Jag vet inte om drömmar fyller någon funktion eller har någon betydelse, men ibland, när drömmarna är som verkligast, då börjar man fundera.
Nu ska jag skriva ner vad jag drömde inatt.
Jag var på brandstationen, som vanligt som lärling, och den här dagen visste vi att vi skulle få ett larm eftersom vi skulle assistera en annan kår som redan befann sig på platsen. Några på stationen inklusive jag, visste vad som hade hänt och vad vi skulle göra, men vi berättade det inte för de som inte visste redan, antagligen för att de inte skulle bli hispiga och oroliga, eller rent av må dåligt.
Så sant som det var sagt, vi fick larmet.
Någon sa till mig att jag inte behövde dra på mig de tjocka byxorna, eftersom jag ändå inte skulle göra någonting, så det enda jag tog på mig var jackan och stövlarna och vi åkte iväg.
Det vi visste om olycksplatsen var att det hade varit ett läger för barn och ungdomar. Någonting hade hänt. Vad visste vi inte, men de flesta hade dött. Detta ägde rum i Björketorp. För att inte skapa mer kaos så startade vi inte blåljus och sirener på vägen dit, utan körde ganska sakta och lugnt till platsen. Men innan vi kom fram så hade bommarna vid tåget fällts ner och vi var tvungna att vänta. Efter det startade vi blåljus och sirener, antagligen för att vi insåg att det var många bilar som var i våran färdväg. Till slut kom vi fram.
Jag hoppade ur och alla brandmän tog tag i deras uppgifter. Sedan hoppade hjärtat över några slag i mig när jag såg hur det såg ut. Det var svarta sopsäckar överallt. I sopsäckarna låg det kroppar. Jag vet att jag mådde illa för ett par sekunder, men insåg sedan att det här är faktiskt det yrket jag håller på att välja.
Jag tittade åt sidan, och där stod en kvinna som uppenbarligen var tagen av hela situationen. Hon stod och tittade åt ett annat håll, och jag följde hennes blick och såg att det hon tittade på var två små pojkar, kanske 12 år, som höll på med kompressioner på deras vän. Deras vän låg redan i en svart säck, men de hade öppnat säcken så man såg hans huvud. Pojkarna var så ledsna, och den ene nästan slog den döde pojken på bröstet när han märkte att kompressionerna inte gjorde någon nytta. Han var så frustrerad.
Jag gick fram till dem och frågade hur länge de hade hållit på med kompressionerna. En timme, sa de.
Jag erbjöd mig att fortsätta. Pojkarna var helt slut, och även fast jag visste att pojken inte skulle få tillbaka livet så var det ändå värt ett försök. Och jag satte händerna på hans bröstkorg och började räkna. Jag gjorde 30 stycken, men det fanns inget liv kvar i pojken. Men det underliga var att pojken som låg i säcken lyckades ändå få fram ett leende.
Jag vet inte om den här drömmen har någon betydelse, men jag är ändå glad att jag har skrivit ner den. Den var så verklig på något vis. Det är ju faktiskt detta jag antagligen väljer att arbeta med.
En sak som Per, en brandman sa till mig en gång var att om man ska se något positivt ur en svår olycka, så är det att man inte har gått igenom den själv. Alla som jobbar i det laget var ju också där och såg samma sak. Då kan man alltid prata med varandra och fråga ”tänkte du på det där?” eller, ”såg du honom som var där?”, och det ligger verkligen något i det.
Förr så pratade man aldrig med varandra om olyckorna som varit, eller utredde dem på station. Nu är det jätteviktigt att dessa snackgrupper finns. Är det en stor olycka som kan vara svår att hantera så hjälper POSOM-grupperna till.
En av gubbarna på station berättade att på ett av de mötena de hade efter en olycka en gång, så skulle de skriva ner allt om vad de såg, kände osv. Sen skulle var och en läsa upp detta för de andra. Men som han sa, ”Vi är inga machokillar. När jag läste upp det jag skrivit så brast det för mig. Jag grät.”
Jag är så oerhört glad över att jag har fått vara med på brandstationen. Det har gett så mycket!
Det är många bilder av hemska olyckor som fäster sig bakom ögonlocken på en brandman. Men som en annan sa; ”Det är nästan bara de roliga stunderna man kommer ihåg bäst, och tur är väl det.”
