musicandlyrix

Silently

Funderingar, }

 
 
Tumblr_lrg62ujair1qzh8y0o1_500_large
 
Tumblr_m8any5lyyt1qmiswlo1_500_large
 
Tumblr_ltj87al9zs1r5rgkso1_500_large
 
311467_297890083567970_225091037514542_1082611_293744080_n_large
 
7143385303_e625e4216d_large

Self esteem.

Funderingar, Musik, Träning, }

Self esteem.
 
Det var det första ordet som dök upp i mitt huvud när jag skulle namnge detta inlägget. Ofta kommer man inte på det där lilla fyndiga, eller det småkäcka som många andra gör, men nu känns det helt rätt att döpa inlägget till Self esteem.
Nu ska jag vara ärlig. Jag var inte hundra på att jag visste vad det ordet betydde, så jag fick googla på det. Jag hade rätt. Självkänsla.
 
Till att börja med, så ska jag varna er läsare för extremt babbel, mycket grötig text, samt kanske inte helt klara meningar. It's all in my head, som man säger i staterna.
 
 
 
 
Till att börja så kan ni slå på denna låten. Helt klart min favorit just nu. Så sjukt, extremt, underbart, taggande!
 
 
Self esteem var det ja.
 
Jag smsade just med en av mina bästa vänner och hon gav mig ett råd.
 
"Sätt inte ribban för högt! Ta det lugnt och kämpa så gott du kan, mer kan du inte göra! Ingen som begär att du ska ha toppbetyg i allt! Så ta det lugnt och kämpa som du gör nu så kommer allt att gå jättebra. Sätt hellre ribban lite lägre så blir du Så mycket lyckligare när du inser att du lyckats."
 
Jag är en extrem tävlingsmänniska. Men har jag ingen att tävla mot, så tävlar jag mot den där inre rösten som säger: Jag aldrig kommer klara det. Du är sämst, och om du inte får högsta poäng eller betyg så ska du allt få bita i det sura äpplet länge, länge.
 
Detta är något som både är bra och dåligt. När det egentligen inte spelar någon roll för en människa, spelar det hela världens roll för mig, och jag kan vara sur och arg i veckor. En annan vän till mig sa att han också "lidit" av samma problem, men kommit över det. Eftersom han vet hur jag känner när jag förlorar, eller "förlorar", så vet han hur jobbigt det kan vara.
När det är bra, då är det bäst. När jag inser att jag faktiskt lyckas på grund av mitt beteende så vet jag att jag faktiskt också är värd det. Det är dock endast här som jag vet att det är till nytta. Om jag är två poäng ifrån MVG tror och tycker jag att jag är en förlorare, även fast min kanske bästa vän precis klarat G. Det spelar liksom ingen roll. Såklart är jag jättestolt och glad över min bästa vän, men det är detta som är så jobbigt. Jag kan inte riktigt uppskatta mig själv om jag inte lyckas till hundra procent.
 
Tumblr_m67gmznitf1r9eik6o1_500_large
 
Nu låter det som om jag är en riktigt sjuk person, men det är jag inte. Det är bara att när jag verkligen lägger manken till och sedan får ett bakslag, då blir det tungt.
 
 
Men hur kommer det sig att jag har blivit sånhär?
 
Jag tror faktiskt det mesta beror på en brokig uppväxt utan tillräckligt mycket beröm och bekräftelse. Det låter som om jag inte är glad med det jag fått, visst, det är jag, men det är så mycket som jag inte kan beskriva för andra som jag varit med om som ligger så djupt rotat i mig.
Jag åkte på en period med ätstörningar, och en ännu längre period där jag inte visste alls vem jag själv var. Om man kan skylla på min älskade Pappas död, så är det väl det jag får göra.
Han gick bort precis innan jag skulle gå in i en trotsig tonårstid, en tid när man faktiskt skulle inse att livet inte hela tiden skulle vara som en dans på rosor.
 
Det är många gånger jag har undrat varför de vuxna inte berättat att tonårstiden och uppväxten kan vara så katastrofal. Samtidigt är denna tiden så fantastiskt underbar. Allting händer, man förstår sig på nya saker, och man stadgar sig i sig själv.
 
Det var när jag tog mig ur det allra jobbigaste som jag hade kraft att slå tillbaka.
Jag började tvinga mig själv att inse att jag också var en helt okej människa. När folk inte trodde på mig, så slog jag tillbaka dubbelt.
Jag var jämt ute och sprang, jag började kämpa med mina armhävningar och jag flyttade iväg, bort från det jag idag kallar skiten. (Går inte in på det nu.)
 
6262886952445573_voybpskr_f_large
 
 
När jag når mina mål, när jag faktiskt kan uppskatta mig själv för det jag gör, då är också självkänslan på topp.
 
Det är efter jag började slå tillbaka som jag kunde uppnå mina mål. Ett i taget.
 
Man kanske kan säga att det är nu jag tävlar för att vinna tillbaka det jag aldrig hade?
 


Okej, detta kanske har blivit en röra, detta inlägget. Jag vet inte. Men jag har skrivit av mig tillräckligt iallafall.

Take me back to reality

Funderingar, }

Tumblr_lk892af9cd1qzmhwmo1_500_large
 
Tumblr_llzpp5x4im1qg00uro1_500_large
 
536499_2984151526826_1353132762_32163246_1263912909_n_large
 
Tumblr_l73v1tz2il1qd3d99o1_500_large

I dreamed I was a king, woke up, still a king

Funderingar, Träning, }

Okej. Hjärnan. Sluta ljug.
 
Eller åtminstone lägg av med det du håller på med.
 
 
 
Tumblr_m59gdngsj51rxey4io1_500_largeTumblr_lwza20evo51r78fsto1_250_large599906_218768498249115_781044152_n_largeLuckyoptimist.com-love-and-life-quotes-17_large
 
Delightbc_believeinyourself_largeYou-have-no-idea-how-hard-it_largeImg1462876471_large
 
 
 
 
 
 
 
 

Ge mig slutet på detta och en början på något nytt

Funderingar, }

Idag känner jag mig slut, färdig helt enkelt.
 
Jag har jobbat på äldreboendet idag och igår, och morgondagen ska också spenderas där. Två gånger. Alltsammans tio timmar. Jag vill inte.
 
 
I början kände jag att det var ganska hyffsat, men nu känner jag att det är nästan det sista jag vill arbeta med.
När jag kom dit, första terminen på gymnasiet, så hade jag en lite annan bild om äldrevården. Inom mig fanns känslan av att det kommer nog att gå att få denna tanten frisk, eller, denna gubben kommer nog bli bra igen om han får i sig lite mer näring av det där. Men det fungerar inte riktigt så. För att vara grov, så fungerar äldrevården så att det är de sista skedet i deras liv innan de dör, men det betyder inte att jag tycker att äldrevården är något dåligt - tvärtom. Det är riktigt bra att kunna ha äldreboenden eller hemtjänst, men jag känner att det är inte jag som ska syssla med det. Jag tycker inte att det är så roligt att jag vill fortsätta med det längre.
 
Jag tycker om att göra människor glada, och på så sätt gillar jag att jobba där, men det känns inte riktigt värt det längre när jag går och längtar efter rasten hela dagen. Så nej, det får nog bli slut för mig på äldreboendet. Det finns nog andra som tycker att det är roligare.
 
Z212903643_large
 
Tumblr_kty6ovq0xa1qa9qrvo1_500_large

21 Juli ~ Tack till Solfrid!

Funderingar, Räddningstjänsten, }

Måste bara säga ett STORT tack till Solfrid som verkligen verkar förstå hur mina tankegångar går. Du är en stor förebild för mig och du anar inte vad glad jag blev för din kommentar på mitt inlägg om drömmen.
 
Det är verkligen så sant som du säger, och jag ska verkligen ge järnet på detta. Så sjukt pepp blev jag nu!
 
 
 
 
 
Jag vet inte ens riktigt vad jag ska skriva, men du har verkligen fått ner det med ord! Tack!!!

Om en dröm

Funderingar, Räddningstjänsten, }

 

Jag vet inte om drömmar fyller någon funktion eller har någon betydelse, men ibland, när drömmarna är som verkligast, då börjar man fundera.

Nu ska jag skriva ner vad jag drömde inatt.

 

 

Jag var på brandstationen, som vanligt som lärling, och den här dagen visste vi att vi skulle få ett larm eftersom vi skulle assistera en annan kår som redan befann sig på platsen. Några på stationen inklusive jag, visste vad som hade hänt och vad vi skulle göra, men vi berättade det inte för de som inte visste redan, antagligen för att de inte skulle bli hispiga och oroliga, eller rent av må dåligt.

 

Så sant som det var sagt, vi fick larmet.

 

Någon sa till mig att jag inte behövde dra på mig de tjocka byxorna, eftersom jag ändå inte skulle göra någonting, så det enda jag tog på mig var jackan och stövlarna och vi åkte iväg.

 

Det vi visste om olycksplatsen var att det hade varit ett läger för barn och ungdomar. Någonting hade hänt. Vad visste vi inte, men de flesta hade dött. Detta ägde rum i Björketorp. För att inte skapa mer kaos så startade vi inte blåljus och sirener på vägen dit, utan körde ganska sakta och lugnt till platsen. Men innan vi kom fram så hade bommarna vid tåget fällts ner och vi var tvungna att vänta. Efter det startade vi blåljus och sirener, antagligen för att vi insåg att det var många bilar som var i våran färdväg. Till slut kom vi fram.

 

Jag hoppade ur och alla brandmän tog tag i deras uppgifter. Sedan hoppade hjärtat över några slag i mig när jag såg hur det såg ut. Det var svarta sopsäckar överallt. I sopsäckarna låg det kroppar. Jag vet att jag mådde illa för ett par sekunder, men insåg sedan att det här är faktiskt det yrket jag håller på att välja.

 

Jag tittade åt sidan, och där stod en kvinna som uppenbarligen var tagen av hela situationen. Hon stod och tittade åt ett annat håll, och jag följde hennes blick och såg att det hon tittade på var två små pojkar, kanske 12 år, som höll på med kompressioner på deras vän. Deras vän låg redan i en svart säck, men de hade öppnat säcken så man såg hans huvud. Pojkarna var så ledsna, och den ene nästan slog den döde pojken på bröstet när han märkte att kompressionerna inte gjorde någon nytta. Han var så frustrerad.

 

Jag gick fram till dem och frågade hur länge de hade hållit på med kompressionerna. En timme, sa de.

 

Jag erbjöd mig att fortsätta. Pojkarna var helt slut, och även fast jag visste att pojken inte skulle få tillbaka livet så var det ändå värt ett försök. Och jag satte händerna på hans bröstkorg och började räkna. Jag gjorde 30 stycken, men det fanns inget liv kvar i pojken. Men det underliga var att pojken som låg i säcken lyckades ändå få fram ett leende.

 

 

 

Jag vet inte om den här drömmen har någon betydelse, men jag är ändå glad att jag har skrivit ner den. Den var så verklig på något vis. Det är ju faktiskt detta jag antagligen väljer att arbeta med.

 

En sak som Per, en brandman sa till mig en gång var att om man ska se något positivt ur en svår olycka, så är det att man inte har gått igenom den själv. Alla som jobbar i det laget var ju också där och såg samma sak. Då kan man alltid prata med varandra och fråga ”tänkte du på det där?” eller, ”såg du honom som var där?”, och det ligger verkligen något i det.

 

Förr så pratade man aldrig med varandra om olyckorna som varit, eller utredde dem på station. Nu är det jätteviktigt att dessa snackgrupper finns. Är det en stor olycka som kan vara svår att hantera så hjälper POSOM-grupperna till.

 

En av gubbarna på station berättade att på ett av de mötena de hade efter en olycka en gång, så skulle de skriva ner allt om vad de såg, kände osv. Sen skulle var och en läsa upp detta för de andra. Men som han sa, ”Vi är inga machokillar. När jag läste upp det jag skrivit så brast det för mig. Jag grät.”

 

Jag är så oerhört glad över att jag har fått vara med på brandstationen. Det har gett så mycket!

 

Det är många bilder av hemska olyckor som fäster sig bakom ögonlocken på en brandman. Men som en annan sa; ”Det är nästan bara de roliga stunderna man kommer ihåg bäst, och tur är väl det.”

Funderingar över en framtid som brandman

Funderingar, Räddningstjänsten, }

Jag känner verkligen att detta med räddningstjänst är något jag brinner för. Om jag inte lyckas med det jag vill kommer jag bli som eld och lågor, och det skulle varit riktigt tråkigt om mina drömmar gick upp i rök.
 
 
Haha, det går inte en enda dag utan att jag tänker på räddningstjänsten och om framtiden. Nu har jag kommit in i en period av tänkande där jag bollar fram och tillbaka med mig själv om jag verkligen vill bli brandman eller inte. Alltså har jag börjat tänka för mycket. Egentligen känner jag att det är verkligen detta jag vill.
 
Jag kommer aldrig glömma vad stationschefen sa till mig den sista kvällen på mitt sista larmdygn:
 
Salome, jag har förstått att du är precis en sån som räddningstjänsten behöver. Du är en Pärla! Du kommer klara detta, det är jag säker på!
 
De orden kommer alltid finnas kvar i mig. Jag själv hade bara hejjat på honom varje gång vi sågs, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra. Detta betydde så mycket för mig!
Bruno, en annan brandman sa att jag var så omtyckt på station så att det gick inte en dag utan att någon pratade om mig och i slutet undrade de vilket beyg jag skulle få osv. Åh vad jag saknar gubbarna!
 
 
Anledningen till att jag tvivlar på detta med brandmanslivet är förståss det som många säger, att bilderna av fruktansvärda olyckor etsar sig fast i minnet och går aldrig ur. Men samtidigt känner jag att när man är brandman, det är verkligen ett av de bästa jobben som finns, för även om du ser många olyckor med dödlig utgång så ser du så många fler där du faktiskt är en del av att personen överlever. Tänk liksom att verkligen rädda någons liv! Det är ditt jobb skulle man kunna säga.
 
Jag tror faktiskt att brandman är det jag vill bli.
 
Jag har sjukt mycket att träna upp, men vill man så kan man har jag hört. Och jag har ju pratat lite med Ida, den kvinnliga brandmannen på station, plus att jag läser ett par kvinnliga brandmansbloggar, och det ger verkligen extra push!
Jag erkänner också att minst en gång varje dag tittar jag in på www.serf.se och ser vad det är för larm gubbarna åker på.
 
Jag vill tillbaka. Jag ska tillbaka.
 
 

Never let me go

Funderingar, }

För en stund sedan tittade jag på "Never let me go" som gick på Canal+ First. Jag har länge velat se den, och när jag såg att den skulle gå idag bänkade jag mig direkt efter att ha avnjutit några smuttar vin under en gosig filt ute på altanen. Även fast det är kyligt ute så är det helt underbart att sitta och mysa under en filt och känna att man inte fryser ändå.
 
Åter till filmen.
Först och främst ska jag erkänna att jag har extremt dålig ovana som innebär att jag jämt och ständigt somnar när jag ser på film. Även fast filmerna är riktigt bra kan det hända att ögonlocken bara faller ner och där ligger jag och sover. Men så var verkligen inte fallet idag.
"Never let me go" var riktigt bra. En sån där film som verkligen gör ont i hjärtat. Handlade om donationer, liv i ovisshet och om olycklig kärlek. Fruktansvärt tragisk historia.
 
Det är såna här filmer jag verkligen tycker om. Eller nej, det kanske är fel ord, men som jag verkligen fastnar för. Såna som får en att tänka till lite extra, eller filmer som handlar om olycklig kärlek. Jag hatar dem otroligt mycket, men ändå tittar jag på dem och beklagar mig senare över hur bra jag passar in i dem.
 
Men jag gissar väl att Mr Right visar upp sig någon gång iallafall.