musicandlyrix

Maria Island och Mt Mason.

Resor, }

Lördagen den 15 november fick vi ett sms från en helt okänd människa. Denne hade träffat en tjej som heter Jenna som vi också hade träffat men på couchsurfingmötet förra tisdagen så hon hade gett honom vårat nummer.
Det var en fransman som hette Gabriel och han undrade om vi var intresserade av att gå på hajk med honom några dagar. 

Efter lite beslutande hit och dit så mötte vi upp honom på söndagen efter seglingen och då kom vi överens om att åka till Maria Island. Det vi visste om ön var att hela den var en nationalpark och att det inte fanns några bilar på ön samt knappt några hus. 

När vi vaknade i segelbåten på måndag morgon åt vi frukost med Dion och sen så gjorde vi oss redo för att lifta bort till Triabunna, stället där färjan till Maria Island går ifrån. 

Efter en kort tur med en buss ut till motorvägen så gick vi av och började höja tummarna. 


Även denna gången gick liftandet utan problem. Först åkte vi med en kvinnlig fysioterapeut och sedan en gammal tant som skulle till Triabunna och gå på konstskola. 

Färjan över till ön var minimal och på den var det vi och en högljudd skolklass. 

När vi kom av möttes vi av en gammeldags landsbygd med några få hus. Alltsammans var väldigt idylliskt och det kändes lite overkligt att gå in i en helt annan tidsepok.  




Det första vi gjorde var att lämna av allt i våra stora väskor som vi inte behövde och sedan började vandringen. 



Eftersom vi har fått lite dille på att samla poäng från topparna vi bestiger så tog vi oss av ett berg som hette Bishop and Clerk. 

Det berget låg långt ifrån där man fick slå läger för natten. Vi gjorde en fuling och campade faktiskt ute i ingenstans iallafall. Vi hade den bästa utsikten någonsin. 



Nästa dag gick vi tillbaka till där vi började och gick åt andra hållet som vette mot där man fick lov att campa. Men vi skulle inte direkt till campingen. Vi hade ett till berg att klättra. Mt Maria. Vi tänkte inte ha med våra stora väskor upp till toppen som vi hade dagen innan så vi gjorde i ordning en dagsväska och de stora väskorna stängde vi med regnskydd och satte upp i ett träd. Detta eftersom framförallt pungråttorna är riktigt duktiga på att öppna väskor och leta efter ätbara saker. 

Det gick lätt att hitta vägen upp till toppen på Mt Maria. 711 meter över havet. Fantastisk utsikt. 



När vi kom ner till väskorna var de orörda och efter lite lunch så gick vi vidare mot campingen. Påvägen stötte vi först på ett par ordentligt stora tigerormar. Jag har aldrig sett så stora ormar utanför terrarier. Över en meter långa och ca 5-6 cm tjocka. 


När vi nästan var framme vid campingen var det som om vi var på safari. Vi såg våra första riktigt stora kängurus och jag såg mina första vombats. Molly hade haft turen att se en innan.. Jag var lite avundsjuk. Men nu var det slut på avundsjukan. Vombaterna kryllade! Hur söta som helst! Började räkna och kom ungefär till 10 innan jag insåg att de var så många att man knappt ens kunde räkna dem. Även på campingstället gick de omkring och åt av gräset i lugn och ro. 



En stor känguru och en liten wallaby genom kikareglaset. 

Vi var inte de enda människorna på The Frenchs farm. Och de andra som var där var så gulliga och bjöd oss på kaka och vaniljsås. Helt fantastiskt gott. Jag hade gått och drömt om fika hela dagen och plötsligt satt jag där och var riktigt hög på socker. Härligt. 

När mörkret hade lagt sig så somnade vi i våra tält efter lite kortspelande. 
Morgonen därpå säger några andra att de sett några Tasmanian Devils men tyvärr såg vi inte en enda och jag tvivlar på att vi kommer att se någon här över huvud taget. De är så skygga och det är riktigt ovanligt att man kan se dem. Det finns inte så många kvar heller eftersom så många drabbats av någon slags tumörsjukdom, men de har "planterat" friska devils på Maria Island förra året så förhoppningsvis ska de kunna leva utan att drabbas av sjukdomen. 


Här har antagligen en Devil ätit upp något. Och tydligen har de ett okej bordsskick med tanke på skeden? 


Efter frukost tog vi en promenad bort till en strand och vandrade sedan tillbaka, drog på oss våra stora backpacks och gick tillbaka till Darlington (där båten går ifrån) fast vi gick en annan väg. Vi gick längs själva kusten och stannade vid The Painted Cliffs. 


Otroligt att det kan bli så häftigt. 


När klockan slog 14 så åkte vi båten tillbaka till Triabunna på Tasmanien. Där var det dags att återigen köpa lite mat för att sedan ta oss upp mot Freycinet. Jag och Molly har ju redan varit där tidigare men vi har fortfarande ett berg kvar där att klättra. Efter att ha liftat hela vägen dit skulle vi slå läger för natten. 
Det var kanske inte lättare sagt än gjort men vi ville inte betala för något och de fria campingarna låg alldeles för långt bort. 
Vi utnyttjade återigen lite svensk allemansrätt och satte uppe tälten när solen gått ner och tog bort dem kvart över fem morgonen den 20 november. 

När det lilla området runtomkring macken hade vaknat lyckades vi få skjuts av en man som äger ett hotell där i närheten. Enligt en kvinna vi liftat med dagen tidigare så kostade det hotellet 1600 dollar för en natt där. Sjuk summa. Måste googla på "Saffire hotel" när jag har tid och kolla upp vad det är för ställe. 



Vi klättrade Mt Mason denna dagen. En klättring som blev ganska mycket klurigare än vad vi väntat oss. Men tillslut så kom vi upp. Eller ja, Molly kom upp. Jag var så hungrig och färdig i kroppen så jag nöjde mig med att titta på toppen från en annan höjd. Så gjorde även Gabriel. 

Bilder från Mason. 






ST Rhona H

Resor, }

Tisdagen den 11 november vid lunchtid så gick jag och Molly och utforskade Hobarts hamn. Visserligen endast en liten del av den men det var där vi tänkte ha tisdagens lunch. 

Innan dess hade vi varit på turistinformationen för att ta reda på saker som vi kunde hitta på i och i närheten av Hobart. Hjärnan blev nästan slut av alla dessa val man skulle göra hit och dit. En dagstur med båt för att se alla små vikar? En spökvandring i Port Arthur? En tur till Bruny Island för att se massa vilda djur? Segla på en gammal båt tre timmar? Ja det fanns verkligen massor att välja mellan. Det som gick bort ganska fort var seglingen. Mestadels eftersom varken jag eller Molly ville spendera 65$ på endast tre timmar. 

När vi gick på kajen, eller rättare sagt St Elizabeth Pier så gick vi förbi den segelbåten som vi tidigare läst om. Det stog en gubbe på däck och vi började prata lite med honom. För att vara snälla så sa vi att vi skulle tänka på saken ytterligare en gång. 

Segling har alltid varit intressant för både mig och Molly. På denhär båten skulle man få lära sig litegrann om hur det fungerar samt även hjälpa till med seglen när de skulle upp/ner hit/dit. 

När vi fyllde våra bukar med avocado, morötter, bröd och lite apelsinjuice diskuterade och kom vi fram till att man aldrig kommer någonstans i livet om man inte frågar sig fram. Och försöka duger har vi ju också hört. 

Sagt och gjort. På tillbakavägen gck vi förbi skeppet igen och där kläckte vi frågan. 

"Finns det möjligtvis någon chans att vi skulle kunna arbeta några timmar på båten kanske innan avgång och få åka med för en billigare peng?" 

"Tja, det låter inte helt orimligt. Kom tillbaka i helgen då är även Julie här och då kan vi ha pratat igenom det tills dess. " 

Det kändes någonstans som att detta skulle bli ganska bra. Vi visste inte hur mycket billigare vi kunde få det, men det återstod att se. 

I lördags morse gick vi ner till skeppet igen och då mötte vi de båda herrarna vi träffat tidigare samt denna Julie de hade pratat om. 

För 50 dollar så kunde vi få åka med och eventuellt hjälpa till med lite saker. Sedan lade hon till att om vi ville så kunde vi komma tillbaka och åka med även på söndagen samt fixa iordning båten innan och då endast betala för maten på båten. Så alltsomallt skulle det gå på endast 60 dollar för två resor. Återigen en helt okej deal. Vi var upprymda! 




När vi skulle ut på lördagen var allting en enda röra. Allt hade varit en röra på svenska men nu var ju alla ord och termer på engelska. Namnen på alla segel, hur man sätter fast repen på the pins, vilket rep som ska slackas och vilken som ska spännas. Ja det var mycket som var rörigt. Och allt skulle gå så fort. 

"Coming about, we're tacking!" 

Och vips skulle man ändra på the topping lifts återigen. 
Jag såg migsjälv som ett levande frågetecken men allt eftersom tiden gick så insåg man att man lärde sig sakta men säkert. Plus att det var kul!

Ett stort plus var ju självklart besättningen. Det var några extracrews ombord och även de var hur sköna som helst. 




Lördagens segling gick riktigt fort. Det måste ha varit eftersom det var så himla kul! Vi kunde knappt vänta till söndagen. 

På söndagen kom vi dit lite tidigare och då hade vi även checkat ut från våran couchsurfinghost Patrick, så vi gick och kånkade på våra enorma väskor. Skulle de bli ett problem att a dem ombord på båten? Icke sa Nicke. "No worries." 

Innan vi gick till sjöss hjälpte vi till med att snygga till båten lite. Molly dammsög nere i ruffen och jag sköljde av däcket med havsvatten samt tvättade fönstrena. 

Sedan var det dags att segla. Denna gången var det inte samma besättning utan vi träffade bland andra två nya killar. De var ungefär o våran ålder och samtidigt som de var snabba med att springa omkring och fixa med seglen så lärde de oss det dom vi hade haft svårt med att snappa upp från dagen innan.


Will och Billy/Dylan.  

Kapten på skeppet, Charles, han tillät oss att styra skeppet vilket också var hur roligt som helst. Man fick ett hum om hur det fungerade med alla segel och hur man skulle göra när det var tid för "tacking", alltså vända båten och få vinden på andra sidan seglen. 




När vi seglade denna dagen så kände man ganska snabbt att man förstått på ett ungefär hur seglen fungerade och när det var dags att göra vilket. 

Även den seglingen gick hur snabbt som helst. 

Nästa problem var vart vi skulle sova. Dion, gubben vi träffade först av alla på båten sa att vi kunde sova där men vi var lite småskeptiska eftersom det inte var han som ägde det utan han bara var där och jobbade. Men när det inte var några problem för varken Julie eller Charles (ägarna av båten) så bestämde vi oss för att sova ombord. 



Dion bodde också på båten så vi drack några muggar te och kaffe (han blandade ut sitt med rom, precis som pirater gör?) innan vi hoppade ner o varsin koj. 



Morgonen därpå åt vi frukost på däck med soluppgången precis framför oss. Ganska oslagbart. 





Tänk vad nära det var att vi aldrig åkte med. Tänk om vi aldrig hade frågat. 
Hade vi inte gjort det hade vi inte fått lära oss så mycket som vi gjorde på de två dagarna. Vi hade heller aldrig fått kontaktuppgifterna till en båt i Sydney där Dion jobbade tidigare. Vi hade aldrig träffat Julie som från och med nu lovat oss gratis boende hemma hos dem varje gång vi är i Hobart. Och vi får komma och arbeta som volontärcrews när vi vill. 

Man kan missa riktigt mycket om man inte vågar slänga ut en fråga. 

Soffsurf med Patrick

Resor, }

Couchsurfing är en fantastisk grej. 

Vi bor i en bottenvåning på ett hus som är som en lägenhet. Våran host Patrick är en supertrevlig kille som kan svenska! Han kan svenska!! Han har pluggat i Lund i ett år och kan prata nästintill flytande! Så imponerande! 

Vi har hängt ganska mycket med honom nu när vi bor här. 

Bilder från dagarna: 


Frisbee på Pirates Bay. 


Vi hade såå kul i vågorna! Vissa var kanske en meter höga


Vi gjorde de 25 armhävningarna där. 


Lunch i ett sommarhus vid havet. 



Veganmat! Spännande! Med den bästa av juicer till


Sedan såg vi "The blowhole" vid Eaglehawk Neck. 


Och mäktiga stenformationer


The Tasman Arch 


The Devils kitchen. 

Svårt att ta kort på hur enormt det egentligen var. Hade min GoPro på laddning så hade inte med den.. 


Långt därborta ser ni en smal stenformation som jag tror kallas "The totem pole" 

Över till idag. 

Idag så bestämde vi oss för att dra och klättra. Men först var vi så sugna på att sätta upp tältet så det gjorde vi i förmiddags. 


Jag var skeptisk mot den gula färgen först, men uppe bland bergen så är gult en riktigt bra färg. 


Jag har klätterbilderna i min GoPro men tog en bild på detta fina sällskap vi hade idag. Molly, Patrick, samt hans vänner Coby (?) och Tim. 


Jag åt dumplings för första gången. Gott! 


Sen kom dagens roligaste nyhet! Bubbletea! Riktigt häftigt te som måste upplevas! Finns alla sorters varianter man kan tänka sig. Egentligen smakar det som saft eller någon kall mjölkdryck men det är te i det också. 


Senare på kvällen drog vi till en gräsplan och kastade frisbee i ett par timmar. Jag börjar få in kasten lite bättre nu! 


Nu ska vi sova! 

Hoppas ni har det fint därhemma eller var ni nu befinner er! 

Kram S. 

Ps. Hör ofta att mitt namn är krångligt på engelska. Ja, jag vet. I tisdags var vi på ett couchsurfingmöte där en sa att jag verkligen borde fundera ut ett nickname och idag kom jag på det. Sam. Eller Sammy. Sal är för fult och jag tycker inte om Sally. Tog nästa konsonant i namnet och vips blev det Sam! Ovant, men vad tror ni? Håller det? Har ni bättre förslag? Ds. 

Vi är i Hobart!

Resor, }


Igår hade vi världens bästa flytdag! Vi hade sagt till Louise och Bruce att vi skulle ner till Hobart och att de kanske kunde skjutsa oss till bussen så det gjorde de. Men egenligen hade vi faktiskt inga planer på att ta den bussen, även fast det var den enda bussen som skulle gå dit igår. Vi hade andra planer. 

Vi knallade in till stan med våra stora backpacks och gick till en affär som säljer macpac-saker. Det är ett märke som har massa friluftsgrejer. 
Vi hade varit där tidigare och då hade de sagt att vi kunde få en bättre deal på tälten om vi ville köpa ett nästa gång vi kom förbi. 
Och vad händer? Vi får FYRTIO procents rabatt på tältet plus att vi får köpa en brännare till gasköket för ett också mycket billigare pris. Vi blev verkligen hur glada som helst! 

När vi sedan gick vidare för att köpa en liten kastrull till köket så hittade vi en men vi tycker att den var lite för dyr. Då ringde Molly upp till macpac-stället igen och frågar vad deras kostar. 
"Vad kostar de som ni tittar på nu? Vi kan sälja den ännu billigare till er. " 

Så då gick vi med "lätta" steg tillbaka och fick ännu en fantastisk deal. 

Allt som allt tjänade vi in ca 2200 kr! Helt otroligt!! 
Våra steg har aldrig känts så lätta efter att ha dealat till sig såna bra grejer! 


Men hur skulle vi nu ta oss till Hobart? 

Det finns ingen buss. Tåg har vi inte ens hört talas om att det skulle gå heller. 

Tummen upp! Ja tummen upp plus ett block med HOBART. Det var inga bekymmer alls! 




Först stannade en bil med en 45-årig kvinna och en 19-årig tjej. Vi åkte med dem till ett roadhouse som låg efter nästan halva vägen till Hobart. Hon sa sedan att det inte skulle vara några problem att ta sig vidare eftersom alla som stannar där ska vidare neråt. 

Vi tog återigen fram blocket, tummen  och även en morot eftersom vi började bli hungriga. Två tuggor senare är liften fixad. Vi åker med en man som stog och tankade bilen. 
Med Radiohead i stereon åkte vi på motorväg i kanske två timmar innan vi blev avsläppta 7 km utanför stan. 
Vi gick några meter fram till en busshållsplats där våra tummar ännu en gång gjorde jobbet. 

En man som var skulptör samt jobbade på MONA, ett museum här i Hobart, var påväg hem och att han skulle åka genom stan. Han sa även att det var riktigt längesedan han plockade upp någon hitchhiker men att han borde göra det oftare med tanke på att han jämt liftade när han var ung. 
Trevligt folk alltihop! Inga bekymmer!

Vi blev avsläppta vid ett backpackerhostel kallat "The frog". Vi var så hungriga så vi tänkte inte ens på att vi kunde tälta i vårat nya tält eller ens kolla vad andra hostel kostade. Så vi bara klampade in och ordnade med allt innan vi hade lite lunch på golvet. 
Efter det så tog vi en trevlig promenad i den nya staden. Vi besökte en mysig bokhandel, inredningsaffärer m.m. 

Sedan unnade vi oss en Quattro Formaggi på ett fint italienskt ställe. Det var vi verkligen värda! 




Tredagars friluftsliv med bergsbestigning

Resor, }

I fredags packades våra stora väskor för en tre dagar och två nätters lång campingtur. Sovsäckar, tält, kläder för minusgrader samt mat. Hur mycket mat ska man egentligen ha med sig? 

Jag har alltid varit intresserad av att testa på nya saker, bland annat detta med friluftsliv. Det har ju inte blivit så mycket sånt för mig. Men nu var det dags. 

Efter frukosten på lördag morgon åkte vi bort till Tasmaniens östkust. Det var en två timmar lång resa förbi mängder med fårhagar, romantiska alléer och vildvuxna eucalyptusskogar. 


Vi stannade till vid en utsiktsplats där vi tog kort. Några av bergen där borta i fjärran besteg vi. Det tredje från höger är Mt Dove, sedan Mt Amos, (Mt Mason gömmer sig där någonstans efter), Mt Graham och det sista höga är Mt Freycinet. 

Efter liten kissepaus åkte vi vidare och hade lunch vid rena paradisstranden. 



Efter denna underbara lunch så började bergsbestigningen. Vi började med Mt Amos och det gick som smort. Ända tills vi kom till toppen. Då fick vi ta skydd under ett klippblock eftersom det kom en hagelstorm från igenstans. Men som tur var höll det inte på så länge och berget blev inte så farligt halt så vi tänkte att vi kunde ju försöka klättra upp för Mt Dove när vi ändå hade "vägarna förbi". 
Mt Dove var ett mycket högre berg men precis som Mt Amos så var det bara en enpoängare vilket är lite konstigt med tanke på att det var riktigt klurigt att komma upp. 



Louise med sin GPS. 

Efter att vi träffat på lite människor (man blir lika förvånad varje gång) så kunde de peka i en ungefärlig riktning och efter ännu mer klurigheter så kom vi upp. Två poäng! Skönt! 


Utsikt över Wineglass Bay.  

När vi sedan skulle ner från Mt Dove kom den delen då jag och Molly blev ganska nervösa. 
Louise insisterade på att vi skulle ta oss igenom bushen mellan dessa två berg, och ner på Mt Amos sida, men vi möttes av stup åt alla håll och kanter. Jag har föreslagit tidigare att det såg bättre ut om man först klättrade lite längre upp på Mt Amos innan man gick ner och efter att ha fått tänka om helt så skulle vi testa att klättra upp igen. Det var en brant klippvägg men med många grepp att hålla i. 
Varför var vi nervösa? Jo, dessa två som vi klättrar med är båda runt 65 år och Bruce har Parkinson. Det är klart man blir nervös. Men! Man ska inte underskatta en 65-åring! Det gick bara bra och efter en stund stod vi återigen nästan på toppen av Mt Amos. 

Våra magar gapade nästan tomma efter denna dagen. Eftersom allt tagit mycket längre tid än väntat (sju timmar) så fanns det inte heller något öppet ställe där vi kunde äta mat. Men vi hade ju med oss också så det blev soppa senare på den campingplätt vi slog upp våra tält på. 

När morgonen efter kom så var Molly och jag så trötta att vi inte orkade upp till soluppgången men vi kom dit ner till stranden inte långt efter. 



Dag två kunde börja. Denna dagen skulle de stora väskorna med allt vi hade med för turen vara med. 
Första stoppet var den berömda stranden Wineglass Bay. Och vilket paradis. 


Bilden gör sig inte rättvis då sanden var så ljus att ögonen kisade automatiskt. 
Vi var rejält svettiga och vad passar inte bättre då? Jo, ett dopp i det blå. 

Av med allt förutom trosorna och bara hopp i. Helt fantastiskt underbart. Och kallt. Men ändå så skönt. 

Med torra trosor på och de blöta trosorna på tork utanpå väskan gick vi längs hela denna långa strand för att försätta uppför Mt Graham. 




Med en tung packning blir man lätt svettig och vattnet man har med sig tar snabbt slut. Vi hittade ett litet minivattenfall mitt i skogen som vi tog vatten ifrån. 



Påvägen stannade vi även till vid ett utsiktsställe där vi kunde se Wineglass Bay från andra hållet. 

Svettigt men ändå härligt. 

Tillslut nådde vi toppen av Mt Graham där vi satte upp våra tält. Dagen var inte helt slut än så vi bestämde oss även för att klättra upp för nästa berg. Mt Freycinet. 

Trots att detta berg var högst av dem som vi klättrat so far så var det det lättaste med tanke på att man kunde ana en led nästan hela vägen upp. 

Detta tog inte allt för lång tid, men som vanligt så blir jag ju hungrig jämt ovh ständigt. När vi kom tillbaka kom dock ännu massa regn men vi hann precis göra klart maten ute innan alla vi fyra knödde in oss i Louises och Bruces tvåmannatält. Där hade vi en riktigt mysig kväll med middag och sång i nästan tre timmar. 
Vid niosnåret gick jag och Molly tillbaka till vårat tält som var ca 40 meter längre bort. 
Men skrev jag inte enmannatält? Jojjomän, men vi får plats i det bägge två! Supersmidigt! 



Morgonen därpå var fantastisk. 



Jag har många foton i min GoPro som jag inte sett än, men jag hoppas de blev riktigt bra så jag kan förstora upp dem när jag kommer hem. 

Känslan av att sova på toppen av ett berg var jättehärlig. Och det ska bli fler gånger efter denna turen! 

När vi sovit här en natt var det dags att ta sig tillbaka ner för alla berg igen. Vi stannade en lite längre stund vid Wineglass igen och där träffade jag på en liten, eller nej, stor, skojare. 


En eremitkräfta! (Visst är det en sån?) den var kanske 12-14 cm stor! Tuff! 


Vi lekte lite på stranden, Molly badade och sedan gick vi tillbaka längs hela stranden igen. 




Nu var tanken att vi skulle ta oss upp för Mt Mason. Vi lämnade väskorna vid foten av berget men vi hittade inte någon bra väg upp. Då bestämde vi oss för att först gå ner till bilen för att lämna de stora väskorna och värdesakerna där för att sedan gå tillbaka. Men när vi var vid foten igen så var Louise så utmattad att vi fick gå ner igen. Vi blev lite besvikna då vi kunde klättrat berget själva men det ville inte Louise så vi fick strunta i det. 

Vad som hände sedan fick mitt hjärta att smälta. 
Jag skulle gå på toaletten och gick förbi en parkering. Där sitter wallabies som är så tama att folk står och klappar dem! 




Jag var både svettig som en gris och väldigt trött men jag var tvungen att ta lite selfies. 

Sen kom även Molly och då blev det lättare att fota. 




Så otroligt söta! 

Detta blev slutet på våran tripp. Och slutet gott, allting gott! 

Dagen är kommen!

Resor, }

(1 november) 

Nu är den dagen här som jag väntat på så länge! Bergsvandringshelgen kan börja! 
Vi ska få följa med Louise och Bruce på ett litet äventyr i helgen. Vi ska vandra upp på berg, sova i tält, fotografera om vädret tillåter och bara ha en fantastisk tur tillsammans! 
Vi ska åka till Tasmaniens östkust och vandra på Freysinet (tror det stavas ungefär så). 
Detta är egentligen min allra första riktiga tur med tält, stormkök osv. Spännande! 

Förhoppningsvis blir det en del bilder från turen. Vi är tillbaka måndag kväll igen. Så jag ska sova två nätter i ett enmannatält. Wiho! 

Tassie

Resor, }

(29 oktober )

Då var vi på Tasmanien! Vilket landskap! 

När vi kom av båten, Spirit of Tasmania, som lade till i Devonport, så var det riktigt strikt på vad man fick ha med sig in på ön. "Penalties applied" stod det, och vi möttes av en man med en "snifferdog". Mannen frågade om vi hade frukt eller annat med oss, och visst hade vi det. Tre bananer, en gigantisk avocado, ett äpple, en apelsin samt jordnötter och lite morötter hade vi. De två sistnänmda var tillslut okej att ta med, men allt annat tryckte vi i oss innan vi fick gå förbi. Så det blev en annorlunda frukost i en slags gångtunnel. 


Vi tog sedan en buss till Launceston där vi möttes av Louise, kvinnan som vi nu bor hos. 
Hon är en helt otrolig människa. Hon är över 60 år och är ute och springer exakt varje dag. Hon är flerfaldig världsmästare i bergslöpning och orientering om jag fattat det hela rätt.   Hon har rest över nästan hela världen och har representerat Australien flera hundra gånger. 

Vi bor i ett jättemysigt hus med utsikt över en del av havet. Här bor även Louises man Bruce och deras tre hundar. 

Det är riktigt gammaldags och vi håller uppe värmen genom att elda i husets kök i en slags eldstad. Så mysigt! 

Man kan säga att Louise och Bruce verkligen är fria själar. De tycker inte om regler utan de gör nästan precis som de vill. 
Dessutom har de en stor hobby som de ägnar stora delar av deras fritid åt. De klättrar upp på bergstoppar och campar gärna längst upp också innan de går vidare nästa dag. Vi får höra många historier om olika äventyr de varit med om. 

Detta skrev jag den 29 oktober mitt på dagen. 

Just nu är det snart natten till den första november och vi har upplevt flera nya saker i vårat gemensamma äventyr. 
Bland annat så har vi sett en del vilda djur. Possums, wallabies och paddymelons! 
Dessa såg vi på ett ställe som de kallar Gorges och det är även där som vi tränar varje morgon. 
Hon är som sagt flerfaldig värdlsmästare i bergslöpning. Hon är 63 år nu men vägrar lägga av, och jag kan säga att jag aldrig träffat en 63-åring med bättre kondis än mig. När vi tränar ihop hamnar jag ganska långt efter och jag känner mig som en säl efter henne. Helt otrolig kvinna! 
Vi springer längs med en flod och det är extremt kuperat. En morgon fortsatte vi lite längre och kämpade upp för mängder med trappor. Det brände verkligen ordentligt i låren! 

Jag hinner inte skriva så mycket mer just nu. Ska även skriva ett kort inlägg om vad som kommer hända i helgen, men får ta det i nästa inlägg.