast jag på något sätt kände att jag gav tillbaka litegrann så är det absolut ingenting jämfört med hur snälla de är mot mig. 


Ja, allting blev lite av en röra. Tankarna flög runt, men tillslut kom vi på en plan. 

Det var ganska självklart att jag inte kunde hänga med de andra här på den resan som vi alla planerat. Men vart skulle jag ta vägen? Att åka hem till Sverige fanns inte ens med på listan med tänkbarheter. 
Men ganska högt upp på listan av möjligheter fanns att jag kunde åka till Pappa Rick i Brisbane. Boka flyg från Invercargill och bara flyga dit. Men nej, det tog också emot. 

Tillslut kom vi på en idé som vi verkligen höll tummarna för. 

Jag skrev tillbaka till Kathy, hon som vi bodde hos den första natten i Christchurch. Jag förklarade allting över telefon när hon ringde och de tog emot mig med öppna armar. Helt fantastiskt. 

Idag är det onsdag den 18 februari och jag har bott här i Rangiora utanför Christchurch i snart två veckor. 
Imorgon ska jag möta upp mina kära och saknade vänner i Kaikoura, en stad längre upp på kusten. 

Dessa två veckor har varit väldigt givande. Jag har fått nya vänner som jag säkert kommer att ha fortsatt kontakt med. De har hjälpt mig med det jag har behövt samt underlättat livet för mig då det stundtals varit lite tungt. Men mestadels har det bara varit riktigt bra. 
De har sett mig som en i familjen, lärt mig göra nya maträtter samt tagit mig ut på flera utflykter. 
Här har ni lite bilder från olika utflykter. 





Sandslottstävling 



Utsikt över Christchurch. 


Stolar som minne för de som dog i jordbävningarna. Otroligt fint. 




En kyrka byggd av nästan endast pappkartong. Den tidigare föll samman i jordbävningarna. 
Här ser ni rester från den. 




En av maskinerna de använde på Antarktis på den första upptäcktsfärden där. 



Vi besökte en vingård! En av de sakerna som jag ville ha gjort här nere. 




Fina Kathy! 


Avslutar med en bild på svenska kanelbullar. 


Jag tackar denna underbara familj för dessa två veckor och drar nu vidare. Min axel är enormt mycket bättre än väntat och jag känner mig riktigt redo att bege mig ut på resande fot igen. 

Mt Somers Track

Resor, }


För andra gången på över tre månader körde jag bil igen. Och jag kan alltså bocka av att jag både kört bil på "fel" sida vägen och med ratten på höger sida. Detta var också tredje gången i mitt liv som jag körde automatväxlat. 
Det krångligaste med en bil som har allting tvärtemot emot är nog vindrutetorkaren och blinkersen. Men jag klarade det problemfritt denna gången. 

Sent på kvällen lördagen den första februari rullade in på en lång grusväg som tog slut vid foten av några berg. Där satte vi upp tälten och laddade upp för vår första efterlängtade hike. 
Jag har aldrig varit så intresserad av att hikea i Sverige och så innan, men jag har verkligen fått upp ögonen för det här nere. 



Det är så härligt att vara ett gäng som går en lång sträcka i fin natur och man kan, även fast det bitvis är tungt, slappna av och bara lunka på. Njuta. Som krydda på det hela så ser man fantastiska vyer samtidigt som man går och pratar med varandra längs vägen. 
När man kommit fram till målet för dagen så gör man dagens middag på stormkök och kanske spelar lite kort innan man går och lägger sig och laddar inför kommande dag. 

Det var alltså detta vi gjorde på vår hike på Mt Somers. Sträckan vi gick var dryga milen och vi gjorde den något längre då vi även besteg berget. Från att det varit så varmt att vi gick i endast shorts och sportbh så blev det iskallt uppe på toppen och vi fick några snöflingor på oss. Det blev ett par snabba bilder uppifrån toppen innan vi gick/sprang/gled/hasade ner igen till platsen där vi dumpade våra stora väskor. 



Efter en tung bit med endast brant nedförsbacke i ca en timme var vi äntligen framme vid vårt mål för dagen. 
Alldeles bredvid där vi tänkte sätta tälten fanns ett vattendrag. Vi alla hoppade i och trots att det var totalt iskallt så var det kanske dagens höjdpunkt. Fantastiskt härlig känsla! 
Efter en hel dags vandrande var vi trötta i framförallt benen och det var skönt att skölja av sig så man åtminstone kunde känna sig något fräschare innan det var dags att hoppa i ett varmt underställ och ännu senare en sovsäck. 



Vi var allesammans riktigt sega i kroppen så det blev inte mycket mer än lite mat och massage innan vi gick och la oss. 

Nästa dag gick vi den andra hälften av vandringen. Vi började med en liten avstickare för att se på Sharplin Falls innan vi gick vidare på den långa stigen tillbaka. 

Andra bilder från vandringen: 




Lunch innan bergsbestigning. 



En hungrig Stefan. 


En hängbro för en person i taget. 


Det var något underligt som hände med allas våra kroppar senare efter lunch. Vi hade kommit fram till Pinnacles Hut där vi åt, och när vi skulle bege oss iväg efter maten så var det som om man vägde bly. Vi hade lite konstig otur efter varje gång vi stannat för matpaus för exakt varje gång så startade vi i uppförsbacke. Uppförsbacken efter lunchen i hutten var helt extrem. Egentligen var det inget konstigare än vanligt men vi alla fick kämpa järnet för att komma upp för backen. Svårt att beskriva. Vi alla bara skrattade oss upp innan det äntligen planade ut efter ca 45 minuter. 
Efter det var det mest nedförsbackar så det var skönt. Tyvärr var det ganska molnigt så jag har inga bilder från vägen ner. Min telefon var död då med så kunde inte fixa några bilder hit till bloggen. 

När vi var tillbaka vid bilen så var det ganska sent. Vi slog upp tältet och åt lite mat innan vi gick och la oss. 
Men en lugn natt hade vi absolut inte. Det var så blåsigt att man ibland vaknade upp eftersom tältpinnen från sidan slog i huvudet. 
Tilläggas bör att killarnas tält inte är något supertält. Kmart skulle jag tro. Men det höll! 

För att sammanfatta Mt Somers så kan jag säga att det var en fantastiskt skön vandring! Det sköna var inte alltid att gå den, men att känna att man nästan kämpat sig fram med tanke på att det var så kuperat och att terrängen var så ojämn. 
Det bästa är vårt gäng. Vi har så fantastiskt kul ihop! 




Nya Zeeland

Resor, }

31 Januari - 2 Februari

Vi har alltså landat i landet som är ungefär så långt bort man kan komma. Spännande! 
När vi landade såg vi ett landskap som såg ut att vara ordnat av perfektionister, så raka är alla hagar, ängar och åkrar. 

Vi skulle bli mötta av vår nya couchsurfinghost, Kathy, som skulle stå med en skylt med namn på, precis som i film. 
Men det skulle ta ett tag innan vi kunde komma igenom alla tullar. 
Det är riktigt strikta regler som gäller för att ta sig in här. Mest handlar det om vad man har med sig i väskan. 
Det första vi fick göra oss av med var vår frukt som vi hade o handbagaget. Precis som för några månader sedan i Devonport på Tasmanien, så fick vi snabbt som ögat trycka i oss allt ätbart vi kunde innan vi kunde gå till nästa kontroll. 

I nästa kontroll kontrollerades pass och ett formulär som man fyllt i på flyget. Även det handlade bland annat om vad man hade med sig. 
Samtidigt som vi lämnade in de så frågade polisen ut oss vad vi skulle göra. Hon ville ha reda på detaljer och bland annat namn på biluthyrningen m.m. Eftersom vi inte planerat mer än att vi skulle "köra runt" överallt så var det lite svårt att säga vad vi skulle göra mer än så, men tillslut var polisen nöjd och vi kunde fortsätta till nästa kontroll. 

Där ville veta mer exakt vad våra väskor innehöll. De klottrade ner "honung, morötter, tält" på pappret och vi förstod inte riktigt vad tältet hade med allt att göra, men vi gick vidare till nästa konstapel. 
Hon bad oss ta fram det som var nedklottrat på pappret och honungen och morötterna fick vi inte ha kvar. De kunde ha bakterier som de inte ville ha in i Nya Zeeland. 

Tältet fick åka i en separat röntgenmaskin och de drog ut hela det och knycklade ihop det riktigt fult och la i det i påsen igen. 
Anledningen är att man inte får ha med sig någon smuts eller jord in. 

Efter alla dessa kontroller var vi äntligen färdiga och som vi kommit överens om så stod Kathy med skylten och väntade på oss. 


Vi hamnade i en riktigt trevlig och öppenhjärtig familj som verkligen tog hand om oss väl. 
Vi fick fantastiskt god mat när vi kom dit, och de visade oss riktigt bra områden att vandra i och andra saker som kan vara bra att veta på vägen. 
Senare på kvällen gjorde vi något som verkligen gjorde så jag kände mig som hemma. 
Vi spelade Settlers of Catan. Riktigt roligt! 

Nästa morgon fick vi nybakta scones som vi åt med grädde och hallonsylt. Underbart gott! 

När frukosten var svald och allt ihoppackat så fick vi skjuts tillbaka in till stan där vi mötte upp Stefan och John igen, Mollys gamla klasskompisar som vi ska resa med här i en månad. 
De hade kommit fram till Kiwi mitt i natten och de hade liksom vi, varit sist i tullen ut. John skickade meddelanden till Molly samtidigt som de stod i tullen och de hade varit ganska skeptiska mot bland annat Stefans knivar. Men som tur var fick han behålla dem. 

Nu kunde äntligen äventyret börja! 
Men något fattades. Vi skulle ju ha en bil. Den var redan bokad och klar (efter lagom mycket strul) så Stefan gick och ordnade ut den och sedan plockade han upp oss utanför. 
Bilen är endast skriven på honom på grund av en uppsjö anledningar så därför ville vi inte hamna i klistret med uthyrningen ifall det skulle bli några frågor där. 

Efter att vi först åkt åt fel håll på en enkelriktad gata så började saker och ting ordna upp sig. Mat inhandlades och vi åkte ut till Banks of Peninsula, ett fantastiskt vackert ställe där vi började med att slå läger för natten på en gratiscamping. En gräsplätt bredvid vägen. 
Men det är inte så tråkigt som det låter. Gräsplätten låg alldeles intill vattnet vilket gjorde att vi hade en fantastisk vy att se på. 


Vi hade en trevlig kväll där vi åt fylld pasta (hittar inte namnet) och spelade Kanadensisk skitgubbe. 

Vi sov riktigt gott och nästa morgon åkte vi lite längre ut på halvön för att leta efter ett fint vandringsstråk. 
Vi hittade ett ställe där vi gick uppe bland bergen och såg ner på fjorden som gick in bland bergen. Utsikten var otrolig. Och jag såg bättre än någonsin tidigare. 
Molly blev nämligen min personliga optiker i Sydney och vi köpte ut linser till båda oss. Jag har absolut inte fått in någon teknik att få in dem så det blir mer att Molly halvt får trycka in dem i ögonen på mig. Men det är helt fantastiskt. Jag ser en helt ny värld! 




Det absolut bästa med vandringen som vi gjorde var att vi såg delfiner. Vi såg delfiner! Långt därnere i fjorden hoppade fem delfiner upp ur vattnet. Kändes riktigt overkligt! 

Eftersom jag skrev att det var det bästa med vandringen så känner jag att jag även kan skriva ner det allra värsta med dagsturen. 
Efter att ha gått en lång väg ner till vattnet där John och Molly badade, så klättrade vi upp för grässlänten/väggen. Strax innan vi kom till stigen så hittade Molly ett stort ägg. Hon slogs av en tvångstanke och fick för sig att kläcka det solvarma ägget. 
Det var den VÄRSTA stank vi någonsin känt. Hade vi inte sprungit upp till stigen allihopa så hade vi kräkts kaskader. Så fruktansvärt illa luktade det. 



Efter lunch och ett dopp i det blå så åkte vi iväg till det som skulle bli vår första längre hike med övernattning i tält. 

Sydney

Resor, }


Det känns riktigt overkligt att vara här. Först kändes det som London när vi rullade in med tåget. Det var ganska skruttigt, tegelbyggnader, samt att det var regnigt. Och det var inte lite regn. Det var spöregn som mer eller mindre höll i sig i tre hela dagar. 

Men själva staden var fin! Vi hade hört att Sydney är en superstressig stad med gator som är allt annat än i ett rutmönster, men vi fick inte riktigt den uppfattningen. Det vi hann se var helt okej stressigt, det är ju en storstad, och vi var inte alltför vilse. 

För att underlätta bloggandet som jag aldrig tycks komma ikapp med, så följer här bilder på vad som hände i Sydney. 


Vi såg solen gå ner i Central coast där vi couchsurfade i ett lyxområde. Personerna vi bodde hos var mindre gästfria så vi var ganska glada när vi lämnade dem följande morgon. 


Vi explorade staden och var inne i Queen Victoria Building, världens vackraste köpcenter. 
Här åt vi spännande och fantastiska luncher. Vi tittade även på när folk gjorde godis och jag lagade min trasiga skärm på mobilen. (Lyckades spräcka mer eller mindre hela skärmen på den på farmen då jag tappade den på en potatis.) 


Vi hängde och bodde hos BillyDylan, vår vän som vi träffade när vi seglade i Hobart. Han jobbar nu på ett skepp i Sydney. 


Vi firade Australia Day med Mollys vänner som vi ska vara med på Nya Zeeland. Riktigt goa människor! 
Har tyvärr ingen bild på dem här än, men ni som känner mig och följer min Instagram (salometobin) har sett dem där. 


Vi såg det mest spektakulära fyrverkerna någonsin. Troligen de mäktigaste vi någonsin upplevt och kommer att uppleva. 


Jag var för första gången på hela denna resan, på egen hand i en främmande stad. Detta eftersom Molly råkade glömma sin telefon på båten där vi bodde, så då gick jag runt på egen hand i drygt en timme. 

Jag gick till The ANZAC memorial building, vilket är en minnesbyggnad för alla de soldater som deltagit i krig. 

Det var ett minst sagt intressant besök. En man berättade bland annat för mig att alla 120 000 stjärnor i taket symboliserade alla dem som deltog i första världskriget. 


I mitten på bottenvåningen kunde man se ner på en spartansk skulptur som symboliserade en man kropp som bars hem efter att han dött i krig. Kroppen bärs av alla de kvinnor som han har en relation till. Hans mor, syster, fru osv. 


Mannen som berättade detta för mig kom senare fram till mig igen och sa: "Jag brukar normalt inte berätta detta för folk, men jag var med och krigade i Vietnamkriget. Du kan få känna här på mitt huvud på en skada jag fick. Jag var medvetslös och min mamma kallades till att flyga över till Vietnam och se mig dö. " 

Jag fick känna på mannens huvud. Under håret döljde det sig ett djupt hål ner i hjässan på honom. 
Det var en konstig känsla att få känna på någon främmande soldats krigsskada. Kommer nog aldrig glömma det. 

-



Sista dagen i Sydney fick vi äntligen solsken! Trots hemska skavsår på grund av de blöta skorna, gick vi och turistade. Vi tog en promenad i The Royal Gardens och efter en picknicklunch där gick vi och petade på Operahuset. 
Känns så overkligt att ha varit där! 



Vi ville även göra det andra stora som man bara måste göra i Sydney. 
Gå upp på Sydney Harbour Bridge! 


Här har vi min absolut bästa resepartner! 


Drömstaden var nådd! 


Den 30:nde Januari flög vi ut från Sydney. Ut ut staden, ut ur landet. Över havet och över till Nya Zeeland där nästa äventyr skulle börja. 


Lifta ner mot Sydney

Resor, }

24-25 Januari 

Efter att ha stannat hos Rick till lördagen den 24 januari så var det dags för oss att försöka ta oss ner till Sydney på något vis. Och ni vet hur vi fungerar. Vi gynnar inte riktigt kollektivtrafiken vad gäller tåg, buss etc. Lifta är mer våran grej. 

Vi sov egentligen lite för länge imorse och kom inte iväg innan elvasnåret vilket kanske inte var det bästa med tanke på att drömplanen var att ta oss hela vägen på en dag. 

Andra liften vi fick var en riktigt trevlig kille, Daniel, och han bodde i Goldcoast och han var tvungen att åka hem först och packa lite saker han skulle ha till sin campingtur han skulle ut på. Då fick vi låna handdukar och gick ner och badade vid Miami Beach. Fantastiska vågor! Livvakterna hade satt upp skyltar att man inte skulle bada men vi tog det jätteförsiktigt och stog så vågorna slog upp litegrann på oss. Sedan väntade ett par timmars bilfärd. Det kändes dock bara som kanske tio minuter. Vi hade en härlig biltur ihop och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. 

Vi fick lift med fyra olika människor innan vi kom till ett ställe som kallas Coffs Harbour. 
Det började bli lite mörkt och det kändes dumt att försöka lifta vidare så vi gick till några olika motels och frågade om vi kunde få jobba där för övernattning men det gick inte. Vi ville heller inte lägga ut hundra dollar på att sova där endast en natt så vi beslöt oss för att försöka gå ut från Coffs och eventuellt försöka sätta upp tältet någonstans där vi inte syntes så tydligt för att sedan ta ner det tidigt nästa morgon. 
Påväg ut från Coffs så bestämde vi oss ändå för att eventuellt åka med en bil till ifall någon fick för sig att plocka upp oss. Men vi skulle aldrig hoppa in i en bil som vi kände oss osäkra i. 

Efter att ha traskat en bit så stannar det en bil och i den sitter en kille som kan ta oss ca 45 minuter längre på vägen vilket passar oss perfekt då vi kan hålla lite utkik på vart man kan slå upp tältet. 

Men nu när jag skriver detta så ligger jag faktiskt inte i tältet. Jag ligger i en superbekväm säng i ett hus som är hur modernt och snyggt som helst! 
Han som plockade upp oss var i våran ålder och superexalterad över att han plockat upp två hitchhikers. Han visade oss runt i Numbacca som stället hette innan han bjöd in oss och vi sov över i hans hus där vi också träffade en av hans tio bröder samt hans föräldrar. 
Hans mamma var lite orolig över oss och tyckte nog att vi var lite smått oansvariga med tanke på att det var såpass sent. Vi förstod henne till hundra procent, men det fanns inget bra ställe att stanna på där vi var och då tänkte vi att vi testar och ser om vi kan åka med en till. Och allt blev ju riktigt bra tillslut! 


Stenar som folk målat på vid en strandpromenad i Numbacca. Eller heter det Nambucca? 


Nästa morgon gick vi upp hyfsat tidigt och vi fick skjuts en liten bit så vi kom ut till själva highwayen och där stod vi i max tio minuter innan en man med ett riktigt brett leende stannade. 
André, som han hette, undrade om vi möjligtvis skulle ner mot Sydney och det stämde bra! Vi hade en resa på ungefär sex timmar kvar att göra och med André kunde vi åka hela vägen till Newcastle vilket skulle betyda att vi bara hade drygt två timmar kvar. 

André var en sjukt härlig person! Han undrade ifall vi ville se hans favoritställe på östkusten och sen ha lunch och bada efter det och det lät ju helt perfekt! Och vilken bra dag vi hade! 



Hans favoritställe var Forster där vattnet verkligen var hur fint som helst! 



Vi tog en promenad och tog lite "happy snaps" som han sa, innan vi åkte vidare och åt en jättegod lunch ihop. När vi skulle betala var han snabb och betalade allt åt oss också! Sjukt snäll! 



När vi svalt lunchen drog vi vidare till en fantastiskt fin strand, Seal Cliffs, och badade och flöt med i de stora vågorna. 
Eftersom han uppskattade vårt sällskap och inte ville att vi skulle behöva oroa oss angående tid och så vidare ner mot Central Coast, så ändrade han sina planer och körde oss hela vägen dit ner! 

Han har även bjudit hem oss till honom efter vi kommer tillbaka från Nya Zeeland. Då ska han visa oss sin båt och så ska vi ta en tur ut på den. Det ska bli riktigt härligt! 

Jobbet är slut!

Resor, }



Detta inlägget är skrivet i slutet av Januari. 

Förra veckan fick flera av farmjobbarna sluta eftersom det inte finns mycket jobb kvar att göra. Dallas, en supervisor kom till oss och sa att vi ändå hade jobb kvar till fredag denna veckan, men att vi skulle försöka vara tysta om det då han inte sagt något till de andra än. 

Folk blev ganska upprörda eftersom de fick reda på att de var tvungna att sluta samma dag. En fransk tjej var så upprörd så när vi stog och sorterade morötter vid morotsbandet så slängde hon en morot så hårt in i väggen framför så den gick av och jag fick den största biten rakt in i ögat. 
Jag hade låtit henne hållas först eftersom jag inte visste vad hon var sur för, men sen fick jag faktiskt be henne lugna sig. Det är inte speciellt skönt med en morot rätt in i ögat. 

Vi få som fick vara kvar på farmen spenderade de sista dagarna med att sortera potatis och tvätta pumpor. Men i onsdags säger hon i administrationen att det är sista dagen idag. 
Vi blev lite förvånade och visste inte riktigt vad vi skulle tänka. Vi missade ju två dagar med lön samt två farmdagar. 
Men efter allt så känns det riktigt bra ändå. Jag är såå glad över att vi har haft ett så bra jobb ändå. 

När vi åkte tillbaka till caravanparken bestämde vi oss för att sticka därifrån så fort som möjligt. Det fanns absolut ingen anledning att vara kvar. 
Vi frågade ägarna ifall vi kunde få tillbaka de pengar som vi lagt för kommande nätter och det var som tur var inga problem. 
Snabbt så packade vi återigen våra stora väskor och "städade" ur baracken. 
Sedan samlade vi delar av farmargänget som vi umgåtts med och tog lite kort och delade facebookuppgifter innan vi begav oss ut till vägen och liftade "hem" till Brisbane och Rick. 

Eftersom vi inte ville slarva bort de sista dagarna i Brisbane bestämde vi oss för att verkligen få ut det bästa möjliga av de tre dagar vi hade där. 
Valet var inte så svårt. Vi hade sedan innan redan bestämt att vi skulle besöka nöjesparken Dreamworld och vi skulle köpa ett tredagarspass där. 
Vi hade tre helt underbara dagar (trots att det regnade hur mycket som helst de två sista dagarna) på parken där vi åkte nästan allting och flera attraktioner åkte vi flera gånger. 
Förutom åkattraktioner hade de även ett stort vattenland där vi lekte runt som galna. 



Det absolut galnaste med vattenparken var ett rör som man blev instängd i. Man stog rakt upp och ner nästan, lite lutning bakåt. Sedan skulle man hålla händerna bakom huvudet och stå med fötterna i kors. 
Personen som hade hand om själva ivägsläppningen pratade i en mikrofon som gick in i röret. Hon räknade ner från tre och då försvann golvet som man stod på inne i röret och man föll rakt neråt en bra bit innan det kröktes och svängde innan man tillslut var nere i en bassäng. 

Vi hade som sagt riktigt bra dagar där vi kunde leka runt hur mycket vi ville! 

Dessa dagarna gick nästan för fort, och varje gång vi lämnar Rick och Brisbane så är det lite vemodigt. Men samtidigt vet vi att det fortfarande inte är sista gången vi ses. På vår östkusttripp ses vi igen!